Läxhjälpsgrupp nu även på Apelgårdsskolan i Rosengård

Betygen i Rosengård är de sämsta i Malmö, faktiskt de sämsta i landet. Förra våren hade bara 40 procent av eleverna i årskurs nio i Rosengård behörighet till gymnasiet. Det är lätt att gräva ned sig i statistik och bara se siffrorna, men vi måste komma ihåg att bakom siffrorna och de fina färgglada diagrammen finns barn och ungdomar. Riktiga liv!  Stanna upp en minut. Ta en paus. 40 procent alltså, låt siffran sjunka in. Det är inte ens hälften av alla elever.

I flera år har vår lokalförening, Rädda Barnen Rosengård, bedrivit läxhjälp på olika skolor i Rosengård. Nu startar vi ytterligare en på Apelgårdsskolan. För närvarande har vi alltså två läxhjälpsgrupper, på Rosengårdsskolan och Apelgårdsskolan. På båda skolorna är läxhjälpen riktad till eleverna i årskurs 7-9. Behoven varierar men ämnen som eleverna behöver mest hjälp med är framförallt matematik och NO-ämnena. Vi på Rädda Barnen Rosengård tror på ungdomarnas egen förmåga att styra och bestämma över sina liv. Vi försöker ge dem en hjälpande hand, spark i baken och motivationen till att fixa plugget.

Bakom vår läxhjälp står hårt arbete, vilja och envishet. Jag som skriver i är Anna-Karin Andersson, en  26 årig norrländska på tillfälligt långtidsbesök i Malmö. Jag är ideellt aktiv inom Rädda Barnen Rosengård och är projektledare för samtalsprojektet ellen, läxhjälpsgruppen på Apelgårdsskolan, BK-informatör med mera. Med andra ord rejält involverad i Rädda Barnen.

Att starta upp ett välfungerande projekt gör man inte på en dag. Projektplan ska skrivas, budget ska göras, styrelsen ska godkänna, läxhjälpare ska rekryteras och en god kontakt med skolan ska skapas. Nyckeln till allt, hurvida det blir pannkaka eller inte är så klart läxhjälparna. De är äkta medmänniskor som vecka efter vecka tar sig tid. Utan Georgia, Hanna, Elsa, Anna, Katinka, Malvina, Carola, Johanna W, Karin, Sunna, Nina, Johanna R, Julia, Thandiwe, Ena, Kajsa skulle vi inte ha läxhjälp. Så tack till er!

 Trots att vi finns där varje vecka, på två av Rosengårds totalt 4 högstadieskolor, så fortsätter förfrågningar att trilla in i mailboxen. Det vi gör är bara konstgjord andning, blott en quickfix. Jag är den första att erkänna det. Vi vill ju egentligen inte bedriva läxhjälpen, utan menar att skolorna själva ska stå för den. Rädda Barnen har nio krav på den svenska skolan, bland annat att varje elev ska ha tillgång till minst 2 timmar lärarledd läxhjälp per vecka. Märk det viktiga ordet lärarledd i meningen!  Vår läxhjälp är bra, men inte bäst. Bäst blir den bara om vi vore utbildade pedagoger med erfarenhet. Detta kravet ställer vi på regering och riksdag. Till dess att Fredrik, Jan, Annie & c/o tagit sitt förnuft till fånga och öppnat ögonen så får vi ideella helt enkelt göra vårt bästa. 

Läs Rädda Barnens nio krav på den framtida svenska skolan här

Besök Rädda Barnen Rosengård på facebook

//Anna-Karin Andersson,Projektledare för läxhjälpsgruppen på Apelgårdsskolan

Rädda Barnen Rosengård

Var är barnens skolminister?

Satt tillsamans med 2000 skolledare och lyssnade till Jan Björklund i Göteborg förra veckan. Jan berättade om skolans mest omvälvande period sedan folkskolans införande 1842. Om den nya läroplanen, skollagen och om de försenade lärarlegitimationerna. Särskilt den nya skollagen känns som en framgång för oss på Rädda Barnen. Tre av de nio krav vi drev på den nya skollagen blev verklighet. Ändå blir jag konfunderad – Björklund svarar på detaljfrågor om när det ena eller andra beslutet kommer, eller när ett visst underlag ska nå departementet. Var är visionerna?

Jag känner mig inte tillräckligt övertygad om att Björklund skulle kunna berätta om sin vision för skolan om 10 eller 20 år, om en trygg skola för alla barn, hur kunskap kan få en elev att växa ur sin bakgrund och bli pånyttfödd. Åtminstone har jag aldrig hört det.

Istället är barn ofta osynligjorda i retoriken. Barn blir till potentiellt produktiva enheter som ska fyllas med rätt kunskap för att framöver tjäna den svenska exportmarknaden så att vi på bästa sätt kan konkurrera med Kina. Är det allt utbildning kan och bör vara? Inte en enda gång nämner han utbildning som en rättighet eller ett eget kritiskt tänkande. Inte heller berör han någon gång de två allvarligaste punkterna i skolinspektionens tillsyn; bristen på särskilt stöd i eller hur sju av tio skolor brister i sitt likabehandlingsarbete.

Visst är det fint att tala om vikten av kunskaper i skolan. Men om inte barn blir mötta där de befinner sig i sin kunskapsresa eller går till en trygg skola på morgonen så har jag svårt att se hur reformerna ska bli verklighet? Istället målas skolan med yviga och förenklade penseldrag. Bara läraren får bestämma och oftast stå vid katedern eller om bara staten går in och styr upp skolans kvalité då ska allt bli bra.

Jan Björklund har för vana att börja sina presentationer med att berätta om sitt barndomshem i Borås där ingen med mer än sju års folkskola någonsin gick över tröskeln. Det kan vara så att det är dags att lyfta blicken från den egna skoltiden och se att det man själv varit med om inte per automatik betyder att det är bra för alla andra, eller att verkligheten ser ut på samma sätt för alla barn i skolan.

Det är dags att börja se och tala om barn i skolan. Hur de mår, vad de har att berätta och hur skolan ska möta just deras behov.

//Henrik Dahl, handläggare skolfrågor Rädda Barnen