Våga lyssna!

Det har gått två år sedan upproret i Syrien startade. Över en miljon människor har flytt från det blodiga inbördeskriget. Nyligen tillbringade jag och fotograf Linda Forsell några dygn i Zaatari – ett av de största flyktinglägren i Jordanien.

Där mötte vi barn som sett sådant som ingen i vår ålder ska behöva se, tonåringar som blivit torterade och vuxna som gjorde allt vad de kunde för trösta och skydda sina små från sjukdomar och från den yrande ökensanden. En sak hade de alla gemensamt: längtan tillbaka hem.

Det spelar ingen roll om vårt hus är borta, jag skulle kunna sitta på gatan utanför, bara jag fick vara hemma i vår by igen, sa en kvinna. Läs mer om deras erfarenheter och tankar och om livet i lägret i vårt reportage i  nya numret av Tidningen Barn som kommer idag, där kan du också läsa om utvecklingen i Burma.


  

När jag och fotograf Paul Hansen  var där mötte vi en påtaglig entusiasm, nyfikenhet och förväntan. Sedan landet öppnat sina gränser har många viktiga reformer ägt rum. Samtidigt är det fortfarande ett av världens fattigaste och minst utvecklade länder. Vi hörde upprepade berättelser om övergrepp och trauman som saknade motstycke.?

Win, 15, kidnappades och tvångsrekryterades som barnsoldat när han var bara 12 år.

Det var tungt att ta emot. Men jag fann tröst hos min kollega Min Win Bo som arbetar för Internationella Rädda
Barnen i Burma. Så här sa han,

Det faktum att människor nu kan prata öppet om sitt lidande, sina tankar och erfarenheter, gör att möjligheterna att stödja dem ökar.

Att kunna berätta. Det vi så ofta tar för givet. Och att våga lyssna. Det är början på alla möten – och all utveckling.

Här hittar du nya numret. God Läsning!

// Sophie Arnö Chefredaktör Tidningen BARN

 

Fakta om Tidningen Barn

Tidningen Barn är magasinet för dig som bryr dig om hur barn har det. Här hittar du angelägna intervjuer, porträtt och reportage från Sverige och övriga världen. Fokus ligger på frågor som hälsa, utbildning, våld och inflytande.
Barnen själva kommer alltid till tals. Tidningen har funnits sedan 1962 och är Sveriges största barnrättsmagasin. Den har flera gånger nominerats till årets bästa tidskrift.

För en sekund glömmer jag varför jag är här

Att komma till Beirut från Amman är lite av en kulturkrock. Amman är, som min kollega så passande uttryckte det, en behärskad stad medan Beirut är vibrerande, livfull och pulserande.

Libanon är ett väldigt litet land till ytan. Det blir tydligt när vi ska ut på vårt första fältbesök. Jag tittar på kartan och ser framför mig hur vi kommer att spendera timmar i bilen. Men resan från Beirut till Tripoli tar bara drygt en timma. Det är en vacker bilfärd längs med Medelhavskusten, och jag glömmer nästan bort en stund varför varför vi är här.

Men vi är här för de över 300 000 syriska flyktingarna. Precis som Jordanien så har Libanon de senaste två åren tagit emot hundratusentals syrier som flytt konflikten. Och precis som i Jordanien så har antalet ökat dramatiskt de senaste månaderna.

Det som framför allt skiljer Libanon från Jordanien i det här fallet är att det inte finns något flyktingläger. Alla syrisak flyktingar som tagit sig hit har på ett eller annat sätt tvingas hitta eget boende. Det kan handla om allt från att dela en lägenhet med flera andra familjer, hyra ett rum eller i värsta fall ett garage eller uthus. Den senaste tiden har det också börjat växa fram enklare tältläger.

Vi besöker Beddawi, ett palestinskt flyktingläger utanför Tripoli i norra Libanon. Det har inte mycket gemensamt med det flyktingläger vi nyss besökt i Jordanien. Där bredde tälten ut sig så långt ögat nådde. Beddawi är mer som en stadsdel. Men så har lägret också över 50 år på nacken. Redan 1955 kom de första palestinska flyktingarna hit.

Den senaste tiden har över 1300 palestinska familjer kommit till Beddawi. Varje familj består av 4-5 personer, vilket innebär att antalet invånare nästan har fördubblats. En stor förändring i ett redan utsatt och trångbott område.

Vi träffar en familj som nyligen flytt från det palestinska flyktinglägret Yarmouk i Syrien. Familjen består av Hanadi, hennes fyra barn och deras familjer. Alla bor de tillsammans i ett litet hus. Det är mörkt och trångt, och det finns knappt plats för oss när vi kommer in. Men precis som alla vi möter så är de otroligt gästvänliga, bjuder in oss och vill mer än gärna berätta sin historia. De berättar om hur deras hus i Syrien brändes och bombades. Hur de flydde från Yarmouk, och hur de nu försöker få ihop tillvaron här i lägret. De lever på sparpengar, ingen har lyckats få jobb och de har inte råd med vare sig kläder eller mediciner.  Men tack var de klädpaket de fick av Rädda Barnen i vintras så klarade barnen den kallare perioden.

Hanadi föddes i Palestina. Inte nog med att hon nu är flykting för andra gången i sitt liv. Hon måste också se sina barn och barnbarn gå igenom samma sak.

I morgon är det två år sedan kriget bröt ut…

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen, på plats i Beirut

Läs mer om vårt arbete på plats i Syrien, Jordanien, Libanon och Irak för att möta upp de akuta behoven hos flyktingbarnen och deras familjer.

Ge oss en gåva för att stödja vårt katastrofarbete

Tusentals vita tält breder ut sig – vi är framme i Zaatari

Amman, en ganska beige stad. Och då menar jag till färgen. Beiga hus sträcker sig så långt ögat kan nå. Kulle upp och kulle ner. Det är mycket trafik, långa köer, avgaser och högljudda tutningar, men snart blir det glesare mellan huset och plötsligt åker vi genom att stenigt ökenlandskap. Sten, sand och små grästovor tar över. Och det är fortfarande beigt.

Här och där ser vi får och det för oss, något mer exotiska inslaget av kameler, som vilar utmed vägkanten.
Efter dryga timmen ser vi det framför oss. Tusentals vita tält som brer ut sig över det karga landskapet. Det är stort, flyktinglägret Zaatari i Jordanien, dit många av de syriska flyktingarna kommer. När lägret öppnade förra sommaren planerade man för 60 000 flyktingar. Idag bor det någonstans mellan130 000-150 000 syriska flyktingar här. Lika många personer som bor i till exempel Helsingborg!

3000 nya flyktingar från Syrien anländer varje dag. Över hälften av dem är under 18 år.

En svindlande siffra. Särskilt när jag tittar på ”staden” som växt fram. Här, på denna sandiga, steniga plats, där plasttälten står på rad, och folk är hänvisade till att stanna inne i lägret, bor alltså över 60 000 barn.  Barn som varit med om saker jag inte ens kan tänka mig. Som lämnat sitt hem, sina vänner och sin trygghet bakom sig.

Det mest påtagliga när vi kommer in i lägret är alla barn. Var man än tittar springer det omkring barn i alla åldrar. En del av dem borde definitivt vara i skolan den tiden på morgonen. Och andra borde bara inte vara där. Bland sten, grus, smuts, bilar, utan något att göra eller någon som ser efter dem. När jag ser alla barn och raderna av tält som bara fortsätter så känns det nästan övermäktigt. Kan vi verkligen göra någon skillnad här?

Ganska snart inser jag att vi faktiskt både kan och gör det.

Fast i ett läger, utan rutiner, utan något att göra, utan mål och ovetandes om vad framtiden för med sig. Så ser verkligheten ut för de flesta av de barn och vuxna som bor i lägret. Men för de barn som kommer i kontakt med Rädda Barnens verksamhet är det annorlunda. Till vår förskola Rainbow kommer varje dag 320 barn i åldrarna 3-5 år för att få det vi i Sverige tar för givet att våra barn får. Lära, leka och utvecklas tillsammans med jämnåriga. Det som för oss är en naturlig del av barndomen blir här i lägret den stund av barndom man har varje dag.

Jag blir alldeles varm i hjärtat av att se barnen. Precis som på mina barns förskola leker de lekar, sjunger, gör ramsor, ritar, målar och lär sig saker. Framför allt så ler de, springer och  hoppar. Det verkligen spritter i de små benen. Och man känner att de i alla fall just där och då inte tänker på vad de varit med om, lämnat bakom sig eller livet i lägret.
Barnen säger till oss att det är ”happy time” att få vara på förskolan.

Samma känsla får vi när vi besöker de barnvänliga platserna för lite äldre barn, och fotbollsplanen och gymmet där tonårskillarna hänger. Alla platserna ger dem en stund av normalitet och avkoppling i kaoset. För en stund slipper de vara flyktingar och får vara just bara barn.

Teckningar i en av Rädda Barnens barnvänliga platser.
Texterna säger ”We’re refugees but we are going home” & ”Tomorrow is a better day”

Något annat som slår mig i lägret är människornas inställning. De gör sitt allra bästa för att upprätthålla en dräglig tillvaro. En del börjar jobba som volontärer för organisationer som Rädda Barnen. Det ger dem en summa pengar, men framför allt något att göra. Rutiner och mening. Andra öppnar små affärer där de säljer allt från frukt till godis, popcorn, luncher, mobiltelefoner eller leksaker. Vi ser till och med en tvättmaskin till salu på Main Road. Men utan elektricitet eller rinnande vatten lär det knappast finnas någon köpare till den inne i lägret.

Förutom aktiviteterna för barn och unga har Rädda Barnen en stor och betydande del i matudelningen i lägret. Varje morgon distribuerar våra kollegor bröd till ALLA som bor i Zaatari. Det är 24 ton bröd. Varje dag! Dessutom distribuerar Rädda Barnen matpaket till alla hushåll, två gånger i månaden. Det är enorma operationer, som logistik och uthållighet.

Matransonerna som Rädda Barnen distribuerar två gånger varje månad.

Det ”välkomstpaket” Rädda Barnen delar ut till alla som anländer till lägret.

Och förutom möten med barnen så är det just uthålligheten hos våra kollegor jag tar med mig därifrån idag. I månader har de arbetat dag ut och dag in under svåra omständigheter. De tar hand om barn och familjer som lever under svår stress. De arbetar med människor som är tvingade att leva tätt tillsammans, utan möjlighet att ta sig därifrån. De arbetar i en miljö som allt mer präglas av osäkerhet, både för dem som bor i lägret och för de som arbetar där. Och de gör det oförtrötterligt. Den styrka, uthållighet och positivitet de visar är inget annat än inspirerande.

Inget skulle vara möjligt utan givares pengar och organisationens arbete runt om i världen. Men de riktiga hjältarna är de som jobbar i Zaatari.

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen på plats i Zaatari Camp Jordanien

 

 

 

 

 

Här kan du läsa mer om hur vi arbetar i krig & katastrofer

Skänk en gåva till vårt katastrofarbete

Mellan hopp och förtvivlan

För varje dag som går blir situationen i Syrien allt värre inte minst för barnen.

Häromdagen såg vi hur en kvinna födde sitt barn på trappan till ett sjukhus. När den första bombvågen kom höll min kollega på att hjälpa kvinnan att föda. Eftersom alla visste att det skulle komma fler bomber, måste sjukhuset evakueras. De bar ut kvinnan och hon födde sitt barn precis utanför dörrarna. De lyckades överleva när sjukhuset jämnades med marken i den andra bombvågen. De överlevde, men att föda under sådana omständigheter är obeskrivligt.

När konflikten startade för 22 månader sedan kom det inte någon hjälp från internationella organisationer. Vi arbetade på bäst vi kunde och eftersom våra egna organisationer är syrianska har alla släktingar, vänner och familjer inne i Syrien. Så vi har ett fantastiskt nätverk och kan se till att hjälpen kommer fram. I början av kriget gällde det att få fram sprutor, första hjälpen kit, mat och kläder. Vår ambition är att hjälpa människorna som stannat i Syrien, ge dem skydd, mat och sjukvård.  Nu när vi samarbetar med Rädda Barnen betyder att vi lyckats att få fram livsnödvändig hjälp som matkorgar och medicinsk utrustning som  sjukvårdsutrustning för akutvård, allt från stelkrampssprutor och antibiotika till operationssalar och narkosutrustning.

De sårade och de gamla hade tidigare inga vårdcentraler att gå till och de som skadades åkte inte till sjukhuset av rädsla för att bli fängslade eller torterade. Så vi har varit tvungna att hitta alternativ. Vi satte upp hemliga fältsjukhus där det var säkert.

Var klinikerna idag finns är hemligt och vi opererar i någons före detta hem. Vi är rädda för att bli bombade hela tiden. För några dagar sedan träffades några hus i närheten i ett flyganfall. Vi arbetar också under väldigt osäkra förhållanden eftersom husen inte är byggda som sjukhus. Ibland tvingas vi göra om ett vardagsrum till en operationssal. Våra läkare arbetar under enorm press och stress eftersom vi alltid riskerar att träffas av bomber.

Jag har tvingats behandla skador jag inte är utbildad för. En man hade blivit skjuten i ryggen och kulan satt fortfarande kvar i ryggraden. Både hans hand och hans ena ben hade krossats. Handen måste amputeras och vi befarar att han också kommer att förlora benet. Han kommer att bli förlamad för resten av sitt liv. Tyvärr är det nog så att många av de patienter vi får in och som överlever kommer att få men för livet. Det är väldigt ovanligt att vi får in patienter som kan gå för egen maskin härifrån, eller som snabbt blir friska och kan gå. Vi har varit tvungna att amputera båda benen på barn som inte är äldre än sex år, eftersom skadorna var så omfattande. Vi får in patienter som blivit skjutna av krypskyttar och förlorat synen för gott.

Allt eftersom konflikten fortsätter har vi noterat hur behovet av medicinsk hjälp, speciellt till gamla och barn, blir mer och mer akut. För att möta det behovet har vi börjat med mobila vårdcentraler som kan behandla tusentals patienter.
 
Ett av projekten förser patienter med proteser. En patient är bara fyra år. Flyganfall orsakar skador som gör att hundratals människor har förlorat sina ben, helt eller delvis. Vi har nu öppnat en protesklinik och våra första patienter fick sina proteser inpassade förra veckan. Det här är ett lyckat projekt. Vi har också startat en dialysklinik för patienter med njurproblem som måste få sitt blod renat och filtrerat. Vi behöver ambulanser och utrustning för skiktröntgen för patienter med huvudskador. Vi försöker behålla patienterna inne i Syrien och vårda dem där. Vi skickade just in tre konvojer med 20 ambulanser utrustade för akutvård.

Bristen på psykologisk vård oroar oss. Barnen har fått uppleva bombningar, människor som dör framför ögonen på dem och överallt blod. Det har naturligtvis påverkat dem och det är mycket svårt att kommunicera med dem.

Många skolor har bombats sönder och samman och de som fortfarande finns kvar har ingen el. Dessutom används minst 2 100 skolor som tillfälliga bostäder för dem som mist sina hem, enligt OCHA och UNHCR.

Det finns inget som helst skydd för barnen. Eftersom det inte finns några skolor eller andra trygga platser är de väldigt utsatta och tvingas leka på gatorna. Och det är på gatorna kriget pågår. Oftare och oftare måste de också ge sig ut för att samla ihop bränsle eftersom det är enda sättet att värma husen på vintern.

Låt mig avsluta med att berätta om varför vi är i så akut behov av utrustning för barnsjukhus. Jag mötte en liten flicka, hon var fem år. Hon gick över gatan tillsammans med sin pappa. Hon fick ett skott i ryggen. Pappan klarade sig undan krypskytten, men inte hon. Eftersom det inte fanns några ambulanser var pappan tvungen att skjutsa henne till vårdcentralen på sin motorcykel. På vårdcentralen hade de inte den utrustning de behövde för att operera henne utan sa till honom att han måste ta sig till Turkiet. Han visste inte hur det skulle gå till, så det tog en vecka för dem att komma fram. Flickan var förlamad när de kom fram till ett sjukhus.

Hon opererades, kulan togs ut och nu genomgår hon rehabilitering i Turkiet. Senast jag var där och besökte henne satt hon i rullstol. När jag kom tillbaka sa jag till mina kollegor att vi måste få fram ambulanser som har operationsutrustning, om det händer igen.

Jag känner mig helt överväldigad av den här lilla flickan och hennes upplevelse. Nu hoppas vi bara att det internationella samfundet kommer att agera. Den här katastrofen kommer att fortsätta om de inte kan komma överens om en plan för att få stopp på kriget.

//Abdul, Syrian-British doctor from Syria Relief UK 

Rädda Barnen arbetar i Libanon, Jordanien, Irak och Syrien. Vi arbetar över hela Syrien genom partners som Syria Relief UK som når tusentals barn varje dag med förnödenheter som varma kläder, filtar och mat. Läs mer om vårt arbete rb.se

Rätten till ett liv

De flesta som bor i ett land som Sverige vet inte mycket om vad krig, svält eller brutalitet betyder. De vet inte hur det känns när man alltid är rädd för vad som skulle kunna hända om en minut, en timme eller en dag. De tror att livet bara är det de ser framför sig här, att allt är lugn och ro. Det enda man behöver tänka på är att ha kul, gå till skolan, få jobb, tjäna pengar, åka på semester och skaffa egen familj. Det är vad de tror och ser, men sanningen för många barn är helt annorlunda. Livet är mycket mer än vad de ser med sina ögon.

Inte alla har rätt till ett liv i den här världen. Inte alla kan bo i lugn och ro utan att tänka på döden varje sekund som går. De måste fly under hela sitt liv bara för att överleva, att inte få en kula i huvudet eller att deras familjer ska dö framför ögonen på dem utan att skulle kunna göra något åt det. Barn som förlorar sina föräldrar och blir tvungna att klara sig själva utan någon hjälp.

Att ha rätt till ett normalt liv är inte alla förunnat. Ja, det är sanningen.  För många är att ha mat, kläder, bostad, utbildning och det viktigaste säkerhet bara ofattbara ord. Man måste göra sitt bästa för att överleva och försvara sig mot allt krig och kaos som finns runt om kring dem, och för många är det enda alternativet som finns att fly till ett annat land. Man blir tvungen att lämna sitt fosterland och allt som man har känt till och komma till ett annat ställe. Man invandrar till ett nytt land och har hopp för ett nytt liv, att leva som de andra, att ha de grundlägande rättigheter som man aldrig har haft innan.

Alla människor har rätt att ha ett liv, att leva som en människa. Ingen kan ta denna rättighet från dem. Alla har rätt att bo i lugn och ro i ett land där de känner sig trygga och inte behöver vara rädda att bli skadade eller att bli dödade. Att få stanna i ett nytt tryggt land handlar inte bara om invandring. Det handlar om mänsklighet och moral. Det handlar om en individs rätt till livet. Det är en människas rätt att få LEVA precis som du och jag.

Vill ni hjälpa till och ge dem ett nytt liv med hopp, eller att tvinga dem att åka tillbaka till ett ställe där det inte finns något hopp eller liv kvar?

//Zekria, Ensamkommande flyktingbarn och medlem i Rädda Barnens Ungdomsförbund

”Welcome to the world”

Något år efter att jag blev pappa jobbade jag en kort period i Freetown i Sierra Leone. Varje morgon brukade jag gå ut hur huset, svänga vänster, följa ett avfallsdike genom plåt- och träskjulen i Murray town, upp på Aberdeen road, förbi den gamla marknaden (i samband med kriget omdöpt till ”amputee camp”) och vidare ner mot bron över till kontoret i Mammy Yoko.

Efter ett par dagar började jag känna igen folk på vägen, efter några veckor stanna och småprata med dem och så småningom blev vi vänner och ett stopp på vägen, en kopp kaffe och lite småprat blev en lika naturlig del av morgonrutinen som att duscha eller äta frukost.

En av de nya vännerna, Foday, berättade att han skulle bli pappa. Jag såg samma stolthet och lycka som jag själv känt bara något år innan. Men han var också tydligt nervös, på gränsen till rädd. I hela Sierra Leone finns det i dagsläget totalt 78 barnmorskor och det är det land i världen som har högst mödradödlighet. Det finns alltså ingen annan plats på jorden där det är farligare att föda barn, att bli mamma.

Imorgon  inleder SVT sin dokumentärserie ”Why Powerty” med filmen ”Welcome to the world” som handlar om mödradödlighet och de olika förutsättningar som råder mellan länder så väl som inom länder. Varje dag nästa vecka kommer de sedan visa en ny film på temat fattigdom. Visningarna är en del av en global satsning och sänds samtidigt i en stor del av världen. Om du vill förstå Fodays blandade känslor är den här dokumentären att rekommendera. Samtidigt vill jag varna för att bilderna verkligen, verkligen är starka. Jag är glad att min vän inte såg det här innan hans dotter föddes – lyckligtvis utan komplikationer.

// Jesper Wiklund, Rädda Barnen

Situationen för syriska flyktingbarn i Libanon är akut

Till följd av kriget i Syrien ökar antalet syrianska flyktingar som söker skydd i grannlandet Libanon, en stor del av dessa är barn. De allra flesta kommer till den norra och östra delen av landet.

Jag besökte vår libanesiska partnerorganisation SAWA i Bekaa-dalen i slutet av juni. Efter en dammig bilfärd i den fyrtiogradiga värmen anlände vi till den nordöstra delen av dalen. Intrycket att läget i Libanon fortfarande är instabilt förstärktes av flera vägspärrar längs vägen, växelvis kontrollerade av tungt beväpnade regeringsoldater och Hispolla-milis. 

 I en före detta bilverkstad i staden Baalbeck bedriver organisationen aktiviteter för barnen varje eftermiddag i så kallade Child friendly spaces. På centret arbetar socialarbetare och lärare med att få barnen att åter känna sig trygga, i miljöer som är anpassade för barn. Det handlar om att till exempel få mellanmål, skolstöd, fritids samt hjälp med att bearbeta de upplevelser man bär med sig.

Aktiviteter i centret, barnen skapar teckningar på temat ”natur”

Jag träffade sexåriga Raghad som kom till Libanon för sju månader sedan. Med sig hade hon sin lillebror och mamma. De flydde över gränsen när striderna i hemstaden Zabadani intensifierades och då en granat slog ner och totalförstörde deras hus. Turligt nog var ingen hemma.

Raghad, 6 år

Raghads pappa kom tidigare i samband med att han hamnade i konflikt med regimen. De vuxna flyktingarna är väldigt noga med att inte avslöja sin identitet, syriska agenter opererar även i Libanon. Ett regimkritiskt ställningstagande kan få till följd att släkten råkar illa ut Syrien.

Raghads familj bor i ett slitet bostadshus med fem andra familjer. På den lilla gården leker ett tiotal barn runt den hängda tvätten. Totalt 25 barn och deras föräldrar samsas på 5 rum där varken el- eller vattentillgång fungerar. Trängseln gör att vuxna och barn sover på golvet med utdragbara madrasser.

Saadena på gården utanför sitt hus

– Vi skulle allra helst vilja åka tillbaka hem igen, men det går ju inte så länge kriget fortgår, alla våra besparingar går åt till kostnader för att överleva, vi behöver bröd till våra barn säger Raghads mamma Saadena.
– På grund av allt som hänt så orkar jag inte riktigt ta hand om barnen på ett bra sätt, energin att laga mat, att få iväg barnen till skolan och att sköta hemmet försvann för några månader sedan. Jag gråter varje dag. Jag vet att barnen har behov och jag har dåligt samvete över att jag inte kan leva upp till min roll som en bra mamma. SAWA:s personal har varit väldigt behjälplig under min svåra tid. Jag tackar gud att de finns. Jag känner mig trygg och tacksam över att barnen att barnen har möjlighet att gå dit, något som betyder väldigt mycket för dem.

De libanesiska myndigheterna ger inga ekonomiska bidrag till familjerna som är hänvisade till att huvudsakligen klara sig själva. Hammed, en av SAWAs socialarbetare förklarar:

– På grund av den extrema fattigdom som de syriska flyktingarna hamnar i så tvingas många av de lite äldre barnen arbeta t ex inom jordbruket för att hjälpa sin familj med försörjning. Andra lever på sedan tidigare hitflyttade släktingars goda vilja. Men det fungerar inte hur länge som helst. På grund av familjers utsatthet är frustrationen stor bland flyktingarna. Den hjälp vi erbjuder är enormt viktig för barnen. Många av barnen är dessutom svårt stigmatiserade av våldet. En sexårig pojke som vi hjälper, bevittnade avrättningen av sin egen pappa.
Organisationen har fyra barncentra i Bekaadalen, I staden Baalbeck har antalet barn ökat från 25 till över hundra på en dryg månad. Behoven blir större för var dag som går. Rädda Barnen har skickat olika hjälppaket, bl.a. till nyfödda, med kläder och hygienartiklar som distribueras bland flyktingarna.  Då många barn anländer mitt i terminen så behöver de hjälp med grundläggande skolämnen för att inte halka efter. Därför startar SAWA även undervisning i engelska, franska, matte och naturvetenskap.

 

 

 

                                                                                                                                                               

– Jag är jätteglad att jag kan gå till centret, Jag gillar att leka, speciellt med lera, att göra fina figurer som ser ut som fjärilar och fåglar. Sedan älskar jag att rita säger Raghad med ett stort leende och springer vidare till de andra barnen.

 
Den syriska regimen har vägrat enskilda organisationer att arbeta i Syrien trots det enorma behov som inbördeskriget för med sig. I många områden råder det brist på vatten och mat men även trygga miljöer för de traumatiserade barnen. Tortyr och summariska avrättningar sker frekvent. Enligt flera källor använder till och med de syriska trupperna barn som sköldar på sina stridsfordon för att undvika att bli angripna. Rädda Barnen och andra organisationer har utan framgång krävt att få stopp på våldet och att få hjälpa barnen i Syrien.

Tills dess kämpar vi på Rädda Barnen för att Raghad och hennes kompisar ska kunna få en dräglig vardag i Libanon. På sikt hoppas jag verkligen att hon och de andra familjerna skall kunna återvända till sina hem i Syrien och åter leva ett normalt och tryggt liv.  Ett liv som alla barn skall ha rätt till.

(de vuxnas namn har fiktiva namn p g a deras säkerhet)

// Jan Sandberg, projektledare/informatör, Rädda Barnen

Förlorare

Det finns bara förlorare i det som hände i Malmö i början av året. En kvinna miste sitt liv. Två barn förlorade sin mamma – och kanske också sin pappa. En man har mist sin frihet och kanske också sina barn. Alla hade vunnit på att det hade förhindrats.

I morgon bitti medverkar jag i ett seminarium i Almedalen om barn som växer upp med skyddade personuppgifter. Barn som lever med skyddade personuppgifter har ofta en svår vardag. De ska inte väcka uppmärksamhet men sticker ändå ut. Ofta på grund av okunskap och att samhället lägger krokben för barnen. Barnombudsmannen bjuder in till en diskussion om hur samhället kan bli till ett stöd för barn som lever med skyddade personuppgifter.

Det var alltså i måndags som en man dömdes till livstids fängelse i Malmö tingsrätt. Han knivhögg sin före detta sambo till döds inför ögonen på deras två barn, fyra och sex år gamla. Det skedde på gården utanför deras skyddade boende. I en debattartikel i Svenska Dagbladet beskriver kammaråklagare Ulrika Rogland de stora brister som finns i skyddet för hotade kvinnor och barn. Kvinnan var övertygad om att mannen ville döda henne och fick via kvinnojouren ett skyddat boende. Han var tidigare dömd för brott mot henne. Kvinnojouren ville att hon och barnen skulle flyttas till en annan kommun för att öka skyddet. Socialtjänsten ville avvakta förhandlingar om vårdnad och umgänge där kvinnan fick möta mannen öga mot öga. Dagen efter förhandlingarna hittade han henne och dödade henne.

Ulrika Rogland menar att fallet uppmärksammar stora brister i samarbetet mellan myndigheterna. Brister som gjort att ännu en kvinna helt i onödan har dödats och att två små barn måste växa upp utan sin mamma. Hot – och riskbedömningar har inte gjorts i tillräcklig utsträckning. Mannen hade efter mordet fortfarande vårdnad om barnen och motsatte sig inledningsvis att barnen fick ha kontakt med psykolog.

Vad kan vi gemensamt göra för att förhindra att fler barn råkar ut för det som hänt de två barnen i Malmö? Alla barn som utsatt för våldsbrott har rätt till rehabilitering. När barn utsatts för något så fruktansvärt som att bevittna mordet på sin mamma kan inte insatserna vänta. De behöver omedelbart krisstöd. Risk- och skyddsbedömningar måste alltid göras när det finns uppgifter om att barn lever i en familj där våld förekommer.  Barnens behov av skydd och av trygghet måste prioriteras!

//Åsa Landberg, psykolog och psykoterapeut på Rädda Barnen

Räcker 97 procent?

Nittiosju procent av Sveriges kommuner ger stöd åt våldsutsatta barn!

Siffrorna kommer från Socialstyrelsens Öppna jämförelser av stöd till brottsoffer. Jämförelserna handlar om stödet till kvinnor som är eller har varit utsatta för våld av närstående, och barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna.

Jag är säker på att Rädda Barnen har haft mycket att göra med att det är så idag. 1990 gav Rädda Barnen ut boken Och han sparkade mamma… 

Den skrevs av Ami Arnell och Inger Ekbom och uppmärksammade att barn som växer upp i en familj där mamma blir misshandlad for mycket illa och att de sällan fick något stöd. De presenterade också en metod för krissamtal som de tagit fram och provat på ett stort antal barn. Metoden kallas för Trappan och är idag den metod som används mest i landet för barn som blivit vittne till våld i hemmet. Boken trycks i nya upplagor och många, många professionella har utbildats i Trappan.

Men det finns en hel del kvar att göra innan vi kan vara nöjda. Vingåker, Hässleholm, Lerum, Strömstad, Storfors, Årjäng, Skinnskatteberg och Malå behöver utveckla stöd till våldsutsatta barn de också!  Och Öppna jämförelser visar att enbart 53 procent har kartlagt personalens utbildningsbehov när det gäller de våldsutsatta barnen. Och bara 36 procent av kommunerna gör systematiska uppföljningar av de insatser barnen får. Gå in och kolla hur det ser ut i din kommun!

Lämna barnets husdjur i fred!

Husdjur har ofta en särskild plats i barns hjärtan. En hund,
en katt, en kanin, ett marsvin, en undulat eller en häst blir en familjemedlem, och ofta en familjemedlem som barnet känner ett alldeles särskilt ansvar för. De vårdar och beskyddar sitt husdjur. När det råkar illa ut, blir sjukt eller dör så är det en stor sorg.

Idag beskriver en rad organisationer i en debattartikel i
Dagens Nyheter hur djur kan bli ytterligare ett vapen för en vuxen som utövar våld i hemmet. När de mänskliga familjemedlemmarna blir misshandlade råkar ofta även djuren illa ut.   Hot och våld mot familjens
husdjur drabbar ett barn hårt. Och om våldet trappas upp kan husdjur till och med bli dödade.

Tyvärr är det här något vi väl känner igen på Rädda Barnen. Artikeln
i DN handlar mest om vad som händer med vuxna kvinnors husdjur när kvinnan misshandlas. Men det gäller i allra högsta grad även våldsutsatta barn. Många gånger används husdjuren för att tysta barn. Hoten kan se olika ut. Om barnet berättar om vad som hänt hemma så kommer djuren att få stryk eller att avlivas.  Om barnet berättar vad som hänt så kommer det att få flytta hemifrån, och då får de aldrig se sitt djur igen.

I artikeln föreslår man att regeringen inkluderar djurplågeribrottet
i brotten grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning och att våld mot husdjur ska ses som en försvårande omständighet och höja straffvärdet i ärenden om våld i nära relationer.  Man föreslår
dessutom en sekretessbrytande regel gällande djurskyddsproblem, för personal inom hälso- och sjukvårdspersonal samt socialtjänsten.

Det är bra att sambandet mellan våld mot djur och våld i
familjen uppmärksammas! När vi skyddar barn måste vi också tänka på deras husdjur!

Åsa Landberg, leg psykolog, leg psykoterapeut