Den svekfulla vuxenvärlden

När jag lyssnar till Morgan Allings berättelse i Det blir bättre, förfasas jag över det han och hans bror fått utstå. Att flytta runt och anpassa sig till nya vuxna, kamrater och sammanhang om och om igen. Morgan beskriver också hur han gång på gång blivit sviken av vuxna. Om hur sveket från en socialsekreterare har kommit att prägla resten av hans liv. Och hur han utsätts för nya övergrepp i en familj vars faktiska uppgift borde vara att ge den omsorg och trygghet som fattades sedan tidigare.

Jag förfasas över detta men berättelsen känns också obehagligt bekant.

På Rädda Barnen ser jag många exempel på hur brister i samhällets omsorg om utsatta barn får allvarliga konsekvenser för de enskilda barnen. Barn och unga vittnar om utsatthet och svåra upplevelser, i sin ursprungsfamilj men även på institutioner och i familjehem. Känslan av att vara utlämnad, att inte bli lyssnad på eller kunna påverka sin situation samt känslan av att inte höra till, är ofta stark.

Med en bakgrund som utredande socialsekreterare har jag också själv varit den person som fattat avgörande beslut för barns framtid. Jag hoppas innerligt att inget barn tänker på mig som den som svek när stödet behövdes som allra mest. Men det är viktigt att också våga vara självkritisk och som socialsekreterare har jag ju också många gånger suttit med en klump i magen och med en känsla av otillräcklighet.

När barn fick möjlighet att lista plus och minus med socialtjänsten hamnade minustecknen i klar majoritet. Här är ett axplock av barns uttalanden om socialtjänsten från Rädda Barnens projekt ”Rakt från hjärtat”:

”Stänger av öronen när jag har något negativt att säga”

”Ger en för mycket ansvar än vad man klarar av”

”Dom vet ju bara att man finns, inte hur man mår”

”Dom antecknar för varje ord man säger”

Och det är förstås fullt troligt att några av alla de barn jag själv mött och möter idag, tänker sådana tankar om mig.

Svikna barns förtroende för vuxna är ofta lågt och när det gäller sociala myndigheter än lägre. Endast en bråkdel av alla utsatta barn väljer att själva berätta om sin situation för sociala myndigheter.

En tillbakablick från placerade barn visar samtidigt att just kontakten med en socialsekreterare som faktiskt lyssnat och brytt sig många gånger varit avgörande för barnens mående senare i livet. Även andra vuxna i utsatta barns närhet kan spela en oerhört viktig roll genom att vara den som ser och har förmågan att sätta sig in i barnets upplevelse.

Barn har rätt att bli lyssnade på men barn har också rätt att välja om och i så fall när och för vem de vill berätta. Vår uppgift är att ge de förutsättningar som krävs. För ett redan sviket barn är det kanske först när det väcks ett hopp om att saker och ting kan bli bättre som det överhuvudtaget blir aktuellt att vilja prata om det som är svårt. En viktig del i vuxnas ansvar är därför att förmedla till barn att det finns hopp om något bättre och att man finns där när än barnet behöver det.

Så till mig själv och alla ni andra vuxna som möter barn som far illa:

Lyssna på Morgan Alling på söndag kl 21.00 på TV3! Jag tror och hoppas att vi efter det är ännu fler som är beredda att lyssna på det utsatta barn faktiskt har att berätta och att vi blir än mer övertygade om att det måste bli bättre!

/Karin Blomgren, handläggare på Rädda Barnen

Att aldrig få landa

Det är lätt att vi glömmer bort att barn som placeras av olika skäl oftast har större behov av förutsägbarhet, trygghet och skydd än andra.

Tänk dig att du är 9 år gammal. Mamma och pappa har bråkat i alla år och deras missbruk har trasat sönder vardagen. Myndigheterna tar till slut det nödvändiga beslutet att omhänderta dig och nu börjar en rad olika placeringar. Du är ledsen och orolig över att inte vara med dina föräldrar trots att du tycker att det är skönt att slippa det eländiga, slippa allt våld men du saknar dem trots allt.

När du kommer till den nya familjen andas du ut. Det är skönt att det är så lugnt, rent och fint och den nya familjen är snäll. Här vill jag vara, tänker du. Men så efter en tid så kommer någon och säger att du måste vidare. Varför? Vad har jag gjort, kanske du tänker. Visst har jag bråkat och så men jag vill ju stanna.

Resan går vidare. Att hoppas, knyta an för att sen som barnet upplever det; skyfflas vidare skapar naturligtvis en otrygghet som är svår att förstå men kanske ännu värre ger barnen en självbild som säger att du är egentligen inget värd, ingen vill ha dig.

Som en pojke sa;

Jag har bott på 7 ställen nu och bytt skola 7 gånger. Allt bara snurrar och jag vet knappt vad jag heter eller vad jag ska säga.

Jag har under åren träffat ett antal barn i behandling som just beskriver den här otryggheten. Ibland kan jag känna att psykoterapin är torftig då just otryggheten hela tiden gör det svårt för barnet att fokusera på sig själv. Men jag vet också att har både jag och barnen tålamod och låter det ta sin tid så blir det bättre. Inte idag, inte imorgon men framöver! Men barnen måste verkligen få landa och stanna kvar på bra och trygga miljöer under lång tid då kan.

På söndag visas första programmet av sex i serien ”Det blir bättre”. Ett program för att inge unga hopp – att när det känns som värst veta att det faktiskt kommer att bli bättre. ”Det blir bättre” sänds på söndag kl. 21.00 på TV3. Jag finns på chatten för att svara på era frågor från 20.00-23.00 på just söndag. Du kan redan nu anmäla en fråga.

/Olof Risberg, psykolog Rädda Barnen