Du är här: Hem / Arkiv förBarnkonventionen

Ett stall för alla?

12 juni, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

När jag var sex år fick jag äntligen börja ta ridlektioner i stallet nära där jag bodde. Varje vecka såg jag fram emot onsdagens ridlektion där jag fick chansen att vara nära hästarna och lära mig nya saker på hästryggen. När jag fyllt nio blev jag tillräckligt gammal för att få bli skötare på en häst, något jag länge längtat efter. Men uppdraget som skötare visade sig vara kantat av osynliga regler och förväntningar, statusmarkörer och maktspel mellan de aktiva i stallet.

 Plötsligt insåg jag att det var mer eller mindre coolt att vara skötare beroende på vilken häst jag fick sköta. Skötarna på varje häst ordnades i rang, där förstaskötaren hade makt att avgöra vem som skulle sköta när och hur boxen skulle pyntas vid jul. Äldre aktiva i stallet tvingade yngre skötare att göra de mindre roliga sysslorna så som att leda när de allra yngsta hade sina ridlektioner. Jag blev rädd för de äldre i stallet och kände mig utanför i gänget. Det dröjde inte länge för än jag bestämde mig för att sluta vara skötare och hänga i stallet utöver mina ridlektioner.

Nu när jag är äldre och jobbar med frågor om kränkningar inom idrotten tänker jag ibland tillbaka på den där tiden. Jag tänker att det hade kunnat vara annorlunda och att det var synd att jag slutade rida och hänga i stallet, något som i grund och botten stärkte mig och gjorde mig glad. I det stallet där jag red fanns en stor avsaknad av vuxna ledare som skapade bra förutsättningar för de aktiva att hjälpas åt på ett bra och schysst sätt i stallet. Jag önskar att vuxna hade hjälpt till att sätta riktlinjer för skötarnas arbete. Jag önskar att de hade pratat mer om respekt för djuren och för de andra aktiva i stallet. Jag önskar att det funnit en vuxen som kunnat backa upp mig när jag var rädd för de äldre tjejerna som tvingade mig att leda, men som aldrig själva gjorde det.

Ideella krafter är en fantastisk tillgång i föreningar runt om i Sverige i dag. Med rätt verktyg är jag övertygad om att föreningar kan bli trygga och till för alla. Nu när jag är vuxen vill jag bidra till att skapa en trygghet för barn och unga. Därför jag är glad och stolt över att få jobba med frågan inom High Five och hjälpa föreningar med deras arbete mot kränkningar, diskriminering och utanförskap genom Fem steg till en handlingsplan. Tillsammans kan vi skapa en idrott för alla!

//Lisa Lyckborn, Verksamhetsutvecklare Rädda Barnen

Här kan du läsa mer om Rädda Barnens arbete mot mobbningar och kränkningar inom idrotten och projektet High Five – idrott för alla.

Arkiverat under: Barnkonventionen, Mobbning Taggat med:, , , , , , , , ,

Våga lyssna!

16 maj, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Det har gått två år sedan upproret i Syrien startade. Över en miljon människor har flytt från det blodiga inbördeskriget. Nyligen tillbringade jag och fotograf Linda Forsell några dygn i Zaatari – ett av de största flyktinglägren i Jordanien.

Där mötte vi barn som sett sådant som ingen i vår ålder ska behöva se, tonåringar som blivit torterade och vuxna som gjorde allt vad de kunde för trösta och skydda sina små från sjukdomar och från den yrande ökensanden. En sak hade de alla gemensamt: längtan tillbaka hem.

Det spelar ingen roll om vårt hus är borta, jag skulle kunna sitta på gatan utanför, bara jag fick vara hemma i vår by igen, sa en kvinna. Läs mer om deras erfarenheter och tankar och om livet i lägret i vårt reportage i  nya numret av Tidningen Barn som kommer idag, där kan du också läsa om utvecklingen i Burma.


  

När jag och fotograf Paul Hansen  var där mötte vi en påtaglig entusiasm, nyfikenhet och förväntan. Sedan landet öppnat sina gränser har många viktiga reformer ägt rum. Samtidigt är det fortfarande ett av världens fattigaste och minst utvecklade länder. Vi hörde upprepade berättelser om övergrepp och trauman som saknade motstycke.?

Win, 15, kidnappades och tvångsrekryterades som barnsoldat när han var bara 12 år.

Det var tungt att ta emot. Men jag fann tröst hos min kollega Min Win Bo som arbetar för Internationella Rädda
Barnen i Burma. Så här sa han,

Det faktum att människor nu kan prata öppet om sitt lidande, sina tankar och erfarenheter, gör att möjligheterna att stödja dem ökar.

Att kunna berätta. Det vi så ofta tar för givet. Och att våga lyssna. Det är början på alla möten – och all utveckling.

Här hittar du nya numret. God Läsning!

// Sophie Arnö Chefredaktör Tidningen BARN

 

Fakta om Tidningen Barn

Tidningen Barn är magasinet för dig som bryr dig om hur barn har det. Här hittar du angelägna intervjuer, porträtt och reportage från Sverige och övriga världen. Fokus ligger på frågor som hälsa, utbildning, våld och inflytande.
Barnen själva kommer alltid till tals. Tidningen har funnits sedan 1962 och är Sveriges största barnrättsmagasin. Den har flera gånger nominerats till årets bästa tidskrift.

Arkiverat under: Barnrätt, flyktingfrågor, Hälsa, Internationellt, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , , , , ,

Hur ser ett gott mottagande av ensamkommande barn ut?

27 mars, 2013 Av Mikaela Hagan Lämna en Kommentar

Denna arbetsvecka har för min del handlat mycket om just mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Sverige har ett relativt bra mottagande vad gäller boende och annat, men samtidigt finns det också många frågor att diskutera, belysa och ett stort arbete för att genomföra förbättringar behövs.

Ibland kan det vara frustrerande att arbeta med påverkansarbete. Det går ofta alldeles för långsamt och förändringar tar tid. Det är inte heller alltid så lätt att se hur ens arbete påverkar barns villkor på lång sikt. Men detta har varit en vecka med ovanligt bra samtal och även bekräftelse på att mycket av det vi arbetar med ger resultat, till slut.

Sedan ungefär ett år tillbaka har Rädda Barnen suttit i en referensgrupp för Sveriges kommuner och landsting (SKL)  i samband med ett projekt som bland annat syftat till att öka kvalitén på det kommunala mottagandet och att ta fram utbildningar för gode män. Rädda Barnen har i många år arbetat med ensamkommande barn och med frågor som rör gode män. Inte minst 2010 då vi drev kampanjen Landa Tryggt som handlade om mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Sedan dess har många organisationer och kommuner arbetat framriktlinjer och checklistor för uppdraget och nu äntligen har SKL tagit fram en nationell utbildningsram som förhoppningsvis kommer att tas över av landet alla överförmyndare som är de som ansvarar för de gode männen. Mitt och Rädda Barnens arbete ger resultat. Hurra!

I lördags ordnades ett samtal om mottagandet av ensamkommande i Växjö där jag deltog i en panel tillsammans med bland annat Tomas Eneroth (S) som gav en del hoppfulla besked om partiets migrationspolitiska inriktning och utveckling. Bland annat diskuterade vi det förslag om att kunna tvinga kommuner att ta emot ensamkommande som förväntas komma i dagarna.

Rädda Barnen har kommenterat utredningen med att säga att tvång i sig inte löser hela problematiken, med att kommunplatser för ensamkommande barn saknas, utan att det också behövs större likvärdighet mellan kommunerna och en satsning på att kvalitetssäkra mottagandet: barn ska kunna förvänta sig samma stöd oberoende av vilken kommun han eller hon hamnar i. Det känns därför bra att Socialdemokraterna vill att det statligt stödet till kommuner som tar emot ska öka. Bättre förutsättningar för att kommunerna ska kunna ta emot. Sen exakt vad det betyder i praktiken återstår att se.

Med i samtalet var även Per Sandberg, förvaltningschef i Växjö. Han berättar om hur de arbetat med kvalitén på sitt boende och lyfter fram en av de absolut viktigaste framgångsfaktorerna enligt honom. Innan boendet startade fick personalen tre månader på sig att utveckla arbetssätt och arbetsmetoder. De fick även tid att skaffa sig kunskap om de länder barnen kommer ifrån och att jobba ihop sig.

Per berättar stolt att verksamheten har väldigt låg personalomsättning och att en intern undersökning visade att arbetsplatsen är en av de verksamheter där medarbetarna trivs allra bäst. På samtalet diskuterade vi även vikten av att lyfta fram goda exempel. Ibland fokuserar debatten väldigt mycket på kostnader av flyktingmottagandet, men sällan på de vinster, ekonomiska och andra, som mottagandet innebär. Exempelvis så är 12 av 13 barn som Växjö tagit emot idag självförsörjande.

Fler goda exempel och bra arbetssätt från de kommuner som tar emot ensamkommande barn och ungdomar bör lyftas i den allmänna debatten. Men även staten behöver ta ett helhetsperspektiv och stödja kommunerna i att utveckla kvalitén på mottagandet ytterligare. Många bra steg har tagits i rätt riktning. Just nu arbetar Socialstyrelsen med att ta fram en handbok för socialsekreterare för hur de ska utreda ensamkommande barn och ungdomars behov.

Denna vecka har varit bra för den har visat att många arbetar för att även stärka kvalitén på mottagandet. Ofta hör vi i debatten, exempelvis av vår egen Migrationsminister, att det handlar om volymer och kapacitet snarare än hur ska vi nu när det är många som söker asyl se till att de får sina rättigheter tillgodosedda och ett värdigt mottagande.

För tips om hur ett gott mottagande av ensamkommande kan se ut kolla in våra checklistor för ensamkommande  och barn i familj. Har du tips på hur checklistan kan förbättras eller vill berätta om goda exempel skriv gärna till oss på Rädda Barnen eller till mig på mikaela.hagan@rb.se !

För mer info om vårt arbete för barn på flykt.

// Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , , , , , ,

För en sekund glömmer jag varför jag är här

14 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Att komma till Beirut från Amman är lite av en kulturkrock. Amman är, som min kollega så passande uttryckte det, en behärskad stad medan Beirut är vibrerande, livfull och pulserande.

Libanon är ett väldigt litet land till ytan. Det blir tydligt när vi ska ut på vårt första fältbesök. Jag tittar på kartan och ser framför mig hur vi kommer att spendera timmar i bilen. Men resan från Beirut till Tripoli tar bara drygt en timma. Det är en vacker bilfärd längs med Medelhavskusten, och jag glömmer nästan bort en stund varför varför vi är här.

Men vi är här för de över 300 000 syriska flyktingarna. Precis som Jordanien så har Libanon de senaste två åren tagit emot hundratusentals syrier som flytt konflikten. Och precis som i Jordanien så har antalet ökat dramatiskt de senaste månaderna.

Det som framför allt skiljer Libanon från Jordanien i det här fallet är att det inte finns något flyktingläger. Alla syrisak flyktingar som tagit sig hit har på ett eller annat sätt tvingas hitta eget boende. Det kan handla om allt från att dela en lägenhet med flera andra familjer, hyra ett rum eller i värsta fall ett garage eller uthus. Den senaste tiden har det också börjat växa fram enklare tältläger.

Vi besöker Beddawi, ett palestinskt flyktingläger utanför Tripoli i norra Libanon. Det har inte mycket gemensamt med det flyktingläger vi nyss besökt i Jordanien. Där bredde tälten ut sig så långt ögat nådde. Beddawi är mer som en stadsdel. Men så har lägret också över 50 år på nacken. Redan 1955 kom de första palestinska flyktingarna hit.

Den senaste tiden har över 1300 palestinska familjer kommit till Beddawi. Varje familj består av 4-5 personer, vilket innebär att antalet invånare nästan har fördubblats. En stor förändring i ett redan utsatt och trångbott område.

Vi träffar en familj som nyligen flytt från det palestinska flyktinglägret Yarmouk i Syrien. Familjen består av Hanadi, hennes fyra barn och deras familjer. Alla bor de tillsammans i ett litet hus. Det är mörkt och trångt, och det finns knappt plats för oss när vi kommer in. Men precis som alla vi möter så är de otroligt gästvänliga, bjuder in oss och vill mer än gärna berätta sin historia. De berättar om hur deras hus i Syrien brändes och bombades. Hur de flydde från Yarmouk, och hur de nu försöker få ihop tillvaron här i lägret. De lever på sparpengar, ingen har lyckats få jobb och de har inte råd med vare sig kläder eller mediciner.  Men tack var de klädpaket de fick av Rädda Barnen i vintras så klarade barnen den kallare perioden.

Hanadi föddes i Palestina. Inte nog med att hon nu är flykting för andra gången i sitt liv. Hon måste också se sina barn och barnbarn gå igenom samma sak.

I morgon är det två år sedan kriget bröt ut…

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen, på plats i Beirut

Läs mer om vårt arbete på plats i Syrien, Jordanien, Libanon och Irak för att möta upp de akuta behoven hos flyktingbarnen och deras familjer.

Ge oss en gåva för att stödja vårt katastrofarbete

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, flyktingfrågor, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , , , , , , , , , ,

Var är polisens barnperspektiv?

8 mars, 2013 Av Mikaela Hagan 4 Kommentarer

Ni har liksom jag kunnat läsa mycket i medierna den sista tiden kring att polisen stoppar personer i tunnelbanan och ber dem identifiera sig. Ett sätt för dem för att få tag i papperslösa. Oerhört kränkande både för de drabbade och för oss som land. Är det så vi vill ha det. Inte jag i alla fall.

Rädda Barnen anser inte att polisens uppdrag att effektivisera verksamheten och att utvisa fler papperslösa är förenligt med Barnkonventionen. I höstas välkomnade Rädda Barnen att papperslösa barn äntligen skulle få rätt till sjukvård och skolgång, men ser nu att dessa framgångar för alla barns rätt riskerar att tillintetgöras av gränspolisens agerande.

Jag och mina kollegor har träffat barn och ungdomar som inte, trots att de har en plats i skolan, velat gå dit på grund av sin rädsla för polisen. Så här säger en ung kille som levt som papperslös till Rädda Barnen,

- Man bli knäpp. Galen av att tänka på framtiden. Jag går inte i skolan, ingenting. Det går inte att tänka på framtiden. Dagarna går åt att tänka vad man ska äta på kvällen eller nästa dag. Många äter bara bröd och vatten. Jag är hela tiden rädd för civilpolisen, att de ska komma och ta mig.

Barnkonventionen gäller alla barn oavsett uppehållstillstånd eller inte. Ändå har barn utan papper länge varit utan grundläggande rättigheter som utbildning och sjukvård. Papperslösa barn lever ofta isolerade från samhället utan förskola, skola, fritidsaktiviteter eller ens mat för dagen. Rädda Barnen ser en stor brist i samhället vad gäller kunskapen om dessa barns rättigheter och villkor. Vi anser att barn utan papper ska ha rätt och tillgång till förskola, skola, hälso- och sjukvård, fritidsaktiviteter, socialt stöd och trygghet precis som andra barn bosatta i Sverige.

Sverige har skrivit under Barnkonventionen och därmed är vi skyldiga att se till att barnets rättigheter genomförs. Ansvaret att se till barnets bästa vid beslut som är en av Barnkonventionens grundprinciper gäller för alla myndigheter, institutioner och verksamheter där beslut om barn tas och där barn finns. Vi vet att verkligheten inte alltid ser ut så och att det fortfarande finns mycket att göra.

Barnkonventionen gäller även polisen precis som andra myndigheter i Sverige. Men hos gränspolisens lyser barnperspektivet med sin frånvaro. Det är för mig helt ofattbart att det inte är självklart att alla myndigheter har samma ansvar att inte kränka barns rättigheter. Vid alla beslut som fattas om ett enskilt barn ska barnets bästa och det enskilda barnets rättigheter beaktas. Detta gäller vid alla myndighetsbeslut. Det finns inga regler för hur och när tvångsutvisningar av barn får ske i svensk lag utan detta lämnas i stort sett till polisen själva att avgöra. 

Det känns ganska tröstlöst, det verkar inte spela någon roll eftersom gränspolisen i sina övergripande verksamhetsplaner, i regleringsbrev från regeringen och genom effektiviseringsprojektet REVA får signaler om att antal utvisningar ska öka.

Att opinionen nu bidragit till och medfört att polisen nu måste se över sina rutiner är dock glädjande. Jag läser bland annat idag i Svenska Dagbladet att  gränspolisen slutar med att kontrollera personer i Stockholms tunnelbana.

Frågan om tvångsutvisningar innebär en hel del etiska frågor i förhållande till polisens metoder som behöver belysas. För fortfarande tvångsutvisas barn.

Det behövs ett tydligt politiskt ställningstagande av riksdagspartierna. Rädda Barnen tycker att det borde vara självklart att barnets rättigheter ska komma främst, före att föra en effektiv utvisningspolitik. Det behövs ett större grepp kring frågan tvångsutvisningar och om de etiska dilemman som de innebär.

Rädda Barnens ungdomsförbund ordnar imorgon en demonstration för en mer human flyktingpolitik. Missa inte det om du befinner dig i Stockholm!

// Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , , , , , , , ,

Det går livat till när barnmorskan undervisar och demonstrerar

6 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Solen skiner milt genom morgondiset i Guiglo, en stad i västra Elfenbenskusten som drabbades hårt av oroligheterna som bröt ut efter valet 2010. Jag är på väg för att besöka en verksamhet som Rädda Barnen bedriver här, för att minska undernäring bland barn. Just här i dessa trakter är just undernäring mycket vanlig och ofta allvarlig. Distriktet räknas som landets ’mat-korg’, med rik växtlighet och utmärkt fiske.

Hur kan då barn vara undernärda?

Jag åker med mina Ivorianska kollegor strax utanför stan till hälsocentret i Zouan, som är en av 40 platser i trakten där projektet bedrivs. Barnmorskan Die Marie-France på centret möter oss leende i svarta trikåer och ett snyggt rosa förkläde med matchande hätta. Vi skojar;

- jaså, det är så här du är klädd när du förlöser barn säger jag?

- Nej, nej, idag ska jag laga mat med mammorna, så då har jag detta på mig! svarar hon leende.

Under samtalet med mammorna och personalen som samlas varje torsdag när det är marknadsdag, kommer det fram att det är tradition att ge barnen vatten och andra tillägg till amning ända från början, något som oftast resulterar i diarréer och leder till undernäring.

Mamma Tehe Reine säger;

- Detta är mitt tredje barn, han är nu 5 månader och honom har jag enbart ammat tills nu, inga andra tillägg, och han har varit så frisk hela tiden jämfört med mina äldre barn. Nu lär jag mig att göra varierad barnmat, på det som växer och produceras här, och idag ska han få prova på lite välling.

Vi omges av en stor grupp mammor och små barn och det går livat till när barnmorskan undervisar och demonstrerar.

- Titta här vad jag blandar nu; kokta bananer, tomat, och så lite palmolja – detta är bra för barn från ett års ålder, vem vill smaka?

Jag ser barn överallt som mumsar på vad som bjuds, och en del barn smakar på maten för första gången med grimaser som följd…

Byns ledare säger;

-  tidigare hade vi en massa undernärda barn, och vi trodde att det berodde på andra saker att de blev så magra. Nu lär mammorna sig vikten av att amma, och alla vet om det, och så är det bra med matlagningen tillsammans som visar vad som kan lagas. Barnadödligheten har gått ner mycket, och barnen är friskare.

Det bekräftas också av sjuksköterskan Assie Ahie Sylvaine;

- förut  när vi hade vägningar så fick vi hålla på till sent för det var så många undernärda som behövde behandling. Nu ser vi nästan inga, alla vet hur man känner igen ett barn som är på väg att bli undernärt, och då kommer de genast hit.

När vi samtalar kommer vi in på hur fler ska kunna få del av den här bra verksamheten.

- Kan inte ni skicka mer pengar?

 Hm, nu börjar diskussionen om våra roller, tänker jag…och svarar;

- ni vet, vi internationella organisationer kommer och går, och ibland kan vi inte hitta mer finansiering trots att verksamheten är bra. Men er regering har utlovat hälsovård för alla, så hur kan vi göra för att byns hälsokommitte ska kunna uppvakta hälsoministeriet i distriktet? Om ni gör det så kan ni få långsiktiga lösningar som är hållbara. I den här modellen har vi visat på hur man kan stärka regeringens hälsocenter på ett enkelt sätt med mer kunskap, och så mycket har förändrats så snabbt! Alla nickar tankfullt. Jo, vi behöver bli bättre på påverkansarbete, och att också kräva att mer budget ska avsättas för hälsovård och nutrition, nu när det går bättre för landet…

Besöket lämnar en positiv eftersmak. Tänk, ibland är det förvånande enkelt att på ganska kort tid få bestående resultat och förändringar för barn i 40 byar!

//Eva Nordfjell, rådgivare kring hälsofrågor Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa Taggat med:, , , , , , ,

Glädje och sorg blandat med ilska, försoning och skratt

4 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Nu har det gått precis ett år sedan jag kom hit som landchef for Rädda Barnen i Elfenbenskusten. Det har varit ett turbulent, intensivt och framför allt jätteroligt år. Nu när det gått lite tid har jag lärt känna arbetet och människorna här och också kunnat vara med och identifiera de viktigaste prioriteringarna. Vi har kunnat skapa ett team som drar åt samma håll. Franskan känns heller inte lika oövervinnerlig nu som i början.  Rädda Barnens arbete förbättrar livet för över en halv miljon barn och deras föräldrar och jag är med och bidrar. Det känns verkligen underbart!

Tillvaron här kan vara lite motig ibland och det är inte bara en dans på rosor. Det är varmt, så varmt och när det blir strömavbrott och fläktarna slutar fungera känns det olidligt. När internet krånglar och vi har många deadlines kan jag bli superfrustrerad och måste andas djupt, flera gånger. När taxibilarna kör om mig på insidan av trottoaren och kör ut i vägbanan just som jag ska svänga blir jag fullständigt rasande. Men när lilla Eric 10 år berättar hur Rädda Barnen hjälpt honom att få vård och hjälp av psykolog efter att ha blivit slagen av sin krigsskadade far eller Aisha 16 år förklarar hur hon lyckats ta sig bort från livet på gatan och fått lära sig om sina sexuella och reproduktiva rättigheter (den enskilda individens rätt att bestämma antalet barn och hur tätt dessa ska komma ) glömmer jag allt det där. Mina problem känns futtiga och överkomliga.

Ett år har gått och jag har lärt mig att här handlar människors tillvaro mycket mer om liv och död. Svängarna tas ut mycket tydligare. Glädje och sorg blandas med ilska, försoning och skratt. Likgiltighet är det dock sällan tal om.  Därför älskar jag mitt Afrika!

På nyårsafton lystes himlen över Abidjan upp av fyrverkerier. Det var tänkt att de skulle symbolisera det nya Elfenbenskusten som ett land med tillväxt och i utveckling. På vägen ut blev det tumult i den stora folkmassa som samlats för att fira in det nya året. 60 personer dog, varav flertalet barn. Svenska medier rapporterade under flera dagar så det är ingen nyhet för er. I samband med att vi förberedde ansökan for att stödja de drabbade familjerna blossade en diskussion upp på Rädda Barnen-kontoret. Var det rätt att ödsla så mycket pengar på en så kortsiktig sak som fyrverkerier? Sjukhuset som tog emot de sårade hade ju knappt kapacitet att ge dem vård. Vore det inte bättre att investera pengarna i hälsovården eller se till att det finns möjlighet for barnen att gå i skola frågar en av kollegorna upprört?  Jo, men vi behöver lite glädje och lyster någon gång ibland också, svarar en annan som inte riktigt håller med om att fyrverkerierna var att kasta pengarna i sjön. Det som lades ned på fyrverkerier hade i alla fall inte räckt till att göra några större förändringar i sjukvården. Och ta all julbelysning som kantar gatorna inte bara i centrum utan även i de fattiga områdena – de lyser upp tillvaron och får oss att tänka på lite annat en stund!

Knepigt, tänker jag och vet inte riktigt vad som är rätt och fel. Det är ju viktigt ändå att regeringens arbete leder till riktiga reformer som ändrar livet för de som har det svårt. Det får ju inte bara bli en fasad som gör att vi glömmer för en stund. Därför har Rädda Barnen börjat att följa upp hur mycket regeringen investerar i hälsovården för att lobba för en höjning. Idag går bara 5 % av den nationella bugeten till hälsosektorn. Rekommendationen är omkring 15 %, så till en del förklarar det varför det var så svårt att ge de sårade bra vård när de kom in!

Rädda Barnen stöttar de drabbade familjerna med psykosocialt stöd. Bidra du också!

Min kollega Eva Nordfjell har precis varit på besök från Sverige för att besöka Guiglo, en stad i västra Elfenbengskusten, för att följa upp ett av våra projekt i landet kring hur vi kan minska undernäring bland barn. På onsdag kan ni följa med henne dit här på Barnrättskämpebloggen.

//Helene Cassemar, Landchef för Rädda Barnen i Elfenbenskusten

Läs mer om Rädda Barnens arbete i Västafrika

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , , , , ,

Vi fortsätter tills polisen tar alla utsatta barn på allvar!

27 februari, 2013 Av Åsa Landberg 1 Kommentar

 

2009 gav jag och Rädda Barnen ut den första rapporten om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel Brott mot vuxna går före. Egentligen kom idén från några av de barn jag träffat på Rädda Barnen. Det de hade gemensamt var att de berättade att de utsatts för misshandel av en förälder och att de fått vänta alldeles för länge på få berätta för polisen. Några barn hade väntat i över ett år på att en polis skulle ha tid för dem.

 

Det barnen också hade gemensamt var att de kände att polisen och andra vuxna inte tog dem på allvar, inte tyckte att de var tillräckligt viktiga för att ge dem tid.  De var arga, besvikna och ledsna. Jag  blev också arg och besviken över hur de behandlades av rättsväsendet!

En lång utredningstid riskerar att få förödande konsekvenser, speciellt när en närstående är misstänkt. Ett barn som berättat om misshandel och inte blir hörd upplever att ingen tar det på allvar. Risken är stor att barnet hunnit glömma och har svårt att berätta när det väl kallas till förhör. Under väntetiden har barnet ofta kontakt med den misstänkte och kan pressas eller mutas att ta tillbaka sin historia. I värsta fall bidrar den långa utredningstiden till att barn fortsätter att utsättas för våld.

Barn som utsätts för våld inom familjen har sällan möjlighet att göra sin röst hörd eller att kräva sina rättigheter. Det är Rädda Barnens uppgift att hjälpa till att ge dem en röst. Ett sätt är att skriva ned det de säger och se till att det får spridning i media, så att allmänhet, politiker och beslutsfattare förstår.

Idag släpper Rädda Barnen den fjärde rapporten på samma tema. Den visar att betydligt färre barn får vänta än för bara några år sedan! 2009 tog en utredning om misstänkt barnmisshandel i genomsnitt 140 dagar, 2012 tog den i genomsnitt 82 dagar. Det är tydligt att det påverkansarbete som Rädda Barnen drivit gett resultat!

Men vi är fortfarande inte nöjda och vi tänker inte ge upp! Även om det blivit bättre så finns det fortfarande väldigt stora brister i delar av landet. I Falun, Södertörn, Kristianstad och Norrköping klarar man inte ens att utreda hälften av fallen inom den tid som lagen säger! Från polisanmälan till fällande dom kan ibland flera år passera. För även i domstol blir väntan alltför ofta lång för barnen. Vi föreslår därför ytterligare skärpningar av lagen. Rädda Barnen vill att den rekommendation som idag finns om att barn ska förhöras av polis senast inom två veckor när de misstänks vara utsatta för brott blir lagstadgad. Vi vill också att ett skyndsamhetskrav införs när brott mot barn behandlas i domstol.

Så hur länge kommer Rädda Barnen fortsätta att driva den här frågan? Svaret är antagligen – Så länge som det behövs! Så länge som det finns barn i Sverige som känner att polisen och andra vuxna inte tar dem på allvar, inte tycker att de är tillräckligt viktiga för att ge dem tid!

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Arkiverat under: aga, Barnmisshandel, Barnrätt, Sexuella övergrepp Taggat med:, , , , , , , , ,

Barnfattigdom finns även på EU-agendan

20 februari, 2013 Av Karin Fagerholm Lämna en Kommentar

Barnfattigdom – tänk att ett ord kan vara så laddat, skapa så mycket olika reaktioner och känslor. Det är något som förundrat mig under de ca 2 år som jag har arbetat med frågan. Ordet har använts i över tio år i Sverige för att beskriva hur barn drabbas av att växa upp i ekonomisk utsatthet och fortfarande vill många i Sverige inte kännas vid att det finns här. Nä, fattigdom finns bara i länder utanför Europa, framförallt i afrikanska länder som också är hårt krigsdrabbade. Inte finns det fattigdom i Sverige eller våra grannländer inom EU.

Jo, det gör det, och det har även det mäktiga EU insett. Lika länge som Rädda Barnen har arbetat mot barnfattigdom i Sverige har EU haft Child Poverty inom EU-länderna på sin agenda, tagit fram olika instrument, ordnat konferenser och diskuterat frågan på ministernivå. 2010 var t.o.m. det europeiska året mot fattigdom och social utestängning, då frågan lyftes till en helt ny politisk nivå. Det var första året för EUs 10-åriga tillväxtstrategi, den sk EU2020-strategin, som bland annat innehåller ett mål att fattigdomen inom EU ska minska med 25 %, dvs fler än 20 miljoner människor ska lyftas upp ur fattigdom till år 2020.

För att konkretisera och förverkliga EU2020, och för att fokusera på just barnen som lever i fattigdom, beslutade EUs medlemsstater, genom ministerrådet, att Kommissionen skulle ta fram en rekommendation om barnfattigdom, socialt utanförskap och barns välmående. Underbart tycker vi!

Man är tydlig med att konsekvent använda termen Child Poverty i dessa sammanhang. En arbetsgrupp, bestående av nationella experter (inklusive en från svenska regeringen), tog fram ett underlag om vad rekommendationen borde innehålla. Och nu äntligen, idag den 20 februari, publicerade Kommissionen sin rekommendation . Den vänder sig såväl till EU-institutionerna som till medlemsstaterna och är byggd på tre pelare: 1) Försörjningsstöd på tillräcklig nivå, 2) tillgång till samhällets stödåtgärder, och 3) barns deltagande. Dessutom innehåller den indikatorer för att följa utvecklingen och ett bra uppföljningssystem.

Rekommendationen tar bland annat upp vikten att ta ett helhetsgrepp på problematiken och samla alla åtgärder som behövs inom alla politikområden och ta beslut ur ett barnrättsperspektiv. Just detta är det vi på Rädda Barnen drivit i över 10 års tid, nämligen att regeringen måste ta fram en övergripande handlingsplan mot barnfattigdom, för att säkerställa att alla åtgärder man vidtar gemensamt bidrar till att minska barnfattigdomen och att barnrättsperspektivet ständigt finns närvarande.

Vikten av att involvera barnen inför beslut tas som berör dem kan inte nog understrykas. Rädda Barnen har i alla tider arbetat för att inkludera barn i beslutsprocesser och det är mycket glädjande att rekommendationen tar upp detta specifikt. Just konsekvenserna för barn att växa upp i ekonomisk utsatthet har Rädda Barnen lyft under hela tiden vi har arbetat med barnfattigdom, senast i boken På marginalen och genom filmerna på fattigskolan.se. Genom att lyssna på hur barnen drabbas kan politiker fatta rätt beslut om vilka åtgärder man måste vidta. Genom På marginalen kan man se att tex tillgången till gratis fritidsaktiviteter är av yttersta vikt för att barnen ska känna sig inkluderade i samhället och kunna umgås på ett avspänt sätt med sina kompisar.

När man som jag arbetar med en fråga varje dag, är det ofta svårt att se om förändringar sker, beslut tas och om det faktiskt blir bättre för barnen. Ofta ser vi resultaten flera år efter vi har börjat driva en fråga, och ibland misströstar man och känner att det inte är någon idé att fortsätta. Men så händer något, ett nytt beslut tas, en policy ändras, barn har fått komma till tals – och då får man ny kraft att arbeta. Jag, som dessutom arbetar mycket gentemot EU, får dessutom ofta känslan att det är ännu längre för att få till stånd förändringar, när besluten ska fattas i Bryssel. Därför blir jag väldigt glad när man märker att Kommissionen tar våra frågor på allvar, jobbar hårt, får med sig medlemsstaterna och tar fram ett instrument som vi kommer ha nytta av i många år framöver i vårt arbete.

Jag hoppas verkligen att den svenska regeringen tar EU-rekommendationen till sig och börjar gå från mycket vackert prat till praktisk handling för att motarbeta barnfattigdomen, som är en realitet i Sverige. Ett första steg bör vara att ta fram en nationell handlingsplan och uppmana kommunerna att ta fram egna sådana planer utifrån den nationella. Dessutom bör Sverige vara aktiv i EUs arbete mot barnfattigdom och både dela med sig av goda erfarenheter härifrån som att ta till sig goda exempel på åtgärder som andra länder gjort. Då kan vi börja se riktiga resultat för barnen i såväl Sverige som i våra grannländer runt om i Europa.

//Karin Fagerholm, tematisk rådgivare EU/God samhällsstyrning för barn

Här kan du läsa Rädda Barnens kommentar till EU-kommissionens  rekommendation i sin helhet.

www.fattigskolan.se

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Milleniemålen Taggat med:, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Knappt tusen kronor kvar – det är en bra månad

19 februari, 2013 Av Rädda Barnen 4 Kommentarer

Jag är ensamstående mamma. Det är den andra dagen på ny månad och jag har mindre än tusenlappen kvar och detta är en bra månad. Tidigare bodde jag i en helt annan stad. Levde med en man som hade ett mycket välbetalt och stabilt arbete. Själv tog jag min examen vid universitet. Jag hade ett barn i min mage och alla förutsättningar sa att jag och min nya, lilla familj skulle ha en tryggad ekonomisk situation. För sju år sedan lämnade jag relationen. Barnets pappa utsatte mig för misshandel. Den ekonomiska knipa jag hamnade i gjorde att jag för första (och sista) gången var beroende av socialbidrag för att kunna betala hyran. För att våra matpengar ska räcka äter vi middag hos mina föräldrar flera gånger i veckan. På så sätt kan jag dryga ut vår kassa. Många gånger frågar jag om de har en toarulle som jag kan få ta med eller om de kan undvara en liter mjölk eftersom vår håller på att ta slut. Allt det som
vi verkligen behöver men som skapar magont eftersom jag inser att pengarna oftast tar slut efter de första besöken på Willys. Hur mycket jag än planerar och budgeterar.

Fyra välfyllda Ica-kassar
Allt mitt pusslande har resulterat i att jag tror att min dotter är relativt ovetande om den tuffa situation vi befinner oss i. Jo, hon vet om att mina pengar inte riktigt räcker till och jo, hon har kallats bebis av jämnåriga kompisar för att hon
suttit i barnstolen på min cykel innan jag lyckades köpa henne en egen cykel. Men jag är mån om att hon inget ska märka, jag försöker hela tiden ge sken av att vi har pengarna och att vi har det minst lika bra som alla andra. Jag
minns när min kusin för några år sedangav mig fyra välfyllda Ica-kassar. Hon hade storhandlat åt mig, eftersom hon visste om hur knapert vi hade det. Hon hade köpt basvaror. Mycket konservburkar,frysvaror och annat vardagligt
som flingor, bröd, grönsaker, yoghurt och diskmedel. Jag grät av tacksamhet. När min dotter öppnade kylskåpet den kvällen tittade hon storögt, uppifrån och ned, och sa: Wow, mamma! Vad mycket grejer! Då kom sorgen en stund, sorgen över att ha en sådan vardag att min egen dotter fascineras av ett kylskåp som ser ut som de gör hemma hos andra vi känner.

Maskera vår fattigdom
Samtidigt som vi har det svårt ekonomiskt tycker jag att det är viktigt att visa vikten av att räcka ut en hjälpande hand till andra – för det finns alltid de som har det värre. Så i år har jag tillsammans med min dotter valt ut gamla gosedjur
och lagt dessa i en låda som vi redan packat med lite basvaror. Vi ska lämna in lådan till en organisation som levererar till barnhem i Rumänien. När vi var klara sa min dotter, med en slags lättnadens suck: Vilken tur att vi inte är fattiga.
Jag blir glad av att höra det, samtidigt som jag ler lite då jag tänker på att allt är relativt. Det blir ett slags kvitto på att jag har lyckats maskera vår fattigdom.

God dräng reder sig själv
Jag har kämpat så länge för min och min dotters situation. Jag blir så ledsen av att se hur Sverige har blivit ett så hårt land att leva i. Jag blir innerligt ledsen på att förståelsen och empatin är så liten, ibland obefintlig. Det känns som att
folk på allvar tror att om man bara kämpar och inte tar någon skit så kan alla ha en tillräckligt god ekonomi. Klagar man eller säger att man har ett ekonomiskt helvete så är det uppenbarligen väldigt enkelt att kategoriseras till någon
som ”inte kämpat tillräckligt hårt” eller någon som ”är för lat, och kan man inte kämpa mer för sina barns trygghet ska man inte ha barn alls”. Det är ett kallt klimat i Sverige idag. God dräng reder sig själv och reder man sig inte ska
man få stå sitt kast.

 
Barnen får ”gärna” ha en frukt med sig varje dag
Min dotter går i skolan. Barnen får ”gärna” ha en frukt med sig varje dag. Anledningen är att barnen ska få mer energi och klara av skoldagen bättre. De barn som inte har någon frukt tvingas sitta kvar runt bordet och titta på när de
andra äter sina äpplen och bananer. Det finns så många sätt som skolor försöker skapa ”något extra” för eleverna, utan att se ringarna på vattnet. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva söka socialbidrag. Jag trodde aldrig att jag som
35-åring skulle behöva tigga toalettpapper av mina föräldrar. Å andra sidan trodde jag inte heller att jag skulle fly mitt hem i rädsla för våldet från bebisens pappa. Men så blev det.

Barnen kan inte välja
Just nu har jag det bättre ekonomiskt än vad jag haft de senaste åren. Jag har råd att köpa frukt och packa ner i skolryggsäcken varje morgon. Om det hade varit för ett år sedan hade jag fått be mina föräldrar om bananer. Jag hörde en kvinna på radio en gång som diskuterade frukten i skolan. Hon sa något klokt som jag aldrig glömmer. Hon menade att även om hon har råd, även om vissa kan tycka det är märkligt att andra inte har råd så finns det fattiga barn i Sverige idag. Vi får inte bara se till oss själva. Vi har ett gemensamt ansvar för de barn som finns i samhället. Barnen kan inte välja. Lever de i barnfattigdom som så tydligt existerar i Sverige idag, så är det samhällets skyldighet att hjälpa till genom att ge alla barn samma möjligheter.

Skäms alla som blundar för barnets bästa
Om det nu är så viktigt med en frukt i skolan för att kunna koncentrera sig bättre, då ska skolan kunna erbjuda det. Om det är viktigt att lära sig att simma i tidig ålder, så ska det inte kosta 850 kronor per termin. Om det nu
står i barnkonventionen att alla barn har samma rättigheter och lika värde och att inget barn får diskrimineras – så ska det baske mig följas. Skäms alla som blundar för barnets bästa, i stället för att kämpa för och värna om barnen i
barnfattigdomens Sverige.

//Jenny

Vill du ta del av barns vardag och upplevelser?  Gå in på: fattigskolan.se. Eller ladda ner På marginalen.

*Jenny heter något annat i verkligheten 

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt Taggat med:, , , , , , ,
« Äldre Inlägg