Idag körde vi till byn Raffa Peul. För att komma dit får vi åka av huvudvägen och köra längs, för mig osynliga, vägar i sandlandskapet. Strax innan vi närmar oss byn hamnar vi plötsligt mitt i en jättesvärm av gräshoppor. Tusentals gräshoppor svärmar över träd och buskar och äter upp löven med en skrämmande hastighet. Tänk om detta vore en dyrbar livsavgörande skörd tänker jag….

Det är en otroligt vacker syn som möter oss när vi kommer fram till Raffa Peul. Under ett stort träd sitter en stor del av den lilla byn samlad och kvinnorna har klätt upp sig i fantastiskt färggranna och vackra kläder, som ett stort färghav i det torra sandlanskapet. Den här byn tillhör ett annat folkslag än de Hausa-folk som vi har träffat tidigare, därav en annan klädedräkt. Familjernas historier liknar de andra byarnas. När vi frågar de äldre om hur de tycker att det har ändrats över åren så tycker de att det har blivit mindre och mer oregelbundet regn, och dålig jord har gjort att skördarna har blivit sämre. Vi frågar kvinnorna hur de tycker situationen har förändrats. Den till synes äldsta kvinnan i gruppen tar ordet, hon berättar att kvinnorna bidrar mycket till hushållsekonomin. ”De pengar vi får ihop ger vi till männen så de kan försörja familjen” säger hon. Hon berättar om vad de är tvungna att göra nu för att överleva och plötsligt så ställer hon sig upp och drar demonstrativt löv från trädet vi sitter under och stoppar in i munnen och äter upp! Alla jublar – tydligare än så kunde det inte sägas….

Alla kvinnorna i gruppen har små barn på ryggen eller i knät, och under vårt samtal uppmärksammar vi ett barn som ser märkbart undernärt ut. Rädda Barnens personal pratar med mamman och hennes man och det blir bestämt att vi ska skjutsa henne till närmsta hälsocenter. Pojken är 45 dagar gamla Souley och mamman är 30 år och heter Habsou.

Vår nästa anhalt blir just det hälsocenter, eller stabiliseringscenter, som Souley tas till. I det varma rummet står sängar uppradade, myggnät hänger över sängarna och på alla sängar så sitter det mammor med sina mer eller mindre undernärda barn. På väggarna finns det affischer med ritningar om hur man ska behandla diarré, undvika undernäring och så vidare. Läkarna mäter, väger och undersöker Souley som väger 3.2 kg och mamman Habsou och Souley blir antagen till kliniken och Souley behöver gå upp till 3.6kg innan han kan åka hem.

Vi går in till ett litet annalkande rum där de svårare fallen är och det står mycket personal runt en säng och på sängen ligger en liten pojke som ser väldigt sjuk ut. Plötsligt höjs rösterna och det tar ett litet tag innan jag förstår vad det är som händer. Pojken är väldigt illa däran och mamman, som är gravid igen, vill inte att läkarna ska behandla pojken. Jag vänder mig om i ett hörn, blir som förstenad och kan inte hålla tårarna tillbaka. Min fina norska kollega Inge tar och leder mig ut ur rummet. Väl utanför rummet förklarar en av läkarna att det inte är ovanligt att föräldrarna har en slags fatalistisk inställning, att Gud har bestämt att det är dags och att de inte tror att det finns något mer att göra. I det här fallet så hade pojken så svåra sår i munnen som följd av undernäring att de behövde mata pojken genom en sond. Men varje gång någon personal lämnade rummet så drog mamman ur sonden. ”Vi har räddat svårare fall än honom”, säger läkaren. ”Vi försöker förklara för föräldrarna att Gud har gett oss kunskapen att rädda liv”. Efter någon minut kommer en av läkarna ut ur rummet - ” il est parti”. Trots personalens försök så har pojken precis avlidit. 

Vi lämnar hälsocentret med en gång, tystnaden i bilen är tryckande och det tar lång tid innan jag kan sluta gråta. Jag känner stor sorg över de val och den situation som mammor som denna befinner sig i. Det är så många faktorer som spelar in, vad som gällde just i det här fallet vet vi ju inte, men med facit på hand efter dagarnas besök så är mönstren inte svåra att urskilja. Väldigt unga mammor, många barn, täta graviditeter, matbrist år efter år, ingen utbildning och svårt att se att det kommer att bli bättre. Hur ska man räcka till? Att behöva göra val att lämna minst 6-7 barn hemma i veckor för att ett barn ska få vård. Kommer man att räcka till att ta hand om ett svårt sjukt barn, när man behöver arbeta hela dagen för att få ihop till mat till resten av familjen? 

Den fysiska längtan efter mina egna barn blir otroligt stor, jag lyckas få tag på dem över skype från hotellet på kvällen. Samtidigt så gnager livets orättvisor i samvetet, det liv man lever hemma ter sig otroligt overkligt, som en sagovärld jämfört med vad majoriteten av människor får kämpa med dagligen.

/Ylva Sperling, rådgivare i krig och katastrof
Bilder: Inge Lie, Redd Barnet, Norge