Idag, 23 maj, ordnar Rädda Barnen ett seminarium om hur Barnkonventionen efterlevs i Sverige. Seminariet fokuserar på hur regering, riksdag, myndigheter och kommuner arbetar med de delar av Barnkonventionen som benämns ”de allmänna åtgärderna för genomförandet av konventionen” (artiklarna 4, 42 och 44.6). Dessa delar handlar om de strukturer och mekanismer som måste finnas på plats för att arbetet med övriga rättigheter i Barnkonventionen ska kunna bli långsiktigt, hållbart och komma varje barn till del.

FN:s kommitté för barnets rättigheter har definierat dessa strukturer i en sk allmän kommentar (General Comment no 5). Där har man identifierat 12 delar som måste finnas på plats för att resten av barnkonventionen ska kunna efterlevas fullt ut. Dessa 12 är: Ratificering av internationella instrument; lagstiftning inom alla områden; nationella strategier och handlingsplaner; koordinering av genomförandet; uppföljning, datainsamling och indikatorer; barns synlighet i budgetar; samarbete med civila samhället; utbildning och kompetensutveckling; internationellt samarbete; oberoende institutioner för mänskliga rättigheter samt; information och medvetandegörande.

Rädda Barnen har, inom ramen för ett projekt finansierat av EU-kommissionens Fundamental Rights and Citizenship Programme, gjort en studie där vi har tittat på hur Sverige arbetar med dessa 12 punkter på nationell nivå och i 4 kommuner (Arvika, Malmö, Partille och Uppvidinge, där seminarier också kommer att ordnas inom kort). Rapporten från studien, Bra beslut för barn, kommer att presenteras på seminariet, tillsammans med de viktigaste slutsatserna från den samlade europeiska studien (där även studier gjorda av våra systerorganisationer i Italien, Litauen, Rumänien och Storbritannien ingår) och från den studie som har tittat på hur EU-institutionerna arbetar med denna del av barnkonventionen.

Det Rädda Barnen främst kommer att belysa på seminariet är:

• Sverige har gjort en hel del utifrån de allmänna åtgärderna (främst på nationell nivå), men aldrig fullt ut. Tex så har man antagit en strategi för arbetet med barnets rättigheter i Sverige (den första 1999, den andra 2010), men man har inte utarbetat en konkret handlingsplan med tydliga mål, tidsangivna aktiviteter, finansiella och personella resurser och med ett uppföljningssystem, vilket gör det svårt att följa upp och utvärdera arbetet med strategin. Sverige har också etablerat en Barnombudsman, men denna följer inte helt de internationella principer (Parisprinciperna och General Comment no 2) som har utarbetats för hur en sådan bör se ut, tex så utses ombudsmannen av regeringen och inte riksdagen (vilket innebär att den inte är helt självständig), Barnombudsmannen kan inte ta emot individuella klagomål från barn och det finns inte heller ett system för lokala företrädare för barn som samarbetar med den nationella ombudsmannen;
• Det finns stora skillnader mellan olika kommuner i Sverige, vilket gör att barns rättigheter inte garanteras fullt ut i hela landet. Rädda Barnen har under ett flertal år uppmärksammat de kommunala skillnaderna när det gäller tex barnfattigdom, tillgång till skyddsmekanismer, som barnahus, och när det gäller situationen för ensamkommande barn. Även när det gäller skolan finns det stora kommunala skillnader, något som Skolinspektionen uppmärksammade så sent som igår i Svenska Dagbladet;
• De kommunala skillnaderna hänger också samman med bristande koordinering.På nationell nivå finns det koordingerinsmekanismer som Barnkonventionssamordningen inom regeringskansliet. Inom kommuner försöker man också koordinera de olika förvaltningsdelarna. I Partille har man etablerat Barn och unga i samverkan (BUS) och i  Arvika har man slagit samman utbildnings- och socialnämnderna till nämnden för lärande och stöd. Det som fattas är dels koordinering mellan kommuner (10 kommuner koordinerar sitt arbete genom Partnerskap för barnkonventionens genomförande) men främst koordinering mellan kommuner, landsting och stat. Om ett sådant skulle komma till stånd, skulle det troligtvis leda till mindre skillnader i efterlevnaden av barnkonventionen på lokal nivå.

Något som är glädjande är att mycket faktiskt är på gång just nu, när det gäller just strukturer och mekanismer för barnkonventionens genomförande. Efter att den nya strategin antogs av Riksdagen, har regeringen uppdragit åt Barnombudsmannen att utarbeta indikatorer för barns rättigheter och åt Statistiska Centralbyrån att ta fram ett verktyg för dessa indikatorer. Barnombudsmannen har också fått i uppdrag att utarbeta ett informationsmaterial till föräldrar om barns rättigheter. Regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har ingått en överenskommelse för att intensifiera och utveckla arbetet med barnkonventionen i kommuner, regioner och landsting. Rädda Barnen följer hur dessa initiativ utvecklas och hoppas på att det leder till att barns rättigheter efterlevs än bättre i Sverige, från staten ända ner till stadsdelsnämnder.