Ökat gap mellan fattiga och rika drabbar barnen hårdast

Jag är nyss hemkommen från Dessie, ett samhälle i norra Etiopien ca 7 timmar från huvudstaden Addis Abeba. Det är ett av de områden som Internationella Rädda Barnen har stora program i. 1984-85  var det hungersnöd här men numera är programmen mer inriktade på bredare hälsoarbete.

Dessie ligger högt uppe i bergen, med tunn luft, kalla nätter och branta kullar som gör transporter långsamma och dyra. Men inte minst finns här en väldigt stor grupp som lever under väldigt knappa förhållanden. Från Stockholm kan fattigdoms- och hälsoindikatorer lätt bli lite abstrakta. På plats i Dessie innebär det rök från eldarna på morgonen som klättrar mellan kullarna, plåtskjul längs med vägkanten, strömavbrott och mycket mycket annat.

Syftet med resan och de möten vi hade var att tillsammans med kollegor från hela världen planera fortsättningen på Rädda Barnens kampanj för alla barns rätt till hälsa ”EveryOne” Etiopien är ett land som haft stadig tillväxt de senaste åren, de har också lyckats förbättra flera av de hälsoindikatorer som finns kopplade till Millenniemålen nummer 4 och 5.

Dessvärre syns inte mycket av det i Dessie. Vi besökte det enda offentliga sjukhus som finns i området. Sjukhuset servar 7,5 miljoner människor. Eller rättare sagt, sjukhuset servar de av dessa 7,5 miljoner som inte har råd att köpa sin vård på något av de många vinstdrivande privata sjukhus som finns. För faktum är att medan mödrar fortfarande dör i sviterna efter förlossningar, helt enkelt för att sjukhuset inte har råd med blod, så finns det ett stenkast bort vård som håller en helt annan standard och med betydligt mer resurser. I ett och samma land kan barnadödligheten variera enormt mellan olika landsändar. Detta är såklart inget annat än orättvisa och många gånger ren diskriminering. Resurser finns i många länder men fördelas inte eller når inte ut till dem som behöver dem mest. Att ett land blir rikare betyder tyvärr inte alltid att alla i landet blir rikare.

 Tillväxt är dessvärre inte en garanti för minskad barnadödlighet. För det krävs det också aktiva investeringar i hälsosektorn, politiska reformer och ett aktivt arbete mot diskriminering. Medan till exempel Indien har en mycket hög tillväxt så är ändå närmare hälften av alla barn undernärda, en tredjedel av alla undernärda barn globalt återfinns i Indien – som är ett medelinkomstland. Det betyder att om vi vill minska barnadödligheten så kan vi inte bara jobba för att minska ojämlikheten mellan länder, vi måste också minska den inom länder.

I dagarna släpper Rädda Barnen en rapport på det temat: ”Born Equal – How reducing inequality could give our children an better future” . Här kan ni läsa om vilka framsteg som gjorts sedan 1990 men också om hur vi har misslyckats i att nå de allra mest utsatta och hur vi, inte minst, måste börja ta ojämlikheten på allvar och se den för vad den många gånger är – ett utslag av diskriminering.

/Jesper Wiklund, Rädda Barnen

Den värsta humanitära katastrofen hittills under 2000-talet

Hej igen!

Här kommer min andra blogg från mitt katastrofarbete i Nairobi. Men varför är jag här?

Kommer ni ihåg? – För drygt ett år sedan kom de första alarmerande rapporterna om det eskalerande läget på Afrikas Horn, då man förutspådde att den kommande regnperioden inte skulle kunna ge tillräckligt med mat för människorna här. På detta följde på nästan helt uteblivna regn under hösten 2011.

Man varnade då för att vissa områden i Somalia i värsta fall skulle komma att uppfylla kriterierna för svält, med katastrofala följder om inget gjordes. Humanitära organisationer och givare uppmanades genast börja planera för och implementera utökade hjälpinsatser. Men reaktionerna på varningarna kom alldeles för sent, och situationen utvecklades till den värsta humanitära katastrofen hittills under 2000-talet.

I Somalia förvärrades dessutom torkan av den pågående konflikten mellan olika väpnade grupper, som Al Shabaab, och den svaga Somaliska staten, vilket innebar att stora områden inte kunde nås med hjälpinsatser.

Tiotusentals somalier tvingades på flykt över gränserna till Etiopien och Kenya, och i kenyanska Dadaab, världens största nuvarande flyktingläger, strömmade familjer in – många efter att ha gått genom öken i flera veckor. Som mest var 13 miljoner människor i regionen drabbade av torkan.

Under hösten kom regnen till slut. Trots att de förde med sig översvämningar och dödliga sjukdomar som kolera och malaria, förbättrades läget något, och i februari i år deklarerade FN att inget område längre uppfyllde kriterierna för svält.

Men katastrofen är inte över för det.

En tredjedel av Somalias befolkning anses fortfarande befinna sig i en kris-situation, där man inte har tillräckligt med mat för att kunna föda sina familjer. Barn dör fortfarande dagligen av undernäring och de sjukdomar undernäringen ger upphov till. Familjer tvingas överge sina hem i sökandet efter mat och vatten. Många bönders grödor växer inte, boskap dör, vilket i sin tur innebär att de inte längre kan försörja sig. En dödlig spiral.

För ett par veckor sedan kom ytterligare ett bakslag. FEWS NET, som bevakar och analyserar tillgången på mat för att kunna ge tidiga varningssignaler, förutspår att den kommande regnperioden (april-juni) återigen kommer vara sämre än normalt på Afrikas horn. Ännu en gång kan det få katastrofala följder för en redan utsatt och försvagad befolkning som inte hunnit återhämta sig från förra årets svältkatastrof. Varningstecknen finns där. Vi vet vad som händer om vi inte reagerar på dem i tid. Har vi lärt oss något?

Förhoppningsvis. Jag befinner mig ju just nu i Nairobi, där huvudkontoret för Rädda Barnens Somalia-program ligger. Här arbetar vi just nu med att planera för hur vi snabbt skall kunna möta ett ökat hjälpbehov om regnen slår fel. Men vi arbetar också mer långsiktigt med att stödja familjer så att de kan skydda sin livnäring och stå bättre rustade inför ytterligare en nalkande katastrof. Du kan hjälpa oss.

/Josephine Carlson, Rädda Barnen i Nairobi