Intensiv barnrättsvecka

Förra veckan (23-27 maj) var en oerhört intensiv och spännande vecka när det gäller mina arbetsområden god samhällsstyrning för barn och barnfattigdom. Intressanta möten och diskussioner varje dag. Här är ett försök till sammanfattning och lite reflektion.

Måndagen inleddes med vårt seminarium Bra beslut för barn. Förutom vår dragning av vår studie om Barnkonventionen i Sverige, så höll representanter för regeringens Barnkonventionssamordning en presentation av allt sitt arbete, Sveriges Kommuner och Landsting höll en intressant presentation av hur de just nu jobbar med att ta fram åtgärder för kommuner och landsting för att efterleva Barnkonventionen, och Statistiska Centralbyrån presenterade sitt arbete med att försöka samla statistik som rör barn. Därefter följde en, i mitt tycke, intressant paneldiskussion, vilken främst berörde problematiken med det kommunala självstyret, vilket idag leder till barns rättigheter efterlevs väldigt olika i Sveriges 290 kommuner. Vi kom kanske inte direkt fram till några konkreta lösningar, men vi har i alla fall inlett en diskussion om frågan, som Rädda Barnen kommer att fortsätta driva, inte minst i vår nästa rapport till FN:s kommitté för barnets rättigheter, som vi ska lämna in i mars 2013 (regeringen ska lämna sin nästa rapport den 1 september 2012).

Direkt efter avslutat seminarium hastade jag vidare till Riksdagens förstakammarsal, där Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) hade bjudit in organisationer till ett samråd om det framtida arbetet för mänskliga rättigheter i Sverige. Det var en oerhört stor mängd organisationer på plats som lyfte en rad viktiga frågor. Jag lyfte frågan om de kommunala skillnaderna när det gäller efterlevnaden av mänskliga rättigheter, och inte minst barns rättigheter, samt vikten av utbildning om mänskliga rättigheter redan från förskolan och sedan kontinuerligt genom hela utbildningskedjan. Samrådet var ett första steg för att samla information till en kommande strategi eller handlingsplan för mänskliga rättigheter i Sverige. Rädda Barnen kommer att följa arbetet och spela in med våra synpunkter när vi har möjlighet.

På tisdag förmiddag träffade jag och min kollega Camilla Nygren (projektledare för Bra beslut för barn) Partnerskapet för Barnkonventionen, ett nätverk av 10 (ursprungligen 12) kommuner som strävar efter att tillsammans hitta metoder och modeller för kommuner att arbeta bättre med Barnkonventionen. Vi fick vara med på deras nätverksmöte när de diskuterade sitt framtida arbete. Vi lyfte den roll dessa 10 kommuner skulle kunna spela som inspiration till andra kommuner och vikten av att sprida deras goda, och dåliga, erfarenheter av arbetet så att andra kan ta del av det och att man inte behöver återuppfinna hjulet igen.

Camilla träffade Partnerskapet även på onsdagen, för att presentera Bra beslut för barn. Samtidigt var jag med på den temadialog om barn i ekonomisk utsatta familjer Barn-och äldreminister Maria Larsson (KD) hade bjudit in till.  Dagen var väldigt bra. Den inleddes med ett tal av Maria Larsson, där hon bl.a. lyfte  vikten av ett aktivt fritidsliv, något vi på Rädda Barnen också driver. Efter Maria Larsson följde Barnombudsman Fredrik Malmberg, som höll en presentation av barns rättigheter. Som inspiration fick vi lyssna på Ylva Mårtens, producent för P1 Barnen, och utdrag från hennes intervjuer med barn i ekonomisk utsatthet.

Efter detta fick alla inbjudna organisationer göra en kortare dragning av vad de anser vara de viktigaste frågorna för beslutsfattare på alla nivåer att ta till sig. Rädda Barnen underströk vikten av ett helhetsgrepp, vilket kan fås genom en nationell handlingsplan med tydliga mål, tidslinjer, resurser och uppföljningssystem. Vi tog också upp vad som kan göras för att mildra konsekvenserna för barn som lever i ekonomisk utsatthet. Det handlar om sådant som gratis fritidsaktiviteter (fritidsgårdar, kommunala musikskolan, aktiviteter på skollov), avgiftsfria skolor, totalförbud för vräkningar av barn mm (läs alla våra ställningstaganden på www.rb.se). Vi tryckte också på vikten av att öka medvetandet bland gemene man om att barnfattigdom existerar i Sverige och vad det innebär för barnet. Många andra organisationer förde fram mer eller mindre samma förslag som vi. Eftermiddagen ägnades åt work shops, där vi i grupper försökte komma på nya kreativa lösningar. En sådan som vi kom på i vår grupp var att eftersom barn ofta får gå in gratis på museum, ska vuxna få gå in gratis i barns sällskap.

Resten av veckan ägnades helt åt barnfattigdom. På torsdagen träffade jag och några kollegor Veronica Palm (S) för att diskutera socialdemokraternas arbete i den frågan. På fredagen hade jag ett möte med Socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons (M) politiska sakkunnige, återigen för att diskutera barnfattigdom samt lyfta vikten i att ha ett barnperspektiv när man beslutar om frågor som rör sjukdoms- och arbetslöshetsförsäkringar.

Summa summarum kan man säga att det har varit en väldigt bra och givande veckan, där vi på Rädda Barnen har träffat ledande representanter för inte mindre än 3 (av 4) regeringspartier, det största oppositionspartiet samt för 10 kommuner i Sverige. Jag hoppas och vill gärna tro att våra ansträngningar den här veckan, liksom varje dag, får verkan och att vi snart får se mer jämlik efterlevnad av Barnkonventionen i alla Sveriges kommuner och att några ordentliga, barnfokuserade, förslag på åtgärder för att minska barnfattigdomen läggs fram inom kort.

Bra beslut för barn?

Idag, 23 maj, ordnar Rädda Barnen ett seminarium om hur Barnkonventionen efterlevs i Sverige. Seminariet fokuserar på hur regering, riksdag, myndigheter och kommuner arbetar med de delar av Barnkonventionen som benämns ”de allmänna åtgärderna för genomförandet av konventionen” (artiklarna 4, 42 och 44.6). Dessa delar handlar om de strukturer och mekanismer som måste finnas på plats för att arbetet med övriga rättigheter i Barnkonventionen ska kunna bli långsiktigt, hållbart och komma varje barn till del.

FN:s kommitté för barnets rättigheter har definierat dessa strukturer i en sk allmän kommentar (General Comment no 5). Där har man identifierat 12 delar som måste finnas på plats för att resten av barnkonventionen ska kunna efterlevas fullt ut. Dessa 12 är: Ratificering av internationella instrument; lagstiftning inom alla områden; nationella strategier och handlingsplaner; koordinering av genomförandet; uppföljning, datainsamling och indikatorer; barns synlighet i budgetar; samarbete med civila samhället; utbildning och kompetensutveckling; internationellt samarbete; oberoende institutioner för mänskliga rättigheter samt; information och medvetandegörande.

Rädda Barnen har, inom ramen för ett projekt finansierat av EU-kommissionens Fundamental Rights and Citizenship Programme, gjort en studie där vi har tittat på hur Sverige arbetar med dessa 12 punkter på nationell nivå och i 4 kommuner (Arvika, Malmö, Partille och Uppvidinge, där seminarier också kommer att ordnas inom kort). Rapporten från studien, Bra beslut för barn, kommer att presenteras på seminariet, tillsammans med de viktigaste slutsatserna från den samlade europeiska studien (där även studier gjorda av våra systerorganisationer i Italien, Litauen, Rumänien och Storbritannien ingår) och från den studie som har tittat på hur EU-institutionerna arbetar med denna del av barnkonventionen.

Det Rädda Barnen främst kommer att belysa på seminariet är:

  • Sverige har gjort en hel del utifrån de allmänna åtgärderna (främst på nationell nivå), men aldrig fullt ut. Tex så har man antagit en strategi för arbetet med barnets rättigheter i Sverige (den första 1999, den andra 2010), men man har inte utarbetat en konkret handlingsplan med tydliga mål, tidsangivna aktiviteter, finansiella och personella resurser och med ett uppföljningssystem, vilket gör det svårt att följa upp och utvärdera arbetet med strategin. Sverige har också etablerat en Barnombudsman, men denna följer inte helt de internationella principer (Parisprinciperna och General Comment no 2) som har utarbetats för hur en sådan bör se ut, tex så utses ombudsmannen av regeringen och inte riksdagen (vilket innebär att den inte är helt självständig), Barnombudsmannen kan inte ta emot individuella klagomål från barn och det finns inte heller ett system för lokala företrädare för barn som samarbetar med den nationella ombudsmannen;
  • Det finns stora skillnader mellan olika kommuner i Sverige, vilket gör att barns rättigheter inte garanteras fullt ut i hela landet. Rädda Barnen har under ett flertal år uppmärksammat de kommunala skillnaderna när det gäller tex barnfattigdom, tillgång till skyddsmekanismer, som barnahus, och när det gäller situationen för ensamkommande barn. Även när det gäller skolan finns det stora kommunala skillnader, något som Skolinspektionen uppmärksammade så sent som igår i Svenska Dagbladet;
  • De kommunala skillnaderna hänger också samman med bristande koordinering.På nationell nivå finns det koordingerinsmekanismer som Barnkonventionssamordningen inom regeringskansliet. Inom kommuner försöker man också koordinera de olika förvaltningsdelarna. I Partille har man etablerat Barn och unga i samverkan (BUS) och i  Arvika har man slagit samman utbildnings- och socialnämnderna till nämnden för lärande och stöd. Det som fattas är dels koordinering mellan kommuner (10 kommuner koordinerar sitt arbete genom Partnerskap för barnkonventionens genomförande) men främst koordinering mellan kommuner, landsting och stat. Om ett sådant skulle komma till stånd, skulle det troligtvis leda till mindre skillnader i efterlevnaden av barnkonventionen på lokal nivå.

Något som är glädjande är att mycket faktiskt är på gång just nu, när det gäller just strukturer och mekanismer för barnkonventionens genomförande. Efter att den nya strategin antogs av Riksdagen, har regeringen uppdragit åt Barnombudsmannen att utarbeta indikatorer för barns rättigheter och åt Statistiska Centralbyrån att ta fram ett verktyg för dessa indikatorer. Barnombudsmannen har också fått i uppdrag att utarbeta ett informationsmaterial till föräldrar om barns rättigheter. Regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har ingått en överenskommelse för att intensifiera och utveckla arbetet med barnkonventionen i kommuner, regioner och landsting. Rädda Barnen följer hur dessa initiativ utvecklas och hoppas på att det leder till att barns rättigheter efterlevs än bättre i Sverige, från staten ända ner till stadsdelsnämnder.

”BEO utreder inte objektivt”

Satt med på seminariet ”Stämd!” på kommunal skolriksdag som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anordnar på Älvsjömässan under två späckade dagar denna vecka.  Bakgrunden till seminariet var den ökade mängd stämningar och påföljande skadeståndsanspåk Barn och Elevombudsmannen (BEO) riktar mot kommunen som huvudman, när man anser att skolan inte har tagit sitt lagstadda ansvar och utrett fall av bland annat mobbning och kränkande behandling.

Det var dock med oro och en lite bitter smak i munnen jag tågade ut efter den dryga timmen seminariet pågick. Istället för att tillsammans diskutera hur kommuner och landsting kan skapa de allra bästa förutsättningar för skolorna att arbeta framgångsrikt mot mobbning och kränkande behandling, och därmed slippa anmälningar och stämningar, handlade det hela om hur kommuner kan och bör skydda sig mot BEO. Inte bara har BEO enligt de representerade kommunerna och SKL missförstått, misstolkat och missbrukat sitt ombudsmannauppdrag genom att komma med hutlösa skadeståndsanspråk och vara partisk på svepande grunder – nej man bör som kommun också vara ytterst försiktig i sin kontakt med BEO. På podiet fanns en jurist med erfarenhet av att möta BEO i rätten och hennes råd till kommuner var (och jag citerar) ”BEO utreder inte objektivt” och att man därför bör ”komma ihåg att BEO inte ute efter att hjälpa er – BEO samlar bevis för en eventuell skadeståndsprocess”.

Det är svårt att ur detta inte känna oro för de som är drabbade nämligen de barn som far illa i skolan. Vi vet att 50 unga människor väljer att ta sitt liv varje år på grund av mobbning och utanförskap och att 45 000 elever är kroniskt mobbade i sin skola. Att barn, som ofta har svårt att föra sin egen juridiska talan, nu har en ombudsman på högsta nivå är ett stort framsteg för ett land som skrivit under barnkonventionen. Visst måste kommuner kunna hävda sina rättigheter men är det där fokus bör ligga? Intrycket efter seminariet var att kommunerna nu bygger beredskap i form av juridisk kompetens för att kunna möta BEO på slagfältet. Skulle inte dessa resurser i första hand satsas på att ge skolor i kommunerna rejäla möjligheter att fördjupa sig i och förankra likabehandlingsarbetet i hela organisationen? Vi vet till exempel att 9 av 10 likabehandlingsplaner får kritik av skolinspektionen och att arbetet mot mobbning och annan kränkande behandling i många skolor är bristfälligt.

Om detta är representativt för de aktörer som på lokal nivå ska samverka för att bevaka och skydda barns rättigheter i skolan finns all anledning att vara orolig. Skyttegravskrig känns inte bara onödigt – det riskerar också att skymma sikten för det viktiga. En trygg skola för alla. BEO behövs. Rädda Barnen behövs. Efter min timme i Älvsjö i veckan -mer än någonsin!