Förlorare

Det finns bara förlorare i det som hände i Malmö i början av året. En kvinna miste sitt liv. Två barn förlorade sin mamma – och kanske också sin pappa. En man har mist sin frihet och kanske också sina barn. Alla hade vunnit på att det hade förhindrats.

I morgon bitti medverkar jag i ett seminarium i Almedalen om barn som växer upp med skyddade personuppgifter. Barn som lever med skyddade personuppgifter har ofta en svår vardag. De ska inte väcka uppmärksamhet men sticker ändå ut. Ofta på grund av okunskap och att samhället lägger krokben för barnen. Barnombudsmannen bjuder in till en diskussion om hur samhället kan bli till ett stöd för barn som lever med skyddade personuppgifter.

Det var alltså i måndags som en man dömdes till livstids fängelse i Malmö tingsrätt. Han knivhögg sin före detta sambo till döds inför ögonen på deras två barn, fyra och sex år gamla. Det skedde på gården utanför deras skyddade boende. I en debattartikel i Svenska Dagbladet beskriver kammaråklagare Ulrika Rogland de stora brister som finns i skyddet för hotade kvinnor och barn. Kvinnan var övertygad om att mannen ville döda henne och fick via kvinnojouren ett skyddat boende. Han var tidigare dömd för brott mot henne. Kvinnojouren ville att hon och barnen skulle flyttas till en annan kommun för att öka skyddet. Socialtjänsten ville avvakta förhandlingar om vårdnad och umgänge där kvinnan fick möta mannen öga mot öga. Dagen efter förhandlingarna hittade han henne och dödade henne.

Ulrika Rogland menar att fallet uppmärksammar stora brister i samarbetet mellan myndigheterna. Brister som gjort att ännu en kvinna helt i onödan har dödats och att två små barn måste växa upp utan sin mamma. Hot – och riskbedömningar har inte gjorts i tillräcklig utsträckning. Mannen hade efter mordet fortfarande vårdnad om barnen och motsatte sig inledningsvis att barnen fick ha kontakt med psykolog.

Vad kan vi gemensamt göra för att förhindra att fler barn råkar ut för det som hänt de två barnen i Malmö? Alla barn som utsatt för våldsbrott har rätt till rehabilitering. När barn utsatts för något så fruktansvärt som att bevittna mordet på sin mamma kan inte insatserna vänta. De behöver omedelbart krisstöd. Risk- och skyddsbedömningar måste alltid göras när det finns uppgifter om att barn lever i en familj där våld förekommer.  Barnens behov av skydd och av trygghet måste prioriteras!

//Åsa Landberg, psykolog och psykoterapeut på Rädda Barnen

Mickes skitiga mössa

Micke har en jävligt skitig mössa. Iallafall om man får tro gruppen ”Alla som hatar Mickes skitiga mössa” på Facebook. Vi fick höra om Mickes mössa när vi pratade och lyssnade till 25 000 barn i undersökningen ”Ung röst” under 2011. För de flesta elever i skolan är nätet bra, kul, nyttigt och positivt. Man söker information, har kontakt med andra eller uppfinner en tillfällig ny identitet om den IRL man har inte funkar av någon anledning. Nätet betyder gränslös frihet för de flesta.

Samma frihet vänds dock mot en del unga människor. Friheten blir då till gränslöst lidande. Tänk dig att du går i åttan. Vaknar i sängen, plockar upp mobilen och i den köar 10 taskiga SMS. I datasalen på lunchrasten loggar du in på Facebook och där upptäcker du att någon startat en grupp om att ditt hår är fett och fult. På 2 timmar har gruppen fått 127 likes. Flera likes dessutom från personer som du räknar som dina kompisar. På vägen hem efter skolan påminner några killar i parallellklassen dig om att kolla in nätet och det senaste som står där om dig och den nya bilden de just lagt ut. Det tar inte slut. Du kommer inte undan. Det räcker inte att undvika busskön på vägen hem, äta sist, eller duscha efter alla andra. Hur många gånger det än ringer ut från sista lektionen och du lämnar skolgården så hänger det över dig. Tär, mal och bryter ner. Ett suddigt gränsland dit få vuxna når och ansvar blir otydligt. Den som trycker på like knappen på Facebook känner inte din sorg. Kränkningar på nätet och skolans ansvar är svårt.

Vi blir påminda om detta när vi idag arrangerade seminarium i Almedalen på temat ”Kränkningar på nätet – vad händer efter skolan?”. Caroline Dyrefors Grufman, Barn och Elevombudet, Eva-Lis Sirén, (Förbundsordförande Lärarförbundet), Pia Widegren (Utvecklingsledare, Bildningsförvaltningen Motala kommun), och jag själv diskuterade under 45 minuter skolans ansvar och vad man kan göra åt kränkningar på nätet. Alla var eniga om att små steg kan göra underverk. Det handlade bland annat om nätkompetens bland skolpersonal, om att skolor bör eftersträva att vara tillgängliga på nätet och att nätet nu måste bli en levande del av skolans likabehandlingsarbete. Alla skolor måste enligt lag kartlägga den fysiska skolmiljön. Även nätet måste vara med här. Det handlar om samtal med unga om upplevelser på nätet och om vad som händer. Vi har ofta en tendens att bagatellisera det som händer på nätet och säga att det är mindre viktigt än det som händer i verkligheten. Det är fel. Samma nolltolerans gäller på nätet som på skolgården. När man gör nätet till en del av skolans plan mot kränkningar och diskriminering höjer man statusen för nätfrågorna. Även dialogen med föräldrarna lyftes fram som viktigt.

Under allt detta ligger dock den allra viktigaste pusselbiten som allt annat arbete vilar på. Samsynen och tilliten bland skolpersonalen som gör att man vågar agera mot kränkningar och att man litar på att kollegorna gör samma sak. Arbete mot kränkningar på nätet kräver, på samma sätt som allt annat arbete mot kränkningar, en stark och delad värdegrund på skolan.

Under 2011 tog vi på Rädda Barnen fram materialet ”För en tryggare skola”. Det innehåller våra prioriteringar för en trygg skola. Nätet är där en av fem viktiga pusselbitar.

//Henrik Dahl, sakkunnig skolfrågor Rädda Barnen

Barnets rättigheter i praktiken – hur ser det ut i din kommun?

Den 12 april anordnade Kommunförbundet Skåne i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Region Skåne och Malmö högskola en konferens om barnets rättigheter i teori och praktik i Malmö. På plats fanns ett hundratal representanter från politiken, kommunala förvaltningar och ideella organisationer i Skåne. Inbjudna som talare var bland annat Maria Larsson, barn- och äldreminister och Lars H. Gustafsson: allas vår barnrättsguru.

Vi från Rädda Barnen i Region Syd blev mycket positivt överraskade över barnministerns anförande. Barnrättsperspektivet var tydligt och på frågan om regeringens arbete för att minska barnfattigdomen svarade hon att det är viktigt med träffsäkra familjepolitiska åtgärder. Vi ser mycket positivt på erkännandet av problematiken och hoppas att regeringen kommer att vidta nationella åtgärder för att minska barnfattigdomen.

Maria Larsson meddelade även att hon fortsatt driver frågan om Barnkonventionen som svensk lag och att genomförandet av den inte får uppfattas som något frivilligt arbete för kommunerna. Däremot var hon tydlig med att en lag aldrig kan lösa alla problem utan att genomförandet av Barnkonventionen är ett mödosamt arbete som handlar om varje barns rättigheter i varje situation.

Den sammantagna känslan av dagen är att det just nu händer en hel del inom barnrättspolitiken i Sverige och i arbetet med att genomföra FN:s konvention om barnets rättigheter runt om i landet. Detta beror delvis på den nationella strategin för att förverkliga barnets rättigheter som Riksdagen fattade beslut om i december 2010 och den överrenskommelse för att stärka genomförandet som slöts mellan Regeringen och SKL förra året.

Under dagen var SKL:s projektledare för arbetet med Barnkonventionen, Elizabeth Englundh, med på plats för att berätta om arbetet med att stärka genomförandet i landsting och kommuner. En av de utmaningar hon uppmärksammade är att många, särskilt de som arbetar i barnfokuserade verksamheter, tror att ett aktivt barnrättsarbete handlar om att vuxna och samhället vill barn väl. Vi tror alltså ofta att vi redan kan och vet. Att kunna Barnkonventionen likställs ofta med att vilja barn väl och att vilja barns bästa. Men att vilja väl är inte alltid att göra rätt. Det handlar istället om att ha ett barnrättsperspektiv. Vad kan det då egentligen innebära att verkligen genomföra Barnkonventionen i praktiken?

Det är en fråga som det finns många olika svar på. Kenneth Ljung som är expert hos Barnombudsmannen fick försöka svara på frågan om det verkligen inte finns någon kommun i Sverige som är riktigt bra på att genomföra Barnkonventionen. Svaret beror på vad man menar med frågan, menade han. Det finns vissa kommuner där skolor jobbat väldigt aktivt med barns rätt till inflytande och är bra på det eller kommuner där socialtjänsten utvecklat metoder för att förbättra bemötandet av barn och unga. Det går dock att konstatera att det finns få kommuner och landsting som har ett långsiktigt systematiskt arbete med genomförandet av Barnkonventionen.

Det är nästan bara landstinget i Sörmlands län som under lång tid arbetat på en strategisk nivå med att skapa förutsättningar för genomförandet till exempel genom utbildningsinsatser och kunskapsstöd till chefer och personal. Bland annat har landstinget arbetat aktivt för att identifiera och åtgärda brister vad gäller rutiner för anmälan vid misstanke om att barn far illa. Bjuvs kommun i Skåne är en av de pilotkommuner som SKL just nu arbetar med och representanter från kommunen var med på plats för att dela med sig av sina erfarenheter av det relativt nystartade arbetet med att genomföra Barnkonventionen.

I Bjuvs kommun har politikerna gett tjänstemän ett uppdrag att ta fram en kommunövergripande plan för hur Barnkonventionen ska genomföras i samband med att det ska tas fram en ny barn- och ungdomsplan. Kommunen har valt att tillsätta en bred arbetsgrupp med representanter från alla nämnder och förvaltningar som kommer att arbeta med detta. Utöver den övergripande planen ska sedan också varje nämnd och förvaltning ta fram en egen handlingsplan. I kommunen kommer även utbildningsinsatser på olika nivåer att göras. Utöver att utbilda politiker kommer Barnkonventionspiloter med personal från alla förvaltningar samt alla förvaltningschefer att utbildas.

Det kanske mest intressanta är att de också valt att utbilda ungdomar själva. Kommunen har valt att utbilda fem sjundeklassare från varje skola. Dessutom har alla rektorer förberetts för att ta emot elevernas nya kunskap. Resultatet dessa insatser fått är exempelvis att elever på eget initiativ utbildat skolpersonal och övriga elever. På någon skola har detta lett till ökade insatser mot mobbning och kränkningar i skolan. Ett utomordentligt bra exempel på hur en kommun kan påbörja ett långsiktigt arbete för att genomföra Barnkonventionen på den kommunala nivån tycker jag.

Jag påmindes under dagen återigen om hur viktigt det är att Rädda Barnen dels bevakar vad som händer inom detta område, men också att vi aktivt bevakar våra lokala politiker genom att se till att politiska beslut fattas och att dessa leder till konkreta resultat, att barnets bästa och barnets rättigheter beaktas vid alla beslut som påverkar barn och att varje enskilt barn och barn som kollektiv får vara med att påverka beslut som rör dem.

// Mikaela Hagan, Verksamhetsutvecklare, Region Syd, Malmö

Barnahus för våldsutsatta barn

Idag samlades närmare hundra personer på Rädda Barnen i Stockholm. Det var socialsekreterare, psykologer, poliser, åklagare och läkare. Det de har gemensamt är att de arbetar på något av Sveriges Barnahus.

1995 startade det första Barnahuset i Sverige. Sedan dess har det gått fort. Nu finns trettio verksamheter som redan arbetar enligt Barnahusmodellen eller håller som på att starta upp.   Det innebär att de flesta barn i Sverige har tillgång till ett Barnahus. Det har blivit bättre för de barn som utsätts för våld eller övergrepp i Sverige. Men på Rädda Barnen är vi inte nöjda än. Det finns en hel del kvar att göra innan våldsutsatta barn får sina rättigheter tillgodosedda fullt ut. Brister som vi fortfarande ser gäller till exempel information till barnet, brottsutredningarnas kvalitet, tillgång till krisstöd och behandling samt läkarundersökningar. Särskilt slående är att villkoren för barn i olika kommuner och delar av Sverige skiljer sig åt på ett oacceptabelt sätt.

En av dagens talare var Barnombudsmannen Fredrik Malmberg (BO). Han berättade om BO:s årsrapport och de slutsatser man dragit av att under det sista året systematiskt samla in erfarenheter från barn som utsatts för våld i nära relationer.

En annan punkt på dagordningen var det nya projekt som Rädda Barnen startar upp tillsammans med Linköpings universitet. Tillsammans med professor Carl-Göran Svedin kommer jag att besöka Barnahusen och diskutera hur de uppfyller de kvalitetskriterier som finns. Målen är att sprida kunskap om kvalitetskriterierna, att få en bild av hur varje barnahus arbetar och att föreslå förbättringsområden. Projektet finansieras av Brottsofferfonden.

Ett lotteri

Det är ett lotteri. Ett lotteri med alldeles för liten vinstchans. Insatsen är din barndom. Potten är en förstående socionom, psykolog, domare som lyssnar på barn och tar tillvara på din situation, din situation som utsatt.

Rösten är en pojkes, en pojke som ingår i Barnombudsmannens expertgrupp av ungdomar. BO har under 2011 haft i uppdrag av regeringen att
lyssna på barn som utsatts för våld i nära relationer och att ta reda på deras erfarenheter.  Idag presenterade de sin årsrapport.  Jag är alldeles särskilt engagerad i den och i resultaten eftersom BO lånat in mig från Rädda Barnen för att var med och intervjua barnen.

De barn och ungdomar som kommit till tals berättar om goda och om dåliga erfarenheter av samhällets hjälpinsatser.  Deras kritik är massiv. Kritiken handlar om vuxna som inte frågar hur de mår och som inte lyssnar när de berättar. Den handlar om okunskap hos vuxna. Den handlar om ett rättsväsende som tar alltför lång tid på sig att utreda och döma. På Rädda Barnen känner vi igen den.

Med utgångspunkt från vad barnen berättar och föreslår lämnar BO tre förslag:

  1. Reformera socialtjänsten, inrätta barntjänsten i kommunerna.
  2. Inför obligatorisk kunskap om våld och anmälningsskyldighet i yrken där man möter
    barn.
  3. Lagstifta om tidsgräns för barnförhör.

Lyssna och se en flickas berättelse:
Jag tog steget, jag berättade. Mamma trodde på mig, jag fick hjälp, människor lyssnade, jag fick veta att det pappa gjorde var fel. (…) Ilskan,
sveket över rättssystemet. Min rättvisa som barn, som människa i samhället var inte värt något. Bara en massa papper som lades åt sidan. Det fanns inte tillräckligt för att sätta honom i bur sa dom. Den vuxne mannens ord vägde tyngre än barnets

Nya tilläggsprotokollet signeras – men inte av Sverige

Den 19 december 2011 antog FNs generalförsamling ett nytt tilläggsprotokoll till Barnkonventionen om en klagomekanism för barn. Detta protokoll ska göra det möjligt för barn, själva eller genom ombud, att göra sin röst hörd och påtala rättighetskränkningar ända upp till FN-nivå. För att det ska träda ikraft måste 10 stater ratificera det.  Läs mer om protokollet i en debattartikel i Sydsvenskan från 2010, när vi redan då drev den här frågan.

Ett steg inför ratificering är att stater signerar protokollet. Signeringen ses som en viljeyttring att staten inom kort kommer att ratificera det och därmed bli bunden av det. För att uppmärksamma protokollet och få så många länder som möjligt att i första hand signera det, arrangerade idag FNs högkommisare för mänskliga rättigheter, Navanethem Pillay, en signeringsceremoni under MR-rådets öppnande. 20 länder signerade protokollet vid denna ceremoni (Belgien, Brasilien, Costa Rica, Chile, Finland, Italien, Luxemburg, Maldiverna, Mali, Marocko, Montenegro, Peru, Portugal, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien,  Tyskland, Uruguay och Österrike). Tyvärr är inte Sverige med i denna skara, som genom sina signaturer går i bräschen för att möjliggöra barns rätt att påtala kränkningar.

Barnminister Maria Larsson (kd) har i ett svar på en fråga från Carina Hägg (s) uppgivit att Sverige ännu inte har någon tidsplan för när man skulle kunna signera för att senare ratificera protokollet. Givetvis krävs det, som Maria Larsson säger, en noggrann analys och genomgång av protokollet, och eventuellt även lagändringar, innan Sverige kan tillträda det ordentligt. Men, en signering är endast en viljeyttring och en sådan borde Sverige kunna ge tämligen omgående. Sverige anses generellt i världen vara ett föregångsland när det gäller efterlevnaden av barns rättigheter och många vänder sig till Sverige för att få exempel på hur man kan arbeta med olika frågor. Om Sverige signerar eller inte signerar detta protokoll sänder tydliga signaler till andra länder om hur viktigt och bra det är. Det är därför extra tråkigt att Sverige väljer att avvakta med detta.

Ett problem för Sverige när det gäller protokollet är att barnet måste ha uttömt alla inhemska möjligheter att få upprättelse innan man vänder sig till Barnrättskommittén. I Sverige finns det dock ingen möjlighet för barn själva, utan vårdnadshavarens hjälp, att lämna in enskilda klagomål. Därför skulle, om Sverige ratificerar protokollet, enda möjligheten för ett barn att själv påtala en rättighetskränkning bli att vända sig till FN. Detta är givetvis ingen bra lösning för nån, och allra minst för barnet.

Rädda Barnen har under ett flertal år drivit kravet att barn själva ska ha möjlighet att lämna in enskilda klagomål till Barnombudsmannen. Barnombudsmannen är idag den enda ombudsman i Sverige som inte kan ta enskilda klagomål, bara det är en anledning i sig. Men än viktigare är just att barn i Sverige idag inte har möjlighet att själva lämna in ett klagomål till t.ex. Diskrimineringsombudsmannen eller Barn- och Elevombudsmannen. Om man utökade Barnombudsmannens mandat till att gälla även detta, skulle Sverige utan svårigheter kunna tillträda protokollet tämligen omedelbart.

Det är väldigt synd att Sveriges regering idag inte väljer att visa sin viljeyttring att signera protokollet, både för barn i Sverige som runt om i världen.

Lagen är bra – men hur ser det ut i praktiken?

Den 10 november presenterade regeringen en kartläggning av hur svensk lagstiftning stämmer överens med rättigheterna i Barnkonventionen. Kartläggningen visar att lagstiftningen överlag följer rättigheterna i konventionen bra, men vissa förbättringsområden finns. Barnombudsman Fredrik Malmberg har påpekat brister i lagstiftningen när det gäller barnets rätt att komma till tals i asylprocessen. Vi på Rädda Barnen vill särskilt belysa papperslösa barns rätt till utbildning och sjukvård, som fortfarande inte säkerställts i lag, trots att utredningar som föreslår detta har lämnats till regeringen.

En lag, och rättighet, som, av någon anledning, inte finns med i kartläggningen, är diskrimineringslagen och dess överensstämmelse med artikel 2 i Barnkonventionen. Artikel 2.1 lyder: Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt”.

I den svenska diskrimineringslagen finns följande grunder med: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Hur brett man än väljer att tolka dessa grunder, så anser jag att man fortfarande inte täcker alla grunder i Barnkonventionen.  Bl.a. saknas socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. I konventionen är det också tydligt att det inte är barnet själv som behöver vara innehavare av diskrimineringsgrunden, utan det kan vara förälder eller vårdnadshavare som är det. Här är inte den svenska lagen glasklar, men troligtvis måste barnet själv vara innehavare av en diskrimineringsgrund som finns i lagen för att tex kunna vända sig till Diskrimineringsombudsmannen och få upprättelse.

Att svenska lagar överlag stämmer ganska bra överens med rättigheterna i Barnkonventionen var i sig ingen överraskning för oss på Rädda Barnen. Där vi ser de stora bristerna är hur lagarna tillämpas i praktiken av myndigheter, domstolar och ute i kommunerna. När lagar ska tolkas i enskilda fall, eller när två lagar krockar, är det sällan som Barnkonventionen används som ett instrument att få vägledning i. Under MR-dagarna hörde jag t.o.m. en domare från Högsta Förvaltningsrätten säga klart och tydligt att om ett ombud argumenterar utifrån en konvention, så tar man ingen hänsyn till det argumentet, då man enbart utgår från vad som står i lagen och förarbeten. Tanken med konventionskonform tolkning och rättstillämpning fungerar inte i praktiken.

Därför är det tråkigt att man i denna kartläggning enbart i mycket begränsad omfattning har tittat på praxis. Jag förstår givetvis att detta är ett oerhört stort jobb, men det måste göras eftersom det är där bristerna finns.

Med utgångspunkt från detta, kan vi bara återigen konstatera att det är hög tid att göra Barnkonventionen till svensk lag. Då skulle alla som använder speciallagstiftningen bli tvungna att tolka dessa utifrån vad som faktiskt står i konventionen. Det skulle verkligen innebära att leva upp till barnets bästa.