På söndag kommer vi i ”Det blir bättre” att få ta del av Linda Lampenius berättelse om sin uppväxt som präglats av stora svårigheter. Linda kommer att berätta att hon på olika sätt försökt kontrollera sin yttre värld, eftersom hennes inre värld var fylld av oro och ångest. Sättet Linda använde sig av för att göra världen mer förutsägbar var att kontrollera vad, när och hur mycket hon åt och tränade. Lindas berättelse utgör en av många röster som vittnar om hur människan kan förhålla sig till psykiskt lidande.  Genom kommunikation till andra människor söker vi att skapa någon form av mening i livet.  Med Lindas berättelse som exempel kan vi välja att försöka förstå vad hon, som ungdom, försökte förmedla till sina medmänniskor.

Det är viktigt att inte reducera olika former av psykiskt lidande till enbart symtom. Vi tänker att symtom bär på en symbolik för något som är för svårt att uttrycka i ord. Vi tänker att det barn som vi märker försöker kontrollera sig själv eller andra genom symtomet förmedlar att hon/han inte mår bra.  Ett sätt att ta kontroll över sin ångest kan vara att se till att kroppen inte förändras eller underkastas den egna viljan genom att näst intill sluta äta och ständigt fundera på hur man kan göra sig av med de få kalorier man tagit in.

I vårt arbete på Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris möter vi barn som av olika anledningar söker hjälp. Vårt arbete går ut på att försöka förstå dessa barn och ungdomars uttryck för sitt lidande och tillsammans med dem översätta det svåra, obenämnbara och göra det talbart. På detta sätt kan fantasin få prövas mot verkligheten. Vi arbetar också för att motverka tabubeläggning kring olika former av problematik. Tabun leder inte sällan till att kommunikationen människor emellan hämmas.

Vi vet att det kan bli bättre och att det inom varje människa, ung som gammal, finns kraft till förändring. I situationer av dåligt mående är det just denna kraft man förlorar kontakten med men den finns där ändå. För många barn och ungdomar kan situationen just nu och framtiden te sig helt hopplös och det är inte konstigt att det känns så. Som svar på detta kan vissa söka sig utåt och göra saker de egentligen inte skulle vilja, andra kan ta avstånd och undvika gemenskap med andra. Ibland blir datorn den enda kontakten man har med omvärlden också det kanske ett uttryck för en önskan om samtal och gemenskap. Ibland blir exempelvis träning ett sätt att försöka springa ifrån problemen, en tro på att kroppen, om den liknar de omvandlade bilderna på annonserna, kan leda till lycka. Ibland blir maten den värsta fienden och att tyna bort både ett uttryck för protest och förtvivlan. Man kan se sig i spegeln och fråga sig själv ”vem är du?” medan svaret uteblir. Man kan svälta bort och förneka sina behov av kärlek för att sedan fylla sig då hungern blivit för stor, hungern efter kärlek. Vi behöver kanske på nytt lära oss att se varandra, bekräfta och ge plats till varandra, kanske ger vi då på nytt plats för hopp och mod att möta den rädsla vi alla känner i våra liv.

Rädda Barnen arbetar på olika sätt för att göra ungas röster hörda, ett arbete som handlar om att vuxenvärlden ska våga se och höra det som kommuniceras för att i slutändan kunna ge varje barn möjligheten att bli bekräftad för den man är.

Hjälp finns att få:

Elevhälsovård och/eller ungdomsmottagning

Riksföreningen för anorexi och bulemi

Kunskapscentrum för ätstöringar

/Petronella Bergkvist och Tobias Sunnerfjell, kuratorer på Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris.