Du är här: Hem / Arkiv förbarnets rättigheter

Våga lyssna!

16 maj, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Det har gått två år sedan upproret i Syrien startade. Över en miljon människor har flytt från det blodiga inbördeskriget. Nyligen tillbringade jag och fotograf Linda Forsell några dygn i Zaatari – ett av de största flyktinglägren i Jordanien.

Där mötte vi barn som sett sådant som ingen i vår ålder ska behöva se, tonåringar som blivit torterade och vuxna som gjorde allt vad de kunde för trösta och skydda sina små från sjukdomar och från den yrande ökensanden. En sak hade de alla gemensamt: längtan tillbaka hem.

Det spelar ingen roll om vårt hus är borta, jag skulle kunna sitta på gatan utanför, bara jag fick vara hemma i vår by igen, sa en kvinna. Läs mer om deras erfarenheter och tankar och om livet i lägret i vårt reportage i  nya numret av Tidningen Barn som kommer idag, där kan du också läsa om utvecklingen i Burma.


  

När jag och fotograf Paul Hansen  var där mötte vi en påtaglig entusiasm, nyfikenhet och förväntan. Sedan landet öppnat sina gränser har många viktiga reformer ägt rum. Samtidigt är det fortfarande ett av världens fattigaste och minst utvecklade länder. Vi hörde upprepade berättelser om övergrepp och trauman som saknade motstycke.?

Win, 15, kidnappades och tvångsrekryterades som barnsoldat när han var bara 12 år.

Det var tungt att ta emot. Men jag fann tröst hos min kollega Min Win Bo som arbetar för Internationella Rädda
Barnen i Burma. Så här sa han,

Det faktum att människor nu kan prata öppet om sitt lidande, sina tankar och erfarenheter, gör att möjligheterna att stödja dem ökar.

Att kunna berätta. Det vi så ofta tar för givet. Och att våga lyssna. Det är början på alla möten – och all utveckling.

Här hittar du nya numret. God Läsning!

// Sophie Arnö Chefredaktör Tidningen BARN

 

Fakta om Tidningen Barn

Tidningen Barn är magasinet för dig som bryr dig om hur barn har det. Här hittar du angelägna intervjuer, porträtt och reportage från Sverige och övriga världen. Fokus ligger på frågor som hälsa, utbildning, våld och inflytande.
Barnen själva kommer alltid till tals. Tidningen har funnits sedan 1962 och är Sveriges största barnrättsmagasin. Den har flera gånger nominerats till årets bästa tidskrift.

Arkiverat under: Barnrätt, flyktingfrågor, Hälsa, Internationellt, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , , , , ,

Visst har vi ”made a difference” på Haiti

26 april, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Jag hade inte varit på Haiti innan jordbävningen som var för nu drygt tre år sedan. Men nu är det femte gången under en två års tid jag är här för att följa upp de insatser som Rädda Barnen har stöttat sedan jordbävningen i januari 2010. Ankomsthallen i flygplatsen är helt nyrenoverad och man möts av färgglada affischer som har för avsikt att främja Haiti som ”turistland.”.  Från vad jag ser och hör har saker och ting något sånär kommit tillbaks till det ”normala”. Många vägar har blivit bättre, det mesta bråtet har röjts undan, många barn går nu i skolan igen, många har fått ett mer värdigt boende än rasade hus och tältläger. Men den stora jordbävningskatastrofen har med all säkerhet satt märken i alla människors liv här på något sätt.  Minnet är för många mycket känslofullt och dramatiskt och man pratar om FÖRE och EFTER jordbävningen. Men för många tror jag ändå att det har betytt en stor förändring i deras liv till det positiva. I alla fall för många av dem som har haft chansen att vara mottagare av Rädda Barnens olika insatser på Haiti.

Efter det omedelbara katastrofstödet i form av vatten, skydd och hälsovård har vi sedan gått över till att stötta mer långsiktiga aktiviteter.  De pengar som svenska Rädda Barnen har samlat in har gått till många olika programområden såsom utbildning, I Port-au-Prince har vi bland annat byggt sexton nya orkan- och jordbävningssäkra klassrum i fyra skolor och utbildat 240 lärare, åtta rektorer och 12 000.

                                                               

Vi har också satsat på att barnen ska känna sig trygga och säkra mot våld, förebyggande insatser och direkt behandling av kolera.  Haiti drabbades ju av en koleraepedimi samma år som jordbävningen, något som inte hade hänt på äver 100 år och ingen var förberedd på eller visste hur man skulle hantera.  Närmare 6 000 personer miste livet av kolera. De barn och vuxna jag har kommit i kontakt med under mina besök på Haiti vittnar i alla fall om betydande förändringar till det positiva.

Jag pratade t ex häromdagen med Judith, rektor på en av skolorna som Rädda Barnen hjälpt till att bygga upp (Nid doeuillet i området Carrefour i Port au Prince). Förutom att hon var mycket stolt och tacksam för de 3 klassrum plus rektorskontor som byggts där skolan härbärgar 200 lågstadieelever, lyfte hon speciellt fram att hon genom den utbildning som hon fått på olika områden, såsom ledarskap, har hon fått ett nytt sätt att förhålla sig till eleverna och lärarkåren.  Hon känner att hon med dessa nya kunskaper har ett positivt inflytande på eleverna och faktiskt kan vara med och bidra till att förändra sitt land.   Hon har inom ramen för ledarksapsutbildningen bl. a. utvecklat sin känsla för en bättre organisation av sin institution och dess resurser inkl. lärarkåren, utvecklat känslan för mänskliga relationer och ansvarskänsla . Tack vare att lärarna nu också har fått redskap genom olika utbildningstillfällen, att hålla bättre undervisning lär sig eleverna snabbare och är mer harmoniska. 


Francisca, 6 år, trivs mycket bra i den ”nya” skolan där hon känner sig omtyckt och där hon inte blir slagen. Aga förekommer allt mindre i de skolor Rädda Barnen haft som partnerskolor. Även föräldrar som är medlemmar i nyskapade förlädrarföreningar som ingår i  ”noyeau comunitaire” , erkänner att barnen lyder bra utan aga och de har ett annorlunda förhållande till sina barn numera. Christiana, mor till två barn i skolan ”Splendeur” i stadsdelen Carrefour, säger att hon nu tar sig tid att prata med barnen och få dem att förstå i stället för att slå dem.  Andra föräldrar nämner också att deras barn blivit mer självständiga.

Trots den motiga vardag de flesta lever i här så ser man att det går att engagera föräldrar och skolpersonal i barnens välmående och positiva personliga utveckling. 

Så när jag nu lämnar Port-au-Prince, för min del, sista gången så känner jag att visst har vi ”made a difference”.

//Annika Anchorena, Rädda Barnen Peru

 

 

 

 

 

 Läs mer om vårt arbete på Haiti här.

 
Annika Anchorena har varit i Haiti fem gånger under de senaste tre åren. Hon har följt Rädda Barnens  arbete på plats under uppbyggnadsperioden efter jordbävningen 2010 som gjorde att över 220 000 människor omkom. Hon har rest runt bland skolor och institutioner och haft kontakt med barnen och dem som jobbar med projekten. 

 

Arkiverat under: aga, Barnkonventionen, Barnrätt, Internationellt, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , ,

Om barns rätt till hälsa och bra mat

5 april, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Alla barn mår inte bra i Sverige. De som mår sämst vet vi idag, tack vare forskning och inte minst genom de möten bland andra Rädda Barnen har med barn, är de som lever i socioekonomisk utsatthet. Dessa barn drabbas också i högre utsträckning än andra barn av övervikt, fetma och följdsjukdomar som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Vad beror det då på? Det finns flera svar på detta. Kosten är en bidragande orsak vet vi sedan flera år och det är något som jag tittat närmare på.

Jag började engagera mig i utveckling av skolmat efter att jag blev upprörd av fakta om skolmatens kvalitet. Bert Karlssons TV-program om skolmaten för några år sedan visade att kattmat kan vara mer näringsrik än maten i vissa skolor. Då kände jag att det fick vara nog! Hur såg det ut på mina barns skola!? Inte särskilt bra visade det sig. Jag drog igång ett påverkansarbete för att förbättra skolmaten och det har gett stora effekter – barnen äter numera mätbart mer frukt och grönt på dessa skolor och en helhetssyn råder kring skolmaten som medför medveten pedagogik och miljöaspekter kring skolmaten. Så fantastiskt härligt att se att det går att göra skillnad! Sedan dess har vi flyttat och barnen går på en ny skola, på dessa skolor är utbudet av ekologiska råvaror stort men mycket finns fortsatt att utveckla.

Tyvärr agerar också många kommuner, förskolor och skolor idag utifrån snäva ekonomiska ramar och utbudet av hel- och halvfabrikat i skolköken är utbredd. Det är upprörande när vi vet att kosten är viktig för att främja hälsa och att goda matvanor etableras tidigt i livet. Det är viktigt att förskolor och skolor serverar barn mat av hög kvalitet, för barnens hälsas skull men också för att de ska kunna koncentrera sig och stärka sin inlärningsförmåga. Att ha mat för dagen är ingen självklarhet i familjer som lever i ekonomisk utsatthet och när det väl finns mat så är den många gånger av dålig kvalitet eftersom den allra billigaste maten i butikerna idag ofta består av hel- och halvfabrikat, med få äkta råvaror vilket kompenseras med tillsatser som ska ge smak, konsistens och utseende. Än viktigare blir maten därför på förskola och skolor för de barn som lever under socioekonomiskt svåra förhållanden, och t ex frukost kanske uteblir helt i hemmen.

Att servera frukost borde därför vara en självklarhet på alla skolor anser jag, för att optimera såväl hälsa som barns lärande och sociala samspel. Hur bra kompis kan man vara när man är hungrig och hur bra kan man ta till sig undervisningen? Om priset på de dåliga kostvanorna också är ohälsa, är priset definitivt för högt.

Ingen vet idag vilka de framtida effekterna är av den coctaileffekt som uppstår i våra kroppar när vi kombinerar olika typer av tillsatser i den utsträckning som vid daglig konsumtion av hel- och havfabrikat.

Frukt och grönt är generellt sett dyra livsmedel vilket betyder att barn i socioekonomiskt utsatta familjer sällan får tillräckligt av dessa råvaror. Idag äter bara 8 av 10 svenskar tillräckligt med frukt och grönsaker vilket oroar livsmedelverket eftersom sambanden med dålig kost och ohälsa är tydlig.  Vi vet också att livsstilsvanor etableras tidigt i livet och att det idag bland barn och unga är attraktivt med snabbmat av dålig kvalitet med mycket mättade fetter liksom med sockerrika produkter som läsk, godis, kakor och glass – som har negativa effekter för hälsan. De unga vuxna är enligt livsmedelsverket de med de sämsta kostvanorna, vilket är bekymmersamt för deras hälsa, om de fortsätter att äta så hela livet.

Det är dags att kräva åtgärder som förebygger ohälsa hos de grupper som riskerar att drabbas i högre utsträckning pga socioekonomisk utsatthet. Sverige är ett välfärdsland – där inte alla idag har möjlighet att äta mat som stärker kropp och hälsa med bra näring och energi. Detta får dramatiska konsekvenser för barn och ungas hälsa nu och i framtiden, eftersom ohälsan hos barn tenderar att vara livet ut – det är ett högt pris att betala för de som redan befinner sig i en utsatt situation.

På måndag kväll kommer jag vara på plats i Stockholm och prata mer på Rädda Barnens måndagsträff om på vilket sätt kosten påverkar barns liv? Fokus kommer ligga på barns rätt till hälsa och bra mat, utifrån ett socioekonomiskt perspektiv.

Hoppas att du har möjlighet att komma och lyssna. Varmt välkommen!

// Lina Lanestrand är beteendevetare och arbetar som egenföretagare inom bland annat organisationsutveckling, livsstil och hälsa. Lina arbetar också som utvecklingsledare på Hälsofrämjandet. Lina har tidigare arbetat på Rädda Barnen och är ideellt engagerad i nationellt påverkansarbete som rör barns rätt till hälsa i Sverige.  Lina föreläser på Måndagsträffen den 8 april kl 18:00. 


Måndagsträffarna är gratis och hålls klockan 18.00 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm.

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa Taggat med:, , , , ,

Hur ser ett gott mottagande av ensamkommande barn ut?

27 mars, 2013 Av Mikaela Hagan Lämna en Kommentar

Denna arbetsvecka har för min del handlat mycket om just mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Sverige har ett relativt bra mottagande vad gäller boende och annat, men samtidigt finns det också många frågor att diskutera, belysa och ett stort arbete för att genomföra förbättringar behövs.

Ibland kan det vara frustrerande att arbeta med påverkansarbete. Det går ofta alldeles för långsamt och förändringar tar tid. Det är inte heller alltid så lätt att se hur ens arbete påverkar barns villkor på lång sikt. Men detta har varit en vecka med ovanligt bra samtal och även bekräftelse på att mycket av det vi arbetar med ger resultat, till slut.

Sedan ungefär ett år tillbaka har Rädda Barnen suttit i en referensgrupp för Sveriges kommuner och landsting (SKL)  i samband med ett projekt som bland annat syftat till att öka kvalitén på det kommunala mottagandet och att ta fram utbildningar för gode män. Rädda Barnen har i många år arbetat med ensamkommande barn och med frågor som rör gode män. Inte minst 2010 då vi drev kampanjen Landa Tryggt som handlade om mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Sedan dess har många organisationer och kommuner arbetat framriktlinjer och checklistor för uppdraget och nu äntligen har SKL tagit fram en nationell utbildningsram som förhoppningsvis kommer att tas över av landet alla överförmyndare som är de som ansvarar för de gode männen. Mitt och Rädda Barnens arbete ger resultat. Hurra!

I lördags ordnades ett samtal om mottagandet av ensamkommande i Växjö där jag deltog i en panel tillsammans med bland annat Tomas Eneroth (S) som gav en del hoppfulla besked om partiets migrationspolitiska inriktning och utveckling. Bland annat diskuterade vi det förslag om att kunna tvinga kommuner att ta emot ensamkommande som förväntas komma i dagarna.

Rädda Barnen har kommenterat utredningen med att säga att tvång i sig inte löser hela problematiken, med att kommunplatser för ensamkommande barn saknas, utan att det också behövs större likvärdighet mellan kommunerna och en satsning på att kvalitetssäkra mottagandet: barn ska kunna förvänta sig samma stöd oberoende av vilken kommun han eller hon hamnar i. Det känns därför bra att Socialdemokraterna vill att det statligt stödet till kommuner som tar emot ska öka. Bättre förutsättningar för att kommunerna ska kunna ta emot. Sen exakt vad det betyder i praktiken återstår att se.

Med i samtalet var även Per Sandberg, förvaltningschef i Växjö. Han berättar om hur de arbetat med kvalitén på sitt boende och lyfter fram en av de absolut viktigaste framgångsfaktorerna enligt honom. Innan boendet startade fick personalen tre månader på sig att utveckla arbetssätt och arbetsmetoder. De fick även tid att skaffa sig kunskap om de länder barnen kommer ifrån och att jobba ihop sig.

Per berättar stolt att verksamheten har väldigt låg personalomsättning och att en intern undersökning visade att arbetsplatsen är en av de verksamheter där medarbetarna trivs allra bäst. På samtalet diskuterade vi även vikten av att lyfta fram goda exempel. Ibland fokuserar debatten väldigt mycket på kostnader av flyktingmottagandet, men sällan på de vinster, ekonomiska och andra, som mottagandet innebär. Exempelvis så är 12 av 13 barn som Växjö tagit emot idag självförsörjande.

Fler goda exempel och bra arbetssätt från de kommuner som tar emot ensamkommande barn och ungdomar bör lyftas i den allmänna debatten. Men även staten behöver ta ett helhetsperspektiv och stödja kommunerna i att utveckla kvalitén på mottagandet ytterligare. Många bra steg har tagits i rätt riktning. Just nu arbetar Socialstyrelsen med att ta fram en handbok för socialsekreterare för hur de ska utreda ensamkommande barn och ungdomars behov.

Denna vecka har varit bra för den har visat att många arbetar för att även stärka kvalitén på mottagandet. Ofta hör vi i debatten, exempelvis av vår egen Migrationsminister, att det handlar om volymer och kapacitet snarare än hur ska vi nu när det är många som söker asyl se till att de får sina rättigheter tillgodosedda och ett värdigt mottagande.

För tips om hur ett gott mottagande av ensamkommande kan se ut kolla in våra checklistor för ensamkommande  och barn i familj. Har du tips på hur checklistan kan förbättras eller vill berätta om goda exempel skriv gärna till oss på Rädda Barnen eller till mig på mikaela.hagan@rb.se !

För mer info om vårt arbete för barn på flykt.

// Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , , , , , ,

För en sekund glömmer jag varför jag är här

14 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Att komma till Beirut från Amman är lite av en kulturkrock. Amman är, som min kollega så passande uttryckte det, en behärskad stad medan Beirut är vibrerande, livfull och pulserande.

Libanon är ett väldigt litet land till ytan. Det blir tydligt när vi ska ut på vårt första fältbesök. Jag tittar på kartan och ser framför mig hur vi kommer att spendera timmar i bilen. Men resan från Beirut till Tripoli tar bara drygt en timma. Det är en vacker bilfärd längs med Medelhavskusten, och jag glömmer nästan bort en stund varför varför vi är här.

Men vi är här för de över 300 000 syriska flyktingarna. Precis som Jordanien så har Libanon de senaste två åren tagit emot hundratusentals syrier som flytt konflikten. Och precis som i Jordanien så har antalet ökat dramatiskt de senaste månaderna.

Det som framför allt skiljer Libanon från Jordanien i det här fallet är att det inte finns något flyktingläger. Alla syrisak flyktingar som tagit sig hit har på ett eller annat sätt tvingas hitta eget boende. Det kan handla om allt från att dela en lägenhet med flera andra familjer, hyra ett rum eller i värsta fall ett garage eller uthus. Den senaste tiden har det också börjat växa fram enklare tältläger.

Vi besöker Beddawi, ett palestinskt flyktingläger utanför Tripoli i norra Libanon. Det har inte mycket gemensamt med det flyktingläger vi nyss besökt i Jordanien. Där bredde tälten ut sig så långt ögat nådde. Beddawi är mer som en stadsdel. Men så har lägret också över 50 år på nacken. Redan 1955 kom de första palestinska flyktingarna hit.

Den senaste tiden har över 1300 palestinska familjer kommit till Beddawi. Varje familj består av 4-5 personer, vilket innebär att antalet invånare nästan har fördubblats. En stor förändring i ett redan utsatt och trångbott område.

Vi träffar en familj som nyligen flytt från det palestinska flyktinglägret Yarmouk i Syrien. Familjen består av Hanadi, hennes fyra barn och deras familjer. Alla bor de tillsammans i ett litet hus. Det är mörkt och trångt, och det finns knappt plats för oss när vi kommer in. Men precis som alla vi möter så är de otroligt gästvänliga, bjuder in oss och vill mer än gärna berätta sin historia. De berättar om hur deras hus i Syrien brändes och bombades. Hur de flydde från Yarmouk, och hur de nu försöker få ihop tillvaron här i lägret. De lever på sparpengar, ingen har lyckats få jobb och de har inte råd med vare sig kläder eller mediciner.  Men tack var de klädpaket de fick av Rädda Barnen i vintras så klarade barnen den kallare perioden.

Hanadi föddes i Palestina. Inte nog med att hon nu är flykting för andra gången i sitt liv. Hon måste också se sina barn och barnbarn gå igenom samma sak.

I morgon är det två år sedan kriget bröt ut…

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen, på plats i Beirut

Läs mer om vårt arbete på plats i Syrien, Jordanien, Libanon och Irak för att möta upp de akuta behoven hos flyktingbarnen och deras familjer.

Ge oss en gåva för att stödja vårt katastrofarbete

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, flyktingfrågor, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , , , , , , , , , ,

Tuffa möten med syriska flyktingbarn i Amman

12 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Två intensiva dagar här i Jordanien och det bara snurrar i huvudet. Alla dessa intryck. Platser, dofter, ljud och människor. Vi har haft fantastiska möten med Rädda Barnens personal på plats i Jordanien. Fantastiska möten med barn. Och tuffa möten med barn.

Vad säger man till en 12-årig flicka som berättar hur hennes äldre bror dödades i en bombattack? Och hur hon sen tvingades fly med sina föräldrar och fem syskon över gränsen till Jordanien. Hon har lämnat sina vänner, sitt liv och sin trygghet för något okänt. Vad svarar man när hon säger att hon inte kan beskriva hur det kändes att fly eftersom:

- Du känner så mycket när du tvingas lämna ditt land. Du känner allt.



Vi träffar Farah, som flickan heter, på en av Rädda Barnens barnvänliga platser i Amman. Vikten av det psykosociala stödet vid konflikter och katastrofer blir så uppenbar när man är här. Mat, tak över huvudet och sjukvård är naturligtvis nödvändigt. Men vad händer med barnen om de inte får möjlighet att bearbeta sina trauman? Om de inte får möjlighet att glömma kaoset för några timmar och bara får leka och vara barn? Vad får det för konsekvenser för dem nu, om några år och längre fram i tiden? Och vad händer med deras föräldrar om de inte får detta andningshål, några timmar att ta hand om sig själv, fokusera på de yngre barnen eller leta jobb?

Farahs högsta önskan är att få återvända till Syrien. Jag hoppas verkligen att hon snart får göra det. Om man ser till det stora antal flyktingar som varje dag strömmar över gränsen från Syrien in i grannländerna så känns det inte så.

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen, på plats i Jordanien

Vill du stödja Rädda Barnens psykosociala katastrofarbete?
Ge en gåva till katastroffonden här.

Arkiverat under: Barnrätt, flyktingfrågor, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , , , ,

Tusentals vita tält breder ut sig – vi är framme i Zaatari

11 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Amman, en ganska beige stad. Och då menar jag till färgen. Beiga hus sträcker sig så långt ögat kan nå. Kulle upp och kulle ner. Det är mycket trafik, långa köer, avgaser och högljudda tutningar, men snart blir det glesare mellan huset och plötsligt åker vi genom att stenigt ökenlandskap. Sten, sand och små grästovor tar över. Och det är fortfarande beigt.

Här och där ser vi får och det för oss, något mer exotiska inslaget av kameler, som vilar utmed vägkanten.
Efter dryga timmen ser vi det framför oss. Tusentals vita tält som brer ut sig över det karga landskapet. Det är stort, flyktinglägret Zaatari i Jordanien, dit många av de syriska flyktingarna kommer. När lägret öppnade förra sommaren planerade man för 60 000 flyktingar. Idag bor det någonstans mellan130 000-150 000 syriska flyktingar här. Lika många personer som bor i till exempel Helsingborg!

3000 nya flyktingar från Syrien anländer varje dag. Över hälften av dem är under 18 år.

En svindlande siffra. Särskilt när jag tittar på ”staden” som växt fram. Här, på denna sandiga, steniga plats, där plasttälten står på rad, och folk är hänvisade till att stanna inne i lägret, bor alltså över 60 000 barn.  Barn som varit med om saker jag inte ens kan tänka mig. Som lämnat sitt hem, sina vänner och sin trygghet bakom sig.

Det mest påtagliga när vi kommer in i lägret är alla barn. Var man än tittar springer det omkring barn i alla åldrar. En del av dem borde definitivt vara i skolan den tiden på morgonen. Och andra borde bara inte vara där. Bland sten, grus, smuts, bilar, utan något att göra eller någon som ser efter dem. När jag ser alla barn och raderna av tält som bara fortsätter så känns det nästan övermäktigt. Kan vi verkligen göra någon skillnad här?

Ganska snart inser jag att vi faktiskt både kan och gör det.

Fast i ett läger, utan rutiner, utan något att göra, utan mål och ovetandes om vad framtiden för med sig. Så ser verkligheten ut för de flesta av de barn och vuxna som bor i lägret. Men för de barn som kommer i kontakt med Rädda Barnens verksamhet är det annorlunda. Till vår förskola Rainbow kommer varje dag 320 barn i åldrarna 3-5 år för att få det vi i Sverige tar för givet att våra barn får. Lära, leka och utvecklas tillsammans med jämnåriga. Det som för oss är en naturlig del av barndomen blir här i lägret den stund av barndom man har varje dag.

Jag blir alldeles varm i hjärtat av att se barnen. Precis som på mina barns förskola leker de lekar, sjunger, gör ramsor, ritar, målar och lär sig saker. Framför allt så ler de, springer och  hoppar. Det verkligen spritter i de små benen. Och man känner att de i alla fall just där och då inte tänker på vad de varit med om, lämnat bakom sig eller livet i lägret.
Barnen säger till oss att det är ”happy time” att få vara på förskolan.

Samma känsla får vi när vi besöker de barnvänliga platserna för lite äldre barn, och fotbollsplanen och gymmet där tonårskillarna hänger. Alla platserna ger dem en stund av normalitet och avkoppling i kaoset. För en stund slipper de vara flyktingar och får vara just bara barn.

Teckningar i en av Rädda Barnens barnvänliga platser.
Texterna säger ”We’re refugees but we are going home” & ”Tomorrow is a better day”

Något annat som slår mig i lägret är människornas inställning. De gör sitt allra bästa för att upprätthålla en dräglig tillvaro. En del börjar jobba som volontärer för organisationer som Rädda Barnen. Det ger dem en summa pengar, men framför allt något att göra. Rutiner och mening. Andra öppnar små affärer där de säljer allt från frukt till godis, popcorn, luncher, mobiltelefoner eller leksaker. Vi ser till och med en tvättmaskin till salu på Main Road. Men utan elektricitet eller rinnande vatten lär det knappast finnas någon köpare till den inne i lägret.

Förutom aktiviteterna för barn och unga har Rädda Barnen en stor och betydande del i matudelningen i lägret. Varje morgon distribuerar våra kollegor bröd till ALLA som bor i Zaatari. Det är 24 ton bröd. Varje dag! Dessutom distribuerar Rädda Barnen matpaket till alla hushåll, två gånger i månaden. Det är enorma operationer, som logistik och uthållighet.

Matransonerna som Rädda Barnen distribuerar två gånger varje månad.

Det ”välkomstpaket” Rädda Barnen delar ut till alla som anländer till lägret.

Och förutom möten med barnen så är det just uthålligheten hos våra kollegor jag tar med mig därifrån idag. I månader har de arbetat dag ut och dag in under svåra omständigheter. De tar hand om barn och familjer som lever under svår stress. De arbetar med människor som är tvingade att leva tätt tillsammans, utan möjlighet att ta sig därifrån. De arbetar i en miljö som allt mer präglas av osäkerhet, både för dem som bor i lägret och för de som arbetar där. Och de gör det oförtrötterligt. Den styrka, uthållighet och positivitet de visar är inget annat än inspirerande.

Inget skulle vara möjligt utan givares pengar och organisationens arbete runt om i världen. Men de riktiga hjältarna är de som jobbar i Zaatari.

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen på plats i Zaatari Camp Jordanien

 

 

 

 

 

Här kan du läsa mer om hur vi arbetar i krig & katastrofer

Skänk en gåva till vårt katastrofarbete

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, flyktingfrågor, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Var är polisens barnperspektiv?

8 mars, 2013 Av Mikaela Hagan 4 Kommentarer

Ni har liksom jag kunnat läsa mycket i medierna den sista tiden kring att polisen stoppar personer i tunnelbanan och ber dem identifiera sig. Ett sätt för dem för att få tag i papperslösa. Oerhört kränkande både för de drabbade och för oss som land. Är det så vi vill ha det. Inte jag i alla fall.

Rädda Barnen anser inte att polisens uppdrag att effektivisera verksamheten och att utvisa fler papperslösa är förenligt med Barnkonventionen. I höstas välkomnade Rädda Barnen att papperslösa barn äntligen skulle få rätt till sjukvård och skolgång, men ser nu att dessa framgångar för alla barns rätt riskerar att tillintetgöras av gränspolisens agerande.

Jag och mina kollegor har träffat barn och ungdomar som inte, trots att de har en plats i skolan, velat gå dit på grund av sin rädsla för polisen. Så här säger en ung kille som levt som papperslös till Rädda Barnen,

- Man bli knäpp. Galen av att tänka på framtiden. Jag går inte i skolan, ingenting. Det går inte att tänka på framtiden. Dagarna går åt att tänka vad man ska äta på kvällen eller nästa dag. Många äter bara bröd och vatten. Jag är hela tiden rädd för civilpolisen, att de ska komma och ta mig.

Barnkonventionen gäller alla barn oavsett uppehållstillstånd eller inte. Ändå har barn utan papper länge varit utan grundläggande rättigheter som utbildning och sjukvård. Papperslösa barn lever ofta isolerade från samhället utan förskola, skola, fritidsaktiviteter eller ens mat för dagen. Rädda Barnen ser en stor brist i samhället vad gäller kunskapen om dessa barns rättigheter och villkor. Vi anser att barn utan papper ska ha rätt och tillgång till förskola, skola, hälso- och sjukvård, fritidsaktiviteter, socialt stöd och trygghet precis som andra barn bosatta i Sverige.

Sverige har skrivit under Barnkonventionen och därmed är vi skyldiga att se till att barnets rättigheter genomförs. Ansvaret att se till barnets bästa vid beslut som är en av Barnkonventionens grundprinciper gäller för alla myndigheter, institutioner och verksamheter där beslut om barn tas och där barn finns. Vi vet att verkligheten inte alltid ser ut så och att det fortfarande finns mycket att göra.

Barnkonventionen gäller även polisen precis som andra myndigheter i Sverige. Men hos gränspolisens lyser barnperspektivet med sin frånvaro. Det är för mig helt ofattbart att det inte är självklart att alla myndigheter har samma ansvar att inte kränka barns rättigheter. Vid alla beslut som fattas om ett enskilt barn ska barnets bästa och det enskilda barnets rättigheter beaktas. Detta gäller vid alla myndighetsbeslut. Det finns inga regler för hur och när tvångsutvisningar av barn får ske i svensk lag utan detta lämnas i stort sett till polisen själva att avgöra. 

Det känns ganska tröstlöst, det verkar inte spela någon roll eftersom gränspolisen i sina övergripande verksamhetsplaner, i regleringsbrev från regeringen och genom effektiviseringsprojektet REVA får signaler om att antal utvisningar ska öka.

Att opinionen nu bidragit till och medfört att polisen nu måste se över sina rutiner är dock glädjande. Jag läser bland annat idag i Svenska Dagbladet att  gränspolisen slutar med att kontrollera personer i Stockholms tunnelbana.

Frågan om tvångsutvisningar innebär en hel del etiska frågor i förhållande till polisens metoder som behöver belysas. För fortfarande tvångsutvisas barn.

Det behövs ett tydligt politiskt ställningstagande av riksdagspartierna. Rädda Barnen tycker att det borde vara självklart att barnets rättigheter ska komma främst, före att föra en effektiv utvisningspolitik. Det behövs ett större grepp kring frågan tvångsutvisningar och om de etiska dilemman som de innebär.

Rädda Barnens ungdomsförbund ordnar imorgon en demonstration för en mer human flyktingpolitik. Missa inte det om du befinner dig i Stockholm!

// Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , , , , , , , ,

Glädje och sorg blandat med ilska, försoning och skratt

4 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Nu har det gått precis ett år sedan jag kom hit som landchef for Rädda Barnen i Elfenbenskusten. Det har varit ett turbulent, intensivt och framför allt jätteroligt år. Nu när det gått lite tid har jag lärt känna arbetet och människorna här och också kunnat vara med och identifiera de viktigaste prioriteringarna. Vi har kunnat skapa ett team som drar åt samma håll. Franskan känns heller inte lika oövervinnerlig nu som i början.  Rädda Barnens arbete förbättrar livet för över en halv miljon barn och deras föräldrar och jag är med och bidrar. Det känns verkligen underbart!

Tillvaron här kan vara lite motig ibland och det är inte bara en dans på rosor. Det är varmt, så varmt och när det blir strömavbrott och fläktarna slutar fungera känns det olidligt. När internet krånglar och vi har många deadlines kan jag bli superfrustrerad och måste andas djupt, flera gånger. När taxibilarna kör om mig på insidan av trottoaren och kör ut i vägbanan just som jag ska svänga blir jag fullständigt rasande. Men när lilla Eric 10 år berättar hur Rädda Barnen hjälpt honom att få vård och hjälp av psykolog efter att ha blivit slagen av sin krigsskadade far eller Aisha 16 år förklarar hur hon lyckats ta sig bort från livet på gatan och fått lära sig om sina sexuella och reproduktiva rättigheter (den enskilda individens rätt att bestämma antalet barn och hur tätt dessa ska komma ) glömmer jag allt det där. Mina problem känns futtiga och överkomliga.

Ett år har gått och jag har lärt mig att här handlar människors tillvaro mycket mer om liv och död. Svängarna tas ut mycket tydligare. Glädje och sorg blandas med ilska, försoning och skratt. Likgiltighet är det dock sällan tal om.  Därför älskar jag mitt Afrika!

På nyårsafton lystes himlen över Abidjan upp av fyrverkerier. Det var tänkt att de skulle symbolisera det nya Elfenbenskusten som ett land med tillväxt och i utveckling. På vägen ut blev det tumult i den stora folkmassa som samlats för att fira in det nya året. 60 personer dog, varav flertalet barn. Svenska medier rapporterade under flera dagar så det är ingen nyhet för er. I samband med att vi förberedde ansökan for att stödja de drabbade familjerna blossade en diskussion upp på Rädda Barnen-kontoret. Var det rätt att ödsla så mycket pengar på en så kortsiktig sak som fyrverkerier? Sjukhuset som tog emot de sårade hade ju knappt kapacitet att ge dem vård. Vore det inte bättre att investera pengarna i hälsovården eller se till att det finns möjlighet for barnen att gå i skola frågar en av kollegorna upprört?  Jo, men vi behöver lite glädje och lyster någon gång ibland också, svarar en annan som inte riktigt håller med om att fyrverkerierna var att kasta pengarna i sjön. Det som lades ned på fyrverkerier hade i alla fall inte räckt till att göra några större förändringar i sjukvården. Och ta all julbelysning som kantar gatorna inte bara i centrum utan även i de fattiga områdena – de lyser upp tillvaron och får oss att tänka på lite annat en stund!

Knepigt, tänker jag och vet inte riktigt vad som är rätt och fel. Det är ju viktigt ändå att regeringens arbete leder till riktiga reformer som ändrar livet för de som har det svårt. Det får ju inte bara bli en fasad som gör att vi glömmer för en stund. Därför har Rädda Barnen börjat att följa upp hur mycket regeringen investerar i hälsovården för att lobba för en höjning. Idag går bara 5 % av den nationella bugeten till hälsosektorn. Rekommendationen är omkring 15 %, så till en del förklarar det varför det var så svårt att ge de sårade bra vård när de kom in!

Rädda Barnen stöttar de drabbade familjerna med psykosocialt stöd. Bidra du också!

Min kollega Eva Nordfjell har precis varit på besök från Sverige för att besöka Guiglo, en stad i västra Elfenbengskusten, för att följa upp ett av våra projekt i landet kring hur vi kan minska undernäring bland barn. På onsdag kan ni följa med henne dit här på Barnrättskämpebloggen.

//Helene Cassemar, Landchef för Rädda Barnen i Elfenbenskusten

Läs mer om Rädda Barnens arbete i Västafrika

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , , , , ,

Vi fortsätter tills polisen tar alla utsatta barn på allvar!

27 februari, 2013 Av Åsa Landberg 1 Kommentar

 

2009 gav jag och Rädda Barnen ut den första rapporten om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel Brott mot vuxna går före. Egentligen kom idén från några av de barn jag träffat på Rädda Barnen. Det de hade gemensamt var att de berättade att de utsatts för misshandel av en förälder och att de fått vänta alldeles för länge på få berätta för polisen. Några barn hade väntat i över ett år på att en polis skulle ha tid för dem.

 

Det barnen också hade gemensamt var att de kände att polisen och andra vuxna inte tog dem på allvar, inte tyckte att de var tillräckligt viktiga för att ge dem tid.  De var arga, besvikna och ledsna. Jag  blev också arg och besviken över hur de behandlades av rättsväsendet!

En lång utredningstid riskerar att få förödande konsekvenser, speciellt när en närstående är misstänkt. Ett barn som berättat om misshandel och inte blir hörd upplever att ingen tar det på allvar. Risken är stor att barnet hunnit glömma och har svårt att berätta när det väl kallas till förhör. Under väntetiden har barnet ofta kontakt med den misstänkte och kan pressas eller mutas att ta tillbaka sin historia. I värsta fall bidrar den långa utredningstiden till att barn fortsätter att utsättas för våld.

Barn som utsätts för våld inom familjen har sällan möjlighet att göra sin röst hörd eller att kräva sina rättigheter. Det är Rädda Barnens uppgift att hjälpa till att ge dem en röst. Ett sätt är att skriva ned det de säger och se till att det får spridning i media, så att allmänhet, politiker och beslutsfattare förstår.

Idag släpper Rädda Barnen den fjärde rapporten på samma tema. Den visar att betydligt färre barn får vänta än för bara några år sedan! 2009 tog en utredning om misstänkt barnmisshandel i genomsnitt 140 dagar, 2012 tog den i genomsnitt 82 dagar. Det är tydligt att det påverkansarbete som Rädda Barnen drivit gett resultat!

Men vi är fortfarande inte nöjda och vi tänker inte ge upp! Även om det blivit bättre så finns det fortfarande väldigt stora brister i delar av landet. I Falun, Södertörn, Kristianstad och Norrköping klarar man inte ens att utreda hälften av fallen inom den tid som lagen säger! Från polisanmälan till fällande dom kan ibland flera år passera. För även i domstol blir väntan alltför ofta lång för barnen. Vi föreslår därför ytterligare skärpningar av lagen. Rädda Barnen vill att den rekommendation som idag finns om att barn ska förhöras av polis senast inom två veckor när de misstänks vara utsatta för brott blir lagstadgad. Vi vill också att ett skyndsamhetskrav införs när brott mot barn behandlas i domstol.

Så hur länge kommer Rädda Barnen fortsätta att driva den här frågan? Svaret är antagligen – Så länge som det behövs! Så länge som det finns barn i Sverige som känner att polisen och andra vuxna inte tar dem på allvar, inte tycker att de är tillräckligt viktiga för att ge dem tid!

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Arkiverat under: aga, Barnmisshandel, Barnrätt, Sexuella övergrepp Taggat med:, , , , , , , , ,
« Äldre Inlägg