”Du ska vara glad för att du haft en sådan bra barndom.” – så brukar min mamma sammanfatta min uppväxt.

Att fylla tonåring kommer jag ihåg som något som ansågs stort när det var dags för mig. 13-årsdagen befann jag mig i en källartrappa hos en vän till mina föräldrar medan de satt i husets vardagsrum och söp. Jag var 23 år när jag insåg varför mina föräldrar jämt sov till klockan fyra på eftermiddagarna. Som femåring tog jag hand om mig själv, TV:n var min bästa vän och jag spenderade all tid framför denna eller i rollspelsvärlden på mitt 8-bitars Sega Master System. Min barndom är kantad av hot om våld samt fysisk och psykisk misshandel. Den dagen jag var gammal nog att göra motstånd slutade bråken med att jag blev inslängd i väggar och dörrar. Jag brukade rymma med orden att jag skulle anmäla min pappa till polisen. Jag vågade aldrig. Vi bodde i en småstad i Norrland och jag förväntande mig att ingen skulle tro på min historia. När jag kom hem sa min far iskallt: ”Jag ringde till polisstationen och sa: Min dotter kommer att komma in och anmäla mig för misshandel, så du kan väl bara skicka hem henne.”, ”Visst”, hade polismannen svarat. Jag kommer aldrig få veta om det var sant. Förmodligen inte. Men meningarna har satt sig i mitt medvetande för evigt och det är först på senare år som jag skaffat mig nya referensramar som klargjort för mig att min pappa sannolikt ljög. Jag anklagades också för att vara en snattare, att jag knarkade och att jag dessutom var jävligt ful. Jag visste mycket väl att jag varken snattat eller knarkat. Men det där sistnämnda. Den meningen etsade sig fast.

Idag kallas jag ”Snygg-Jessica”. Upprättelse eller bara sorgligt, det överlåter jag till andra att avgöra. Men jag har under åren jobbat hårt på en yta och karriär som ska bära bekräftelse och accepterande. Jag vågar säga att just ful-meningen var en brytpunkt i mitt liv. Ett bevis på hur värdelös jag var. Jag kom till ytterligare en brytpunkt i och med gymnasievalet. Det var ett val på liv och död. Stannade jag i min hemstad skulle antingen min pappa slå ihjäl mig eller jag honom. Jag sökte till en skola i Stockholm. På första urvalet kom jag inte in och jag såg ingen annan väg ut än att sätta punkt för mitt eget liv. Jag kom aldrig längre än tanken. Jag bestämde med mig själv att jag skulle göra allt för att klara intagningskraven på skolan jag sökt. På det slutgiltiga beskedet kom jag in. Mitt liv började den 15 augusti 1994, 16 år gammal, totalt stillös, nyinflyttad i Sveriges huvudstad och med föräldrarna 100 mil bort.

”Du ska vara glad för att du haft en sådan bra barndom.” Tack mamma.

På söndag klockan 21.00 på TV3 sänds sista avsnittet av ”Det blir bättre” där Peter Jöback berättar om hur det är att växa upp som barn till missbrukare. Efter programmet kan du chatta med experter från Rädda Barnen och RFSL. Du kan också läsa Karin Blomgrens tidigare inlägg ”Barn bär tunga hemligheter” och på söndag bloggar en av Rädda Barnens psykologer om ämnet.