Jag har haft privilegiet att under det senaste året fått träffa och prata med barn som lever i familjer med ont om pengar. Barnen jag träffade var i blandade åldrar och såg ut som vilka andra barn som helst. Det är först i deras beskrivningar av vardagen som de skiljer sig från andra barn. Föräldrarna hade ont om pengar av olika anledningar, några var exempelvis drabbade av sjukdom, någon var student eller ensamstående och en annan hade svårt att få ett fast jobb. Ofta hade något inträffat, så som skilsmässa, dödsfall, varsel, eller sjukdom som bidragit till att familjen hamnat i den ekonomiskt utsatta situationen. 

Kanske har du vid det här laget hört det förr; barn som tackar nej till julklappar för att de tycker att föräldrarna ska lägga pengarna på viktigare saker. Barn som avstår från kalas för att de inte har råd med presenter. Barn som inte deltar i en idrott under hela sin uppväxt för att de varken har råd med avgifter eller utrustning. Barn som inte kan betala för mediciner, utflykter eller vinterskor. Det du kanske inte hört är vad det faktiskt innebär för barnen att behöva avstå från allt det där. Vilka konsekvenser det i sin tur får för dem? Jag upplever att många glömmer att ställa följdfrågorna. Att man inte tänker ett steg längre. Att man missar hela kedjan av konsekvenser som de ekonomiska begränsningarna kan bidra till. Sara, 17 år, berättade för mig att de andra barnen uppfattat henne som taskig och konstig för att hon aldrig kom på deras kalas.

Hon berättade också att hon förlorat många vänner på grund av att hon inte haft råd att följa med på olika aktiviteter och att hon ofta under sin uppväxt känt sig isolerad. Hon säger att hon även tror att det kan ha påverkat hennes hälsa, eftersom hon aldrig kunnat delta i någon sport. Clara, 16 år, berättade att hon vid flera tillfällen inte haft råd med schampo och därför blivit mobbad och kallad för lortgris under stora delar av sin skoltid. Det resulterade i att hon till slut började skolka. Idag är det bättre säger hon.

Ett par saker är tydliga och gemensamma för många av de jag träffat; upplevelsen av utanförskap och isoleringen, den konstanta oron för att bli retad samt det enorma ansvar som barnen tog för sin egen och familjens ekonomiska situation. Hur de avstod, hjälpte till, sparade, tänkte långsiktigt och planerade för att få vardagen att gå ihop. En tolvårig tjej, Hanna, sommarjobbade för att få in extra pengar till familjen.

Debatten har den senaste tiden verkat handla om att ”fattigdomen” på något sätt måste vara livshotande för att man ska ta den på allvar. Att barn skulle behöva svälta och frysa ihjäl för att det ska anses vara ett problem. Jag har varken träffat barn som fryser eller svälter ihjäl. Men, flertalet av de barn jag träffat hade periodvis sparat in på mat eller någon gång ätit sig mätta någon annanstans för att det inte fanns mat hemma just då. Många av barnen berättar att vinterjackor, skor och gympakläder är ett faktiskt problem som begränsar dem i deras vardag. Men barnen klagar inte. De säger att de exempelvis inte behöver träna handboll just nu eller gå på kalas eller få en julklapp, det är ok, huvudsaken är att det finns mat på bordet.

Precis så sa flera av barnen. Huvudsaken är att det finns mat på bordet. Och den meningen har fastnat hos mig. Ska det vara så? Ska barnen år 2013, i ett av världens topp tio rikaste länder behöva se till att det finns mat på bordet? Det är inte livshotande att avstå från fritidsaktiviteter eller att oroa sig för att bli retade. Det är inte heller på liv och död att inte kunna göra läxorna för att man inte har råd med internet. Men, kan någon säga att det som barnen beskriver för mig inte påverkar deras uppväxtvillkor, deras hälsa, livskvalitet och framtid? Att de har samma möjligheter, rättigheter och förutsättningar som andra barn?

Barnfattigdomen har många ansikten. Den ser inte likadan ut för alla. En del av barnen jag träffade har berättat att de hade hjälp och stöd i vardagen som underlättade för dem. Några av barnen bodde i en kommun där socialtjänsten beviljade extra pengar till fritidsaktiviteter och ibland även den tillhörande utrustningen. Andra beskrev vilken skillnad det gjorde i deras vardag när skolan tagit bort alla kostnader och en tonårig berättade varmt om den lokala fritidsgården som anordnade gratis utflykter och aktiviteter på kvällar och lov. Om alla barn med knapp ekonomi haft tillgång till den sortens stöd hade konsekvenserna av den ekonomiska utsattheten antagligen var annorlunda. 

Jag frågade hur barnen själva kände inför att det finns personer som inte tror att det existerar fattiga barn i Sverige? Barnen svarade ganska likartat, de menade att det kan vara svårt för andra som aldrig levt så, att ens föreställa sig hur hårt det kan vara att växa upp på marginalen med knappa resurser i ett rikt land. De tyckte att man borde följa med dem en dag i deras verklighet, så skulle man nog förstå.

Barnets perspektiv innebär att lyssna på barnen själva och att utgå från deras livsvärld. Ett perspektiv som jag ofta tycker tappas bort i debatten om barnfattigdom. Vill du ta del av barnens vardag och upplevelser?  Gå in på: fattigskolan.se. Eller ladda ner På marginalen.

//Mary Douglas, projektledare och författare av På marginalen