Vi fortsätter tills polisen tar alla utsatta barn på allvar!

 

2009 gav jag och Rädda Barnen ut den första rapporten om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel Brott mot vuxna går före. Egentligen kom idén från några av de barn jag träffat på Rädda Barnen. Det de hade gemensamt var att de berättade att de utsatts för misshandel av en förälder och att de fått vänta alldeles för länge på få berätta för polisen. Några barn hade väntat i över ett år på att en polis skulle ha tid för dem.

 

Det barnen också hade gemensamt var att de kände att polisen och andra vuxna inte tog dem på allvar, inte tyckte att de var tillräckligt viktiga för att ge dem tid.  De var arga, besvikna och ledsna. Jag  blev också arg och besviken över hur de behandlades av rättsväsendet!

En lång utredningstid riskerar att få förödande konsekvenser, speciellt när en närstående är misstänkt. Ett barn som berättat om misshandel och inte blir hörd upplever att ingen tar det på allvar. Risken är stor att barnet hunnit glömma och har svårt att berätta när det väl kallas till förhör. Under väntetiden har barnet ofta kontakt med den misstänkte och kan pressas eller mutas att ta tillbaka sin historia. I värsta fall bidrar den långa utredningstiden till att barn fortsätter att utsättas för våld.

Barn som utsätts för våld inom familjen har sällan möjlighet att göra sin röst hörd eller att kräva sina rättigheter. Det är Rädda Barnens uppgift att hjälpa till att ge dem en röst. Ett sätt är att skriva ned det de säger och se till att det får spridning i media, så att allmänhet, politiker och beslutsfattare förstår.

Idag släpper Rädda Barnen den fjärde rapporten på samma tema. Den visar att betydligt färre barn får vänta än för bara några år sedan! 2009 tog en utredning om misstänkt barnmisshandel i genomsnitt 140 dagar, 2012 tog den i genomsnitt 82 dagar. Det är tydligt att det påverkansarbete som Rädda Barnen drivit gett resultat!

Men vi är fortfarande inte nöjda och vi tänker inte ge upp! Även om det blivit bättre så finns det fortfarande väldigt stora brister i delar av landet. I Falun, Södertörn, Kristianstad och Norrköping klarar man inte ens att utreda hälften av fallen inom den tid som lagen säger! Från polisanmälan till fällande dom kan ibland flera år passera. För även i domstol blir väntan alltför ofta lång för barnen. Vi föreslår därför ytterligare skärpningar av lagen. Rädda Barnen vill att den rekommendation som idag finns om att barn ska förhöras av polis senast inom två veckor när de misstänks vara utsatta för brott blir lagstadgad. Vi vill också att ett skyndsamhetskrav införs när brott mot barn behandlas i domstol.

Så hur länge kommer Rädda Barnen fortsätta att driva den här frågan? Svaret är antagligen – Så länge som det behövs! Så länge som det finns barn i Sverige som känner att polisen och andra vuxna inte tar dem på allvar, inte tycker att de är tillräckligt viktiga för att ge dem tid!

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Mellan hopp och förtvivlan

För varje dag som går blir situationen i Syrien allt värre inte minst för barnen.

Häromdagen såg vi hur en kvinna födde sitt barn på trappan till ett sjukhus. När den första bombvågen kom höll min kollega på att hjälpa kvinnan att föda. Eftersom alla visste att det skulle komma fler bomber, måste sjukhuset evakueras. De bar ut kvinnan och hon födde sitt barn precis utanför dörrarna. De lyckades överleva när sjukhuset jämnades med marken i den andra bombvågen. De överlevde, men att föda under sådana omständigheter är obeskrivligt.

När konflikten startade för 22 månader sedan kom det inte någon hjälp från internationella organisationer. Vi arbetade på bäst vi kunde och eftersom våra egna organisationer är syrianska har alla släktingar, vänner och familjer inne i Syrien. Så vi har ett fantastiskt nätverk och kan se till att hjälpen kommer fram. I början av kriget gällde det att få fram sprutor, första hjälpen kit, mat och kläder. Vår ambition är att hjälpa människorna som stannat i Syrien, ge dem skydd, mat och sjukvård.  Nu när vi samarbetar med Rädda Barnen betyder att vi lyckats att få fram livsnödvändig hjälp som matkorgar och medicinsk utrustning som  sjukvårdsutrustning för akutvård, allt från stelkrampssprutor och antibiotika till operationssalar och narkosutrustning.

De sårade och de gamla hade tidigare inga vårdcentraler att gå till och de som skadades åkte inte till sjukhuset av rädsla för att bli fängslade eller torterade. Så vi har varit tvungna att hitta alternativ. Vi satte upp hemliga fältsjukhus där det var säkert.

Var klinikerna idag finns är hemligt och vi opererar i någons före detta hem. Vi är rädda för att bli bombade hela tiden. För några dagar sedan träffades några hus i närheten i ett flyganfall. Vi arbetar också under väldigt osäkra förhållanden eftersom husen inte är byggda som sjukhus. Ibland tvingas vi göra om ett vardagsrum till en operationssal. Våra läkare arbetar under enorm press och stress eftersom vi alltid riskerar att träffas av bomber.

Jag har tvingats behandla skador jag inte är utbildad för. En man hade blivit skjuten i ryggen och kulan satt fortfarande kvar i ryggraden. Både hans hand och hans ena ben hade krossats. Handen måste amputeras och vi befarar att han också kommer att förlora benet. Han kommer att bli förlamad för resten av sitt liv. Tyvärr är det nog så att många av de patienter vi får in och som överlever kommer att få men för livet. Det är väldigt ovanligt att vi får in patienter som kan gå för egen maskin härifrån, eller som snabbt blir friska och kan gå. Vi har varit tvungna att amputera båda benen på barn som inte är äldre än sex år, eftersom skadorna var så omfattande. Vi får in patienter som blivit skjutna av krypskyttar och förlorat synen för gott.

Allt eftersom konflikten fortsätter har vi noterat hur behovet av medicinsk hjälp, speciellt till gamla och barn, blir mer och mer akut. För att möta det behovet har vi börjat med mobila vårdcentraler som kan behandla tusentals patienter.
 
Ett av projekten förser patienter med proteser. En patient är bara fyra år. Flyganfall orsakar skador som gör att hundratals människor har förlorat sina ben, helt eller delvis. Vi har nu öppnat en protesklinik och våra första patienter fick sina proteser inpassade förra veckan. Det här är ett lyckat projekt. Vi har också startat en dialysklinik för patienter med njurproblem som måste få sitt blod renat och filtrerat. Vi behöver ambulanser och utrustning för skiktröntgen för patienter med huvudskador. Vi försöker behålla patienterna inne i Syrien och vårda dem där. Vi skickade just in tre konvojer med 20 ambulanser utrustade för akutvård.

Bristen på psykologisk vård oroar oss. Barnen har fått uppleva bombningar, människor som dör framför ögonen på dem och överallt blod. Det har naturligtvis påverkat dem och det är mycket svårt att kommunicera med dem.

Många skolor har bombats sönder och samman och de som fortfarande finns kvar har ingen el. Dessutom används minst 2 100 skolor som tillfälliga bostäder för dem som mist sina hem, enligt OCHA och UNHCR.

Det finns inget som helst skydd för barnen. Eftersom det inte finns några skolor eller andra trygga platser är de väldigt utsatta och tvingas leka på gatorna. Och det är på gatorna kriget pågår. Oftare och oftare måste de också ge sig ut för att samla ihop bränsle eftersom det är enda sättet att värma husen på vintern.

Låt mig avsluta med att berätta om varför vi är i så akut behov av utrustning för barnsjukhus. Jag mötte en liten flicka, hon var fem år. Hon gick över gatan tillsammans med sin pappa. Hon fick ett skott i ryggen. Pappan klarade sig undan krypskytten, men inte hon. Eftersom det inte fanns några ambulanser var pappan tvungen att skjutsa henne till vårdcentralen på sin motorcykel. På vårdcentralen hade de inte den utrustning de behövde för att operera henne utan sa till honom att han måste ta sig till Turkiet. Han visste inte hur det skulle gå till, så det tog en vecka för dem att komma fram. Flickan var förlamad när de kom fram till ett sjukhus.

Hon opererades, kulan togs ut och nu genomgår hon rehabilitering i Turkiet. Senast jag var där och besökte henne satt hon i rullstol. När jag kom tillbaka sa jag till mina kollegor att vi måste få fram ambulanser som har operationsutrustning, om det händer igen.

Jag känner mig helt överväldigad av den här lilla flickan och hennes upplevelse. Nu hoppas vi bara att det internationella samfundet kommer att agera. Den här katastrofen kommer att fortsätta om de inte kan komma överens om en plan för att få stopp på kriget.

//Abdul, Syrian-British doctor from Syria Relief UK 

Rädda Barnen arbetar i Libanon, Jordanien, Irak och Syrien. Vi arbetar över hela Syrien genom partners som Syria Relief UK som når tusentals barn varje dag med förnödenheter som varma kläder, filtar och mat. Läs mer om vårt arbete rb.se

Det gör ont att lyssna

Jag lyssnar på dokumentären Den fastspända flickan i P1. Det gör ont att lyssna.

Alla människor har rätt att bemötas med respekt. Oavsett om de är barn eller vuxna. Oavsett social status. Oavsett om de är patienter inom psykiatrin eller inte. Oavsett om de är lätta att ha att göra med eller krävande och besvärliga.

Dokumentären berättar om Nora. Ett barn som utsätts för våld och övergrepp, ett barn som inte haft det stöd hon behövt i familjen kränks på nytt. Och på nytt… och på nytt… Hon kränks just av de människor som avlönas av skattebetalarna för att skydda, stötta och hjälpa. Hon slussas mellan olika boenden, skadar sig själv och säljer sex till vuxna män utan att personalen ingriper. När hon utsatts för en våldtäkt som är så grov att skadorna leder till sjukhusvård försummar man att utreda brottet.  Hon möts av en iskall och maktfullkomlig psykiatri som säger nej till det mycket rimliga önskemålet att få en kvinnlig behandlare.   Hur kan det bli så här?  Ni som inte har lyssnat borde göra det nu. Även om det är smärtsamt att lyssna så behöver vi veta. Annars kan vi aldrig förändra.

Inom hälso- och sjukvården finns en stor okunskap om barn som utsatts för våld eller övergrepp. Idag är det fullt möjligt att utbilda sig till socionom, läkare eller psykolog utan att ha med sig grundläggande kunskaper om våld och övergrepp. Så kan vi inte ha det.

För att åtgärda kunskapsbristen krävs att sådan utbildning blir obligatorisk på de universitetsutbildningar där studenterna kan komma att arbeta med barn och unga. Vi behöver också ett kunskapscentrum för frågor om våld och övergrepp. Dit skulle vilsna professionella kunna vända sig för att få kunskap och goda råd!

Trots att jag mött många flickor och pojkar som berättat om att de bemötts med bristande respekt av myndigheter efter upplevelser av våld och övergrepp är det svårt att begripa att det kan gå till så här.

En gång till. Jag lyssnar en gång till.

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Utan skygglappar i Ukraina

– Jag vill leva som en människa inte som ett djur, säger en av killarna när vi sitter i ring och pratar om ungdomarnas framtidsdrömmar. Tunga tankar hos en 15-åring men inte så konstigt i ett land där medelinkomsten är 2 500 kronor i månaden och de flesta kämpar för att få ihop till mat för dagen. Vi är i Ukraina, där våld i skolan är vanligt och lärare och föräldrar inte bryr sig om barns rättigheter. Tack vare PostkodLotteriet kan vi jobba mot aga, våld och mobbning här.

Trots att det är 20 år sedan landet blev självständigt sitter den auktoritära sovjetandan fortfarande i samhällets struktur. Kvinnor och barn står lägst i hierarkin. Kritiskt tänkande och ifrågasättande uppskattas sällan och mobbning och våld ses som en naturlig del av uppväxten – som barn reder ut själva. Attityden måste förändras och Rädda Barnen arbetar med att utbilda lärare om hur våld påverkar barns utveckling och hur de kan hantera konflikter utan att använda våld. I skolan vi besöker har de nyligen utbildat sina lärare och tagit nästa steg, där eleverna blir volontärer som arbetar med konfliktlösning och mot våld. Eleverna har till exempel gjort en undersökning där de frågat vuxna om de slår sina barn. En fråga som förmodligen alla skulle svara nej på här i Sverige men i Ukraina har de en annan inställning, trots att aga förbjöds i hemmet 2004 och i skolan 1991. De som svarade ja på elevernas fråga hävdade att det är för barnens eget bästa som de slår dem. 

I en annan skola vi besöker har skolans psykolog och rektor jobbat hårt med att få ett öppet klimat, vilket märks när vi tillåts sitta ner ensamma med barnen och prata, utan övervakning av en lärare. Barnen pratar öppenhjärtigt om hur situationen har förändrats.

– Förut när två personer bråkade var det deras problem. Idag hjälps alla åt och vi samarbetar för att förstå varandra och lösa problemen. Vi känner oss mer beredda på vuxenlivet nu än tidigare eftersom vi får så mycket tid och stöd av vår klasslärare och skolans psykolog, säger Marta som är 14 år.

Att hon känner sig mer beredd på vuxenlivet förklarar psykologen senare med att de utbildar både lärare och elever i vad de kallar ”en sund livsstil” för att till exempel förhindra missbruk, tidig graviditet och från att utnyttjas i trafficking eller annat arbete. Främst handlar det om konfliktlösning och dialog där de dessutom pratar med föräldrarna.

– Vi är en av få skolor där vi även involverar föräldrarna. Ofta skyller man på föräldrarna om ett barn beter sig illa och tycker att det är deras sak att uppfostra sitt barn och inte lärarens ansvar. Men här har vi möten med föräldrarna och försöker få dem att förstå hur de påverkar sina barn genom hur de behandlar dem, säger skolans psykolog Liubov Leonidivna. Ett exempel som hon använder är att visa en bild av ett barn och berätta en historia om en dag i detta barns liv. Det handlar om vardagliga saker men där barnet ofta får skäll. För varje händelse som får barnet att känna sig ledsen river psykologen bort en bit av bilden för att illustrera hur barnets självkänsla försvinner.

– Man ser på föräldrarnas ansikten att de känner igen sig och nu förstår vad de gör mot sina barn, säger Liubov.

Att få leva som en människa borde inte vara för mycket begärt i dagens Ukraina, där den ekonomiska tillväxten varit mycket stark de senaste åren. Men attityden i samhället måste förändras. Att respektera varandra och se kvinnor och barn som jämställda måste bli självklarheter. Projekten som Svenska PostkodLotteriet stödjer är en start i att utbilda en ny generation lärare och elever, som förhoppningsvis, kommer att påverka samhället i en annan riktning.

 
Elever som just har blivit utsedda till volontärer för att motverka våld i skolan. Foto: Rädda Barnen.

 – Vi har till exempel gjort en undersökning där vi frågade människor på stan om de slår sina barn eller inte. Majoriteten svarade nej och de som ändå svarade ja sa att de gör det för deras barns bästa. Vi vill göra kampanjer där vi uppmanar folk att inte slå sina barn och vilka medel de kan använda istället i sin uppfostran. Jag vill hjälpa folk att förstå varför det är dåligt att slå sina barn.

//Julia 16 år


 

Mörkertalet är stort – barn säljs i Sverige

Tänk att du lever i ett land där man säljer barn. Tänk att du lever i ett land där treåringar utnyttjas för att stjäla. Där både pojkar och flickor tvingas att stjäla eller tigga och lever i social misär. Där både pojkar och flickor säljs för sexuella ändamål. Tänk att det handlar om barn från andra länder som söker skydd, barn som är tillfälliga gäster i landet men också barn från ditt eget land.

Tänk att du lever i ett land där de barn som utsatts för människohandel varken får skydd, stöd eller upprättelse.
Tänk att du lever i Sverige!

I går presenterades en ny rapport om människohandel och barn beställd av regeringen.  Det är bra att den skrivs, bra att de utsatta barnen uppmärksammas. Men det är en fruktansvärd läsning.

166 barn som misstänks vara utsatta för människohandel under en tvåårsperiod har identifierats. 166 fruktansvärda berättelser om barn som svikits av vuxenvärlden. Vi kan bara spekulera i hur stort mörkertalet är. När man frågat barn i Sverige så säger knappt en av tio av de som utsatts för våld eller övergrepp att de berättat för någon professionell.  Kan vi tro att det är lättare för de barn som utsatts för människohandel att berätta? Knappast!
 
En flicka, cirka 13 år, påträffas i en affär där hon stjäl väskor. Hon är från början inte ensam men när en vakt ser henne stjäla och tar fast henne så försvinner de medföljande vuxna. Flickan omhändertas omedelbart enligt LVU 6 § och placeras på en SIS-institution. Vid flera tillfällen försöker de vuxna personerna hämta flickan.
 
För inte så länge sedan var den allmänna uppfattningen att människohandel av barn inte förekom i Sverige. Jag upplever att kunskapen idag är större men alltför många vuxna väljer att blunda.  Med tanke på det är det positivt att de 166 barnen uppmärksammats. Men det är så tungt att läsa om hur stora bristerna är. Hur många barn som lämnat landet eller gått under jorden innan myndigheterna hunnit ingripa, hur många barn som inte fått skydd eller stöd.

Ett av tre barn i kartläggningen är ensamkommande flyktingbarn. Utan föräldrar är de extra sårbara och försvarslösa mot cyniska vuxna.

Ett av tre barn är svenskt. De är oftast utsatta för sexuell handel och i princip helt missade av socialtjänsten och andra myndigheter. Det är istället Rädda Barnen, Stadsmissionen och Erstadiakoni som har uppmärksammat dem.

En 17-årig flicka som vid 8 års ålder har blivit upplockad av en närstående man som har utnyttjat henne i ett pedofilnätverk. Hon har utsatts för svåra sexuella övergrepp. Hon har sålts också till andra män. Mannen har polisanmälts men anmälan har inte lett till åtal. Flickan har varit placerad i flera behandlingshem och på institutioner. Hon är starkt beroende av mannen som under många år utnyttjat henne. Han har också vid flera tillfällen försökt hämta henne från nuvarande placering.
 
Idag är jag glad över att barn utsatta för människohandel i Sverige har uppmärksammats. Men djupt bedrövad över att de finns, och över att de inte får det skydd, det stöd eller den upprättelse de har rätt till!

//Åsa Landberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp

 

Krama mig försiktigt!

Tom är bara några månader och ensam hemma med pappa. Han skriker. Pappa försöker trösta honom och när han inte lyckas lyfter han upp honom och skakar honom hårt gång på gång. Tom blir tyst. När han varit tyst en lång stund ringer pappa efter en ambulans.

 
Varje år kommer mellan tio och tolv spädbarn till Astrid Lindgrens barnsjukhus med skador efter att ha blivit hårt skakade av en vuxen. Majoriteten har fått hjärnskador för livet. En femtedel dör.

 
Jag arbetar sedan många år tillbaka med våld mot barn. Jag har sett alla de negativa konsekvenserna och det har påverkat mig genom att jag tar väldigt kraftigt avstånd från allt våld. Just våld mot spädbarn väcker särskilt starka känslor hos mig. För att de är så värnlösa. För att skadorna är så förödande. Men också för att våldet många gånger hade kunnat stoppas! Bara genom information.

2008 genomförde Rädda Barnen en stor kampanj i samarbete med Aftonbladet och MIO-gruppen på Astrid Lindgrens barnsjukhus för att informera om riskerna med att skaka spädbarn.  Genom forskning vet vi att information kan förhindra det oerhört skadliga skakandet av spädbarn. Rädda Barnen gjorde en egen undersökning där vi såg att enbart varannan nybliven förälder nåtts av information via barnavårdscentraler, mödravårdscentraler eller om risken med att skaka spädbarn. Så vi delade ut en informationsskrift på varenda barnavårdscentral i Göteborg, Malmö och Stockholm. Och på många andra orter i landet.

Ett av målen med Rädda Barnens kampanj var att alla nyblivna föräldrar från norr till söder skulle informeras om riskerna med barnmisshandel och med att skaka spädbarn.  Det målet har vi inte uppnått än. I Stockholm har det målet däremot nåtts genom projektet Mental vaccination. Det är jag väldigt glad över! Föräldrarna får information vid tre tillfällen, på mödravårdscentralen, på BB och på barnavårdscentralen. 90 % känner sig informerade om riskerna med att skaka barnet. Det innebär att det är ett väldigt lyckat projekt.  Förhoppningsvis ser det snart likadant ut i hela Sverige.

Det är därför hög tid att våra politiker tar lärdom av det här och fattar beslut om att alla nyfödda barn ska få skydd mot skakvåld genom att deras föräldrar blir informerade. 

Vi har inte råd att låta fler små barn dödas eller skadas för livet!

// Åsa Landberg, Leg psykolog, leg psykoterapeut Centrum för barn och ungdomar i utsatta livssituationer

Rasismen avfärdas alltför lättvindigt

Jag läser med avsky det som händer i Forserum i och med de trakasserier som somaliska barn och ungdomar får leva med. Somaliska barn som har flytt från krig och fattigdom söker skydd i ett av världens mest trygga och välutbildade länder och blir i Sverige fortsatt utsatta för olika följder för att de har en annan pigmentskala än normen.

När jag var 12 år flyttade jag från det mångkulturella området Vårby Gård i Stockholm till den lilla orten Norberg i Västmanland. Jag hade aldrig i mitt liv träffat rasister tidigare. I sjätte klass på mellanstadiet fick jag nästan dagligen höra att jag var en neger eller svartskalle för att jag hade en annan bakgrund. Många elever visade tydligt att jag inte var välkommen i skolan. Den dagliga rasismen försvann efter ett tag när jag fick fler och fler vänner i Norberg.

Tyvärr dök den upp igen när jag kom upp i tonåren och började hänga på platser där alkohol var inblandat, det kunde vara på barer eller olika fester. Då återkom de rasistiska uttrycken och flera gånger hamnade jag och mina vänner, som också var ”invandrare”, i regelrätta slagsmål. Vi kunde inte bara ”hänga” på nattklubben eller festen som alla andra efter att det hade druckits för mycket alkohol. Det var som en spärr som gick loss hos många ungdomar och vuxna, där alkoholintag plötsligt gjorde mig till svartskallen, turken, negern igen – kort sagt ”den annorlunda”.

Flera av mina vänner blev misshandlade av skinnskallegäng utan att det blev några som helst påföljder för förövarna. Och jag visste redan då att flera svenskar egentligen var schyssta killar men som hamnat snett i sökandet efter en identitet och tyvärr hittat den hos skinnskallar.

Under hela min uppväxt fick jag inte en enda gång stöd från någon vuxen i skolan eller någon annan i de offentliga verksamheterna. Det fanns till och med lärare som tyckte att det var ok och inte så farligt, det ungdomarna sa, ”för de menar inte det egentligen”. Samma upplevelser har även mina vänner från personalen på skolan.

Jag får liknande associationer när jag läser att pastorn i Forserum skäms för att ingen har reagerat tidigare. Kommunalrådet och socialtjänstchefen i Forserum anser inte att motivet är rasistiskt och att de ungdomar som utsätter den somaliska gruppen för trakasserierna är unga med problem sen tidigare.

I min mening är det en rasistisk handling att barn med en annan pigmentskala än normens ska bli utsatta, bara på grund av den enkla faktorn. Rasismen är ett stort problem i Sverige och världen och det måste vi ta på större allvar. Kommunalrådet och socialtjänstchefen må ha rätt i att det handlar om ungdomar som har bekymmer socialt och att de därför blir förövare. Men om samhället hade tagit i med hårdhandskarna när det gäller rasism så hade de somaliska barnen i Forserum inte blivit utsatta bara på grund av sin hudfärg. Och jag tror inte att kommunalrådet och socialtjänstchefen hade agerat på det sättet om deras barn hade varit med om trakasserier med rasistiska motiv.

Alla barn och ungdomar behöver stöd, och där har hemmet och det offentliga ett stort ansvar, både för att skydda de ungdomar som söker en identitet och för att vara ett stöd till de ungdomar som drabbas; för alla är vi offer i ett rasistiskt samhälle, fast på olika sätt. Rädda Barnen arbetar utifrån Barnkonventionen och i den framkommer bland annat att alla barn är lika värda och att inget barn ska diskrimineras enligt artikel 2.

Personligen anser jag att en åtgärd vi behöver anta är att utbilda etniskt svenska ungdomar och föräldrar så att de kan integreras bättre i det mångkulturella samhället, på liknande sätt som vi har integrationsåtgärder för invandrare som ska integreras in i det svenska samhället.

För såsom det svenska samhället är här för att stanna är även det mångkulturella samhället det, och den kombinationen är helt underbar.

IHSAN KELLECIOGLU
Nationell samordnare, Rädda Barnen

Skolan får inte bli en frizon för våld!

Jag arbetar med barn som utsatts för våld. Alltför ofta har de ganska skeva föreställningar om vad som är rätt eller fel. De behöver lära sig nya proportioner. Tillsammans brukar vi göra stora scheman där vi skriver in vad som är bra gjort, dåligt gjort respektive olagligt.

Barn kan till exempel skriva upp att det är bra att borsta tänderna, att hjälpa till, att leka tillsammans eller att berätta för en vuxen när någon varit dum.

De kan skriva att det är dåligt att strunta i läxorna, att reta en kompis eller att stöka till.

Och sen är det allt som är olagligt.  När en vuxen slåss, eller hotar någon annan och när en vuxen stjäl. Det är dumt också när barn slår varandra eller stjäl, men så länge de är små (under femton år) kan de aldrig dömas till fängelse. Jag brukar säga att det är för att vuxna vet att alla barn gör fel ibland innan de lärt sig.

Jag gör det här för att demonstrera att även om de gjort fel och slarvat med läxorna, bråkat eller stökat ned så var det fel och olagligt att mamma eller pappa slog dem. Ett mycket större fel än det de själva gjorde.

Alla barn har rätt till en uppväxt fri från våld. Förra veckan friades en rektor i Övre Norrlands hovrätt efter att ha dragit en elev i örat.  Ingen ifrågasatte att rektorn hade dragit eleven i örat eller att det gjorde ont, och rätten var tydlig med att det var dumt gjort. Men det var alltså inte olagligt.

Idag rapporterar media också att en lärare som misshandlades av en elev inte får något skadestånd eftersom tingsrätten i Gällivare menar att yrket kan jämföras med att vara polis. Eleven, som sparkade, slog och hotade läraren, dömdes nyligen för bland annat misshandel och olaga hot. Men skadeståndet uteblir. Håller skolan på att bli en frizon för våld?

Jag vet inte om det var rätt att fria rektorn eller inte. Jag kan alldeles för lite om fallet. Men jag vet att det inte är bra att skolpersonal tillåts dra elever i örat.

Eleven ville inte sitta ned. Det kanske var dumt, men ett relativt ursäktligt fel. Dessutom är han barn. Rektorn utövade våld. Det är ett mycket större fel, speciellt som han är vuxen och i överordnad ställning. Kanske ville han lära eleven en läxa. Det har han antagligen gjort. Han har lärt den här eleven, och de andra barnen i skolan, att den som är större, starkare och har makt får använda våld mot den som är mindre och svagare.

Det känns väldigt svårt att acceptera.

Åsa Landberg., leg psykolog, leg psykoterapeut

Lämna barnets husdjur i fred!

Husdjur har ofta en särskild plats i barns hjärtan. En hund,
en katt, en kanin, ett marsvin, en undulat eller en häst blir en familjemedlem, och ofta en familjemedlem som barnet känner ett alldeles särskilt ansvar för. De vårdar och beskyddar sitt husdjur. När det råkar illa ut, blir sjukt eller dör så är det en stor sorg.

Idag beskriver en rad organisationer i en debattartikel i
Dagens Nyheter hur djur kan bli ytterligare ett vapen för en vuxen som utövar våld i hemmet. När de mänskliga familjemedlemmarna blir misshandlade råkar ofta även djuren illa ut.   Hot och våld mot familjens
husdjur drabbar ett barn hårt. Och om våldet trappas upp kan husdjur till och med bli dödade.

Tyvärr är det här något vi väl känner igen på Rädda Barnen. Artikeln
i DN handlar mest om vad som händer med vuxna kvinnors husdjur när kvinnan misshandlas. Men det gäller i allra högsta grad även våldsutsatta barn. Många gånger används husdjuren för att tysta barn. Hoten kan se olika ut. Om barnet berättar om vad som hänt hemma så kommer djuren att få stryk eller att avlivas.  Om barnet berättar vad som hänt så kommer det att få flytta hemifrån, och då får de aldrig se sitt djur igen.

I artikeln föreslår man att regeringen inkluderar djurplågeribrottet
i brotten grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning och att våld mot husdjur ska ses som en försvårande omständighet och höja straffvärdet i ärenden om våld i nära relationer.  Man föreslår
dessutom en sekretessbrytande regel gällande djurskyddsproblem, för personal inom hälso- och sjukvårdspersonal samt socialtjänsten.

Det är bra att sambandet mellan våld mot djur och våld i
familjen uppmärksammas! När vi skyddar barn måste vi också tänka på deras husdjur!

Åsa Landberg, leg psykolog, leg psykoterapeut

 

 

”Våld i nära relationer är vårt mest akuta samhällsproblem”

”Våld i nära relationer är vårt mest akuta samhällsproblem”, säger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni.

Idag presenterade regeringen det de kallar en kraftsamling mot våld i nära relationer. Länspolismästare Carin Göthblad utses till samordnare med uppdrag att samla och stödja berörda myndigheter, kommuner, landsting och organisationer för att öka effektiviteten, kvaliteten och långsiktigheten i arbetet mot våld i nära relationer. Samordnaren ska också överväga hur stöd till och skydd för brottsoffren kan utvecklas.

Socialstyrelsen får ett nytt uppdrag som handlar om att fokusera på den som utövar våldet.

Från Rädda Barnens sida kommer vi att fortsätta att påminna om att barn i allra högsta grad drabbas av våld i nära relationer och att deras behov inte får hamna i skuggan av de vuxnas!

I förra veckan publicerade vi rapporten Brott mot vuxna går före som handlar om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel .  Den visar att misshandlade barn fortfarande får vänta alldeles på länge på att polis och åklagare ska utreda det misstänkta brottet i många delar av landet. Men det har blivit bättre! De goda exemplen visar att det är fullt möjligt att prioritera barnen och utreda inom den tid som är fastställt i lag.