För varje dag som går blir situationen i Syrien allt värre inte minst för barnen.

Häromdagen såg vi hur en kvinna födde sitt barn på trappan till ett sjukhus. När den första bombvågen kom höll min kollega på att hjälpa kvinnan att föda. Eftersom alla visste att det skulle komma fler bomber, måste sjukhuset evakueras. De bar ut kvinnan och hon födde sitt barn precis utanför dörrarna. De lyckades överleva när sjukhuset jämnades med marken i den andra bombvågen. De överlevde, men att föda under sådana omständigheter är obeskrivligt.

När konflikten startade för 22 månader sedan kom det inte någon hjälp från internationella organisationer. Vi arbetade på bäst vi kunde och eftersom våra egna organisationer är syrianska har alla släktingar, vänner och familjer inne i Syrien. Så vi har ett fantastiskt nätverk och kan se till att hjälpen kommer fram. I början av kriget gällde det att få fram sprutor, första hjälpen kit, mat och kläder. Vår ambition är att hjälpa människorna som stannat i Syrien, ge dem skydd, mat och sjukvård.  Nu när vi samarbetar med Rädda Barnen betyder att vi lyckats att få fram livsnödvändig hjälp som matkorgar och medicinsk utrustning som  sjukvårdsutrustning för akutvård, allt från stelkrampssprutor och antibiotika till operationssalar och narkosutrustning.

De sårade och de gamla hade tidigare inga vårdcentraler att gå till och de som skadades åkte inte till sjukhuset av rädsla för att bli fängslade eller torterade. Så vi har varit tvungna att hitta alternativ. Vi satte upp hemliga fältsjukhus där det var säkert.

Var klinikerna idag finns är hemligt och vi opererar i någons före detta hem. Vi är rädda för att bli bombade hela tiden. För några dagar sedan träffades några hus i närheten i ett flyganfall. Vi arbetar också under väldigt osäkra förhållanden eftersom husen inte är byggda som sjukhus. Ibland tvingas vi göra om ett vardagsrum till en operationssal. Våra läkare arbetar under enorm press och stress eftersom vi alltid riskerar att träffas av bomber.

Jag har tvingats behandla skador jag inte är utbildad för. En man hade blivit skjuten i ryggen och kulan satt fortfarande kvar i ryggraden. Både hans hand och hans ena ben hade krossats. Handen måste amputeras och vi befarar att han också kommer att förlora benet. Han kommer att bli förlamad för resten av sitt liv. Tyvärr är det nog så att många av de patienter vi får in och som överlever kommer att få men för livet. Det är väldigt ovanligt att vi får in patienter som kan gå för egen maskin härifrån, eller som snabbt blir friska och kan gå. Vi har varit tvungna att amputera båda benen på barn som inte är äldre än sex år, eftersom skadorna var så omfattande. Vi får in patienter som blivit skjutna av krypskyttar och förlorat synen för gott.

Allt eftersom konflikten fortsätter har vi noterat hur behovet av medicinsk hjälp, speciellt till gamla och barn, blir mer och mer akut. För att möta det behovet har vi börjat med mobila vårdcentraler som kan behandla tusentals patienter.
 
Ett av projekten förser patienter med proteser. En patient är bara fyra år. Flyganfall orsakar skador som gör att hundratals människor har förlorat sina ben, helt eller delvis. Vi har nu öppnat en protesklinik och våra första patienter fick sina proteser inpassade förra veckan. Det här är ett lyckat projekt. Vi har också startat en dialysklinik för patienter med njurproblem som måste få sitt blod renat och filtrerat. Vi behöver ambulanser och utrustning för skiktröntgen för patienter med huvudskador. Vi försöker behålla patienterna inne i Syrien och vårda dem där. Vi skickade just in tre konvojer med 20 ambulanser utrustade för akutvård.

Bristen på psykologisk vård oroar oss. Barnen har fått uppleva bombningar, människor som dör framför ögonen på dem och överallt blod. Det har naturligtvis påverkat dem och det är mycket svårt att kommunicera med dem.

Många skolor har bombats sönder och samman och de som fortfarande finns kvar har ingen el. Dessutom används minst 2 100 skolor som tillfälliga bostäder för dem som mist sina hem, enligt OCHA och UNHCR.

Det finns inget som helst skydd för barnen. Eftersom det inte finns några skolor eller andra trygga platser är de väldigt utsatta och tvingas leka på gatorna. Och det är på gatorna kriget pågår. Oftare och oftare måste de också ge sig ut för att samla ihop bränsle eftersom det är enda sättet att värma husen på vintern.

Låt mig avsluta med att berätta om varför vi är i så akut behov av utrustning för barnsjukhus. Jag mötte en liten flicka, hon var fem år. Hon gick över gatan tillsammans med sin pappa. Hon fick ett skott i ryggen. Pappan klarade sig undan krypskytten, men inte hon. Eftersom det inte fanns några ambulanser var pappan tvungen att skjutsa henne till vårdcentralen på sin motorcykel. På vårdcentralen hade de inte den utrustning de behövde för att operera henne utan sa till honom att han måste ta sig till Turkiet. Han visste inte hur det skulle gå till, så det tog en vecka för dem att komma fram. Flickan var förlamad när de kom fram till ett sjukhus.

Hon opererades, kulan togs ut och nu genomgår hon rehabilitering i Turkiet. Senast jag var där och besökte henne satt hon i rullstol. När jag kom tillbaka sa jag till mina kollegor att vi måste få fram ambulanser som har operationsutrustning, om det händer igen.

Jag känner mig helt överväldigad av den här lilla flickan och hennes upplevelse. Nu hoppas vi bara att det internationella samfundet kommer att agera. Den här katastrofen kommer att fortsätta om de inte kan komma överens om en plan för att få stopp på kriget.

//Abdul, Syrian-British doctor from Syria Relief UK 

Rädda Barnen arbetar i Libanon, Jordanien, Irak och Syrien. Vi arbetar över hela Syrien genom partners som Syria Relief UK som når tusentals barn varje dag med förnödenheter som varma kläder, filtar och mat. Läs mer om vårt arbete rb.se