Snart mors dag…

Har sett att Rädda Barnens  årliga ’mamma-index’ fått en hel del uppmärksamhet där hemma, och även här på bloggen. Bra! Jag tänkte dra mitt strå till stacken och försöka sätta Somalia på kartan. 

Landet är, kanske något överraskande, inte värst av alla kategorier; Niger är sammantaget det värsta landet att bli och vara mamma i (Snart kommer min kollega Ylva Sperling börja blogga om sina erfarenheter från Niger). Här dör vart sjunde barn som föds innan han eller hon fyllt fem år, vilket samtidigt innebär att varje mamma med säkerhet också kommer att mista ett barn. Det är hjärtskärande, och går inte att ens att försöka föreställa sig.

Somalia finns inte ens med på den sammantagna listan. Jag antar att det är för att det inte finns tillräckligt med pålitlig data för att få en ”ranking”. Men i Somalia dör till och med en än större andel barn innan de fyller fem än i Niger – vart sjätte barn. Somaliska barn har därmed sämst chans att överleva i hela världen.

En av de främsta grundläggande orsakerna till att barn dör tidigt är att de är undernärda, det vill säga helt enkelt inte får i sig tillräckligt med mat. Det kan både bero på en akut situation, som när svält uppstår, eller en mer kronisk situation då barnet under en lång tid inte fått i sig tillräckligt med näring och som en följd drabbats av upprepade infektioner. Eller en kombination av det två.  I Somalia är en tredjedel av alla barn udner fem år undernärda. Inte blir situationen bättre heller – antalet barn som är hämmade i växten på grund av undernäring har bara ökat de senaste 10 åren.

Det ser inte bättre ut på andra fronter:
- 70 procent saknar tillgång till rent vatten.
- Mindre än vart tredje barn får gå i skola, och av de som kan, hamnar flickor långt efter pojkar – flickor har i genomsnitt två års utbildning! Det finns ett klart samband mellan flickors, och blivande mödrars utbildningsgrad, kopplat till undernäring och barnadödlighet. Ju mer utbildning desto lägre dödlighet.
- Endast 1 procent av kvinnor använder någon form av preventivmedel.

Sverige då? Jo, vi klarar oss om vanligt bra, med en tredjeplats efter Norge och Island. Vi är bäst i världen på att tillhandahålla så kallade baby-vänliga sjukhus (’Baby-friendly hospital initiative’) . Det sistnämda ingår för övrigt i projektförslaget jag skrev om sist, där vi skall stödja bykliniker att bli bättre på att stödja mammor att amma. Sverige är naturligtvis också bland de bästa länderna gällande föräldraledighet.

Jag diskuterade detta alldeles här om dagen med en amerikansk vän, som höll med mig att USA är skandalöst dåliga på detta. Det är faktiskt det enda utvecklade landet i världen som inte lagstadgat att arbetsgivare måste ge betald mamma-ledighet. Endast två procent av sjukhusen anses baby-vänliga, mot 100 procent av Sveriges sjukhus. En amerikansk kvinna löper 15 gånger större risk att dö av graviditets-relaterade orsaker än en grekisk kvinna. Jag kan fortsätta i evighet.

Men statistik blir ju rätt torrt efter ett tag. Bakom alla siffror gömmer sig dock riktiga mammor, barn, och pappor med för den delen. Det kanske känns smått deprimerande att gå och tänka på hur illa ställt det är, speciellt ur ett svenskt perspektiv, i nästan alla andra delar av världen var dag. Alla har vi vårt eget att hantera, men skänk i vart fall då och då en tanke till alla dessa fantastiska kvinnor runt om i världen och vad de tvingas gå igenom för att kunna ge sina barn en så trygg uppväxt som möjligt.

Nästan alla här håller nog med om att våra egna mammor är bland det bästa som finns. Men ibland glömmer man kanske bort just hur viktiga de är, både i små och stora sammanhang. Mammors hälsa, utbildning och välmående är i allra högsta grad avgörande för deras barns chanser till överlevnad och ett långt, hälsosamt och produktivt liv. Så denna vecka tänker jag vara extra tacksam att jag har en sådan fin mamma! Snart mors dag…

/Josephine Carlson, Rädda Barnen i Nairobi

Blir kvar i Nairobi…

När jag kom hit i april var mitt uppdrag initialt att stödja vår Somalia verksamhet under fyra korta veckor. Men i veckan blev det beslutat att jag stannar kvar i ytterligare tre månader. Här arbetar jag främst med att koordinera och skriva projektförslag, som vi sedan lämnar in till institutionella givare (exempelvis svenska Sida, Unicef eller brittiska DFID) med förhoppningen att de vill finansiera just det vi föreslagit. Ett av förslagen jag arbetar med just nu är för ett så kallat ”näringsprogram” (nutrition programme) i Puntland, Somalia. Det är en region med självstyre i nordöstra Somalia, men som fortfarande står under regeringen i Mogadishu. Puntland är extremt fattigt, och mycket av piratverksamheten i Indiska Oceanen utgår just från kusten här.

Jag är (uppenbarligen) ingen sakkunnig, så med det här projektförslaget arbetar jag framförallt nära med vår rådgivare i näring, Zinet, en kvinna från Etiopien som med ett fantastiskt tålamod försöker förklara för mig hur hälsosystemet i Somalia är uppbyggt, och vad alla förkortningar innebär. För er som inte arbetar i den här branschen, tror jag vi för övrigt lätt kammar hem första priset för störst antal förkortningar (eller acronyms som det heter på engelska). Här är ett urval av några som förekommer bara i det inledande stycket om det jag skriver nu: OTP, TSFP, MUAC, SAM, MAM, IDP, U5s, PLW. Pris till den som kan gissa alla rätt! :)

Hur som helst, näringsinsatser går kortfattat ut på att dels behandla barn och mödrar som är undernärda, dels försöka förebygga att de överhuvudtaget blir undernärda. Vi riktar främst in oss på barn som är under fem år, samt kvinnor som är gravida eller ammar, då dessa grupper löper störst risk att inte få i sig tillräckligt med näring. Behandling sker till exempel genom att barn matas med en väldigt närings- och kaloririk jordnötskräm, som gör att de snabbt kan gå upp i vikt, kolla bilden. För att förebygga undernäring försöker vi bland annat sprida kunskap om hur bebisar och små barn bäst skall matas. Det innefattar till exempel att barn uteslutande skall ammas de första sex månaderna. För barn i utvecklingsländer kan en sådan förhållandevis enkel insats vara livsavgörande. Men det är inte alltid så enkelt att ändra ett beteende, framförallt när kultur och tradition säger annat, och det inte finns stöd för kvinnor som har svårt att komma igång med amningen.

Det som känns mest intressant med den rollen jag har just nu är att jag får möjligheten att jobba med kollegor i en mängd olika funktioner, från Zinet med sin expertis, via finansavdelningen för att ta fram en budget, till logistikerna för att förstå hur vi kan inhandla och transportera allt material vi behöver. Det senare är verkligen ingen enkel operation i Somalia, där specialchartrade flyg ibland är det enda sättet att se till att allt kommer säkert fram.

Det som känns mest frustrerande är naturligtvis att jag inte har en aning om hur det ser ut i verkligheten. Det är väldigt märkligt att sitta i ett helt annat land och försöka föreställa sig hur allt hänger ihop. Jag hoppas naturligtvis att jag får möjligheten att resa in i Somalia, men i dagsläget finns inga planer på det.

 /Josephine Carlson, Rädda Barnen i Nairobi

Regn – livsavgörande och dödligt på samma gång

Den 15 april föll de första regnen i Somalias huvudstad Mogadishu, och man antar att detta var början på regnperioden. Återstår att se om farhågorna att regnen skall vara långt under normala nivåer infrias, eller om somaliska barn och deras familjer kan få tid att för en gångs skull återhämta sig.

Som jag nämnt tidigare, är regnet tyvärr inte bara bra. När det faller mycket på en gång, på jord som är uttorkad och inte kan suga åt sig vattnet tillräckligt fort, uppstår ofta översvämningar, eller ännu värre – det som man kallar för flashfloods. Dessa snabbt forsande vattenmassor kan svepa bort hela byar. Jag har själv sett det i Afghanistan, där Rädda Barnen var först på plats i en liten by utanför Mazar-i-Sharif. Vattnet hade mitt i natten forsat rakt genom byn och tagit med sig allt i sin väg; raserat husen, rivit ned ledningar och sköljt bort husgeråd, kläder och skolböcker. Även om dessa hus kanske inte var de mest stabila konstruktionerna, var de åtminstone inte tänkta som några tillfälliga byggnader. Annat är läget för de tusentals internflyktingar som just nu befinner sig i och Mogadishu.  

Rädda Barnen arbetar i två läger i utkanten av staden – Sigale och Darwich. Här bor just nu runt 100 000 människor, ungefär hälften av dem är barn.  Många har anlänt bara de senaste månaderna – lägren har växt från omkring 9 000 familjer till 14 000 sedan februari – de flesta från områden i södra Somalia där konflikten mellan Al Shabaab och regeringstrogna styrkor trappats upp rejält.

Det är inte enkelt att arbeta här; trots att läget förbättrats de senaste månaderna efter att den somaliska armén lyckats driva bort Al Shabaab, åtminstone från de centrala delarna av staden. Men frontlinjen går inte långt utanför, och varje dag anländer hundratals nya internflyktingar till de redan överfyllda lägren.

Delar av Sigale lägret ligger olyckligt placerat vid ett av stadens stora avloppsdiken, och minst 300 familjer har drabbats av regnen bara de senaste dagarna. Majoriteten bor i små hyddor som de byggt själva av pinnar och vad material de kunnat avvara för att skydda sig mot väder och vind. En del har presenningar som skyddar något bättre mot vätan, men skulle det bli rejäla översvämningar är det få tält som kommer stå kvar. Man försöker flytta familjer till säkrare områden, men det är ingen lätt operation.

En annan oro som regnen för med sig är att hygien- och sanitetsförhållanden tenderar att försämras ytterligare. De är till att börja med sällan bra i ett flyktingläger, men översvämningar för ofta med sig skitigt vatten som i sin tur bär på smittsamma sjukdomar. Små barn är som vanligt mest utsatta och riskerar lätt insjukna i till exempel diarré eller ännu värre, kolera. För barn som redan är försvagade av undernäring, blir detta en tuff kamp för immunsystemet att utkämpa. Lägg därtill nästintill obefintlig sjukvård, och kriterierna för ett nytt katastrofläge är snabbt uppfyllda. Barn dör.

Rädda Barnen har påbörjat utdelning av presenningar, så att familjer kan få ett bättre skydd mot regnet. Man har redan börjat dela ut plastdunkar för att hämta och lagra rent vatten i, samt tvål för att familjer skall kunna uppehålla sin hygien. Vi håller också gruppmöten för att lära barn och deras familjer hur de bäst kan skydda sig mot sjukdomar.

Nu i maj planerar vi att börja dela ut matkuponger, så kallade food vouchers, för att hjälpa familjer att se till att de får tillräckligt med mat. Dessa kan sedan hushåll använda för att byta till sig exempelvis kött eller grönsaker på den lokala marknaden.

 Jag ska försöka återkomma mer detaljerat längre fram till varför man väljer att genomföra denna insats, istället för att till exempel dela ut mat, eller kontanter. Men enkelt sett kan man säga att om efterfrågan på varor hålls uppe, innebär det en möjlighet för den lokala ekonomin att fortsätta fungera. Det ger också familjer en frihet att välja vilken mat de helst vill konsumera. Ett sådant typ av projekt är ett exempel på hur man försöker tänka lite mer långsiktigt, samtidigt som man försöker rädda liv.

Bilderna visar översvämningar i Sigale och Darawish-lägren. På bilderna syns de så kallade ”buuls”, traditionella, tillfälliga hyddor som i princip bara består av pinnar, tygstycken och presenningar. Fotona är tagna av Abdikarim Daud Aden, som arbetar för CPD – Center for Peace and Demoracy, Rädda Barnens lokala partner i Mogadishu.

/Josephine Carlson, för Rädda Barnen i Nairobi

Den värsta humanitära katastrofen hittills under 2000-talet

Hej igen!

Här kommer min andra blogg från mitt katastrofarbete i Nairobi. Men varför är jag här?

Kommer ni ihåg? – För drygt ett år sedan kom de första alarmerande rapporterna om det eskalerande läget på Afrikas Horn, då man förutspådde att den kommande regnperioden inte skulle kunna ge tillräckligt med mat för människorna här. På detta följde på nästan helt uteblivna regn under hösten 2011.

Man varnade då för att vissa områden i Somalia i värsta fall skulle komma att uppfylla kriterierna för svält, med katastrofala följder om inget gjordes. Humanitära organisationer och givare uppmanades genast börja planera för och implementera utökade hjälpinsatser. Men reaktionerna på varningarna kom alldeles för sent, och situationen utvecklades till den värsta humanitära katastrofen hittills under 2000-talet.

I Somalia förvärrades dessutom torkan av den pågående konflikten mellan olika väpnade grupper, som Al Shabaab, och den svaga Somaliska staten, vilket innebar att stora områden inte kunde nås med hjälpinsatser.

Tiotusentals somalier tvingades på flykt över gränserna till Etiopien och Kenya, och i kenyanska Dadaab, världens största nuvarande flyktingläger, strömmade familjer in – många efter att ha gått genom öken i flera veckor. Som mest var 13 miljoner människor i regionen drabbade av torkan.

Under hösten kom regnen till slut. Trots att de förde med sig översvämningar och dödliga sjukdomar som kolera och malaria, förbättrades läget något, och i februari i år deklarerade FN att inget område längre uppfyllde kriterierna för svält.

Men katastrofen är inte över för det.

En tredjedel av Somalias befolkning anses fortfarande befinna sig i en kris-situation, där man inte har tillräckligt med mat för att kunna föda sina familjer. Barn dör fortfarande dagligen av undernäring och de sjukdomar undernäringen ger upphov till. Familjer tvingas överge sina hem i sökandet efter mat och vatten. Många bönders grödor växer inte, boskap dör, vilket i sin tur innebär att de inte längre kan försörja sig. En dödlig spiral.

För ett par veckor sedan kom ytterligare ett bakslag. FEWS NET, som bevakar och analyserar tillgången på mat för att kunna ge tidiga varningssignaler, förutspår att den kommande regnperioden (april-juni) återigen kommer vara sämre än normalt på Afrikas horn. Ännu en gång kan det få katastrofala följder för en redan utsatt och försvagad befolkning som inte hunnit återhämta sig från förra årets svältkatastrof. Varningstecknen finns där. Vi vet vad som händer om vi inte reagerar på dem i tid. Har vi lärt oss något?

Förhoppningsvis. Jag befinner mig ju just nu i Nairobi, där huvudkontoret för Rädda Barnens Somalia-program ligger. Här arbetar vi just nu med att planera för hur vi snabbt skall kunna möta ett ökat hjälpbehov om regnen slår fel. Men vi arbetar också mer långsiktigt med att stödja familjer så att de kan skydda sin livnäring och stå bättre rustade inför ytterligare en nalkande katastrof. Du kan hjälpa oss.

/Josephine Carlson, Rädda Barnen i Nairobi

På plats i Nairobi

Jag heter Josephine Carlson, nyss fyllda 30 och sedan ett par veckors på plats i Nairobi för att jobba med Rädda Barnens katastrofarbete här.

Jag utvecklade tidigt en stark önskan och driv om att lämna min trygga tillvaro hemma i Nyköping och se mig omkring i världen. När jag efter examen blev erbjuden ett jobb för engelska Rädda Barnens i Kabul, Afghanistan, tvekade jag inte en sekund. Det visade sig vara rätt beslut – jag blev kvar 2,5 år.

Sedan ett par månader tillbaka arbetar jag på Rädda Barnens humanitära avdelning, som del av ett team som ständigt står stand-by för att skickas ut i katastrof-situationer. Det kan innebära all från väpnade konflikter till plötsliga naturkatastrofer, men också mer långsamt framväxande katastrofer – som det som sker, just nu, på Afrikas horn, och i västafrikas Sahel-område, som bältet kallas som sträcker sig precis söder om Sahara.

För ett par veckor sedan anlände jag alltså till Nairobi, där mitt första uppdrag är att stödja vårt Somalia-program. Man befarar att den förestående regnperioden inte kommer vara tillräcklig och att läget för de redan hårt drabbade somaliska barnen och deras familjer därför riskerar förvärras igen. Jag berättar mer om detta i nästa blogg.

Ursprungligen kommer jag alltså från Nyköping – en liten sörmländsk kustpärla som större delen av året är ganska sömnig, men som på sommaren lever upp och tillsammans med sin omnejd erbjuder något som gör att jag inte riktigt kan sluta kalla det för ”hemma”. Trots att jag egentligen inte bott där de senaste tio åren, och trots att jag numera knappt känner igen någon under en promenad längs Storgatan. Men det är naturligtvis inte bara den vackra naturen som lockar mig tillbaka – i störst utsträckning beror det såklart också på att majoriteten av min fina familj och fantastiska vänner finns där.

Varför skriver jag om det, kanske ni undrar. Därför att jag tror att det är viktigt att komma ihåg sina rötter och var man kommer ifrån, framförallt med en sådan karriär jag valt. I en ständigt skiftande tillvaro ger det en trygghet som är svår att mäta med någon annan. Det är förvisso ett stort privilegium att hela tiden få möta spännande människor och uppleva nya kulturer, men också en ynnest att faktiskt ha något tryggt att återvända hem till. Många av de barn och familjer jag möter i mitt arbete har inte den möjligheten. De kanske är flyktingar, utan möjlighet att kunna återvända dit de kom från, eller gatubarn som lämnats att försörja sig själva bäst de kan.

Jag hoppas att den här bloggen kan uppfylla åtminstone två syften. Det ena är rent själviskt då jag hoppas att den kan hjälpa mig behålla kontakten med er där hemma – med mina rötter. Det andra är att försöka göra världen lite mindre genom att dela med mig av mina upplevelser, iakttagelser, möten, medgångar och frustrationer. Följ gärna med mig på min resa.

/Josephine Carlson, Rädda Barnen i Nairobi

Josephine Carlson, utsänd för Rädda Barnen i Nairobi

Josephine Carlson, utsänd för Rädda Barnen i Nairobi