Jag vet att vi gör en enorm skillnad Irak

”Jag är själv flykting från Syrien. Jag kom till den kurdiska delen av Irak för att söka skydd och i hopp om att få fullfölja mina studier på universitet. Men när det inte var möjligt hittade jag Rädda Barnen – eller de hittade snarare mig”

Klockan är åtta på kvällen, jag är på kontoret och siffror ”flyger runt” överallt. Det är en av våra dagliga utmaningar – att räkna ut vad vi har på lager, vad som kommer in och vad som går ut, och hur många produkter vi har kvar av varje. Ofta pågår dessa diskussioner och arbetet med att sammanställa långt in på natten.

Som Distribution Officer hos Rädda Barnen, har jag den privilegierade positionen att kunna ge direkthjälp till de människor som behöver det allra mest. I Irak betyder det just nu mat, vatten, liggunderlag, filtar, tvättbaljor och tvål.

Det är ett extremt varmt och dammigt arbete, det finns oändligt mycket att organisera och att hantera människor – både i vårt team och dem vi hjälper – är en massiv del av uppgiften. Varje dag hör jag människor berätta fasansfulla historier – hur de flydde sina hem med bara kläderna på kroppen och i tron om att de skulle dödas, hur de förlorat nära och kära samt vetskapen om att de inte vet om de någonsin kommer att kunna återvända hem igen. Oavsett hur varmt det är eller hur hektiskt vårt schema är, har finner jag tid över att till att lyssna till deras berättelser men det får mitt hjärta att gå sönder om och om igen. Jag sympatiserar alltid med dem vi hjälper. Och på många sätt kan jag relatera till det de har varit med om. Jag är syriska och flykting själv. Jag kom till den kurdiska regionen i Irak för min egen säkerhet jag också, och i hopp om att kunna avsluta min universitetsexamen. Men när det inte kunde ske så hittade Rädda Barnen mig en dag. Jo, faktiskt de hittade mig.

Jag var tillsammans med min mamma och vi väntade på att själva få vatten och bröd, när jag helt spontant och modigt frågade en i personalen om de behövde någon hjälp. Jag skickade över mitt CV och några dagar senare ringde de. Det var i februari och jag har arbetat dygnet runt sedan dess.

I Syrien studerade jag vid Aleppo Universitet dagen då universitetet bombades. Jag stod i kö för att registrera mig för att börja det sista året av min utbildning , när bomben slog ner. Jag minns att jag gav mitt pass och körkort till en vän som stod i kön tillsammans med mig, bad henne vakta min plats, medan jag gick till cafeterian för att handla något att dricka. Inne i caféet hörde jag den första explosionen, alla fönster blåstes ut och det var glassplitter överallt.  Jag sprang för livet och kunde ta skydd bakom träden när den andra bomben exploderade. Det var granatsplitter utspritt överallt och folk föll ner runt omkring mig. På något sätt klarade jag mig med livet i behåll.

82 människor dog den dagen, inklusive min vän som väntade i kön. Efter det beslutade vi oss för att lämna Aleppo, och så småningom nådde vi den kurdiska regionen i Irak. Nu hjälper jag massor av människor som har exakt samma eller liknande erfarenheter som jag – vuxna och barn som tvingats lämna sina hem i all hast för att söka skydd någon annanstans. Jag vet att jag har tur som är vid liv, och jag är mycket stolt över att kunna hjälpa dem som nu behöver hjälp med stöd, stöd som ofta är helt livsavgörande.

Vi arbetar hårt – de långa dagarna är ofrånkomliga i en sådan här massiv humanitär kris. Mitt team är oerhört hängivet, vi jobbar för varandra och de människor vi hjälper. Vi distribuerar stödet till skolor, övergivna och ofärdiga byggnader – överallt där det finns människor som har flytt sina hem.

För några dagar sedan delade vi ut hygienartiklar och sovsäckar till ett tiotal familjer som lever under en bro. I en sådan desperat situation som denna hittar folk tak över huvudet på alla möjliga sätt. Vägen framåt är lång för de fördrivna irakierna. Det som stärker mig och gör så att jag orkar arbeta på är att jag varje dag ser och hör att vi gör en enorm skillnad.

// Nourshan, arbetar som logistiker för Rädda Barnen i den kurdiska regionen i Irak.

Nourshan Irak

 

 

 

 

 

FAKTA

Flyktingkatastrofen i norra Irak saknar motstycke. 1,7 miljoner barn och vuxna har tvingats på flykt. Sedan 23 år arbetar vi i Irak och just nu är läget mer akut än någonsin. Barnen drabbas som alltid hårdast och behoven är enorma. I det akuta läget som råder fokuserar Nourshan och kollegorna nu på att dela ut vattendunkar, tält, mat och hygienartiklar i de värst drabbade områdena. Vi sätter upp barnvänliga platser dit barnen får komma och äta, leka, prata eller bara vara tillsammans med trygga vuxna och vi ger psykosocialt stöd. Vill du vara med och ge en gåva som möjliggör att Nourshan kan hjälpa fler på plats SMS:a hjälp100 till 72911 så skänker du 100 kronor till vår katastroffond.

Sms-hjälp - Vi har hjälpt 130 000 på flykt i Irak

”Tvingade mig själv att börja gå”

När jag var 14 år bröt striderna ut i min hemstad Bor i Sydsudan. Plötsligt var jag helt ensam. På nätterna sov jag i bushen och på dagarna kunde jag inte göra något annat än att ligga ner. Plötsligt sa jag till mig själv att här kan jag inte ligga, då kommer jag att dö, jag måste upp! Jag tog mig upp på benen och tvingade mig själv att börja gå. Kroppen ville inte men jag bara fortsatte. Jag gick till alla känslor var helt borta. Jag hade bara en tanke i huvudet, jag fick inte sitta ner för då skulle jag dö.

En dag passerade en man. Plötsligt vände han sig om efter mig. Vid det här laget kunde jag inte prata överhuvudtaget. Mannen lyfte upp mig och började att bära mig på ryggen. Han bar mig i dagar. När vi till slut stannade fick jag mjölk och vatten och kunde sedan sakta men säkert att börja prata igen. Krafterna kom tillbaka. Dagen efter kom jag till en plats där det fanns tusentals andra pojkar. Pojkar som också kommit bort liksom jag.  Sammanlagt var vi 20 000 ”försvunna pojkar” som flydde till Etiopien under kriget 1986.

Jag fortsatte med pojkarna till Etiopien. Jag blev sjuk många gånger men överlevde. Jag stannade till 1991 när jag var tvungen att fly igen när den etiopiska regeringen störtades. Jag rörde mig mellan Sudan och Uganda och tillbaka igen. Till slut hamnade jag i det kenyanska flyktinglägret Kakuma som många andra av de försvunna pojkarna. Där började jag min utbildning. Jag skapade mig en framtid. Jag blev klar med grundskolan när jag var 17 år och år 2 000 blev jag färdig lärare.

John2_EMBARGO18AUG14 gruppbild

”Hade inte sett mina föräldrar sedan jag var 14 år”

2007 kom jag tillbaka till mitt hemland för att leta efter mina föräldrar. De visste att jag levde och fanns i Kakuma. Jag hade inte sett mina föräldrar sen jag flydde striderna när jag var 14 år. Jag hittade dem i min hemstad. Det var en sådan glädje att återförenas igen. När striderna börjat hade de flytt över floden och gömt sig i veckor. De lyckades att ta sig hem när striderna var över.

Jag började att arbeta i fält hos Rädda Barnen i Bor. Det var innan Sydsudans självständighet, två år efter att det blivit eldupphör. Jag hade följt Rädda Barnens arbete i södra Sudan innan, under och efter konflikten och jag hade stor respekt för organisationen. Jag specialiserade mig inom barns rätt till trygghet och skydd. Jag började snart att fokusera på flyktingbarn, jag hjälpte barn som separerats från sina familjer under konflikten att återförenas med sina familjer och med att bygga upp barnvänliga platser i lägren.

”Det känns som vi verkligen skapade historia”

2012 började jag på vår verksamhet i Maban. När striderna bröt ut i december 2013 hjälpte jag till under krisen i Bor och reste sen vidare till Nimule för att jobba med teamet som hjälpte alla de människor som flydde över gränsen till Uganda. Det känns som vi verkligen skapade historia under de fyra månaderna. Vi återförenade många, många barn med deras föräldrar eller familjer. Det går inte ens att föreställa sig hur många ensamma barn som fanns där innan vi kom dit. Det var chockerande.

Nu arbetar jag i lägret i Awerial med barns rätt till trygghet och skydd, särskilt med våra barnvänliga platser. En vanlig dag vaknar jag runt sju på morgonen och dricker lite te innan morgonmötet klockan åtta. Vid nio beger jag mig ner till våra fyra barnvänliga platser. Det är trygga ställen där barn kan lära sig och leka. Under dagen rör jag mig mellan platserna för att se att barnen mår bra och känner sig trygga. Jag avrundar dagarna i lägret runt klockan 17, men oftast arbetar jag sen framför datorn fram till klockan 23 då jag somnar i mitt tält. Det är långa dagar, men jobbet är min passion. Jag får motivation från mitt förflutna.

Det jag gått igenom gjorde att jag ville arbeta med Rädda Barnen och det är mina erfarenheter som driver mig varje dag. Jag vill hjälpa alla barn jag ser, precis som den där mannen som hjälpte mig. Jag har aldrig kunnat fortsätta om det inte hade varit för honom. Det här bara var tvunget att bli mitt jobb. Jag uppskattar särskilt att lära barn om sina rättigheter. Jag tycker att det är viktigt att verksamheten bygger på vad barnen själva vill. Det är viktigt att lyssna på deras uppmaningar till oss, att vi hör dem. Därför har jag startat en verksamhet där barn har möjlighet att lyfta sina frågor och att de ges möjlighet att diskutera dessa med vuxna i sin omgivning och med personal på Rädda Barnen.

//John Garang, Rädda Barnen i Awerial

Fotograf: Dorothy Sang

 

FAKTA
John Garang var en av tusentals ”försvunna pojkar” som flydde inbördeskrigets Sudan till Etiopien under 1980-talet. Efter år på flykt mellan olika länder utbildade sig han till lärare i Kenya. I dag är John Garang 43 år och arbetar sedan sju år för Rädda Barnen i södra Sudan. För tillfället arbetar han i flyktinglägret i Awerial med barnvänliga platser. Platserna ger barnen möjligheter att leka, prata eller bara vara tillsammans med trygga vuxna. John Garang är en av tusentals personer som på olika platser runt om i världen arbetar i fält för Rädda Barnen.

Läs mer om hur Rädda Barnen arbetar med familjeåterförening av flyktingar  

 

”Jag överlevde Saddams kemiska attacker 1988…”

”Jag överlevde Saddams kemiska attacker 1988, i min vildaste fantasi kunde jag inte tro att jag skulle få uppleva en kris som den vi står inför i Irak i dag ”

Mar Yousef kyrka i Erbil i norra Irak är packad med människor som ligger på tunna mattor och filtar eller rakt upp och ned på trägolven.

Mödrar vaggar gråtande spädbarn, barn ser med tom blick ut över det tryckande rummet till världen utanför, sommarlovet tog ett abrupt slut, medan deras föräldrar desperat försöker att fundera ut familjens nästa drag.

De flesta här söker all hjälp de kan få, de har flytt striderna längre västerut, hals över huvud med den turen att undkomma med livet i behåll.

Dessa personer vet alltför väl att de är de lyckligt lottade. Inte alla hade samma tur eller möjlighet. De flydde städer som Qaraqosh – nu skådeplats för blodigt krig, nu under kontroll av väpnade grupper, via bil. Utanför stadsgränserna finns det fortfarande hundratals människor som väntar längs vägen, varav många till fots, desperata för att bli insläppta till den kurdiska huvudstaden.

Varje övergiven byggnad eller oanvända husrum jag ser på min väg verkar fungera som temporär bostad till människor som flytt striderna.

En del väntar på att komma in i Erbil, andra är på väg till andra delar av landet.

Bredvid en övergiven byggnad på huvudvägen in till staden, möter jag en gravid mamma på väg att föda, som sitter nervöst bredvid sin man. Han känner sig helt hjälplös. Mamman berättar att hon känner sin bebis hjärtslag bli allt svagare och svagare.

Strax intill pratar jag med en pappa som precis haft en stroke, har diabetes och högt blodtryck. Han är helt uppgiven och säger att all optimism inför framtiden nu är borta.

Spänningen är påtaglig och det är enorm förödelse överallt.

Jag är en irakisk medborgare som har arbetat för Rädda Barnen i sjutton år. Jag och min familj fördrevs redan 1988 efter att ha flytt och överlevt en av Saddams kemiska attacker i min barndomsstad, Halabja. Att jag skulle få uppleva en kris som denna – där så många människor flyr hals över huvud, med sådan skräck i deras ögon, kunde jag inte föreställa mig i min vildaste fantasi.

Jag är rädd för min nations framtid och för samhällen som de Yazidis, varav många invånare just har blivit befriade från Mount Sinjar efter att Sinjar föll. Dussintals barn hann dessförinnan dö av uttorkning på berget. Nu flyr de flertalet av de överlevande in i Syrien. Ett annat land i fullt krig!

Religiösa och etniska minoriteter som Yazidis är de senaste offren i denna snabbt eskalerande humanitära kris i Irak, som har drabbat mer än 1,2 miljoner människor redan – varav mer än hälften av dem barn – som blivit fördrivna i drygt två månader. Det är en hastighet av omkring 20 000 människor per dag.

Detta är utöver de 230 000 syrier som har flytt till Irak på grund av kriget på andra sidan gränsen.

Och detta händer nu mitt i sommaren, när irakiska barn ska leka på gatorna, sparka fotboll och umgås med sina vänner. Familjer ska semestra i städer som pittoreska Shaqlawa, känt för sitt svala sommarklimat, lummiga trädgårdar och varma källor.

Istället har Shaqlawa idag blivit en anhalt för människor som flyr våldet. Familjer som tidigare varit där på semester. Nu är de tillbaka igen, men denna gång är upplevelsen något helt annat. De söker istället skydd och måste förlita sig på hjälporganisationer som Rädda Barnen.

Med den hastighet med vilka händelserna inträffade var omöjlig att förutse, vilket innebär att många myndigheters lager redan nu börjar ta slut eller redan har tagit slut!

Rädda Barnen har lyckats nå mer än 100 000 fördrivna irakier, bara 14 000 under den senaste veckan. Mina kollegor har delat ut vatten, sova-kit och hygienartiklar som tvål och tandborstar.

Men behoven är akuta. Antalet Irakier som behöver vårt stöd är många många fler.

Flera läger finns nu utspridda längs gränsen till Kurdistan vilka också har dåligt med resurser om några. Flera av lägren ligger mitt i frontlinjen och har tömts på alla resurser på grund av detta medan andra läger enbart just nu kan erbjuda minimalt med rent, rinnande vatten, grundläggande hälsovård.

Detta är problem som bara kan fastställas med mer pengar och resurser, och nu är det dags att omvärlden reagerar.

Inte bara för att de fördrivna kämpar för att överleva dag för dag, de vet inte hur länge de kan stanna var de än befinner sig, om de kommer att behöva fly igen eller om deras liv någonsin kommer att återgå till det normala.

När och hur det slutar vet ingen. Vad vi vet är att vi är i desperat behov av ökat humanitärt bistånd för att hålla folk vid liv.

Vägen framåt är lång och det internationella samfundet måste nu öka takten för att rädda Irak innan landet faller bortom reparation.

// Aram Shakaram,  Rädda Barnens chef för programutveckling och kvalitet i Irak

Aram Shakaram

 

 

 

 

 

FAKTA

Rädda Barnen har varit verksamma i Irak i 23 år och arbetar från fältkontor i Erbil, Dohuk, Sulaymaniyya och Basra. Vi arbetar med att ge stöd till barn och familjer såväl i det kurdiska självstyret i landets norra del som i andra delar av Irak.

• Vi har delat ut hygienartiklar, vattendunkar, tält och nödproviant i de värst drabbade områdena. Sammanlagt har vi sett till att drygt 115 000 människor fått hjälp och stöd sedan striderna inleddes i början på juni.

• Fördelat av 3 970 hygienpaket / dunkar i Sharia, Dohuk

• 6 000 vattenflaskor

• Kex till 1000 barn

• Barnvänliga platser: 426 barn inskrivna i Garmawa Camp (Erbil, Sulaymaniyah)

 

Vill du hjälpa? Ge en gåva till vår Katastroffond för att ge hjälp och stöd till barnen i Irak. Du kan också sms:a Akut100 till 72911 så bidrar du med 100 kronor eller sms:a Akut200 till 72911 så bidrar du med 200 kronor.

 

 

Det är dags att barns rättigheter tas på allvar i EU

Om exakt 10 dagar är det val till Europaparlamentet. Redan nu kan du förtidsrösta, tex på ditt bibliotek, men den 25 maj är den stora valdagen då det avgörs vilka 20 svenska representanter från olika partier som ska vara med och driva fram EUs politik.

Rädda Barnen har varit aktiva med att driva barnrättsfrågorna på EU-nivå i över 20 år. Själv har jag jobbat med dessa frågor sedan 2007 och har kunnat se hur barns rättigheter sakta men säkert respekteras mer och mer. Sedan år 2000 har EU tagit fler och fler kliv mot att säkerställa att barns rättigheter genomsyrar all dess politik, men fortfarande är det mycket kvar att göra. Man kan tycka att det är anmärkningsvärt, med tanke på att alla EU:s medlemsstater har antagit FN:s konvention om barnets rättigheter barnkonventionen, men så är det. I många beslut som fattas på EU-nivå idag så negligeras barns rättigheter. Detta trots att EU sedan december 2009 har en portalparagraf i sin ”grundlag”, det sk Lissabonfördraget, att EU ska verka för att stärka och skydda barns rättigheter.

alla samlade på EU sem 12 maj

Rädda Barnens seminarie om barnrätt 15 maj på Europahuset i Stockholm. Deltagare var Fredrick Federley (C), Linnéa Engström (Mp), Jenny Sonesson (Fp), Birgitta Sevefjord (V), Henrik Ehrenberg (Kd), Anti Avsan (M) och Carina Ohlsson (S)

I och med Lissabonfördraget har också Europaparlamentet fått mer makt och är nu den lagstiftande institutionen inom EU, tillsammans med ministerrådet. Detta betyder att parlamentet, och enskilda parlamentariker, har mer att säga till om och därför är väldigt viktiga att ha med på båten för att säkerställa barns rättigheter på EU-nivå.

För att se hur de svenska kandidaterna till Europaparlamentet ställde sig till olika barnrättsfrågor, och hur villiga de är att driva dessa när de har blivit invalda, skickade vi ut en enkät till dem. Vi skickade den till 39 toppkandidater för de partier som är representerade i Europaparlamentet idag (m, c, fp, kd, s, mp, v och pp) samt Feministiskt Initiativ. Glädjande nog har över hälften, 22 stycken, svarat.  Något som gjorde mig väldigt positivt överraskad var att nästan alla har i sina svar inte bara nöjt sig med att svara ja eller nej, utan även lämnat kommentarer, något som tyder på ett äkta engagemang.

Överlag är kandidaterna väldigt positiva till att driva barnrättsfrågorna och kan tänka sig att ta och stötta olika initiativ. I vårt arbete inför EU-valet, har vi valt att fokusera på tre områden, som vi anser var av extra vikt ur ett barnrättsperspektiv och där EU kan göra mer än idag – romska barns rättigheter, rättigheter för barn på flykt och att alla länder ska ha ett heltäckande förbud mot barnaga. Frågorna fokuserade därför främst på dessa tre områden. Det var också tydligt att dessa frågor väckte stort engagemang hos kandidaterna.

Många ansåg tex att säkra vägar till Europa för flyktingar är en av de viktigaste frågorna att driva inom asyl- och migrationsområdet. Detta är en ny fråga för Rädda Barnen, där vi under förra året tog fram filmen ”Den okända vägen” tillsammans med fyra killar som kommit till Sverige på olika sätt, alla hade det gemensamt att det var extrem farliga vägar, särskilt för barn.

Även romska barns rättigheter väckte stort engagemang, där många uttryckte behovet av ökat fokus och att säkerställa att medlen som finns för att främja romers integrering i samhället verkligen används och inte försvinner i korruption.

Att arbeta för att fler länder ska få ett förbud mot barnaga var alla villiga att ställa upp på, precis som att säkerställa att frågan tas upp i olika rapporter från Europaparlamentet. Många skrev i sina svar att detta är en grov rättighetskränkning och att det är villiga att vara väldigt aktiva och prata med kollegor från andra länder för att driva på nationella lagstiftningar.
Sammantaget måste jag säga att jag blev positivt överraskad över denna enkät. Det gäller både hur många som svarade på den, att så många tog sig tid att skriva personliga kommentarer och att alla har ett så starkt rättighetsperspektiv och ser vikten av att barnets rättigheter finns högt på EUs agenda.

IMG_5620

                                      Fredrick Federley (C) och Linnéa Engström (Mp) kandiderar till Europaparlamentet

Vi på Rädda Barnen kommer givetvis följa upp våra kommande parlamentarikers arbete, och säkerställa att de lever upp till de fina ord de skrivit i enkäten. Vi kommer att skicka information, ha möten och gå ut i media, allt för att de inte ska glömma barns rättigheter när de väl är på plats i Bryssel och Strasbourg.

Jag vill avsluta med att rikta ett stort TACK till alla er som tog er tid att svara på vår enkät och skicka med er uppmaning – det är dags att gå från ord till handling och säkerställa att alla barn i EU får sina rättigheter tillgodosedda. Vi hoppas att vi får se betydligt starkare skrivningar och uttalandet från parlamentet, och inte minst från de svenska ledamöterna, i framtiden och att Barnkonventionen blir ett levande dokument inom EU, vilket inkluderar att man också utarbetar former för att försäkra sig om att man har tagit in barn och ungas åsikter i olika frågor innan man fattar beslut. Därför kommer vi på Rädda Barnen att se till att alla 20 nya svenska Europaparlamentariker får varsitt exemplar av vår enkätstudie Ung Röst, där 25 000 barn och unga i Sverige har svarat på frågor om hur de upplever att deras rättigheter tillgodoses i sin vardag. Jag hoppas verkligen att alla läser den noga, tar den till sig och använder den som ett underlag om vilka frågor som är viktiga att fokusera på, inte bara i Sverige utan i hela EU.

//Karin Fagergholm; jurist/tematisk rådgivare EU/God samhällsstyrning för barn

Karin 12 maj

 

 

 

 

 

Enkäten genomfördes under de två sista veckorna i mars. Den skickades till toppkandidater inom alla partier som är representerat i Europaparlamentet samt Feministiskt initiativ. Sammanlagt skickades 39 enkäter ut, 22 svarade:

  • Socialdemokraterna: Anna Hedh, Marita Ulvskog, Olle Ludvigsson, Jens Nilsson, Jytte Guteland, Aleksander Gabelic, Ellinor Eriksson
  • Miljöpartiet: Linnea Engström, Bodil Ceballos, Max Andersson, Isabella Lövin
  • Moderaterna: Gunnar Hökmark, Anna Maria Corazza Bildt
  • Folkpartiet: Cecilia Wikström, Jasenko Selimovic, Jenny Sonesson
  • Centern: Fredrick Federley, Kent Johansson
  • Kristdemokraterna: Ebba Busch Thor, Desirée Pethrus
  • Vänsterpartiet: Malin Björk
  • Piratpartiet: Amelia Andersdotter
  • Feministiskt Initiativ: Soraya Post

Dessutom svarade Marit Paulsen per mail, tackade för frågorna, men besvarade inte enkäten då hennes huvudfokus kommer att ligga på andra frågor. Hon var dock villig att ta upp barnrättsfrågor då det var relevant.

 

Föräldrarnas ekonomi får inte styra barnens fritid

Vi, Ludvika-Smedjebackens lokalförening startade 2011, och är en ganska nystartad förening. För oss kändes det viktigt att synas lokalt, dels för att få fler nya aktiva men framförallt för att visa att vår lokalförening finns som en barnrättsaktör i våra kommuner. Vi ville göra skillnad för barnen. Vårt Skridskotek är ett sådant exempel. Vi vet att många fritidsaktiviteter för barn kostar pengar. Och vi vet att många familjer inte har råd att köpa skridskor och skidor till sina barn. Skridskoteket är en utlåningsverksamhet för barnfamiljer där skridskor och längdskidpaket finns för utlåning. Hit kan barn komma och låna skridskor, skidor och hjälm i upp till tre veckor i sträck. Dessutom har vi kläder och skor som vi skänker till dem som behöver det. Sist jag tjänstgjorde i lokalen, var det nästan 30 personer i kö utanför när jag kom dit för att öppna. Skridskoteket var nästan tömt på skridskor och längdskidpaket. Ett bevis på att vår verksamhet verkligen behövs!

Rädda Barnen arbetar hårt för att alla barn oavsett uppväxtvillkor ska ha samma möjligheter att delta i skolans aktiviteter och fritidsaktiviteter. Därför har vi varit noga med att ha avgiftsfria aktiviteter och rikta dem till alla barn i våra kommuner. Vi ser till att anordna lovaktiviteter, läxhjälp, barnloppis och bussresa till Astrid Lindgrens Värld. Helt enkelt aktiviteter som är bra och roliga för barnen!

Sommardag Rädda Barnen valkampanj

På våra lovaktiviteter deltar ibland hundratals barn och Skridskoteket används flitigt av barnfamiljer inför till exempel friluftsdagar och skolans obligatoriska skridskoundervisning på idrotten. Genom våra aktiviteter har vi kommit i kontakt med många familjer som lever under knappa ekonomiska förutsättningar och fått ta del av deras situation.
Att arbeta med påverkansarbete i barnfattigdomsfrågan känns som en viktig utveckling av vårt arbete. Det blir som en förlängd arm av vårt direktstödsarbete – att alla barn ska ha rätt till en uppväxt på lika villkor och att inget barn ska diskrimineras på grund av familjens ekonomiska situation.

Det påverkansarbete vi gjort hittills har handlat mycket om att vi synts en hel del i lokal media kopplat till våra direktstödsverksamheter. Vi försöker alltid lyfta frågan kring ekonomisk utsatthet när vi blir intervjuade. Vårt arbete har lett till att politikerna, framförallt i Ludvika, vänt sig till oss. Vi har blivit inbjudna till såväl partipolitiska grupper som kommunstyrelsens arbetsutskott.

I samband med valet och kampanjen ”Bryt Barnfattigdomen” gör vi en särskild satsning i vår lokalförening att tydligare arbeta med påverkansarbete i barnfattigdomsfrågan. Vi vill se att kommunerna tar ett helhetsgrepp kring frågan. Genom det kontaktnät med barn och föräldrar vi fått genom våra direktstödsverksamheter känner vi oss mycket stärkta i det.

Eleonor Ludvika

//Eleonor Hedlund, Ordförande Rädda Barnen Ludvika-Smedjebacken

 

Dag 2- Flicka eller pojke är irrelevant – du är människa oavsett kön

Klockan är snart midnatt. Vi är tillbaks i Dhaka, på hotellet jag lämnade för bara två dygn sedan. Känns som om det var minst ett halvår sedan. Alla intryck och fantastiska, men också mycket jobbiga möten, jag haft förmånen att ha i Rajshahi har nu börjat sjunka in så smått och satt sina spår. Det är dubbelt, jag gör korta stopp hos andra människor, lyssnar på starka berättelser, som inte är bara berättelser, utan livsöden som är på riktigt och sedan vinkar jag hej då till fnittrande barn, som gapar med öppna munnar över mitt västerländska utseende. De är kvar och jag reser vidare. Mitt liv hemma i Sverige känns som en dröm med en viss sur eftersmak. En sådan här resa ger verkligen perspektiv. Det är en klyscha jag vet, men likväl så känns det. Det är verkligen märkligt hur livet pågår över hela världen men att förutsättningarna är så olika.

Idag bär jag med mig mötet med de religiösa ledarna i byn Tanore.

BAN_ML68547 rel ledare i grupp närbild
Efter en obeskrivligt vacker färd genom risfält efter risfält, kom vi fram välbehållna.

BAN_ML68515 risodling

Varje gång man sätter sig i minibussen är det en fara för vårt liv. Halva tiden går åt att hålla andan och knipa ihop ögonen så hårt du bara kan. Jag tänker konstant att antingen dör vi eller dem, i de mötande rickshaws eller cyklisterna, som samsas om utrymmet.

Här träffar jag fem kloka och inspirerande män.

BAN_ML68554 rel ledare i grupp

Fyra av dem imamer och en av dem hindu. Hettan är obeskrivlig men dessa stiliga män i sina kritvita kaftaner har inte en skrynkla! Rädda Barnen samarbetar med religiösa ledare i ganska många länder och de är en viktig del av arbetet med att förändra attityder och hur vuxna tänker kring barn och deras rättigheter

BAN_ML68590 mamunur

 - Alla har rätt att leva sitt liv på bästa tänkbara sätt. För oss är det inte viktigt om det är flickor eller pojkar utan en människa, oavsett kön. Då blir allt annat irrelevant, säger Mohammad Mamunur Rashid, Vice ordförande.

Dessa tankeväckande män berättar att de sedan 2011 arbetar tillsammans och nu utbildar och för vidare till föräldrar, lärare och flickor och pojkar att;

- gift inte bort flickor under 18 år
- behandla flickor och pojkar lika
- utbildning är A och O

Moskéerna ger dem en fantastisk möjlighet att nå många. De har veckovisa möten där de enträget förmedlar informationen om sexuella övergrepp och vikten av att förebygga till sina åhörare.

 

BAN_ML68600 Nirmol Kumar Mondal

 

- En chans att nå så många är det inte många som har och det kan vi inte bara nonchalera.  Det har tagit tid men nu ser vi att alla 200 imamer gör detta en gång i veckan, fortsätter Nirmol Kumar Mondal, Sekreterare

Utöver detta jobbar de med pappagrupper, för att öka medvetenheten och ge pappor viktig utbildning i förebyggande åtgärder samt att i hur de kan förhindra våld och barnäktenskap bland annat. Idag är de en mycket respekterad grupp och byborna kommer ofta för att få råd och stöd när de upplever att de brister eller känner sig osäkra på något. De frågar oss ivrigt hur vi arbetar i Sverige och vi berättar om mamma- och pappagrupper, föräldragrupper samt att pappan uppmuntras att följa med sin gravida fru till barnmorskan, profylaxkurser och sedan att de även deltar på förlossningen. Kunde vi till och med våga oss på att prata om kvinnokroppen samt sexuellt samspel med dessa män under intervjun undrar jag för ett kort tag? Det visade sig inte vara några som helst problem. Tänk att man kan ha sådana fördomar, det får mig att skämmas. De blir imponerade över Sverige och känslan jag får är att de kommer berätta detta vidare. Jag är jätteimponerad över att i alla möten vi haft är viljan att dela med sig, diskutera och utbyta kunskap oerhört viktigt.

Innan vi går lägger Mohammad Ali, Imam och medlem i gruppen av de religiösa ledarna.

- Förresten, vi har en låda också där de som inte vill eller vågar prata öppet kan skriva ner sina problem och tankar som de sedan kan lägga i lådan.
BAN_ML68596 Mohammad Ali

Nästa stopp är hos the untouchable dvs de lägsta av de lägsta i Bangladesh. Kan förutsättningarna vara värre tänker jag. Ja, det visade sig att det kunde det. En folkgrupp som inte accepteras av någon utan man bor i egna små områden mitt i Rajshahi utan någon närmare kontakt med omvärlden. Jag träffar Shiba som är 15 år.

shiba the untouchable

Han är sedan ett år en av medlemmarna av ungdomsgruppen som med stöd av Rädda Barnen arbetar för bättre förutsättningar för flickor och pojkar.

- För ett år sedan hade jag aldrig suttit bredvid en flicka eller pratat med flickor som inte varit min mamma eller mina småsystrar, säger Shiba.

Han blev en dag uppmuntrad att komma på ett ungdomsmöte för att lära sig mer om vikten av utbildning och förebyggande arbete mot sexuella övergrepp och våld mot flickor och pojkar.

- För mig var det självklart att gå med. Jag tycker det är jätteviktigt att vara med och få en chans att kunna påverka och förändra för framtiden, inte minst för mina systrar, fortsätter Shiba.

Jag hajar till för plötsligt hör jag att han berättar att han själv har besökt tre familjer som varit på väg att gifta bort sina minderåriga döttrar. Har jag hört rätt? Jo, det stämmer, han gick själv. Vilken modig kille! Det visar sig att han fick komma in och sätta sig ner och diskutera med familjen. Han berättar vidare att de lyssnade till honom men att de inte ändrade sig så han fick gå hem och på mötet ta upp detta så de tillsammans kunde ta det vidare. Jag kan inte annat än av att slås av den styrka denna pojke visar. Jag känner ett oerhört hopp. Vad alla är överens om, av de jag träffat hittills, är att de tar tid men känslan av att kunna påverka och förändra gör att man vill och orkar fortsätta.

//Victoria Nordansjö Pr-ansvarig Rädda Barnen

vic i vardagsrum

 

 

 

 

Läs mer om vårt arbete i Bangladesh och i övriga världen när det gäller sexuella övergrepp mot barn www.raddabarnen.se/minkropparmin

Dag 3 – Hassan är min bästa vän

Det är svårt här, ikväll känns det extra tungt. Vet inte om livet i Bangladesh håller på att komma i kapp mig. Det har varit en riktigt tuff dag. Jag fick bita ihop allt vad jag bara kunde för att inte börja storgråta i dagens sista intervju.

BAN_ML69073 rohan

 

Jag träffade Rohan, 11 år gammal, som bor på Dhakas järnvägsstation sedan han var 4 år gammal. Han är född i norra Bangladesh och bodde också där med sin familj sina första år. Det som sedan hände var bara en fullständig ofattbar katastrof. Något som jag som mamma aldrig skulle kunna överleva tror jag. Rohans hus låg i närheten av tågstationen och en eftermiddag lekte han tillsammans med sin storebror i ett av tågen som stannat för natten.

BAN_ML69047 Kamalapur Railway Station in Dhaka

- Jag och min äldre bror lekte som vi brukade i tågen men sedan ropade min mamma att min bror skulle komma. Jag fortsatte leka och plötsligt började tåget rulla, berättar Rohan.

Tåget stannade inte förrän nästa morgon på slutstationen i Dhaka. Sedan dess har han bott där tillsammans med runt 500 andra barn, idag när vi var på besök, är siffran 300 andra gatubarn. Det varierar. Sedan 11 dagar har han kommit till Rädda Barnens center, där får han sova, äta och under några timmar studera. Övrig tid under dagen försörjer han sig så gott det går genom att bära resenärers bagage. Men det är en ständig kamp för de äldre och större barnen knuffar allt som oftast undan honom. Och är det inte de större pojkarna som trakasserar honom så är det polisen. Det är också jättesvårt att hålla sig ren, vilket han upplever är extremt obehagligt. Det är också vanligt med gängbildningar och ficktjuvar. Droger är jättevanligt och flera av vännerna har frågat om han inte ska prova, men hittills har han sagt nej.

- Jag drömmer om att bli doktor i framtiden, fortsätter Rohan.

Hur han ska lyckas bli det har han inget svar på. Han har en bästa vän, Hassan, som han träffat på ett tåg. De ses varje fredag när han kommer och hälsar på Rohan på stationen. Han är nämligen inte ett gatubarn utan bor hemma med sina föräldrar och syskon. Han kan bara komma på fredagar, för då är han ledig från skolan.

Jag tänker är det Rohans väg ut eller är det bara en tillfällig flykt när vännen är på besök. Jag tackar honom jättemycket för att han velat prata med oss och sedan följer han oss till vår bil. Klumpen i magen bara växer, Rohan stannar kvar tillsammans med de andra, jag sätter mig i min luftkonditionerade bil och låser bildörren. Det känns som en dålig film. Vit överklasskvinna vinkar glatt farväl… det blev ingen middag ikväll. Jag fick inte ner en bit!

//Victoria Nordansjö Pr-ansvarig Rädda Barnen

vic i vardagsrum

 

 

 

 

 

Läs mer om vårt arbete i Bangladesh och i övriga världen när det gäller sexuella övergrepp mot barn www.raddabarnen.se/minkropparmin

Dag 4 – Mamma vi är i Indien…

Idag är det vår sista dag! En märklig känsla bara det. Om några timmar ska jag sätta mig på ett plan till Sverige igen. Dagen började mer eller mindre dramatiskt. Vi behövde åka tidigt i ottan för att inte fastna i trafiken. Vårt mål med dagen var att besöka vårt trafficking center utanför Dhaka där det i dagsläget bor 21 flickor under 18 år. Vi har tre skyddade boenden totalt i Dhaka med omnejd som koncentrerar sig främst på flickor som drabbats av trafficking samt sexuella övergrepp och andra våldsövergrepp.

trafikkaos 2

Trafiken var tät redan utanför vårt hotell och de närmaste två timmarna spenderade vi inom Dhaka. Jag har börjat känna igen mig mer och mer när vi varit ute och åkt och jag insåg plötsligt när jag lyfte blicken att vi inte rört oss nämnvärt när det gått två timmar! Det stod praktiskt taget still.

BAN_ML68984 ännu mer myller

Till slut efter fyra timmar var vi framme. Helt vimmelkantiga trillade vi mer eller mindre ur bilen. Solen stod som högst och det gick knappt att andas. Men till skillnad från våra övriga besök var det här en institution som låg skyddat och bakom grindar med en stor trädgård. Möten med personalen och flickorna kunde därför ske under träden som gav viss svalka.

Här arbetar tre husfruar, en föreståndare, en kurator och en lärare på heltid. Till det tillkommer ytterligare en psykolog som arbetar i Dhaka men som besöker centret då och då när det behövs. Alla bor med flickorna förutom läraren som bor i byn. Först träffar jag personalen och jag känner instinktivt att detta är kvinnor som har lång erfarenhet och dessutom visar på ett fantastiskt engagemang, kunskap och värme för flickorna. Jag undrar lite försiktigt hur just dessa flickor befinner sig här. De berättar om arbetet med vår uppsökande verksamhet på bordeller i Indien, det kontinuerliga arbetet vid gränsen mellan Bangladesh och Indien, samarbetet med gränspolisen men också samarbetet med polisen och polisstationer runt om i landet där flickorna ibland hamnar av olika anledningar samt att rättssystemet också fångar upp flickor och då vänder sig till oss. Och vad händer sedan? frågar jag vidare.

- Först när flickorna kommer hit ser man självklart till deras akuta behov, de läkarundersöks, de träffar kuratorer och det görs en psykologisk utvärdering samt att vi försöker få fram hur länge de gått i skolan, om alls. Sedan, beroende på behov, görs en individuell handlingsplan och då är flickorna med och utformar den. Sedan tar en process vid där vi närmar oss flickorna. Det behöver vi göra på olika sätt för alla flickorna, berättar Ummya Kulsum kurator på centret på centret. 

Det förstår jag snabbt att här handlar det om mycket traumatiserade flickor och det tar tid för dem att öppna upp och våga berätta samt att förtroendefrågan är A och O. Det beskriver flera av flickorna senare under eftermiddagen att här är första gången i deras liv som någon lyssnat på dem och eller visat kärlek. Så enkelt som att någon tittar dem i ögonen har tidigare inte hänt. Flickorna visar mig runt.

BAN_ML69141 sovsal

De sover i sovsalar och varje säng har jättefina överkast i starka färger. Vi befinner oss i ett område där textilproduktionen är den huvudsakliga sysslan och det går inte att missta sig på. Även om institutionen är enkel så är min upplevelse att allt är väldigt smakfullt och gjort med omtanke för att flickorna ska må bättre. Rudi 15 år har målat en fantastisk teckning med alla flickorna inklusive personalen på centret. Hon berättar att hon jobbat med den i flera månader. Hon är verkligen duktig och när jag berömmer henne, annars väldigt blyg, spricker hela hennes ansikte upp och hon fullkomligt strålar.

BAN_ML69125 center utanför dhaka

Ummya, som arbetat som kurator i 25 år och här de senaste tre åren, berättar vidare att hon följt 150 barn, i genomsnitt stannar flickorna i 6 månader om inte en rättsprocess föreligger, under hela perioden arbetar personalen även med familjerna för att förebereda för en återförening. Jag undrar hur hon klarar att säga hej då till flickorna. Hon håller med om att det är tungt men att hon också är medveten om att det här är hennes jobb. Flera av dem brevväxlar hon med och många har hon också telefonkontakt med kontinuerligt.

- Vi släpper inte flickorna vind för våg efter sex månader utan vi har återträffar både med flickorna själva samt med deras familjer kontinuerligt. Så några gånger per år får jag träffa dem igen, säger Ummya med ett stort leende.
BAN_ML69161 Ummya Kulsum

Sedan pekar hon på kokerskan/husfrun och berättar att för några år sedan var hon en av flickorna som de hjälpte tillbaka till livet. Nu arbetar hon och hennes man här och deras 4- åriga flicka gungar bakom köket.

Det är lätt att glömma, förtränga för en stund, varför vi befinner oss här. Vi leker björnen sover och flickorna visar mig och Åsa sina lekar. Vi pratar om deras favoritfärger och vad de vill bli när de växer upp. De undrar över mina barn och vill se fotografier och sedan berättar de att de hört att vi har snö. Vad är det och hur ser det ut? Vi tittar på foton på mig när jag åker längdskidor hemma i Stockholm.

Jag kastas med full kraft tillbaks till verkligheten när vi får 15-åriga Akhis historia berättad för oss. Plötsligt är jag inte så varm längre utan tvärtom fryser jag. Hon och hennes storasyster uppvaktades av storasysterns pojkvän. Han pressade systern att säga att hon älskade honom och då bad han henne gifta sig med honom.

- Men min syster sa då självklart att det måste vi prata med mina föräldrar om. Men han stod på sig, så tillslut gick hon med på det, säger Akhi.  

BAN_ML69090 akhi 2 läser bok
Pojken och hans kamrater tog med båda flickorna till sin hemby, sa de! Men det visade sig att så var det inte alls. De transporterades under flera dagar via bil, lastbil och rick-shaws och till slut förstod de att de var framme vid gränsen. De såldes till en bordell i Indien. Som tur var lyckades de ringa kort till sin mamma, utan att bli upptäckta, som hann anmäla detta till den lokala polisstationen och därmed kunde vår personal hitta dem. Vad som hände under tiden kan vi inte ens gå in på och jag kan bara föreställa mig det värsta.

Jag tänker på min dotter, snart tio år gammal, hemma och får nästan panik när tankarna fladdrar iväg. Det som stärker mig är att Akhi nu befinner sig här och får all hjälp hon kan behöva på vårt center. Om det sedan räcker, det får framtiden utvisa. Men Ummya är hoppfull hon tycker att det sakta går framåt.

Det här var Mats, Åsas och mitt sista besök för den här gången. Jag har upplevt så mycket att det känns som det inte går att sortera, smälta eller ens förstå. Har det varit en dröm, en mardröm till och med ibland eller har det hänt på riktigt. På kvällen går vi igenom några av Mats bilder lite snabbt och försöker sammanfatta så gott det går. Så det har varit allt annat än en dröm, vi är här och nu, skillnaden för oss är att om några timmar sätter vi oss på flyget hem till Stockholm.

Jag är så tacksam för alla möten och all den gästvänlighet som jag mött, både bland vår personal i Dhaka, från barnen och de vuxna vi har haft förmånen att träffa. Det som följer med mig hem är också både en känsla av hopplöshet och desperation över att inte på plats kunna förändra till exempel Rohans framtid. Hur kommer det gå för Akhi, Rohan, Bihti, Hassan och Afroza och de andra i framtiden. Hur påverkar det ett barn som känner en stor ovisshet och i värsta fall maktlöshet över sin framtid? Jag tänker på mitt första möte då jag träffade Bihti, som om förutsättningarna hade varit helt andra, är jag helt övertygad om hade gått på universitetet och kanske väntat på att börja sitt nya jobb.

Den här resan har gjort mig väldigt ödmjuk och tacksam. Jag är väldigt stolt över att arbeta för Rädda Barnen, det jag har upplevt på plats visar att vi gör skillnad, på riktigt, inte för alla  men för väldigt många. Ibland går det sakta men vi ser resultat och det är det viktiga. För maktlösheten slår oss alla ibland.

Tack alla ni som som följt med oss på vår resa! Hör gärna av er om ni undrar över något.

Ni kan också läsa mer om vårt arbete i Bangladesh och i övriga världen när det gäller sexuella övergrepp mot barn

//Victoria Nordansjö Pr-ansvarig Rädda Barnen
Victoria.nordansjo@rb.se

vic i vardagsrum

En ensam anka är någonting stort

Det sitter ett ensamt ganska dammigt gosedjur i hörnet på barnmottagningen på sjukhuset i Stone Town. Jag tycker rummet är väldigt litet och väldigt bullrigt, för väggarna tar slut innan de når taket. Men rummet är del av något väldigt nytt och väldigt annorlunda på Zanzibar.

ZAN_ML66522 ankan

Mottagningen sätter barnet i centrum, barn som blivit utsatta för övergrepp kommer hit nu istället för att bli skickade mellan polisstationen, sjukhuset och sedan – i bästa fall – till en kurator. De behöver bara berätta sin historia en gång och slipper återberätta vad som hänt gång på gång. Den dammiga ankan – tror jag att det är – har sällskap av flera andra leksaker i rummet intill och han används ofta av kuratorn på mottagningen.

Patricia Anthony Kweka har varit kurator i åtta år, de senaste två åren har hon jobbat på barnahuset i Stone Town.

ZAN_ML66482 Patricia

- En del barn gråter och är fulla av rädsla och skräck när de kommer hit. Så jag gör mitt bästa för att trösta dem och få dem att känna sig så normala som det går, säger Patricia.

- Jag har leksaker på kontoret, så jag använder dem i början, för att få honom eller henne att skratta. För att hitta det normala igen.

Patricia är lugn och känns trygg, både när hon pratar med oss och när vi ser henne ta emot en liten kille vars föräldrar misstänker att något hänt honom som han inte vill berätta. Hon skapar ett rum där det är stiltje, mitt i oväsendet på sjukhuset. Den dammiga ankan kommer fram igen och pojken skrattar igenkännande.

ZAN_ML66525 patricia tar emot pojke

- Han har varit här några gånger, säger Patricia när hon är färdig med samtalet och vilar i väntan på andra barn. Läkarna har inte hittat några bevis på övergrepp, men han får komma hit några gånger till så får vi se. Ibland tar det tid.

Runt 200 barn per månad kommer till centret, något som personalen ser som en framgång. Tidigare skedde övergreppen i det dolda, många barn fick ingen hjälp alls, men efter idogt kampanj och annonsarbete så vet folk om att centret finns och att man inte behöver gå till olika institutioner för att göra en anmälan.

//Mats Lignell, Stone Town, Zanzibar

mats-lignell

 

 

 

 

 

Läs mer om Rädda Barnens arbete i Zanzibar och mot övergrepp mot barn i Sverige och i världen

 

Ali berättar sin hemlighet

Vi är på väg genom en labyrint av trånga affärsgator i centrum av Stone Town på Zanzibar. Vi ska träffa Ali som är åtta år gammal. Det är sent på dagen, solen håller på att gå ner och affärerna håller på att stänga, vi vadar genom papperskartonger och dagens sopor som väntar på nattens städpatrull. Alis pappa som visar vägen har bråttom, för det är snart kvällsbön.

Alis pappa vill att vi ska lyssna på hans son och hans berättelse om övergrepp som pågått en längre tid. Han vill prata om sin egen vanmakt, kanske för att få hjälp, men också för att andra ska förstå.

ZAN_ML66919 Stonetown vy

Även om vi kommit överens om att jag ska få filma, så blir det för svårt för Alis föräldrar när vi till slut satt oss i deras vardagsrum. Att fotografera lite är ok, men ingen video. Rummet är mörkt och det är högre i tak än det lilla rummet är brett. Vi sitter på golvet, familjen har inga möbler här.

Ali hade en hemlighet. På väg från skolan så stannade han hos en farbror som hade en butik i basaren, en man som sade att han kände Alis mamma. Farbrorn gav Ali små presenter. I utbyte mot presenterna så utnyttjade mannen Ali sexuellt.

Med varsam hjälp av en kollega från Rädda Barnens kontor på Zanzibar så berättar Ali om vad som hände:

- Jag hälsade på honom på väg till skolan. Sen gick jag in i butiken. Där gjorde han onda saker med mig. Han tog av mina byxor och sa att jag inte fick berätta för någon. Sen gav han mig en apelsin.

För en dryg månad sedan så kallade rektorn på Alis skola till sig hans mamma och berättade att han bråkat och gjort ”olämpliga saker” i skolan. Hans mamma fattade misstankar och tog Ali till det barnahus som drivs med hjälp av Rädda Barnen. Doktorn som undersökte Ali bekräftade hennes misstankar – Ali hade blivit sexuellt utnyttjad och det hade pågått en längre tid.

ZAN_ML67489 Ali

- Ali verkar må bra, berättar hans mamma efter att Ali gått upp för den branta trappan till övervåningen för att leka med sin bror. Men det är skollov nu under Ramadan, så vi vet inte hur det blir när han börjar skolan igen.

- Man tror ju att sånt här bara händer andra familjer och att det händer i fattigare områden. Inte här, inte din son.

Ali kom till det ”One Stop Centre” eller barnahus som vi skulle kalla det på svenska, som finns på det stora sjukhuset i Stone Town. På det här centret så finns polis, medicinsk personal, socialarbetare och kuratorer tillgängliga hela tiden. Det betyder att barn kan få bättre vård och bättre omhändertagande mycket snabbare än tidigare. Centret har funnits sedan 2011 och drivs med hjälp av Rädda Barnen. Tidigare så slussades barn som utsatts för övergrepp runt mellan polisstationen, sjukhuset och andra ställen och fick berätta om det som hänt igen och igen.

Centret är en del i Rädda Barnens arbete med att bygga upp ett system för barns trygghet och skydd på Zanzibar. Det tar tid och attityder och beteenden tar mycket lång tid att ändra på.

Alis pappa är arg på polisen som han tycker trivialiserade det som hänt.

- Jag vet att det inte är alla som gör så, säger han, men en polisman försökte lösa ”problemet” när jag var på stationen. Han sa att det inte hänt något och att jag skulle glömma det hela.

Mannen som utnyttjat Ali är släppt mot borgen i väntan på rättegång.

//Mats Lignell, Stone Town, Zanzibar

mats-lignell

 

 

 

 

 

Läs mer om Rädda Barnens arbete i Zanzibar och mot övergrepp mot barn i Sverige och världen.