Du är här: Hem / Arkiv förbarns rättigheter

Visst har vi ”made a difference” på Haiti

26 april, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Jag hade inte varit på Haiti innan jordbävningen som var för nu drygt tre år sedan. Men nu är det femte gången under en två års tid jag är här för att följa upp de insatser som Rädda Barnen har stöttat sedan jordbävningen i januari 2010. Ankomsthallen i flygplatsen är helt nyrenoverad och man möts av färgglada affischer som har för avsikt att främja Haiti som ”turistland.”.  Från vad jag ser och hör har saker och ting något sånär kommit tillbaks till det ”normala”. Många vägar har blivit bättre, det mesta bråtet har röjts undan, många barn går nu i skolan igen, många har fått ett mer värdigt boende än rasade hus och tältläger. Men den stora jordbävningskatastrofen har med all säkerhet satt märken i alla människors liv här på något sätt.  Minnet är för många mycket känslofullt och dramatiskt och man pratar om FÖRE och EFTER jordbävningen. Men för många tror jag ändå att det har betytt en stor förändring i deras liv till det positiva. I alla fall för många av dem som har haft chansen att vara mottagare av Rädda Barnens olika insatser på Haiti.

Efter det omedelbara katastrofstödet i form av vatten, skydd och hälsovård har vi sedan gått över till att stötta mer långsiktiga aktiviteter.  De pengar som svenska Rädda Barnen har samlat in har gått till många olika programområden såsom utbildning, I Port-au-Prince har vi bland annat byggt sexton nya orkan- och jordbävningssäkra klassrum i fyra skolor och utbildat 240 lärare, åtta rektorer och 12 000.

                                                               

Vi har också satsat på att barnen ska känna sig trygga och säkra mot våld, förebyggande insatser och direkt behandling av kolera.  Haiti drabbades ju av en koleraepedimi samma år som jordbävningen, något som inte hade hänt på äver 100 år och ingen var förberedd på eller visste hur man skulle hantera.  Närmare 6 000 personer miste livet av kolera. De barn och vuxna jag har kommit i kontakt med under mina besök på Haiti vittnar i alla fall om betydande förändringar till det positiva.

Jag pratade t ex häromdagen med Judith, rektor på en av skolorna som Rädda Barnen hjälpt till att bygga upp (Nid doeuillet i området Carrefour i Port au Prince). Förutom att hon var mycket stolt och tacksam för de 3 klassrum plus rektorskontor som byggts där skolan härbärgar 200 lågstadieelever, lyfte hon speciellt fram att hon genom den utbildning som hon fått på olika områden, såsom ledarskap, har hon fått ett nytt sätt att förhålla sig till eleverna och lärarkåren.  Hon känner att hon med dessa nya kunskaper har ett positivt inflytande på eleverna och faktiskt kan vara med och bidra till att förändra sitt land.   Hon har inom ramen för ledarksapsutbildningen bl. a. utvecklat sin känsla för en bättre organisation av sin institution och dess resurser inkl. lärarkåren, utvecklat känslan för mänskliga relationer och ansvarskänsla . Tack vare att lärarna nu också har fått redskap genom olika utbildningstillfällen, att hålla bättre undervisning lär sig eleverna snabbare och är mer harmoniska. 


Francisca, 6 år, trivs mycket bra i den ”nya” skolan där hon känner sig omtyckt och där hon inte blir slagen. Aga förekommer allt mindre i de skolor Rädda Barnen haft som partnerskolor. Även föräldrar som är medlemmar i nyskapade förlädrarföreningar som ingår i  ”noyeau comunitaire” , erkänner att barnen lyder bra utan aga och de har ett annorlunda förhållande till sina barn numera. Christiana, mor till två barn i skolan ”Splendeur” i stadsdelen Carrefour, säger att hon nu tar sig tid att prata med barnen och få dem att förstå i stället för att slå dem.  Andra föräldrar nämner också att deras barn blivit mer självständiga.

Trots den motiga vardag de flesta lever i här så ser man att det går att engagera föräldrar och skolpersonal i barnens välmående och positiva personliga utveckling. 

Så när jag nu lämnar Port-au-Prince, för min del, sista gången så känner jag att visst har vi ”made a difference”.

//Annika Anchorena, Rädda Barnen Peru

 

 

 

 

 

 Läs mer om vårt arbete på Haiti här.

 
Annika Anchorena har varit i Haiti fem gånger under de senaste tre åren. Hon har följt Rädda Barnens  arbete på plats under uppbyggnadsperioden efter jordbävningen 2010 som gjorde att över 220 000 människor omkom. Hon har rest runt bland skolor och institutioner och haft kontakt med barnen och dem som jobbar med projekten. 

 

Arkiverat under: aga, Barnkonventionen, Barnrätt, Internationellt, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , ,

Hur ser ett gott mottagande av ensamkommande barn ut?

27 mars, 2013 Av Mikaela Hagan Lämna en Kommentar

Denna arbetsvecka har för min del handlat mycket om just mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Sverige har ett relativt bra mottagande vad gäller boende och annat, men samtidigt finns det också många frågor att diskutera, belysa och ett stort arbete för att genomföra förbättringar behövs.

Ibland kan det vara frustrerande att arbeta med påverkansarbete. Det går ofta alldeles för långsamt och förändringar tar tid. Det är inte heller alltid så lätt att se hur ens arbete påverkar barns villkor på lång sikt. Men detta har varit en vecka med ovanligt bra samtal och även bekräftelse på att mycket av det vi arbetar med ger resultat, till slut.

Sedan ungefär ett år tillbaka har Rädda Barnen suttit i en referensgrupp för Sveriges kommuner och landsting (SKL)  i samband med ett projekt som bland annat syftat till att öka kvalitén på det kommunala mottagandet och att ta fram utbildningar för gode män. Rädda Barnen har i många år arbetat med ensamkommande barn och med frågor som rör gode män. Inte minst 2010 då vi drev kampanjen Landa Tryggt som handlade om mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Sedan dess har många organisationer och kommuner arbetat framriktlinjer och checklistor för uppdraget och nu äntligen har SKL tagit fram en nationell utbildningsram som förhoppningsvis kommer att tas över av landet alla överförmyndare som är de som ansvarar för de gode männen. Mitt och Rädda Barnens arbete ger resultat. Hurra!

I lördags ordnades ett samtal om mottagandet av ensamkommande i Växjö där jag deltog i en panel tillsammans med bland annat Tomas Eneroth (S) som gav en del hoppfulla besked om partiets migrationspolitiska inriktning och utveckling. Bland annat diskuterade vi det förslag om att kunna tvinga kommuner att ta emot ensamkommande som förväntas komma i dagarna.

Rädda Barnen har kommenterat utredningen med att säga att tvång i sig inte löser hela problematiken, med att kommunplatser för ensamkommande barn saknas, utan att det också behövs större likvärdighet mellan kommunerna och en satsning på att kvalitetssäkra mottagandet: barn ska kunna förvänta sig samma stöd oberoende av vilken kommun han eller hon hamnar i. Det känns därför bra att Socialdemokraterna vill att det statligt stödet till kommuner som tar emot ska öka. Bättre förutsättningar för att kommunerna ska kunna ta emot. Sen exakt vad det betyder i praktiken återstår att se.

Med i samtalet var även Per Sandberg, förvaltningschef i Växjö. Han berättar om hur de arbetat med kvalitén på sitt boende och lyfter fram en av de absolut viktigaste framgångsfaktorerna enligt honom. Innan boendet startade fick personalen tre månader på sig att utveckla arbetssätt och arbetsmetoder. De fick även tid att skaffa sig kunskap om de länder barnen kommer ifrån och att jobba ihop sig.

Per berättar stolt att verksamheten har väldigt låg personalomsättning och att en intern undersökning visade att arbetsplatsen är en av de verksamheter där medarbetarna trivs allra bäst. På samtalet diskuterade vi även vikten av att lyfta fram goda exempel. Ibland fokuserar debatten väldigt mycket på kostnader av flyktingmottagandet, men sällan på de vinster, ekonomiska och andra, som mottagandet innebär. Exempelvis så är 12 av 13 barn som Växjö tagit emot idag självförsörjande.

Fler goda exempel och bra arbetssätt från de kommuner som tar emot ensamkommande barn och ungdomar bör lyftas i den allmänna debatten. Men även staten behöver ta ett helhetsperspektiv och stödja kommunerna i att utveckla kvalitén på mottagandet ytterligare. Många bra steg har tagits i rätt riktning. Just nu arbetar Socialstyrelsen med att ta fram en handbok för socialsekreterare för hur de ska utreda ensamkommande barn och ungdomars behov.

Denna vecka har varit bra för den har visat att många arbetar för att även stärka kvalitén på mottagandet. Ofta hör vi i debatten, exempelvis av vår egen Migrationsminister, att det handlar om volymer och kapacitet snarare än hur ska vi nu när det är många som söker asyl se till att de får sina rättigheter tillgodosedda och ett värdigt mottagande.

För tips om hur ett gott mottagande av ensamkommande kan se ut kolla in våra checklistor för ensamkommande  och barn i familj. Har du tips på hur checklistan kan förbättras eller vill berätta om goda exempel skriv gärna till oss på Rädda Barnen eller till mig på mikaela.hagan@rb.se !

För mer info om vårt arbete för barn på flykt.

// Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , , , , , ,

Tusentals vita tält breder ut sig – vi är framme i Zaatari

11 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Amman, en ganska beige stad. Och då menar jag till färgen. Beiga hus sträcker sig så långt ögat kan nå. Kulle upp och kulle ner. Det är mycket trafik, långa köer, avgaser och högljudda tutningar, men snart blir det glesare mellan huset och plötsligt åker vi genom att stenigt ökenlandskap. Sten, sand och små grästovor tar över. Och det är fortfarande beigt.

Här och där ser vi får och det för oss, något mer exotiska inslaget av kameler, som vilar utmed vägkanten.
Efter dryga timmen ser vi det framför oss. Tusentals vita tält som brer ut sig över det karga landskapet. Det är stort, flyktinglägret Zaatari i Jordanien, dit många av de syriska flyktingarna kommer. När lägret öppnade förra sommaren planerade man för 60 000 flyktingar. Idag bor det någonstans mellan130 000-150 000 syriska flyktingar här. Lika många personer som bor i till exempel Helsingborg!

3000 nya flyktingar från Syrien anländer varje dag. Över hälften av dem är under 18 år.

En svindlande siffra. Särskilt när jag tittar på ”staden” som växt fram. Här, på denna sandiga, steniga plats, där plasttälten står på rad, och folk är hänvisade till att stanna inne i lägret, bor alltså över 60 000 barn.  Barn som varit med om saker jag inte ens kan tänka mig. Som lämnat sitt hem, sina vänner och sin trygghet bakom sig.

Det mest påtagliga när vi kommer in i lägret är alla barn. Var man än tittar springer det omkring barn i alla åldrar. En del av dem borde definitivt vara i skolan den tiden på morgonen. Och andra borde bara inte vara där. Bland sten, grus, smuts, bilar, utan något att göra eller någon som ser efter dem. När jag ser alla barn och raderna av tält som bara fortsätter så känns det nästan övermäktigt. Kan vi verkligen göra någon skillnad här?

Ganska snart inser jag att vi faktiskt både kan och gör det.

Fast i ett läger, utan rutiner, utan något att göra, utan mål och ovetandes om vad framtiden för med sig. Så ser verkligheten ut för de flesta av de barn och vuxna som bor i lägret. Men för de barn som kommer i kontakt med Rädda Barnens verksamhet är det annorlunda. Till vår förskola Rainbow kommer varje dag 320 barn i åldrarna 3-5 år för att få det vi i Sverige tar för givet att våra barn får. Lära, leka och utvecklas tillsammans med jämnåriga. Det som för oss är en naturlig del av barndomen blir här i lägret den stund av barndom man har varje dag.

Jag blir alldeles varm i hjärtat av att se barnen. Precis som på mina barns förskola leker de lekar, sjunger, gör ramsor, ritar, målar och lär sig saker. Framför allt så ler de, springer och  hoppar. Det verkligen spritter i de små benen. Och man känner att de i alla fall just där och då inte tänker på vad de varit med om, lämnat bakom sig eller livet i lägret.
Barnen säger till oss att det är ”happy time” att få vara på förskolan.

Samma känsla får vi när vi besöker de barnvänliga platserna för lite äldre barn, och fotbollsplanen och gymmet där tonårskillarna hänger. Alla platserna ger dem en stund av normalitet och avkoppling i kaoset. För en stund slipper de vara flyktingar och får vara just bara barn.

Teckningar i en av Rädda Barnens barnvänliga platser.
Texterna säger ”We’re refugees but we are going home” & ”Tomorrow is a better day”

Något annat som slår mig i lägret är människornas inställning. De gör sitt allra bästa för att upprätthålla en dräglig tillvaro. En del börjar jobba som volontärer för organisationer som Rädda Barnen. Det ger dem en summa pengar, men framför allt något att göra. Rutiner och mening. Andra öppnar små affärer där de säljer allt från frukt till godis, popcorn, luncher, mobiltelefoner eller leksaker. Vi ser till och med en tvättmaskin till salu på Main Road. Men utan elektricitet eller rinnande vatten lär det knappast finnas någon köpare till den inne i lägret.

Förutom aktiviteterna för barn och unga har Rädda Barnen en stor och betydande del i matudelningen i lägret. Varje morgon distribuerar våra kollegor bröd till ALLA som bor i Zaatari. Det är 24 ton bröd. Varje dag! Dessutom distribuerar Rädda Barnen matpaket till alla hushåll, två gånger i månaden. Det är enorma operationer, som logistik och uthållighet.

Matransonerna som Rädda Barnen distribuerar två gånger varje månad.

Det ”välkomstpaket” Rädda Barnen delar ut till alla som anländer till lägret.

Och förutom möten med barnen så är det just uthålligheten hos våra kollegor jag tar med mig därifrån idag. I månader har de arbetat dag ut och dag in under svåra omständigheter. De tar hand om barn och familjer som lever under svår stress. De arbetar med människor som är tvingade att leva tätt tillsammans, utan möjlighet att ta sig därifrån. De arbetar i en miljö som allt mer präglas av osäkerhet, både för dem som bor i lägret och för de som arbetar där. Och de gör det oförtrötterligt. Den styrka, uthållighet och positivitet de visar är inget annat än inspirerande.

Inget skulle vara möjligt utan givares pengar och organisationens arbete runt om i världen. Men de riktiga hjältarna är de som jobbar i Zaatari.

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen på plats i Zaatari Camp Jordanien

 

 

 

 

 

Här kan du läsa mer om hur vi arbetar i krig & katastrofer

Skänk en gåva till vårt katastrofarbete

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, flyktingfrågor, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Var är polisens barnperspektiv?

8 mars, 2013 Av Mikaela Hagan 4 Kommentarer

Ni har liksom jag kunnat läsa mycket i medierna den sista tiden kring att polisen stoppar personer i tunnelbanan och ber dem identifiera sig. Ett sätt för dem för att få tag i papperslösa. Oerhört kränkande både för de drabbade och för oss som land. Är det så vi vill ha det. Inte jag i alla fall.

Rädda Barnen anser inte att polisens uppdrag att effektivisera verksamheten och att utvisa fler papperslösa är förenligt med Barnkonventionen. I höstas välkomnade Rädda Barnen att papperslösa barn äntligen skulle få rätt till sjukvård och skolgång, men ser nu att dessa framgångar för alla barns rätt riskerar att tillintetgöras av gränspolisens agerande.

Jag och mina kollegor har träffat barn och ungdomar som inte, trots att de har en plats i skolan, velat gå dit på grund av sin rädsla för polisen. Så här säger en ung kille som levt som papperslös till Rädda Barnen,

- Man bli knäpp. Galen av att tänka på framtiden. Jag går inte i skolan, ingenting. Det går inte att tänka på framtiden. Dagarna går åt att tänka vad man ska äta på kvällen eller nästa dag. Många äter bara bröd och vatten. Jag är hela tiden rädd för civilpolisen, att de ska komma och ta mig.

Barnkonventionen gäller alla barn oavsett uppehållstillstånd eller inte. Ändå har barn utan papper länge varit utan grundläggande rättigheter som utbildning och sjukvård. Papperslösa barn lever ofta isolerade från samhället utan förskola, skola, fritidsaktiviteter eller ens mat för dagen. Rädda Barnen ser en stor brist i samhället vad gäller kunskapen om dessa barns rättigheter och villkor. Vi anser att barn utan papper ska ha rätt och tillgång till förskola, skola, hälso- och sjukvård, fritidsaktiviteter, socialt stöd och trygghet precis som andra barn bosatta i Sverige.

Sverige har skrivit under Barnkonventionen och därmed är vi skyldiga att se till att barnets rättigheter genomförs. Ansvaret att se till barnets bästa vid beslut som är en av Barnkonventionens grundprinciper gäller för alla myndigheter, institutioner och verksamheter där beslut om barn tas och där barn finns. Vi vet att verkligheten inte alltid ser ut så och att det fortfarande finns mycket att göra.

Barnkonventionen gäller även polisen precis som andra myndigheter i Sverige. Men hos gränspolisens lyser barnperspektivet med sin frånvaro. Det är för mig helt ofattbart att det inte är självklart att alla myndigheter har samma ansvar att inte kränka barns rättigheter. Vid alla beslut som fattas om ett enskilt barn ska barnets bästa och det enskilda barnets rättigheter beaktas. Detta gäller vid alla myndighetsbeslut. Det finns inga regler för hur och när tvångsutvisningar av barn får ske i svensk lag utan detta lämnas i stort sett till polisen själva att avgöra. 

Det känns ganska tröstlöst, det verkar inte spela någon roll eftersom gränspolisen i sina övergripande verksamhetsplaner, i regleringsbrev från regeringen och genom effektiviseringsprojektet REVA får signaler om att antal utvisningar ska öka.

Att opinionen nu bidragit till och medfört att polisen nu måste se över sina rutiner är dock glädjande. Jag läser bland annat idag i Svenska Dagbladet att  gränspolisen slutar med att kontrollera personer i Stockholms tunnelbana.

Frågan om tvångsutvisningar innebär en hel del etiska frågor i förhållande till polisens metoder som behöver belysas. För fortfarande tvångsutvisas barn.

Det behövs ett tydligt politiskt ställningstagande av riksdagspartierna. Rädda Barnen tycker att det borde vara självklart att barnets rättigheter ska komma främst, före att föra en effektiv utvisningspolitik. Det behövs ett större grepp kring frågan tvångsutvisningar och om de etiska dilemman som de innebär.

Rädda Barnens ungdomsförbund ordnar imorgon en demonstration för en mer human flyktingpolitik. Missa inte det om du befinner dig i Stockholm!

// Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , , , , , , , ,

Det går livat till när barnmorskan undervisar och demonstrerar

6 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Solen skiner milt genom morgondiset i Guiglo, en stad i västra Elfenbenskusten som drabbades hårt av oroligheterna som bröt ut efter valet 2010. Jag är på väg för att besöka en verksamhet som Rädda Barnen bedriver här, för att minska undernäring bland barn. Just här i dessa trakter är just undernäring mycket vanlig och ofta allvarlig. Distriktet räknas som landets ’mat-korg’, med rik växtlighet och utmärkt fiske.

Hur kan då barn vara undernärda?

Jag åker med mina Ivorianska kollegor strax utanför stan till hälsocentret i Zouan, som är en av 40 platser i trakten där projektet bedrivs. Barnmorskan Die Marie-France på centret möter oss leende i svarta trikåer och ett snyggt rosa förkläde med matchande hätta. Vi skojar;

- jaså, det är så här du är klädd när du förlöser barn säger jag?

- Nej, nej, idag ska jag laga mat med mammorna, så då har jag detta på mig! svarar hon leende.

Under samtalet med mammorna och personalen som samlas varje torsdag när det är marknadsdag, kommer det fram att det är tradition att ge barnen vatten och andra tillägg till amning ända från början, något som oftast resulterar i diarréer och leder till undernäring.

Mamma Tehe Reine säger;

- Detta är mitt tredje barn, han är nu 5 månader och honom har jag enbart ammat tills nu, inga andra tillägg, och han har varit så frisk hela tiden jämfört med mina äldre barn. Nu lär jag mig att göra varierad barnmat, på det som växer och produceras här, och idag ska han få prova på lite välling.

Vi omges av en stor grupp mammor och små barn och det går livat till när barnmorskan undervisar och demonstrerar.

- Titta här vad jag blandar nu; kokta bananer, tomat, och så lite palmolja – detta är bra för barn från ett års ålder, vem vill smaka?

Jag ser barn överallt som mumsar på vad som bjuds, och en del barn smakar på maten för första gången med grimaser som följd…

Byns ledare säger;

-  tidigare hade vi en massa undernärda barn, och vi trodde att det berodde på andra saker att de blev så magra. Nu lär mammorna sig vikten av att amma, och alla vet om det, och så är det bra med matlagningen tillsammans som visar vad som kan lagas. Barnadödligheten har gått ner mycket, och barnen är friskare.

Det bekräftas också av sjuksköterskan Assie Ahie Sylvaine;

- förut  när vi hade vägningar så fick vi hålla på till sent för det var så många undernärda som behövde behandling. Nu ser vi nästan inga, alla vet hur man känner igen ett barn som är på väg att bli undernärt, och då kommer de genast hit.

När vi samtalar kommer vi in på hur fler ska kunna få del av den här bra verksamheten.

- Kan inte ni skicka mer pengar?

 Hm, nu börjar diskussionen om våra roller, tänker jag…och svarar;

- ni vet, vi internationella organisationer kommer och går, och ibland kan vi inte hitta mer finansiering trots att verksamheten är bra. Men er regering har utlovat hälsovård för alla, så hur kan vi göra för att byns hälsokommitte ska kunna uppvakta hälsoministeriet i distriktet? Om ni gör det så kan ni få långsiktiga lösningar som är hållbara. I den här modellen har vi visat på hur man kan stärka regeringens hälsocenter på ett enkelt sätt med mer kunskap, och så mycket har förändrats så snabbt! Alla nickar tankfullt. Jo, vi behöver bli bättre på påverkansarbete, och att också kräva att mer budget ska avsättas för hälsovård och nutrition, nu när det går bättre för landet…

Besöket lämnar en positiv eftersmak. Tänk, ibland är det förvånande enkelt att på ganska kort tid få bestående resultat och förändringar för barn i 40 byar!

//Eva Nordfjell, rådgivare kring hälsofrågor Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa Taggat med:, , , , , , ,

Barnfattigdom finns även på EU-agendan

20 februari, 2013 Av Karin Fagerholm Lämna en Kommentar

Barnfattigdom – tänk att ett ord kan vara så laddat, skapa så mycket olika reaktioner och känslor. Det är något som förundrat mig under de ca 2 år som jag har arbetat med frågan. Ordet har använts i över tio år i Sverige för att beskriva hur barn drabbas av att växa upp i ekonomisk utsatthet och fortfarande vill många i Sverige inte kännas vid att det finns här. Nä, fattigdom finns bara i länder utanför Europa, framförallt i afrikanska länder som också är hårt krigsdrabbade. Inte finns det fattigdom i Sverige eller våra grannländer inom EU.

Jo, det gör det, och det har även det mäktiga EU insett. Lika länge som Rädda Barnen har arbetat mot barnfattigdom i Sverige har EU haft Child Poverty inom EU-länderna på sin agenda, tagit fram olika instrument, ordnat konferenser och diskuterat frågan på ministernivå. 2010 var t.o.m. det europeiska året mot fattigdom och social utestängning, då frågan lyftes till en helt ny politisk nivå. Det var första året för EUs 10-åriga tillväxtstrategi, den sk EU2020-strategin, som bland annat innehåller ett mål att fattigdomen inom EU ska minska med 25 %, dvs fler än 20 miljoner människor ska lyftas upp ur fattigdom till år 2020.

För att konkretisera och förverkliga EU2020, och för att fokusera på just barnen som lever i fattigdom, beslutade EUs medlemsstater, genom ministerrådet, att Kommissionen skulle ta fram en rekommendation om barnfattigdom, socialt utanförskap och barns välmående. Underbart tycker vi!

Man är tydlig med att konsekvent använda termen Child Poverty i dessa sammanhang. En arbetsgrupp, bestående av nationella experter (inklusive en från svenska regeringen), tog fram ett underlag om vad rekommendationen borde innehålla. Och nu äntligen, idag den 20 februari, publicerade Kommissionen sin rekommendation . Den vänder sig såväl till EU-institutionerna som till medlemsstaterna och är byggd på tre pelare: 1) Försörjningsstöd på tillräcklig nivå, 2) tillgång till samhällets stödåtgärder, och 3) barns deltagande. Dessutom innehåller den indikatorer för att följa utvecklingen och ett bra uppföljningssystem.

Rekommendationen tar bland annat upp vikten att ta ett helhetsgrepp på problematiken och samla alla åtgärder som behövs inom alla politikområden och ta beslut ur ett barnrättsperspektiv. Just detta är det vi på Rädda Barnen drivit i över 10 års tid, nämligen att regeringen måste ta fram en övergripande handlingsplan mot barnfattigdom, för att säkerställa att alla åtgärder man vidtar gemensamt bidrar till att minska barnfattigdomen och att barnrättsperspektivet ständigt finns närvarande.

Vikten av att involvera barnen inför beslut tas som berör dem kan inte nog understrykas. Rädda Barnen har i alla tider arbetat för att inkludera barn i beslutsprocesser och det är mycket glädjande att rekommendationen tar upp detta specifikt. Just konsekvenserna för barn att växa upp i ekonomisk utsatthet har Rädda Barnen lyft under hela tiden vi har arbetat med barnfattigdom, senast i boken På marginalen och genom filmerna på fattigskolan.se. Genom att lyssna på hur barnen drabbas kan politiker fatta rätt beslut om vilka åtgärder man måste vidta. Genom På marginalen kan man se att tex tillgången till gratis fritidsaktiviteter är av yttersta vikt för att barnen ska känna sig inkluderade i samhället och kunna umgås på ett avspänt sätt med sina kompisar.

När man som jag arbetar med en fråga varje dag, är det ofta svårt att se om förändringar sker, beslut tas och om det faktiskt blir bättre för barnen. Ofta ser vi resultaten flera år efter vi har börjat driva en fråga, och ibland misströstar man och känner att det inte är någon idé att fortsätta. Men så händer något, ett nytt beslut tas, en policy ändras, barn har fått komma till tals – och då får man ny kraft att arbeta. Jag, som dessutom arbetar mycket gentemot EU, får dessutom ofta känslan att det är ännu längre för att få till stånd förändringar, när besluten ska fattas i Bryssel. Därför blir jag väldigt glad när man märker att Kommissionen tar våra frågor på allvar, jobbar hårt, får med sig medlemsstaterna och tar fram ett instrument som vi kommer ha nytta av i många år framöver i vårt arbete.

Jag hoppas verkligen att den svenska regeringen tar EU-rekommendationen till sig och börjar gå från mycket vackert prat till praktisk handling för att motarbeta barnfattigdomen, som är en realitet i Sverige. Ett första steg bör vara att ta fram en nationell handlingsplan och uppmana kommunerna att ta fram egna sådana planer utifrån den nationella. Dessutom bör Sverige vara aktiv i EUs arbete mot barnfattigdom och både dela med sig av goda erfarenheter härifrån som att ta till sig goda exempel på åtgärder som andra länder gjort. Då kan vi börja se riktiga resultat för barnen i såväl Sverige som i våra grannländer runt om i Europa.

//Karin Fagerholm, tematisk rådgivare EU/God samhällsstyrning för barn

Här kan du läsa Rädda Barnens kommentar till EU-kommissionens  rekommendation i sin helhet.

www.fattigskolan.se

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Milleniemålen Taggat med:, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rätten till ett liv

19 december, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

De flesta som bor i ett land som Sverige vet inte mycket om vad krig, svält eller brutalitet betyder. De vet inte hur det känns när man alltid är rädd för vad som skulle kunna hända om en minut, en timme eller en dag. De tror att livet bara är det de ser framför sig här, att allt är lugn och ro. Det enda man behöver tänka på är att ha kul, gå till skolan, få jobb, tjäna pengar, åka på semester och skaffa egen familj. Det är vad de tror och ser, men sanningen för många barn är helt annorlunda. Livet är mycket mer än vad de ser med sina ögon.

Inte alla har rätt till ett liv i den här världen. Inte alla kan bo i lugn och ro utan att tänka på döden varje sekund som går. De måste fly under hela sitt liv bara för att överleva, att inte få en kula i huvudet eller att deras familjer ska dö framför ögonen på dem utan att skulle kunna göra något åt det. Barn som förlorar sina föräldrar och blir tvungna att klara sig själva utan någon hjälp.

Att ha rätt till ett normalt liv är inte alla förunnat. Ja, det är sanningen.  För många är att ha mat, kläder, bostad, utbildning och det viktigaste säkerhet bara ofattbara ord. Man måste göra sitt bästa för att överleva och försvara sig mot allt krig och kaos som finns runt om kring dem, och för många är det enda alternativet som finns att fly till ett annat land. Man blir tvungen att lämna sitt fosterland och allt som man har känt till och komma till ett annat ställe. Man invandrar till ett nytt land och har hopp för ett nytt liv, att leva som de andra, att ha de grundlägande rättigheter som man aldrig har haft innan.

Alla människor har rätt att ha ett liv, att leva som en människa. Ingen kan ta denna rättighet från dem. Alla har rätt att bo i lugn och ro i ett land där de känner sig trygga och inte behöver vara rädda att bli skadade eller att bli dödade. Att få stanna i ett nytt tryggt land handlar inte bara om invandring. Det handlar om mänsklighet och moral. Det handlar om en individs rätt till livet. Det är en människas rätt att få LEVA precis som du och jag.

Vill ni hjälpa till och ge dem ett nytt liv med hopp, eller att tvinga dem att åka tillbaka till ett ställe där det inte finns något hopp eller liv kvar?

//Zekria, Ensamkommande flyktingbarn och medlem i Rädda Barnens Ungdomsförbund

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa, Utbildning Taggat med:, , , , , , , , , , , , , ,

Att finna hopp i en hopplös situation

18 december, 2012 Av Mikaela Hagan Lämna en Kommentar

Idag är det den internationella migrationsdagen. Det är en dag jag inte visste fanns och jag vet ärligt talat inte riktigt vad den innebär, men jag tar tillfället i akt för att skriva om de tankar som temat väcker hos mig.

Människor migrerar, flyr och flyttar, av många olika anledningar. En del på grund av krig och förföljelse och andra på grund av fattigdom. Barn flyr ibland ensamma därför att de har blivit av med sina föräldrar. De allra flesta bär med sig ett hopp om ett bättre liv i Europa.

Det finns många människor som kommit till Sverige och fått skydd. Människor från hela världen har kommit till Sverige från konflikter och börjat om på nytt. De har skapat ett bra liv för sig själva och sina familjer.
Men det finns också en annan sida av migrationen och de europeiska ländernas asylpolitik som gör att många människor lever vid sidan av samhället utan de rättigheter som alla människor enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen bör ha.

De har svårt att få sjukvård, att få de mediciner de behöver eller en trygg skolgång och att röra sig fritt. De sover dåligt och är ofta isolerade från samhället. Varje gång de går förbi en polis slår hjärtat jättehårt. Alltid redo att fly.
De kallas gömda eller papperslösa. Av polisen kallas de illegalister, trots att de flesta aldrig har begått något brott. Många är ensamkommande barn och ungdomar som inte fått sin asylansökan prövad i Sverige.

Idag vill jag berätta om situationen för några ungdomar som jag har fått förmånen att träffa och lära känna under hösten. På allt för många sätt har de levt ett svårt liv och blivit utsatta för fler prövningar än en människa borde behöva klara. Jag tror inte att människor i Sverige förstår att barn och ungdomar lever så här i vårt land idag. Jag förstår det inte och ändå har jag mött några av dessa människor.

Självklart är dessa barn och ungdomar som alla andra. De vill ha ett tryggt liv tillsammans med sina familjer, föräldrar och syskon om det går. De vill gå i skolan och få en utbildning, kunna spela fotboll eller göra andra saker tillsammans med sina vänner, få vara friska och hitta ett arbete och försörja sig själva.

Men dessa barn och ungdomar har inte samma förutsättningar som andra barn. Deras livsvillkor skiljer sig avsevärt gentemot de som har uppehållstillstånd. Ahmed berättar för mig att han är mycket ensam hemma och har svårt att sova på nätterna. Därför går han inte längre till skolan.

 ”Man blir knäpp. Galen av att tänka på framtiden. Jag går inte i skolan, ingenting.”

Vi pratar lite om framtiden. Vad de önskar och hoppas på, men det är ofta svårt att tänka på framtiden som papperslös.

 ”Dagarna går åt att tänka på vad man ska äta på kvällen eller nästa dag.”

Ovissheten och rädslan för polisen är också något som ungdomarna ofta pratar om. Så här säger en annan ungdom jag har mött.
 
”Jag vet inte när jag ska kunna leva. Jag har skadat mig själv flera gånger.”

Ahmed har levt i denna ovisshet i mer än fem år nu.
 
”Som barn i Afghanistan var vi inte glada. Det var krig. Som ungdomar i Europa stötte vi på många problem: gränser, poliser, fängelse, förvar. Vi var hemlösa, papperslösa och alltid rädda för polisen.”

Rädda Barnen försöker att stödja barn och unga att själva påverka och förändra sin situation. En viktig sak som vi kan göra är att stötta dessa ungdomar att själva få komma till tals och att berätta om sin situation och om vilka förändringar som behövs för att det ska bli bättre. Om vi är tillräckligt många som vet och som ställer krav på att alla barn ska få växa upp med samma rättigheter kan vi förändra.

Det måste finnas hopp annars finns ingenting alls!

//Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen 

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , , , ,

Jag skulle vilja bli advokat

18 december, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

”Jag skulle vilja bli advokat, men jag vet att det aldrig kommer att bli så”.

Han hette Mario, var 14 år och en av de 25 barn som jag arbetade med i ett maskulinitetsprojekt i södra Colombia under 2008. De var samtliga från internflyktingfamiljer och hade tvingats fly sina hem på grund utav landets segdragna väpnade konflikt eller stora kommersiella intressen. Vi pratade drömmar och framtid, men Marios vision om sitt eget liv var långt ifrån solskensljus;
 
”Jag vet att det aldrig kommer att hända, för att kunna bli advokat så behöver man ha pengar till utbildning och det har inte min familj”. 

Hans blick blev helt uttryckslös och han drog en djup suck. Även om hans ansikte och namn var ett annat så hade jag hört samma historia många gånger förr under mina sex år i Colombia. Av landets totala befolkning på 45 miljoner så var mellan 4 och 5 miljoner registrerade internflyktingar under den här epoken. Hälften av dessa var barn. Sex och en halv miljoner barn och unga i Colombia levde i fattigdom och mer än en och en halv miljon gick inte i skolan.

Internflyktingarnas situation var ofta mycket osäker och utsatt; många tvingas fly praktiskt taget enbart med kläderna de har på kroppen och lämna sina hem på landsbygden för att ofta hamna i okända urbana miljöer. Där tvingas de leva där ingen annan vill bo; ofta på land som är obrukbar och som ingen vill ha och utan permanent tillgång till drickbart vatten och elektricitet.

För att överleva tvingas internflyktingarna ta småjobb där de får mindre betalt och arbetar under sämre villkor än vad som är brukligt. Andra säljer bröd, tuggummi eller annat på gatan för att överleva och det är vanligt att barnen tvingas hjälpa till för att försörja familjen. Detta bidrar starkt till att exempelvis skolgången blir obefintlig och många avslutar inte sina obligatoriska skolår med avgångsbetyg. Detta in sin tur leder till ett utanförskap där internflyktingbarnen har mycket få möjligheter till vidare studier och ”riktiga” arbeten. Bristen på alternativ gör att risken är stor att barn och unga vuxna dras med i den redan så starka våldsspiral som härskar i Colombia; antingen i landets regelrätta militära strukturer, i kriminella gäng eller illegala väpnade grupper.  Precis den spiral av våld som tvingade Mario och hans familj att en gång fly och som starkt bidragit till att beröva honom möjligheten att förverkliga sina drömmar.

En rapport från 2011 visar att medelåldern hos de barn som värvas med tvång av illegala väpnade grupper är under tolv år. Mario var 14 när jag träffade honom. Kanske fann han ett sätt att försöka förverkliga sina drömmar. Kanske…

//Henrik Halvardsson, rådgivare för humanitärt påverkansarbete, internationella programmet Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor Taggat med:, , , , ,

Malmö för barnets rättigheter

20 november, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

- Det är inte den värld vi drömmer om som är viktig, utan den värld som vi är med och skapar.

 Så avrundar Soledad Piñero Misa sitt moderatoruppdrag. Det är Malmö den 20 november 2012. Exakt 23 år sedan Sverige anslöt sig till FN:s konvention om barnets rättigheter.

Ett barnrättsforum med ett sjuttiotal deltagare har idag ägt rum, ordnat av nätverket Malmö för barnets rättigheter. För att uppmärksamma årsdagen men också för att göra ett avstamp för Malmös fortsatta arbete med Barnkonventionen. Nätverket uppmanar i en debattartikel i Sydsvenskan idag Malmö att instifta ett lokalt barnombud  som ska se till att det finns ett långsiktigt och samlat strategiskt arbete med Barnkonventionen och framförallt att beslutsfattare måste ha kunskap om Barnkonventionen liksom hur man tolkar och tillämpar barnets bästa i praktiken.

Som Rädda Barnens representant i nätverket informerar jag om den manifestation vi ska avsluta dagen med. Var och en av oss ska släppa en ballong med trycket Malmö för barnets rättigheter.

 Inför detta barnrättsforum nåddes 400 barn av information kring barnets rättigheter. Av dessa släpper ca 150 barn samtidigt ballonger runtom i staden.

 Det är ett avstamp och ett startskott för Malmö stad. En symbolisk handling för att vi med samlat engagemang och många aktörers olika styrkor kan driva barnrättsarbetet framåt i Malmö. Jag känner mig stolt och överväldigad när jag ser ballongerna flyga upp i luften. Jag vet att jag inte är ensam.

Deltagarna, som liksom jag tittar på ballongerna, är från hela Malmö. Det är forskare, politiker, utvecklingsstrateg, affärschef, rektorer, och BSV-instruktörer. Under den gångna förmiddagen har de diskuterat, utbytt erfarenheter och problematiserat kring möjligheter och utmaningar i arbetet med Barnkonventionen. Deltagarna var positivt inställda till att möta representanter från så vitt skilda verksamhetsområden.

-  Det är positivt att diskutera med de som arbetar inom andra verksamheter, långt från ens egen. Det visar på att ett barnrättsfokus inte är självklart för alla, i alla verksamheter, säger Selma Gusic, Ungdom mot rasism.

Bland annat diskuterades de viktiga frågorna hur man kan veta att man tänkt på barnets bästa i planering och genomförande av den egna verksamheten liksom hur man låter barn och unga komma till tals.
 
-  Man utgår från sitt eget perspektiv när man tänker på barnets bästa. Det är viktigt att förstå det. Det är subjektivt vad vi tror om barnets bästa, sade Magnus Palmén Skånes Fotbollsförbund.

De närvarande fick enas kring rekommendationer till Malmö för att stärka arbetet med barnets rättigheter. Gör Barnkonventionen till lag så vi kan referera till och förankra den juridiskt i vårt arbete, sa en grupp. En grupp uttryckte att det måste finns politisk vilja och struktur för att Barnkonventionen ska bli verklighet och ville se en lokal barnombudsman. Flera grupper lyfte också vikten av reellt inflytande, att barn och unga måste få återkoppling i ärenden där de blir tillfrågade samt att barn och vuxna måste ha kunskap om Barnkonventionen. Att man måste tänka utanför ramarna och de typiska ”barnfrågorna”, Barnkonventionen ska tillämpas av alla. Slutligen lyfte en grupp begreppet barnrättsintegrering och menade på att vi måste göra barns perspektiv till en del av värdegrundsarbetet. Om man inte införlivar Barnkonventionen i sitt arbete så är det att diskriminera på grund av ålder.

Malmös första barnrättsforum är slut. Jag tror att det är känslan, av gemensam styrka och att vi är på väg, som vi delar där vi står och blickar upp mot de 150 ballonger som blir mindre och mindre i skyn. Vilket firande av Barnkonventionens årsdag! Och vilken spännande fortsättning som väntar! 

//Sandra Torstensson, Rädda Barnens representant i nätverket Malmö för barnets rättigheter

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt Taggat med:, , , , ,
« Äldre Inlägg