Glädje och sorg blandat med ilska, försoning och skratt

Nu har det gått precis ett år sedan jag kom hit som landchef for Rädda Barnen i Elfenbenskusten. Det har varit ett turbulent, intensivt och framför allt jätteroligt år. Nu när det gått lite tid har jag lärt känna arbetet och människorna här och också kunnat vara med och identifiera de viktigaste prioriteringarna. Vi har kunnat skapa ett team som drar åt samma håll. Franskan känns heller inte lika oövervinnerlig nu som i början.  Rädda Barnens arbete förbättrar livet för över en halv miljon barn och deras föräldrar och jag är med och bidrar. Det känns verkligen underbart!

Tillvaron här kan vara lite motig ibland och det är inte bara en dans på rosor. Det är varmt, så varmt och när det blir strömavbrott och fläktarna slutar fungera känns det olidligt. När internet krånglar och vi har många deadlines kan jag bli superfrustrerad och måste andas djupt, flera gånger. När taxibilarna kör om mig på insidan av trottoaren och kör ut i vägbanan just som jag ska svänga blir jag fullständigt rasande. Men när lilla Eric 10 år berättar hur Rädda Barnen hjälpt honom att få vård och hjälp av psykolog efter att ha blivit slagen av sin krigsskadade far eller Aisha 16 år förklarar hur hon lyckats ta sig bort från livet på gatan och fått lära sig om sina sexuella och reproduktiva rättigheter (den enskilda individens rätt att bestämma antalet barn och hur tätt dessa ska komma ) glömmer jag allt det där. Mina problem känns futtiga och överkomliga.

Ett år har gått och jag har lärt mig att här handlar människors tillvaro mycket mer om liv och död. Svängarna tas ut mycket tydligare. Glädje och sorg blandas med ilska, försoning och skratt. Likgiltighet är det dock sällan tal om.  Därför älskar jag mitt Afrika!

På nyårsafton lystes himlen över Abidjan upp av fyrverkerier. Det var tänkt att de skulle symbolisera det nya Elfenbenskusten som ett land med tillväxt och i utveckling. På vägen ut blev det tumult i den stora folkmassa som samlats för att fira in det nya året. 60 personer dog, varav flertalet barn. Svenska medier rapporterade under flera dagar så det är ingen nyhet för er. I samband med att vi förberedde ansökan for att stödja de drabbade familjerna blossade en diskussion upp på Rädda Barnen-kontoret. Var det rätt att ödsla så mycket pengar på en så kortsiktig sak som fyrverkerier? Sjukhuset som tog emot de sårade hade ju knappt kapacitet att ge dem vård. Vore det inte bättre att investera pengarna i hälsovården eller se till att det finns möjlighet for barnen att gå i skola frågar en av kollegorna upprört?  Jo, men vi behöver lite glädje och lyster någon gång ibland också, svarar en annan som inte riktigt håller med om att fyrverkerierna var att kasta pengarna i sjön. Det som lades ned på fyrverkerier hade i alla fall inte räckt till att göra några större förändringar i sjukvården. Och ta all julbelysning som kantar gatorna inte bara i centrum utan även i de fattiga områdena – de lyser upp tillvaron och får oss att tänka på lite annat en stund!

Knepigt, tänker jag och vet inte riktigt vad som är rätt och fel. Det är ju viktigt ändå att regeringens arbete leder till riktiga reformer som ändrar livet för de som har det svårt. Det får ju inte bara bli en fasad som gör att vi glömmer för en stund. Därför har Rädda Barnen börjat att följa upp hur mycket regeringen investerar i hälsovården för att lobba för en höjning. Idag går bara 5 % av den nationella bugeten till hälsosektorn. Rekommendationen är omkring 15 %, så till en del förklarar det varför det var så svårt att ge de sårade bra vård när de kom in!

Rädda Barnen stöttar de drabbade familjerna med psykosocialt stöd. Bidra du också!

Min kollega Eva Nordfjell har precis varit på besök från Sverige för att besöka Guiglo, en stad i västra Elfenbengskusten, för att följa upp ett av våra projekt i landet kring hur vi kan minska undernäring bland barn. På onsdag kan ni följa med henne dit här på Barnrättskämpebloggen.

//Helene Cassemar, Landchef för Rädda Barnen i Elfenbenskusten

Läs mer om Rädda Barnens arbete i Västafrika

”Welcome to the world”

Något år efter att jag blev pappa jobbade jag en kort period i Freetown i Sierra Leone. Varje morgon brukade jag gå ut hur huset, svänga vänster, följa ett avfallsdike genom plåt- och träskjulen i Murray town, upp på Aberdeen road, förbi den gamla marknaden (i samband med kriget omdöpt till ”amputee camp”) och vidare ner mot bron över till kontoret i Mammy Yoko.

Efter ett par dagar började jag känna igen folk på vägen, efter några veckor stanna och småprata med dem och så småningom blev vi vänner och ett stopp på vägen, en kopp kaffe och lite småprat blev en lika naturlig del av morgonrutinen som att duscha eller äta frukost.

En av de nya vännerna, Foday, berättade att han skulle bli pappa. Jag såg samma stolthet och lycka som jag själv känt bara något år innan. Men han var också tydligt nervös, på gränsen till rädd. I hela Sierra Leone finns det i dagsläget totalt 78 barnmorskor och det är det land i världen som har högst mödradödlighet. Det finns alltså ingen annan plats på jorden där det är farligare att föda barn, att bli mamma.

Imorgon  inleder SVT sin dokumentärserie ”Why Powerty” med filmen ”Welcome to the world” som handlar om mödradödlighet och de olika förutsättningar som råder mellan länder så väl som inom länder. Varje dag nästa vecka kommer de sedan visa en ny film på temat fattigdom. Visningarna är en del av en global satsning och sänds samtidigt i en stor del av världen. Om du vill förstå Fodays blandade känslor är den här dokumentären att rekommendera. Samtidigt vill jag varna för att bilderna verkligen, verkligen är starka. Jag är glad att min vän inte såg det här innan hans dotter föddes – lyckligtvis utan komplikationer.

// Jesper Wiklund, Rädda Barnen

Ökat gap mellan fattiga och rika drabbar barnen hårdast

Jag är nyss hemkommen från Dessie, ett samhälle i norra Etiopien ca 7 timmar från huvudstaden Addis Abeba. Det är ett av de områden som Internationella Rädda Barnen har stora program i. 1984-85  var det hungersnöd här men numera är programmen mer inriktade på bredare hälsoarbete.

Dessie ligger högt uppe i bergen, med tunn luft, kalla nätter och branta kullar som gör transporter långsamma och dyra. Men inte minst finns här en väldigt stor grupp som lever under väldigt knappa förhållanden. Från Stockholm kan fattigdoms- och hälsoindikatorer lätt bli lite abstrakta. På plats i Dessie innebär det rök från eldarna på morgonen som klättrar mellan kullarna, plåtskjul längs med vägkanten, strömavbrott och mycket mycket annat.

Syftet med resan och de möten vi hade var att tillsammans med kollegor från hela världen planera fortsättningen på Rädda Barnens kampanj för alla barns rätt till hälsa ”EveryOne” Etiopien är ett land som haft stadig tillväxt de senaste åren, de har också lyckats förbättra flera av de hälsoindikatorer som finns kopplade till Millenniemålen nummer 4 och 5.

Dessvärre syns inte mycket av det i Dessie. Vi besökte det enda offentliga sjukhus som finns i området. Sjukhuset servar 7,5 miljoner människor. Eller rättare sagt, sjukhuset servar de av dessa 7,5 miljoner som inte har råd att köpa sin vård på något av de många vinstdrivande privata sjukhus som finns. För faktum är att medan mödrar fortfarande dör i sviterna efter förlossningar, helt enkelt för att sjukhuset inte har råd med blod, så finns det ett stenkast bort vård som håller en helt annan standard och med betydligt mer resurser. I ett och samma land kan barnadödligheten variera enormt mellan olika landsändar. Detta är såklart inget annat än orättvisa och många gånger ren diskriminering. Resurser finns i många länder men fördelas inte eller når inte ut till dem som behöver dem mest. Att ett land blir rikare betyder tyvärr inte alltid att alla i landet blir rikare.

 Tillväxt är dessvärre inte en garanti för minskad barnadödlighet. För det krävs det också aktiva investeringar i hälsosektorn, politiska reformer och ett aktivt arbete mot diskriminering. Medan till exempel Indien har en mycket hög tillväxt så är ändå närmare hälften av alla barn undernärda, en tredjedel av alla undernärda barn globalt återfinns i Indien – som är ett medelinkomstland. Det betyder att om vi vill minska barnadödligheten så kan vi inte bara jobba för att minska ojämlikheten mellan länder, vi måste också minska den inom länder.

I dagarna släpper Rädda Barnen en rapport på det temat: ”Born Equal – How reducing inequality could give our children an better future” . Här kan ni läsa om vilka framsteg som gjorts sedan 1990 men också om hur vi har misslyckats i att nå de allra mest utsatta och hur vi, inte minst, måste börja ta ojämlikheten på allvar och se den för vad den många gånger är – ett utslag av diskriminering.

/Jesper Wiklund, Rädda Barnen

Sista dagen i Niger – Raffa Peul, Souley och sorgen över pojken som inte klarade sig

Idag körde vi till byn Raffa Peul. För att komma dit får vi åka av huvudvägen och köra längs, för mig osynliga, vägar i sandlandskapet. Strax innan vi närmar oss byn hamnar vi plötsligt mitt i en jättesvärm av gräshoppor. Tusentals gräshoppor svärmar över träd och buskar och äter upp löven med en skrämmande hastighet. Tänk om detta vore en dyrbar livsavgörande skörd tänker jag….

Det är en otroligt vacker syn som möter oss när vi kommer fram till Raffa Peul. Under ett stort träd sitter en stor del av den lilla byn samlad och kvinnorna har klätt upp sig i fantastiskt färggranna och vackra kläder, som ett stort färghav i det torra sandlanskapet. Den här byn tillhör ett annat folkslag än de Hausa-folk som vi har träffat tidigare, därav en annan klädedräkt. Familjernas historier liknar de andra byarnas. När vi frågar de äldre om hur de tycker att det har ändrats över åren så tycker de att det har blivit mindre och mer oregelbundet regn, och dålig jord har gjort att skördarna har blivit sämre. Vi frågar kvinnorna hur de tycker situationen har förändrats. Den till synes äldsta kvinnan i gruppen tar ordet, hon berättar att kvinnorna bidrar mycket till hushållsekonomin. ”De pengar vi får ihop ger vi till männen så de kan försörja familjen” säger hon. Hon berättar om vad de är tvungna att göra nu för att överleva och plötsligt så ställer hon sig upp och drar demonstrativt löv från trädet vi sitter under och stoppar in i munnen och äter upp! Alla jublar – tydligare än så kunde det inte sägas….

Alla kvinnorna i gruppen har små barn på ryggen eller i knät, och under vårt samtal uppmärksammar vi ett barn som ser märkbart undernärt ut. Rädda Barnens personal pratar med mamman och hennes man och det blir bestämt att vi ska skjutsa henne till närmsta hälsocenter. Pojken är 45 dagar gamla Souley och mamman är 30 år och heter Habsou.

Vår nästa anhalt blir just det hälsocenter, eller stabiliseringscenter, som Souley tas till. I det varma rummet står sängar uppradade, myggnät hänger över sängarna och på alla sängar så sitter det mammor med sina mer eller mindre undernärda barn. På väggarna finns det affischer med ritningar om hur man ska behandla diarré, undvika undernäring och så vidare. Läkarna mäter, väger och undersöker Souley som väger 3.2 kg och mamman Habsou och Souley blir antagen till kliniken och Souley behöver gå upp till 3.6kg innan han kan åka hem.

Vi går in till ett litet annalkande rum där de svårare fallen är och det står mycket personal runt en säng och på sängen ligger en liten pojke som ser väldigt sjuk ut. Plötsligt höjs rösterna och det tar ett litet tag innan jag förstår vad det är som händer. Pojken är väldigt illa däran och mamman, som är gravid igen, vill inte att läkarna ska behandla pojken. Jag vänder mig om i ett hörn, blir som förstenad och kan inte hålla tårarna tillbaka. Min fina norska kollega Inge tar och leder mig ut ur rummet. Väl utanför rummet förklarar en av läkarna att det inte är ovanligt att föräldrarna har en slags fatalistisk inställning, att Gud har bestämt att det är dags och att de inte tror att det finns något mer att göra. I det här fallet så hade pojken så svåra sår i munnen som följd av undernäring att de behövde mata pojken genom en sond. Men varje gång någon personal lämnade rummet så drog mamman ur sonden. ”Vi har räddat svårare fall än honom”, säger läkaren. ”Vi försöker förklara för föräldrarna att Gud har gett oss kunskapen att rädda liv”. Efter någon minut kommer en av läkarna ut ur rummet - ” il est parti”. Trots personalens försök så har pojken precis avlidit. 

Vi lämnar hälsocentret med en gång, tystnaden i bilen är tryckande och det tar lång tid innan jag kan sluta gråta. Jag känner stor sorg över de val och den situation som mammor som denna befinner sig i. Det är så många faktorer som spelar in, vad som gällde just i det här fallet vet vi ju inte, men med facit på hand efter dagarnas besök så är mönstren inte svåra att urskilja. Väldigt unga mammor, många barn, täta graviditeter, matbrist år efter år, ingen utbildning och svårt att se att det kommer att bli bättre. Hur ska man räcka till? Att behöva göra val att lämna minst 6-7 barn hemma i veckor för att ett barn ska få vård. Kommer man att räcka till att ta hand om ett svårt sjukt barn, när man behöver arbeta hela dagen för att få ihop till mat till resten av familjen? 

Den fysiska längtan efter mina egna barn blir otroligt stor, jag lyckas få tag på dem över skype från hotellet på kvällen. Samtidigt så gnager livets orättvisor i samvetet, det liv man lever hemma ter sig otroligt overkligt, som en sagovärld jämfört med vad majoriteten av människor får kämpa med dagligen.

/Ylva Sperling, rådgivare i krig och katastrof
Bilder: Inge Lie, Redd Barnet, Norge

Tredje dagen i Niger – familjen Naro i byn Toki

Idag lämnade vi området Zinder för att bege oss mot Tessaoua. Efter en två timmars bilfärd längs dammiga vägar med ett outtröttligt sandlandskap kommer vi fram till vårt fältkontor i Tessaoua. Efter lite snabba möten med personalen och en artighetsvisit hos den lokala guvernören så beger vi oss 30km bort, till en by som heter Toki. Byn ingår i en av de många byar som under det här året har fått kontant finansiellt stöd av Rädda Barnen. Regeringen har listat de byar som har störst brist på mat, och Rädda Barnen har kunnat ge kontantstöd till 29,000 människor i områdena Tessaoua och Aguié.  De familjer i Toki som får kontantstöd måste ha minst ett barn under 5 års ålder och tillhöra de familjer som har listats i grupperna väldigt fattiga (40%) eller fattiga (25%).

Kontantstöd kan spela en otroligt viktig roll för att förhindra att barn blir undernärda och minska barnadödlighet. Flera studier i Afrika och Latin Amerika har visat att kontantstöd har hjälpt fattiga att få tillgång till mat och hälsovård, och har också ökat kvinnors status – en av de mest avgörande faktorerna för barns överlevnad. Där det fortfarande finns mat att köpa på den lokala marknaden bidrar kontantstöd också till att familjer inte behöver sälja sina viktigaste ägodelar som boskap, land och verktyg.

Vi får besöka och prata med familjen Naro som är en av de familjer som har fått stöd. Deras hem består av en inhägnad gård med ett slags staket runt som består av vävda bastmattor. De har ett väldigt litet runt hus i tegel med halmtak som består av bara ett rum och framför huset, ett lite mer öppnare rum av halm. På deras lilla inhägnade gård har de 3 getter och en killing. Pappan Balla Ali och mamman Rakia Dannaio har fyra barn: Abdou 9 år, Rama 8 år, Amoua 6 år och Kabiro 3 år. Abdou och Rama går i skolan som de betalar 11kr för per termin för. Föräldrarna är väldigt glada och stolta att barnen kan få den utbildning som de aldrig fick, ”vi är som blinda men de kommer att få se” säger mamma Rakia. Kontantstödet de har fått har bara gått till mat, säckar med hirs, som de tar fram och visar. ”Det hade varit väldigt svårt om vi inte hade fått hjälp” säger Balla. Även när det är en god skörd så räcker maten bara i 5 månader. Därefter får de försöka tjäna pengar på andra sätt, ta ströjobb, väver bastmattor, mamma Raika går ut i bushen för att hitta vilda bär att sälja.

Atmosfären som möter oss här i Toki känns väldigt annorlunda än tidigare dagar. Stora grupper med folk, mest kvinnor och barn samlas runt oss, och det är mer skratt och glädje i luften.  Det står flera stora trämortlar på familjens gård och några kvinnor tar upp de stora trämortlarna och visar oss hur de används. De stöter ner de stora mortlarna i snabb takt och blir väldigt roade av att Anders – en man ! – vill prova. Sen vill de att jag ska prova och det skrattas gott i publiken när jag inte klarar att hålla takten. Kvinnorna visar sina handflator, fulla med hårda valkar, vänder på mina händer och konstaterar att jag behöver flytta till deras by så jag också och arbeta upp valkiga händer jag med!

/Ylva Sperling, rådgivare i krig och katastrof på Rädda Barnen
Fotograf: Inge Lie, Rädda Barnen Norge

Reseblogg från Niger

Jag heter Ylva Sperling och jobbar som rådgivare i krig och katastrof på Rädda Barnen. För ett par veckor sedan reste jag till Niger i ett försök att uppmärksamma den matkris som landet befinner sig i, och för att se hur Rädda Barnen arbetar på plats för att hjälpa de barn som är drabbade. På den här bloggen kommer jag att reflektera över min resa, och jag hoppas att du som läser den vill gå in på www.raddabarnen.se/livsviktigahalsningar och skickar en hälsning!

Dag 1:

En otrolig hetta och varm vind möter oss när vi stiger av planet i Niamey, Nigers huvudstad. Efter bara den korta biten ner från trappan och in i flygbussen hettar det i ansiktet som om jag har bränt mig.  ”Det är inte så varmt idag – förra veckan hade vi upp till 45 grader” säger våra kollegor när vi kommer fram till Rädda Barnens landkontor i Niamey. Och jag undrar om man känner så stor skillnad på 39 eller 45 grader varmt….

Det som är mest slående efter vår första dag här, är att de säger att det är ännu ingen katastrof, ”bara” en kris…. En kris som återkommer med jämna mellanrum, en kris där man beräknar att 1.5 miljoner barn är allvarligt drabbade av matbristen, en kris som i ett land ligger på sista plats i världsrankingen, en kris som väldigt snabbt kan omvandlas till en katastrof. Det blir absurda jämförelser mellan kris och katastrof när det räknas i barns liv… Förra årets dåliga skörd, höga matpriser och oroligheter i grannländerna är huvudorsakerna till matbristen. Både Nigers regering och hjälporganisationerna gick ut tidigt för att varna för att det skulle kunna bli en katastrof i år, men omvärlden har inte reagerat tillräckligt.

Efter några möten och säkerhetsinformation på landkontoret beger vi oss till vårt hotell för att åka ut i fält tidigt nästa morgon. Med mig på resan har jag bland annat Anders Wennersten från Sveriges Radio, som ska rapportera om situationen i landet. Två erfarna kollegor Sören och Inge från Rädda Barnen Norge har också anslutit sig till resan. Kunde inte bett om bättre ressällskap och känner mig förväntansfull.

På plats i Nairobi

Jag heter Josephine Carlson, nyss fyllda 30 och sedan ett par veckors på plats i Nairobi för att jobba med Rädda Barnens katastrofarbete här.

Jag utvecklade tidigt en stark önskan och driv om att lämna min trygga tillvaro hemma i Nyköping och se mig omkring i världen. När jag efter examen blev erbjuden ett jobb för engelska Rädda Barnens i Kabul, Afghanistan, tvekade jag inte en sekund. Det visade sig vara rätt beslut – jag blev kvar 2,5 år.

Sedan ett par månader tillbaka arbetar jag på Rädda Barnens humanitära avdelning, som del av ett team som ständigt står stand-by för att skickas ut i katastrof-situationer. Det kan innebära all från väpnade konflikter till plötsliga naturkatastrofer, men också mer långsamt framväxande katastrofer – som det som sker, just nu, på Afrikas horn, och i västafrikas Sahel-område, som bältet kallas som sträcker sig precis söder om Sahara.

För ett par veckor sedan anlände jag alltså till Nairobi, där mitt första uppdrag är att stödja vårt Somalia-program. Man befarar att den förestående regnperioden inte kommer vara tillräcklig och att läget för de redan hårt drabbade somaliska barnen och deras familjer därför riskerar förvärras igen. Jag berättar mer om detta i nästa blogg.

Ursprungligen kommer jag alltså från Nyköping – en liten sörmländsk kustpärla som större delen av året är ganska sömnig, men som på sommaren lever upp och tillsammans med sin omnejd erbjuder något som gör att jag inte riktigt kan sluta kalla det för ”hemma”. Trots att jag egentligen inte bott där de senaste tio åren, och trots att jag numera knappt känner igen någon under en promenad längs Storgatan. Men det är naturligtvis inte bara den vackra naturen som lockar mig tillbaka – i störst utsträckning beror det såklart också på att majoriteten av min fina familj och fantastiska vänner finns där.

Varför skriver jag om det, kanske ni undrar. Därför att jag tror att det är viktigt att komma ihåg sina rötter och var man kommer ifrån, framförallt med en sådan karriär jag valt. I en ständigt skiftande tillvaro ger det en trygghet som är svår att mäta med någon annan. Det är förvisso ett stort privilegium att hela tiden få möta spännande människor och uppleva nya kulturer, men också en ynnest att faktiskt ha något tryggt att återvända hem till. Många av de barn och familjer jag möter i mitt arbete har inte den möjligheten. De kanske är flyktingar, utan möjlighet att kunna återvända dit de kom från, eller gatubarn som lämnats att försörja sig själva bäst de kan.

Jag hoppas att den här bloggen kan uppfylla åtminstone två syften. Det ena är rent själviskt då jag hoppas att den kan hjälpa mig behålla kontakten med er där hemma – med mina rötter. Det andra är att försöka göra världen lite mindre genom att dela med mig av mina upplevelser, iakttagelser, möten, medgångar och frustrationer. Följ gärna med mig på min resa.

/Josephine Carlson, Rädda Barnen i Nairobi

Josephine Carlson, utsänd för Rädda Barnen i Nairobi

Josephine Carlson, utsänd för Rädda Barnen i Nairobi