När jag lyssnar till Morgan Allings berättelse i Det blir bättre, förfasas jag över det han och hans bror fått utstå. Att flytta runt och anpassa sig till nya vuxna, kamrater och sammanhang om och om igen. Morgan beskriver också hur han gång på gång blivit sviken av vuxna. Om hur sveket från en socialsekreterare har kommit att prägla resten av hans liv. Och hur han utsätts för nya övergrepp i en familj vars faktiska uppgift borde vara att ge den omsorg och trygghet som fattades sedan tidigare.

Jag förfasas över detta men berättelsen känns också obehagligt bekant.

På Rädda Barnen ser jag många exempel på hur brister i samhällets omsorg om utsatta barn får allvarliga konsekvenser för de enskilda barnen. Barn och unga vittnar om utsatthet och svåra upplevelser, i sin ursprungsfamilj men även på institutioner och i familjehem. Känslan av att vara utlämnad, att inte bli lyssnad på eller kunna påverka sin situation samt känslan av att inte höra till, är ofta stark.

Med en bakgrund som utredande socialsekreterare har jag också själv varit den person som fattat avgörande beslut för barns framtid. Jag hoppas innerligt att inget barn tänker på mig som den som svek när stödet behövdes som allra mest. Men det är viktigt att också våga vara självkritisk och som socialsekreterare har jag ju också många gånger suttit med en klump i magen och med en känsla av otillräcklighet.

När barn fick möjlighet att lista plus och minus med socialtjänsten hamnade minustecknen i klar majoritet. Här är ett axplock av barns uttalanden om socialtjänsten från Rädda Barnens projekt ”Rakt från hjärtat”:

”Stänger av öronen när jag har något negativt att säga”

”Ger en för mycket ansvar än vad man klarar av”

”Dom vet ju bara att man finns, inte hur man mår”

”Dom antecknar för varje ord man säger”

Och det är förstås fullt troligt att några av alla de barn jag själv mött och möter idag, tänker sådana tankar om mig.

Svikna barns förtroende för vuxna är ofta lågt och när det gäller sociala myndigheter än lägre. Endast en bråkdel av alla utsatta barn väljer att själva berätta om sin situation för sociala myndigheter.

En tillbakablick från placerade barn visar samtidigt att just kontakten med en socialsekreterare som faktiskt lyssnat och brytt sig många gånger varit avgörande för barnens mående senare i livet. Även andra vuxna i utsatta barns närhet kan spela en oerhört viktig roll genom att vara den som ser och har förmågan att sätta sig in i barnets upplevelse.

Barn har rätt att bli lyssnade på men barn har också rätt att välja om och i så fall när och för vem de vill berätta. Vår uppgift är att ge de förutsättningar som krävs. För ett redan sviket barn är det kanske först när det väcks ett hopp om att saker och ting kan bli bättre som det överhuvudtaget blir aktuellt att vilja prata om det som är svårt. En viktig del i vuxnas ansvar är därför att förmedla till barn att det finns hopp om något bättre och att man finns där när än barnet behöver det.

Så till mig själv och alla ni andra vuxna som möter barn som far illa:

Lyssna på Morgan Alling på söndag kl 21.00 på TV3! Jag tror och hoppas att vi efter det är ännu fler som är beredda att lyssna på det utsatta barn faktiskt har att berätta och att vi blir än mer övertygade om att det måste bli bättre!

/Karin Blomgren, handläggare på Rädda Barnen