Du är här: Hem / Arkiv förBarn och Elevombudsmannen

Mickes skitiga mössa

3 juli, 2012 Av Rädda Barnen 2 Kommentarer

Micke har en jävligt skitig mössa. Iallafall om man får tro gruppen ”Alla som hatar Mickes skitiga mössa” på Facebook. Vi fick höra om Mickes mössa när vi pratade och lyssnade till 25 000 barn i undersökningen ”Ung röst” under 2011. För de flesta elever i skolan är nätet bra, kul, nyttigt och positivt. Man söker information, har kontakt med andra eller uppfinner en tillfällig ny identitet om den IRL man har inte funkar av någon anledning. Nätet betyder gränslös frihet för de flesta.

Samma frihet vänds dock mot en del unga människor. Friheten blir då till gränslöst lidande. Tänk dig att du går i åttan. Vaknar i sängen, plockar upp mobilen och i den köar 10 taskiga SMS. I datasalen på lunchrasten loggar du in på Facebook och där upptäcker du att någon startat en grupp om att ditt hår är fett och fult. På 2 timmar har gruppen fått 127 likes. Flera likes dessutom från personer som du räknar som dina kompisar. På vägen hem efter skolan påminner några killar i parallellklassen dig om att kolla in nätet och det senaste som står där om dig och den nya bilden de just lagt ut. Det tar inte slut. Du kommer inte undan. Det räcker inte att undvika busskön på vägen hem, äta sist, eller duscha efter alla andra. Hur många gånger det än ringer ut från sista lektionen och du lämnar skolgården så hänger det över dig. Tär, mal och bryter ner. Ett suddigt gränsland dit få vuxna når och ansvar blir otydligt. Den som trycker på like knappen på Facebook känner inte din sorg. Kränkningar på nätet och skolans ansvar är svårt.

Vi blir påminda om detta när vi idag arrangerade seminarium i Almedalen på temat ”Kränkningar på nätet – vad händer efter skolan?”. Caroline Dyrefors Grufman, Barn och Elevombudet, Eva-Lis Sirén, (Förbundsordförande Lärarförbundet), Pia Widegren (Utvecklingsledare, Bildningsförvaltningen Motala kommun), och jag själv diskuterade under 45 minuter skolans ansvar och vad man kan göra åt kränkningar på nätet. Alla var eniga om att små steg kan göra underverk. Det handlade bland annat om nätkompetens bland skolpersonal, om att skolor bör eftersträva att vara tillgängliga på nätet och att nätet nu måste bli en levande del av skolans likabehandlingsarbete. Alla skolor måste enligt lag kartlägga den fysiska skolmiljön. Även nätet måste vara med här. Det handlar om samtal med unga om upplevelser på nätet och om vad som händer. Vi har ofta en tendens att bagatellisera det som händer på nätet och säga att det är mindre viktigt än det som händer i verkligheten. Det är fel. Samma nolltolerans gäller på nätet som på skolgården. När man gör nätet till en del av skolans plan mot kränkningar och diskriminering höjer man statusen för nätfrågorna. Även dialogen med föräldrarna lyftes fram som viktigt.

Under allt detta ligger dock den allra viktigaste pusselbiten som allt annat arbete vilar på. Samsynen och tilliten bland skolpersonalen som gör att man vågar agera mot kränkningar och att man litar på att kollegorna gör samma sak. Arbete mot kränkningar på nätet kräver, på samma sätt som allt annat arbete mot kränkningar, en stark och delad värdegrund på skolan.

Under 2011 tog vi på Rädda Barnen fram materialet ”För en tryggare skola”. Det innehåller våra prioriteringar för en trygg skola. Nätet är där en av fem viktiga pusselbitar.

//Henrik Dahl, sakkunnig skolfrågor Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Mobbning, Utbildning Taggat med:, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nya tilläggsprotokollet signeras – men inte av Sverige

28 februari, 2012 Av Karin Fagerholm Lämna en Kommentar

Den 19 december 2011 antog FNs generalförsamling ett nytt tilläggsprotokoll till Barnkonventionen om en klagomekanism för barn. Detta protokoll ska göra det möjligt för barn, själva eller genom ombud, att göra sin röst hörd och påtala rättighetskränkningar ända upp till FN-nivå. För att det ska träda ikraft måste 10 stater ratificera det.  Läs mer om protokollet i en debattartikel i Sydsvenskan från 2010, när vi redan då drev den här frågan.

Ett steg inför ratificering är att stater signerar protokollet. Signeringen ses som en viljeyttring att staten inom kort kommer att ratificera det och därmed bli bunden av det. För att uppmärksamma protokollet och få så många länder som möjligt att i första hand signera det, arrangerade idag FNs högkommisare för mänskliga rättigheter, Navanethem Pillay, en signeringsceremoni under MR-rådets öppnande. 20 länder signerade protokollet vid denna ceremoni (Belgien, Brasilien, Costa Rica, Chile, Finland, Italien, Luxemburg, Maldiverna, Mali, Marocko, Montenegro, Peru, Portugal, Serbien, Slovakien, Slovenien, Spanien,  Tyskland, Uruguay och Österrike). Tyvärr är inte Sverige med i denna skara, som genom sina signaturer går i bräschen för att möjliggöra barns rätt att påtala kränkningar.

Barnminister Maria Larsson (kd) har i ett svar på en fråga från Carina Hägg (s) uppgivit att Sverige ännu inte har någon tidsplan för när man skulle kunna signera för att senare ratificera protokollet. Givetvis krävs det, som Maria Larsson säger, en noggrann analys och genomgång av protokollet, och eventuellt även lagändringar, innan Sverige kan tillträda det ordentligt. Men, en signering är endast en viljeyttring och en sådan borde Sverige kunna ge tämligen omgående. Sverige anses generellt i världen vara ett föregångsland när det gäller efterlevnaden av barns rättigheter och många vänder sig till Sverige för att få exempel på hur man kan arbeta med olika frågor. Om Sverige signerar eller inte signerar detta protokoll sänder tydliga signaler till andra länder om hur viktigt och bra det är. Det är därför extra tråkigt att Sverige väljer att avvakta med detta.

Ett problem för Sverige när det gäller protokollet är att barnet måste ha uttömt alla inhemska möjligheter att få upprättelse innan man vänder sig till Barnrättskommittén. I Sverige finns det dock ingen möjlighet för barn själva, utan vårdnadshavarens hjälp, att lämna in enskilda klagomål. Därför skulle, om Sverige ratificerar protokollet, enda möjligheten för ett barn att själv påtala en rättighetskränkning bli att vända sig till FN. Detta är givetvis ingen bra lösning för nån, och allra minst för barnet.

Rädda Barnen har under ett flertal år drivit kravet att barn själva ska ha möjlighet att lämna in enskilda klagomål till Barnombudsmannen. Barnombudsmannen är idag den enda ombudsman i Sverige som inte kan ta enskilda klagomål, bara det är en anledning i sig. Men än viktigare är just att barn i Sverige idag inte har möjlighet att själva lämna in ett klagomål till t.ex. Diskrimineringsombudsmannen eller Barn- och Elevombudsmannen. Om man utökade Barnombudsmannens mandat till att gälla även detta, skulle Sverige utan svårigheter kunna tillträda protokollet tämligen omedelbart.

Det är väldigt synd att Sveriges regering idag inte väljer att visa sin viljeyttring att signera protokollet, både för barn i Sverige som runt om i världen.

Arkiverat under: Barnrätt Taggat med:, , , , , , , , ,

”BEO utreder inte objektivt”

1 april, 2011 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Satt med på seminariet ”Stämd!” på kommunal skolriksdag som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anordnar på Älvsjömässan under två späckade dagar denna vecka.  Bakgrunden till seminariet var den ökade mängd stämningar och påföljande skadeståndsanspåk Barn och Elevombudsmannen (BEO) riktar mot kommunen som huvudman, när man anser att skolan inte har tagit sitt lagstadda ansvar och utrett fall av bland annat mobbning och kränkande behandling.

Det var dock med oro och en lite bitter smak i munnen jag tågade ut efter den dryga timmen seminariet pågick. Istället för att tillsammans diskutera hur kommuner och landsting kan skapa de allra bästa förutsättningar för skolorna att arbeta framgångsrikt mot mobbning och kränkande behandling, och därmed slippa anmälningar och stämningar, handlade det hela om hur kommuner kan och bör skydda sig mot BEO. Inte bara har BEO enligt de representerade kommunerna och SKL missförstått, misstolkat och missbrukat sitt ombudsmannauppdrag genom att komma med hutlösa skadeståndsanspråk och vara partisk på svepande grunder – nej man bör som kommun också vara ytterst försiktig i sin kontakt med BEO. På podiet fanns en jurist med erfarenhet av att möta BEO i rätten och hennes råd till kommuner var (och jag citerar) ”BEO utreder inte objektivt” och att man därför bör ”komma ihåg att BEO inte ute efter att hjälpa er – BEO samlar bevis för en eventuell skadeståndsprocess”.

Det är svårt att ur detta inte känna oro för de som är drabbade nämligen de barn som far illa i skolan. Vi vet att 50 unga människor väljer att ta sitt liv varje år på grund av mobbning och utanförskap och att 45 000 elever är kroniskt mobbade i sin skola. Att barn, som ofta har svårt att föra sin egen juridiska talan, nu har en ombudsman på högsta nivå är ett stort framsteg för ett land som skrivit under barnkonventionen. Visst måste kommuner kunna hävda sina rättigheter men är det där fokus bör ligga? Intrycket efter seminariet var att kommunerna nu bygger beredskap i form av juridisk kompetens för att kunna möta BEO på slagfältet. Skulle inte dessa resurser i första hand satsas på att ge skolor i kommunerna rejäla möjligheter att fördjupa sig i och förankra likabehandlingsarbetet i hela organisationen? Vi vet till exempel att 9 av 10 likabehandlingsplaner får kritik av skolinspektionen och att arbetet mot mobbning och annan kränkande behandling i många skolor är bristfälligt.

Om detta är representativt för de aktörer som på lokal nivå ska samverka för att bevaka och skydda barns rättigheter i skolan finns all anledning att vara orolig. Skyttegravskrig känns inte bara onödigt – det riskerar också att skymma sikten för det viktiga. En trygg skola för alla. BEO behövs. Rädda Barnen behövs. Efter min timme i Älvsjö i veckan -mer än någonsin!

Arkiverat under: Mobbning Taggat med:, , , , ,