Våga lyssna!

Det har gått två år sedan upproret i Syrien startade. Över en miljon människor har flytt från det blodiga inbördeskriget. Nyligen tillbringade jag och fotograf Linda Forsell några dygn i Zaatari – ett av de största flyktinglägren i Jordanien.

Där mötte vi barn som sett sådant som ingen i vår ålder ska behöva se, tonåringar som blivit torterade och vuxna som gjorde allt vad de kunde för trösta och skydda sina små från sjukdomar och från den yrande ökensanden. En sak hade de alla gemensamt: längtan tillbaka hem.

Det spelar ingen roll om vårt hus är borta, jag skulle kunna sitta på gatan utanför, bara jag fick vara hemma i vår by igen, sa en kvinna. Läs mer om deras erfarenheter och tankar och om livet i lägret i vårt reportage i  nya numret av Tidningen Barn som kommer idag, där kan du också läsa om utvecklingen i Burma.


  

När jag och fotograf Paul Hansen  var där mötte vi en påtaglig entusiasm, nyfikenhet och förväntan. Sedan landet öppnat sina gränser har många viktiga reformer ägt rum. Samtidigt är det fortfarande ett av världens fattigaste och minst utvecklade länder. Vi hörde upprepade berättelser om övergrepp och trauman som saknade motstycke.?

Win, 15, kidnappades och tvångsrekryterades som barnsoldat när han var bara 12 år.

Det var tungt att ta emot. Men jag fann tröst hos min kollega Min Win Bo som arbetar för Internationella Rädda
Barnen i Burma. Så här sa han,

Det faktum att människor nu kan prata öppet om sitt lidande, sina tankar och erfarenheter, gör att möjligheterna att stödja dem ökar.

Att kunna berätta. Det vi så ofta tar för givet. Och att våga lyssna. Det är början på alla möten – och all utveckling.

Här hittar du nya numret. God Läsning!

// Sophie Arnö Chefredaktör Tidningen BARN

 

Fakta om Tidningen Barn

Tidningen Barn är magasinet för dig som bryr dig om hur barn har det. Här hittar du angelägna intervjuer, porträtt och reportage från Sverige och övriga världen. Fokus ligger på frågor som hälsa, utbildning, våld och inflytande.
Barnen själva kommer alltid till tals. Tidningen har funnits sedan 1962 och är Sveriges största barnrättsmagasin. Den har flera gånger nominerats till årets bästa tidskrift.

För en sekund glömmer jag varför jag är här

Att komma till Beirut från Amman är lite av en kulturkrock. Amman är, som min kollega så passande uttryckte det, en behärskad stad medan Beirut är vibrerande, livfull och pulserande.

Libanon är ett väldigt litet land till ytan. Det blir tydligt när vi ska ut på vårt första fältbesök. Jag tittar på kartan och ser framför mig hur vi kommer att spendera timmar i bilen. Men resan från Beirut till Tripoli tar bara drygt en timma. Det är en vacker bilfärd längs med Medelhavskusten, och jag glömmer nästan bort en stund varför varför vi är här.

Men vi är här för de över 300 000 syriska flyktingarna. Precis som Jordanien så har Libanon de senaste två åren tagit emot hundratusentals syrier som flytt konflikten. Och precis som i Jordanien så har antalet ökat dramatiskt de senaste månaderna.

Det som framför allt skiljer Libanon från Jordanien i det här fallet är att det inte finns något flyktingläger. Alla syrisak flyktingar som tagit sig hit har på ett eller annat sätt tvingas hitta eget boende. Det kan handla om allt från att dela en lägenhet med flera andra familjer, hyra ett rum eller i värsta fall ett garage eller uthus. Den senaste tiden har det också börjat växa fram enklare tältläger.

Vi besöker Beddawi, ett palestinskt flyktingläger utanför Tripoli i norra Libanon. Det har inte mycket gemensamt med det flyktingläger vi nyss besökt i Jordanien. Där bredde tälten ut sig så långt ögat nådde. Beddawi är mer som en stadsdel. Men så har lägret också över 50 år på nacken. Redan 1955 kom de första palestinska flyktingarna hit.

Den senaste tiden har över 1300 palestinska familjer kommit till Beddawi. Varje familj består av 4-5 personer, vilket innebär att antalet invånare nästan har fördubblats. En stor förändring i ett redan utsatt och trångbott område.

Vi träffar en familj som nyligen flytt från det palestinska flyktinglägret Yarmouk i Syrien. Familjen består av Hanadi, hennes fyra barn och deras familjer. Alla bor de tillsammans i ett litet hus. Det är mörkt och trångt, och det finns knappt plats för oss när vi kommer in. Men precis som alla vi möter så är de otroligt gästvänliga, bjuder in oss och vill mer än gärna berätta sin historia. De berättar om hur deras hus i Syrien brändes och bombades. Hur de flydde från Yarmouk, och hur de nu försöker få ihop tillvaron här i lägret. De lever på sparpengar, ingen har lyckats få jobb och de har inte råd med vare sig kläder eller mediciner.  Men tack var de klädpaket de fick av Rädda Barnen i vintras så klarade barnen den kallare perioden.

Hanadi föddes i Palestina. Inte nog med att hon nu är flykting för andra gången i sitt liv. Hon måste också se sina barn och barnbarn gå igenom samma sak.

I morgon är det två år sedan kriget bröt ut…

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen, på plats i Beirut

Läs mer om vårt arbete på plats i Syrien, Jordanien, Libanon och Irak för att möta upp de akuta behoven hos flyktingbarnen och deras familjer.

Ge oss en gåva för att stödja vårt katastrofarbete

Rätten till ett liv

De flesta som bor i ett land som Sverige vet inte mycket om vad krig, svält eller brutalitet betyder. De vet inte hur det känns när man alltid är rädd för vad som skulle kunna hända om en minut, en timme eller en dag. De tror att livet bara är det de ser framför sig här, att allt är lugn och ro. Det enda man behöver tänka på är att ha kul, gå till skolan, få jobb, tjäna pengar, åka på semester och skaffa egen familj. Det är vad de tror och ser, men sanningen för många barn är helt annorlunda. Livet är mycket mer än vad de ser med sina ögon.

Inte alla har rätt till ett liv i den här världen. Inte alla kan bo i lugn och ro utan att tänka på döden varje sekund som går. De måste fly under hela sitt liv bara för att överleva, att inte få en kula i huvudet eller att deras familjer ska dö framför ögonen på dem utan att skulle kunna göra något åt det. Barn som förlorar sina föräldrar och blir tvungna att klara sig själva utan någon hjälp.

Att ha rätt till ett normalt liv är inte alla förunnat. Ja, det är sanningen.  För många är att ha mat, kläder, bostad, utbildning och det viktigaste säkerhet bara ofattbara ord. Man måste göra sitt bästa för att överleva och försvara sig mot allt krig och kaos som finns runt om kring dem, och för många är det enda alternativet som finns att fly till ett annat land. Man blir tvungen att lämna sitt fosterland och allt som man har känt till och komma till ett annat ställe. Man invandrar till ett nytt land och har hopp för ett nytt liv, att leva som de andra, att ha de grundlägande rättigheter som man aldrig har haft innan.

Alla människor har rätt att ha ett liv, att leva som en människa. Ingen kan ta denna rättighet från dem. Alla har rätt att bo i lugn och ro i ett land där de känner sig trygga och inte behöver vara rädda att bli skadade eller att bli dödade. Att få stanna i ett nytt tryggt land handlar inte bara om invandring. Det handlar om mänsklighet och moral. Det handlar om en individs rätt till livet. Det är en människas rätt att få LEVA precis som du och jag.

Vill ni hjälpa till och ge dem ett nytt liv med hopp, eller att tvinga dem att åka tillbaka till ett ställe där det inte finns något hopp eller liv kvar?

//Zekria, Ensamkommande flyktingbarn och medlem i Rädda Barnens Ungdomsförbund

Jag skulle vilja bli advokat

”Jag skulle vilja bli advokat, men jag vet att det aldrig kommer att bli så”.

Han hette Mario, var 14 år och en av de 25 barn som jag arbetade med i ett maskulinitetsprojekt i södra Colombia under 2008. De var samtliga från internflyktingfamiljer och hade tvingats fly sina hem på grund utav landets segdragna väpnade konflikt eller stora kommersiella intressen. Vi pratade drömmar och framtid, men Marios vision om sitt eget liv var långt ifrån solskensljus;
 
”Jag vet att det aldrig kommer att hända, för att kunna bli advokat så behöver man ha pengar till utbildning och det har inte min familj”. 

Hans blick blev helt uttryckslös och han drog en djup suck. Även om hans ansikte och namn var ett annat så hade jag hört samma historia många gånger förr under mina sex år i Colombia. Av landets totala befolkning på 45 miljoner så var mellan 4 och 5 miljoner registrerade internflyktingar under den här epoken. Hälften av dessa var barn. Sex och en halv miljoner barn och unga i Colombia levde i fattigdom och mer än en och en halv miljon gick inte i skolan.

Internflyktingarnas situation var ofta mycket osäker och utsatt; många tvingas fly praktiskt taget enbart med kläderna de har på kroppen och lämna sina hem på landsbygden för att ofta hamna i okända urbana miljöer. Där tvingas de leva där ingen annan vill bo; ofta på land som är obrukbar och som ingen vill ha och utan permanent tillgång till drickbart vatten och elektricitet.

För att överleva tvingas internflyktingarna ta småjobb där de får mindre betalt och arbetar under sämre villkor än vad som är brukligt. Andra säljer bröd, tuggummi eller annat på gatan för att överleva och det är vanligt att barnen tvingas hjälpa till för att försörja familjen. Detta bidrar starkt till att exempelvis skolgången blir obefintlig och många avslutar inte sina obligatoriska skolår med avgångsbetyg. Detta in sin tur leder till ett utanförskap där internflyktingbarnen har mycket få möjligheter till vidare studier och ”riktiga” arbeten. Bristen på alternativ gör att risken är stor att barn och unga vuxna dras med i den redan så starka våldsspiral som härskar i Colombia; antingen i landets regelrätta militära strukturer, i kriminella gäng eller illegala väpnade grupper.  Precis den spiral av våld som tvingade Mario och hans familj att en gång fly och som starkt bidragit till att beröva honom möjligheten att förverkliga sina drömmar.

En rapport från 2011 visar att medelåldern hos de barn som värvas med tvång av illegala väpnade grupper är under tolv år. Mario var 14 när jag träffade honom. Kanske fann han ett sätt att försöka förverkliga sina drömmar. Kanske…

//Henrik Halvardsson, rådgivare för humanitärt påverkansarbete, internationella programmet Rädda Barnen

”Welcome to the world”

Något år efter att jag blev pappa jobbade jag en kort period i Freetown i Sierra Leone. Varje morgon brukade jag gå ut hur huset, svänga vänster, följa ett avfallsdike genom plåt- och träskjulen i Murray town, upp på Aberdeen road, förbi den gamla marknaden (i samband med kriget omdöpt till ”amputee camp”) och vidare ner mot bron över till kontoret i Mammy Yoko.

Efter ett par dagar började jag känna igen folk på vägen, efter några veckor stanna och småprata med dem och så småningom blev vi vänner och ett stopp på vägen, en kopp kaffe och lite småprat blev en lika naturlig del av morgonrutinen som att duscha eller äta frukost.

En av de nya vännerna, Foday, berättade att han skulle bli pappa. Jag såg samma stolthet och lycka som jag själv känt bara något år innan. Men han var också tydligt nervös, på gränsen till rädd. I hela Sierra Leone finns det i dagsläget totalt 78 barnmorskor och det är det land i världen som har högst mödradödlighet. Det finns alltså ingen annan plats på jorden där det är farligare att föda barn, att bli mamma.

Imorgon  inleder SVT sin dokumentärserie ”Why Powerty” med filmen ”Welcome to the world” som handlar om mödradödlighet och de olika förutsättningar som råder mellan länder så väl som inom länder. Varje dag nästa vecka kommer de sedan visa en ny film på temat fattigdom. Visningarna är en del av en global satsning och sänds samtidigt i en stor del av världen. Om du vill förstå Fodays blandade känslor är den här dokumentären att rekommendera. Samtidigt vill jag varna för att bilderna verkligen, verkligen är starka. Jag är glad att min vän inte såg det här innan hans dotter föddes – lyckligtvis utan komplikationer.

// Jesper Wiklund, Rädda Barnen

Påverka mer – förändra villkoren för barn!

Rädda Barnen är en barnrättsorganisation. Vi är med och påverkar barn och ungas livsvillkor. Vi arbetar för att förbättra och skapa ett samhälle som värdesätter och respekterar varje enskilt barn. Det där kan ju ibland låta som en utopi eller till och med som en floskel.

På Rädda Barnen arbetar jag och mina kollegor med detta dagligdags. Vi har olika erfarenheter och kompetenser och vi samordnar vårt arbete som berör barn på flykt, asylsökande eller nyanlända barn och deras föräldrar. Om jag snabbt gör en överslagsberäkning kommer jag fram till att vi uppskattningsvis har minst 70 verksamheter och det är bara för just den målgruppen.

Vårt direktstödsarbete är en viktig förutsättning för vårt arbete och kan göra en enormt stor skillnad för det enskilda barnet. Det är också i våra möten med barn som vi lär oss om deras vardag, deras behov och situation. Det är med den kunskapen vi sedan kan påverka samhället: opinionen och politiken.

Det här med påverkansarbete och politisk påverkan är ibland ganska abstrakt och ibland svårt. Rädda Barnen är inte en partipolitisk organisation, men vi är en politisk organisation. Vi driver barnrättspolitiska frågor. Ibland blandas det där ihop. Ska vi verkligen samarbeta med politiska partier? Kan vi gå på politiska träffar vi blir inbjudna till? Är det inte att vara partipolitiska? Ja, det ska vi! Och det är det inte! Så länge vi svarar ja till de partier som vill diskutera våra frågor och som vill ha våra argument så är det bra, oavsett vilket parti det är.

För att förtydliga detta ytterligare kommer här ett exempel. I helgen var jag med mina kollegor Carina och Sara inbjudna att delta på Miljöpartiets kommun- och landstingsdagar* i Linköping. Under de två dagar som vi var med förde vi över 60 samtal med kommun-, landstings- och riksdagspolitiker om våra frågor. 60 samtal! Underbart. Vi diskuterade barnfattigdom, barnahus, Rädda Barnens garantinivå, lokalt mottagande av asylsökande barn och Barnkonventionen som svensk lag.

Vi fick konkreta exempel på hur kommuner jobbar med våra frågor. Bland annat pratade vi med Omar Abdullahi, politiker från Socialnämnden i Tyresö som berättade att han efter att ha varit på en föreläsning av Rädda Barnen arbetat för att kommunen ska sätta mål för att minska barnfattigdomen, ett beslut som faktiskt också gått igenom.

Vi deltog också på workshops och i paneler där vi förde fram våra frågor inom en rad olika områden. Bland annat har vi fått lämna alla våra migrationspolitiska krav som konkreta förslag på åtgärder i partiets nya kampanj ”Öppna dörrar”.

Förutom alla samtal, nya kontakter och potentiella samarbeten som diskuterats och växt fram under helgen är jag allra mest positiv till hur vi har blivit bemötta. Med öppenhet, nyfikenhet och samarbetsvilja. Jag har dessutom lärt mig massor om hur kommunpolitik och partipolitik kan fungera och bedrivas.

Vårt besök i helgen på kommun- och landstingsdagarna bekräftar att vi måste finnas med där politikerna finns. Att möta politiker från alla partier och inom olika nämnder personligen är jätteviktigt för oss, det ger oss en unik möjlighet att föra fram våra frågor och vårt budskap. Budskap som i slutändan ger resultat för barn. Det finns ett stort intresse i politiken för våra frågor.Det ska vi gemensamt utnyttja!

Det finns i Sverige många fantastiska Rädda Barnen föreningar som påverkar politiken lokalt och nästa gång det är kommundagar hos något parti är vi garanterat på plats.  Det är fantastiskt att på detta sätt kunna diskutera våra barnrättsfrågor.

Jag uppmanar de politiska partierna att bjuda in och använda sig av vår kunskap ännu mer. Tillsammans kan vi göra skillnad för barn!

//Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

* Kommun- och landstingsdagar är partiernas interna konferens för kommun- och landstingspolitiker som går av stapeln 1 ggr/år

Att i den svåraste tillvaron finna stryka och drivkraft

I mitt arbete som kurator på Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris möter jag särskilt utsatta barn och ungdomar som är i behov av stöd och behandling. En grupp barn som ständigt är närvarande i mitt arbete är de barn som söker skydd i Sverige och som kommer utan förälder, föräldrar eller annan vårdnadshavare. Berättelserna från sitt liv som dessa barn delar med sig av är ofta fyllda av rädsla, skräck, sorg och saknad.

Du har just bevittnat en nära anhörig bli skjuten. Din farbror uppmanar dig att lämna ditt land och din familj för att söka skydd och en framtid utan krig och katastrofer. Du lyckas fly den kända, men ofta så otrygga tillvaron och lägger samtidigt ditt liv i händerna på smugglare som inte sällan utnyttjar situationen på för oss otänkbara sätt. Av smugglarna riskerar du att utnyttjas sexuellt eller utsättas för andra övergrepp. Efter lång tid på flykt hamnar du slutligen i vårt land, utan att kunna språket och nu i händerna på människor och myndigheter som är där för att hjälpa dig, men som även kommer att avgöra din framtid. Tillvaron i det nya landet utan familj eller vänner känns till en början inte heller särskilt trygg. Att kämpa mot minnen och drömmar där du ständigt återupplever det som hänt och där skräcken gör sig påmind, gör det inte lättare.

Barnens berättelser får mig samtidigt att förundras över människans förmåga att hantera obegripligt svåra situationer. Hur grymma berättelserna än är, innehåller de ofta hopp och framtidstro. De rymmer en längtan efter att finna ro och tillhörighet.  En längtan efter att kunna njuta av vardagen utan att tidigare upplevelser och trauman ständigt gör sig påminda.

I möten med dessa barn blir jag själv påmind om hur starka vi människor är. Hur vi i svåra situationer ändå lyckas finna styrka och drivkraft. Styrka och drivkraft som leder till att det bli bättre.

På söndag får vi ta del av Ara Abrahamians livsberättelse. Efter programmet finns jag på chatten för att ge svar på dina frågor.

Hopp om en ny framtid

På söndag får vi i ”Det blir bättre” ta del av Ara Abrahamians berättelse om hur han överlevde en jordbävning som 13-åring och förlorade sin mamma, som fortfarande inte är återfunnen. Ara berättar också om hur han som 18-åring kom till Sverige – helt ensam.

Årligen söker drygt 2000 ensamma barn, på flykt från krig och katastrofer, skydd i vårt land. Att överleva en katastrof och att förlora någon eller hela sin familj ställer hela livet på sin spets. Förutom detta har även flykten till Sverige ofta kantats av traumatiserande händelser. En trygg vardag i form av bostad, skola och en meningsfull fritid är liksom en miljö med omtänksamma och förstående vuxna oerhört viktigt för ett barn som söker skydd.

Att vara med om ofattbara händelser innebär att bli översvallad av upplevelser som kroppen inte har beredskap att klara av. Det gör att kroppen kan gå på högvarv och man kan få svårt att koncentrera sig på uppgifter, slappna av och sova. En annan sak som detta kan innebära är att ofrivilliga minnen poppar upp från ingenstans. Mitt i allt kan man mentalt förflyttas till den plats där allting hände eller uppleva att saker händer här och nu.  Nätterna kan vara fyllda med mardrömmar. Vardagen kan bli en kamp att försöka hålla dessa minnen i styr och man försöker undvika allt som kan påminna om det smärtsamma. Detta gör att ett barn kan ha svårt att sitta stilla i skolan, att det kan bli argt och utåtagerande på fotbollsplanen eller kan göra andra saker som för någon utomstående verkar helt obegripligt. Det är lätt hänt att vuxna i skolan och på fritiden lägger allt ansvar på barnet ”att det ska skärpa till sig” genom att tänka att orsakerna till beteendena är att barnet är uppfostrat eller har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och behöver medicin för att bli lugnare.

Vad barnet behöver är dock någon som förstår att dessa beteenden är vanliga reaktioner på de trauman som barnet har upplevt. När en vuxen person förstår och förmedlar detta samt hjälper barnet att få kontakt med professionella som kan ge behandling så skapas goda förutsättningar för barnet att kunna bearbeta sina upplevelser och må bättre. Tillsammans med oss på Rädda Barnen kan du därför hjälpa till att synliggöra ensamkommande barns behov och på så vis bidra till att det blir bättre för de barn som, liksom Ara, har kommit till Sverige med hopp om en ny framtid.

Vill du veta mer om hur Rädda Barnen arbetar för att hjälpa barn som har upplevt och flytt från konflikt och katastrof, besök vår hemsida.