Glädje och sorg blandat med ilska, försoning och skratt

Nu har det gått precis ett år sedan jag kom hit som landchef for Rädda Barnen i Elfenbenskusten. Det har varit ett turbulent, intensivt och framför allt jätteroligt år. Nu när det gått lite tid har jag lärt känna arbetet och människorna här och också kunnat vara med och identifiera de viktigaste prioriteringarna. Vi har kunnat skapa ett team som drar åt samma håll. Franskan känns heller inte lika oövervinnerlig nu som i början.  Rädda Barnens arbete förbättrar livet för över en halv miljon barn och deras föräldrar och jag är med och bidrar. Det känns verkligen underbart!

Tillvaron här kan vara lite motig ibland och det är inte bara en dans på rosor. Det är varmt, så varmt och när det blir strömavbrott och fläktarna slutar fungera känns det olidligt. När internet krånglar och vi har många deadlines kan jag bli superfrustrerad och måste andas djupt, flera gånger. När taxibilarna kör om mig på insidan av trottoaren och kör ut i vägbanan just som jag ska svänga blir jag fullständigt rasande. Men när lilla Eric 10 år berättar hur Rädda Barnen hjälpt honom att få vård och hjälp av psykolog efter att ha blivit slagen av sin krigsskadade far eller Aisha 16 år förklarar hur hon lyckats ta sig bort från livet på gatan och fått lära sig om sina sexuella och reproduktiva rättigheter (den enskilda individens rätt att bestämma antalet barn och hur tätt dessa ska komma ) glömmer jag allt det där. Mina problem känns futtiga och överkomliga.

Ett år har gått och jag har lärt mig att här handlar människors tillvaro mycket mer om liv och död. Svängarna tas ut mycket tydligare. Glädje och sorg blandas med ilska, försoning och skratt. Likgiltighet är det dock sällan tal om.  Därför älskar jag mitt Afrika!

På nyårsafton lystes himlen över Abidjan upp av fyrverkerier. Det var tänkt att de skulle symbolisera det nya Elfenbenskusten som ett land med tillväxt och i utveckling. På vägen ut blev det tumult i den stora folkmassa som samlats för att fira in det nya året. 60 personer dog, varav flertalet barn. Svenska medier rapporterade under flera dagar så det är ingen nyhet för er. I samband med att vi förberedde ansökan for att stödja de drabbade familjerna blossade en diskussion upp på Rädda Barnen-kontoret. Var det rätt att ödsla så mycket pengar på en så kortsiktig sak som fyrverkerier? Sjukhuset som tog emot de sårade hade ju knappt kapacitet att ge dem vård. Vore det inte bättre att investera pengarna i hälsovården eller se till att det finns möjlighet for barnen att gå i skola frågar en av kollegorna upprört?  Jo, men vi behöver lite glädje och lyster någon gång ibland också, svarar en annan som inte riktigt håller med om att fyrverkerierna var att kasta pengarna i sjön. Det som lades ned på fyrverkerier hade i alla fall inte räckt till att göra några större förändringar i sjukvården. Och ta all julbelysning som kantar gatorna inte bara i centrum utan även i de fattiga områdena – de lyser upp tillvaron och får oss att tänka på lite annat en stund!

Knepigt, tänker jag och vet inte riktigt vad som är rätt och fel. Det är ju viktigt ändå att regeringens arbete leder till riktiga reformer som ändrar livet för de som har det svårt. Det får ju inte bara bli en fasad som gör att vi glömmer för en stund. Därför har Rädda Barnen börjat att följa upp hur mycket regeringen investerar i hälsovården för att lobba för en höjning. Idag går bara 5 % av den nationella bugeten till hälsosektorn. Rekommendationen är omkring 15 %, så till en del förklarar det varför det var så svårt att ge de sårade bra vård när de kom in!

Rädda Barnen stöttar de drabbade familjerna med psykosocialt stöd. Bidra du också!

Min kollega Eva Nordfjell har precis varit på besök från Sverige för att besöka Guiglo, en stad i västra Elfenbengskusten, för att följa upp ett av våra projekt i landet kring hur vi kan minska undernäring bland barn. På onsdag kan ni följa med henne dit här på Barnrättskämpebloggen.

//Helene Cassemar, Landchef för Rädda Barnen i Elfenbenskusten

Läs mer om Rädda Barnens arbete i Västafrika

Tredje dagen i Niger – familjen Naro i byn Toki

Idag lämnade vi området Zinder för att bege oss mot Tessaoua. Efter en två timmars bilfärd längs dammiga vägar med ett outtröttligt sandlandskap kommer vi fram till vårt fältkontor i Tessaoua. Efter lite snabba möten med personalen och en artighetsvisit hos den lokala guvernören så beger vi oss 30km bort, till en by som heter Toki. Byn ingår i en av de många byar som under det här året har fått kontant finansiellt stöd av Rädda Barnen. Regeringen har listat de byar som har störst brist på mat, och Rädda Barnen har kunnat ge kontantstöd till 29,000 människor i områdena Tessaoua och Aguié.  De familjer i Toki som får kontantstöd måste ha minst ett barn under 5 års ålder och tillhöra de familjer som har listats i grupperna väldigt fattiga (40%) eller fattiga (25%).

Kontantstöd kan spela en otroligt viktig roll för att förhindra att barn blir undernärda och minska barnadödlighet. Flera studier i Afrika och Latin Amerika har visat att kontantstöd har hjälpt fattiga att få tillgång till mat och hälsovård, och har också ökat kvinnors status – en av de mest avgörande faktorerna för barns överlevnad. Där det fortfarande finns mat att köpa på den lokala marknaden bidrar kontantstöd också till att familjer inte behöver sälja sina viktigaste ägodelar som boskap, land och verktyg.

Vi får besöka och prata med familjen Naro som är en av de familjer som har fått stöd. Deras hem består av en inhägnad gård med ett slags staket runt som består av vävda bastmattor. De har ett väldigt litet runt hus i tegel med halmtak som består av bara ett rum och framför huset, ett lite mer öppnare rum av halm. På deras lilla inhägnade gård har de 3 getter och en killing. Pappan Balla Ali och mamman Rakia Dannaio har fyra barn: Abdou 9 år, Rama 8 år, Amoua 6 år och Kabiro 3 år. Abdou och Rama går i skolan som de betalar 11kr för per termin för. Föräldrarna är väldigt glada och stolta att barnen kan få den utbildning som de aldrig fick, ”vi är som blinda men de kommer att få se” säger mamma Rakia. Kontantstödet de har fått har bara gått till mat, säckar med hirs, som de tar fram och visar. ”Det hade varit väldigt svårt om vi inte hade fått hjälp” säger Balla. Även när det är en god skörd så räcker maten bara i 5 månader. Därefter får de försöka tjäna pengar på andra sätt, ta ströjobb, väver bastmattor, mamma Raika går ut i bushen för att hitta vilda bär att sälja.

Atmosfären som möter oss här i Toki känns väldigt annorlunda än tidigare dagar. Stora grupper med folk, mest kvinnor och barn samlas runt oss, och det är mer skratt och glädje i luften.  Det står flera stora trämortlar på familjens gård och några kvinnor tar upp de stora trämortlarna och visar oss hur de används. De stöter ner de stora mortlarna i snabb takt och blir väldigt roade av att Anders – en man ! – vill prova. Sen vill de att jag ska prova och det skrattas gott i publiken när jag inte klarar att hålla takten. Kvinnorna visar sina handflator, fulla med hårda valkar, vänder på mina händer och konstaterar att jag behöver flytta till deras by så jag också och arbeta upp valkiga händer jag med!

/Ylva Sperling, rådgivare i krig och katastrof på Rädda Barnen
Fotograf: Inge Lie, Rädda Barnen Norge

Andra dagen i Niger – mötet med Lawali och Amadou

Idag har det varit en otroligt intensiv, intressant och känslosam dag. Det känns som om jag har varit här länge, även om det bara är andra dagen på vår resa – bara idag har vi fått uppleva så mycket. I morse flög vi till sydöstra delen av Niger, till en region och stad med namnet Zinder. Från planet ser man bara rödbrun sand som sträcker sig mil efter mil. Det är ett tufft landskap att bo i och försöka överleva i. De närmsta månaderna är årets svåraste för majoriteten av folket i Zinder. Det har inte regnat sedan september och man väntar nu på regnet som brukar komma i maj för att kunna odla igen. I Niger odlar man traditionellt sett bara under regnperiodens korta månader, juni till augusti. Även om det blir en lyckad skörd så räcker den inte långt, kanske 5 månader. Förra året var det en dålig skörd, så i år är det tuffare än vanligt.
På flygplatsen i Zinder blir vi mötta av våra kollegor och åker direkt till en hälsoklinik som Rädda Barnen stödjer i Matameye, en timmes bilfärd bort. Kliniken, ett så kallat stabiliseringscenter, tar emot svårt undernärda barn. Det var ett väldigt tufft besök. Vi blir visade in i Fas 1, de med störst undernäring och med andra hälsokomplikationer. I ett litet varmt och kvavt rum står det 9 sängar, bara 1 säng är tom.  Vi träffar 2-åriga Lawali Matta som är kraftigt undernärd, med svullen mage och sår i munnen och på huden. Han är så svag och har ont. Han kom med sin mamma till kliniken två dagar tidigare och väger bara 7 kg. Min yngsta son Elliot är exakt lika gammal och väger över det dubbla… Lawalis mamma Balki Moussa är 25 år och med hjälp av en av Rädda Barnens volontärarbetare i hennes hemby gick hon med Lawali till vanliga hälsocentret närmast hennes by. Men efter 3 veckor av regelbundna besök på hälsocentret så hade Lawali inte blivit bättre och de var tvungna att komma till kliniken och få hjälp. Lawali får medicin och vård samtidigt som hans mamma får utbildning i hur hon bäst kan undvika att det händer igen. Enligt Dr. Atouna Aboubacar som visade oss runt så har de som mål att Lawali ska öka till 8,3kg inom 10-12 dagar.

2-åriga Lawali Matta

Det svåraste mötet var med Amadou. Amadou är bara 2 månader och kom till kliniken för 2 dagar sen. Jag har svårt att hålla tårarna borta och känner mig väldigt obekväm med att vi stör, filmar och tar foton.  Jag får översätta för hela gruppen. Amadou är så liten, tunn och så svag. Han kämpar och kämpar med att andas. Hans bröstkorg är insjunken och man ser tydligt varje snabbt andetag som han tar och att han lider och har mycket ont. Men han är helt tyst, han har helt enkelt ingen energi att gråta… Förutom att vara kraftigt undernärd så har Amadou malaria, andningssvårigheter och svamp i munnen. Orsaken till undernäringen är att mamma Fassouma inte har kunnat amma. Det var inget lätt beslut för 45-åriga Fassouma att bege sig till kliniken, hon har 11 andra barn hemma och svårt att lämna dem den tid hon och Amadou kommer att vara på kliniken. Det tog tid att ordna med allt det praktiska och den lokala volontärarbetaren fick stöta på för att hon skulle komma iväg, och det var verkligen i sista stund. Dr Atouna säger att hade Amadou kommit några dagar senare så hade det nog varit för sent. När vi väl sätter oss i bilen igen för att åka därifrån så kommer tårarna. Bilden av Amadous lilla insjunkna bröstkorg som kämpar med att andas etsar sig fast. ”Han kommer nog inte klara sig?” frågar jag min kollega. ”Vi har haft värre fall än så som har klarat sig” svarar han.

Amadou, 2 månader gammal

På kliniken så får barnen näring och medicinskt hjälp för att gå upp i vikt och bli friska. Samtidigt får mammorna information och hjälp med hur de ska ta hand om sina barn för att undvika att barnen blir undernärda igen. Rädda Barnen stödjer kliniken med mediciner, personal och utbildning. Den viktigaste rollen spelar nog alla de volontärarbetare som Rädda Barnen har utbildat runt om i Zinder regionen. Hela 816 volontärer finns utspridda ibland byarna, och går från dörr till dörr för att informera och utbilda om vikten av att amma, hygien och vad för näringsrik kost man ska ge sina barn. De uppmärksammar också om det finns några fall av undernärda barn för att i så fall se till att de kommer till ett hälsocenter och får vård.

Människor, och speciellt barn, har en fantastisk förmåga att återhämta sig, men när det har gått så långt som det har för Amadou, Lawali och hundratusentals andra barn i Niger, tillåts de inte att utvecklas till sin fulla potential. Det har helt enkelt gått för långt när barn måste intensivvårdas för undernäring, barnen får bestående men som är oåterkalleliga; den kognitiva utvecklingen hämmas och de kommer att vara mer sjuka livet igenom. Det är oförsvarbart när det har gått så här långt, det är egentligen inga svåra saker man behöver göra – men man måste arbeta förebyggande.

Odlingsprojekt
Det är just för att förebygga att barn blir undernärda som Rädda Barnen har startar flera olika förebyggande projekt i Niger. Ett av dessa är ett odlingsprojekt som vi åker för att besöka efter vårt besök på hälsocentret. Det känns otroligt skönt att få se ett projekt som inger hopp efter mötena med Amadou och Lawali. Det är 22 familjer som har lärt sig att plantera grönsaker som de normalt inte odlar, som potatis, sallad, paprika och pumpa. Det är 13 bönder som äger jorden, men del av avtalet var att fler familjer skulle ta del av projektet och skörden. Bönderna går runt och visar oss grönsakerna, märkbart stolta över vad de har producerat. När vi ska ta foton så kommer fler och fler av bönderna fram för att visa upp delar av vad de skördat.

Tomat- och kryddodling!

Souley Habo, en av bönderna i odlingsprojektet

En av bönderna som vi pratar med, Souley Habo, säger att han brukade, som många andra män här, vara tvungen att lämna familjen för att åka till Nigeria och jobba,  men i år, tack vare det här projektet så har han inte behövt åka. Det är ett härligt möte med stolta, starka och positiva bönder som har tillräckligt med mat för att deras familjer inte ska gå hungriga.

På kvällen märks att dagens möten har satt tydliga spår i vår grupp. Det är speciellt bilden av Amadou som stannar kvar hos oss alla. Det känns skönt att vi har hittat varandra så snabbt och kan dela med oss av våra intryck och känslor, känns lättare att ta sig an nästa dag.

Reseblogg från Niger

Jag heter Ylva Sperling och jobbar som rådgivare i krig och katastrof på Rädda Barnen. För ett par veckor sedan reste jag till Niger i ett försök att uppmärksamma den matkris som landet befinner sig i, och för att se hur Rädda Barnen arbetar på plats för att hjälpa de barn som är drabbade. På den här bloggen kommer jag att reflektera över min resa, och jag hoppas att du som läser den vill gå in på www.raddabarnen.se/livsviktigahalsningar och skickar en hälsning!

Dag 1:

En otrolig hetta och varm vind möter oss när vi stiger av planet i Niamey, Nigers huvudstad. Efter bara den korta biten ner från trappan och in i flygbussen hettar det i ansiktet som om jag har bränt mig.  ”Det är inte så varmt idag – förra veckan hade vi upp till 45 grader” säger våra kollegor när vi kommer fram till Rädda Barnens landkontor i Niamey. Och jag undrar om man känner så stor skillnad på 39 eller 45 grader varmt….

Det som är mest slående efter vår första dag här, är att de säger att det är ännu ingen katastrof, ”bara” en kris…. En kris som återkommer med jämna mellanrum, en kris där man beräknar att 1.5 miljoner barn är allvarligt drabbade av matbristen, en kris som i ett land ligger på sista plats i världsrankingen, en kris som väldigt snabbt kan omvandlas till en katastrof. Det blir absurda jämförelser mellan kris och katastrof när det räknas i barns liv… Förra årets dåliga skörd, höga matpriser och oroligheter i grannländerna är huvudorsakerna till matbristen. Både Nigers regering och hjälporganisationerna gick ut tidigt för att varna för att det skulle kunna bli en katastrof i år, men omvärlden har inte reagerat tillräckligt.

Efter några möten och säkerhetsinformation på landkontoret beger vi oss till vårt hotell för att åka ut i fält tidigt nästa morgon. Med mig på resan har jag bland annat Anders Wennersten från Sveriges Radio, som ska rapportera om situationen i landet. Två erfarna kollegor Sören och Inge från Rädda Barnen Norge har också anslutit sig till resan. Kunde inte bett om bättre ressällskap och känner mig förväntansfull.

På plats i Nairobi

Jag heter Josephine Carlson, nyss fyllda 30 och sedan ett par veckors på plats i Nairobi för att jobba med Rädda Barnens katastrofarbete här.

Jag utvecklade tidigt en stark önskan och driv om att lämna min trygga tillvaro hemma i Nyköping och se mig omkring i världen. När jag efter examen blev erbjuden ett jobb för engelska Rädda Barnens i Kabul, Afghanistan, tvekade jag inte en sekund. Det visade sig vara rätt beslut – jag blev kvar 2,5 år.

Sedan ett par månader tillbaka arbetar jag på Rädda Barnens humanitära avdelning, som del av ett team som ständigt står stand-by för att skickas ut i katastrof-situationer. Det kan innebära all från väpnade konflikter till plötsliga naturkatastrofer, men också mer långsamt framväxande katastrofer – som det som sker, just nu, på Afrikas horn, och i västafrikas Sahel-område, som bältet kallas som sträcker sig precis söder om Sahara.

För ett par veckor sedan anlände jag alltså till Nairobi, där mitt första uppdrag är att stödja vårt Somalia-program. Man befarar att den förestående regnperioden inte kommer vara tillräcklig och att läget för de redan hårt drabbade somaliska barnen och deras familjer därför riskerar förvärras igen. Jag berättar mer om detta i nästa blogg.

Ursprungligen kommer jag alltså från Nyköping – en liten sörmländsk kustpärla som större delen av året är ganska sömnig, men som på sommaren lever upp och tillsammans med sin omnejd erbjuder något som gör att jag inte riktigt kan sluta kalla det för ”hemma”. Trots att jag egentligen inte bott där de senaste tio åren, och trots att jag numera knappt känner igen någon under en promenad längs Storgatan. Men det är naturligtvis inte bara den vackra naturen som lockar mig tillbaka – i störst utsträckning beror det såklart också på att majoriteten av min fina familj och fantastiska vänner finns där.

Varför skriver jag om det, kanske ni undrar. Därför att jag tror att det är viktigt att komma ihåg sina rötter och var man kommer ifrån, framförallt med en sådan karriär jag valt. I en ständigt skiftande tillvaro ger det en trygghet som är svår att mäta med någon annan. Det är förvisso ett stort privilegium att hela tiden få möta spännande människor och uppleva nya kulturer, men också en ynnest att faktiskt ha något tryggt att återvända hem till. Många av de barn och familjer jag möter i mitt arbete har inte den möjligheten. De kanske är flyktingar, utan möjlighet att kunna återvända dit de kom från, eller gatubarn som lämnats att försörja sig själva bäst de kan.

Jag hoppas att den här bloggen kan uppfylla åtminstone två syften. Det ena är rent själviskt då jag hoppas att den kan hjälpa mig behålla kontakten med er där hemma – med mina rötter. Det andra är att försöka göra världen lite mindre genom att dela med mig av mina upplevelser, iakttagelser, möten, medgångar och frustrationer. Följ gärna med mig på min resa.

/Josephine Carlson, Rädda Barnen i Nairobi

Josephine Carlson, utsänd för Rädda Barnen i Nairobi

Josephine Carlson, utsänd för Rädda Barnen i Nairobi

Stoppa våldet mot alla barn, överallt och i hela världen!

Workshop om aga i VästafrikaBarnen och ungdomarna framför mig är rörande överens. Aga är ingen bra metod för att barn ska lära sig vad som är rätt eller fel, det är inte heller någon bra metod för att barn ska respektera sina föräldrar eller för att barn ska lyssna på sin lärare. ”Vuxna säger att man inte ska använda våld och att de inte slår oss, men de tycker att det är ok att nypa oss i armen eller hålla oss i öronen”, säger en pojke från Mali och visar i en sketch hur barn i hans kvarter ofta tar emot slag och andra kränkningar från sina föräldrar.

I en lokal lite längre bort sitter vuxna från tio länder i Västafrika och diskuterar samma sak, de kommer senare att sitta tillsammans med barnen för att diskutera hur just deras länder kan arbeta för att motverka våld mot barn. Rädda Barnen tillsammans med Plan och Global Initiative to End All forms of Corporal Punishment of Children har anordnat en veckas utbildning där länder får stöd att utveckla strategier för hur man ska genomdriva anti-aga lagstiftning och utbilda befolkningen att sluta använda våld och andra kränkningar mot barn.

Ett framsteg är att cirka 120 länder i världen har en lag mot aga i skolan. Trots detta framsteg har bara 32 har en lag mot aga i hemmet. För oss i Sverige låter det så naturligt att man inte ska använda våld mot barn oavsett syfte, men så har det inte alltid varit. Många här såg inte heller aga som våld mot barn eller något som kränker barns rättigheter till vi fick ett totalförbud av aga 1979.

Ett av de främsta målen med utbildningen är att påverka att lagen ändras så att den tydliggör att aga är förbjudet. Det är viktigt för att kunna kommunicera till alla de som arbetar med barn och föräldrar men också för att kunna följa upp på fall där barn far illa.

Tack vare stödet som vi fått från Postkodlotteriet så har Rädda Barnen kunnat stödja de krafter i tio länder som vill stärka barns skydd mot våld genom relevant lagstiftning samt utveckla metoder för att stödja föräldrar, lärare och andra som arbetar med barn att ändra invanda mönster och beteenden. Det tar tid, det vet vi, men arbetet pågår. Det känns som att vi hjälpt till att komma en bit på vägen och att vi kunnat stödja de människor och organisationer som arbetar för barns rättigheter i de länder som deltagit i utbildningen. Rädda Barnen och Plan har redan projekt i de länder som deltagit och flera har klubbar ledda av barn och unga som deltar i kampen mot allt våld mot barn.

PostkodlotterietBarn från olika delar av världen har sagt att aga inte bara gör ont, det får också som konsekvens att de känner sig rädda, kränkta och frustrerade. Tänk att kunna motarbeta detta i Västafrika. Tänk att kunna bidra till att miljoner av barn slipper känna sig rädda, kränkta, frustrerade och arga. Att få vara med och stödja processen, att se framsteg och att verkligen få lyssna på barn och se till att andra vuxna gör det också… Det är då jag tänker att jag nog har ett av de bästa jobben man kan tänka sig!