Vi fortsätter tills polisen tar alla utsatta barn på allvar!

 

2009 gav jag och Rädda Barnen ut den första rapporten om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel Brott mot vuxna går före. Egentligen kom idén från några av de barn jag träffat på Rädda Barnen. Det de hade gemensamt var att de berättade att de utsatts för misshandel av en förälder och att de fått vänta alldeles för länge på få berätta för polisen. Några barn hade väntat i över ett år på att en polis skulle ha tid för dem.

 

Det barnen också hade gemensamt var att de kände att polisen och andra vuxna inte tog dem på allvar, inte tyckte att de var tillräckligt viktiga för att ge dem tid.  De var arga, besvikna och ledsna. Jag  blev också arg och besviken över hur de behandlades av rättsväsendet!

En lång utredningstid riskerar att få förödande konsekvenser, speciellt när en närstående är misstänkt. Ett barn som berättat om misshandel och inte blir hörd upplever att ingen tar det på allvar. Risken är stor att barnet hunnit glömma och har svårt att berätta när det väl kallas till förhör. Under väntetiden har barnet ofta kontakt med den misstänkte och kan pressas eller mutas att ta tillbaka sin historia. I värsta fall bidrar den långa utredningstiden till att barn fortsätter att utsättas för våld.

Barn som utsätts för våld inom familjen har sällan möjlighet att göra sin röst hörd eller att kräva sina rättigheter. Det är Rädda Barnens uppgift att hjälpa till att ge dem en röst. Ett sätt är att skriva ned det de säger och se till att det får spridning i media, så att allmänhet, politiker och beslutsfattare förstår.

Idag släpper Rädda Barnen den fjärde rapporten på samma tema. Den visar att betydligt färre barn får vänta än för bara några år sedan! 2009 tog en utredning om misstänkt barnmisshandel i genomsnitt 140 dagar, 2012 tog den i genomsnitt 82 dagar. Det är tydligt att det påverkansarbete som Rädda Barnen drivit gett resultat!

Men vi är fortfarande inte nöjda och vi tänker inte ge upp! Även om det blivit bättre så finns det fortfarande väldigt stora brister i delar av landet. I Falun, Södertörn, Kristianstad och Norrköping klarar man inte ens att utreda hälften av fallen inom den tid som lagen säger! Från polisanmälan till fällande dom kan ibland flera år passera. För även i domstol blir väntan alltför ofta lång för barnen. Vi föreslår därför ytterligare skärpningar av lagen. Rädda Barnen vill att den rekommendation som idag finns om att barn ska förhöras av polis senast inom två veckor när de misstänks vara utsatta för brott blir lagstadgad. Vi vill också att ett skyndsamhetskrav införs när brott mot barn behandlas i domstol.

Så hur länge kommer Rädda Barnen fortsätta att driva den här frågan? Svaret är antagligen – Så länge som det behövs! Så länge som det finns barn i Sverige som känner att polisen och andra vuxna inte tar dem på allvar, inte tycker att de är tillräckligt viktiga för att ge dem tid!

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Det gör ont att lyssna

Jag lyssnar på dokumentären Den fastspända flickan i P1. Det gör ont att lyssna.

Alla människor har rätt att bemötas med respekt. Oavsett om de är barn eller vuxna. Oavsett social status. Oavsett om de är patienter inom psykiatrin eller inte. Oavsett om de är lätta att ha att göra med eller krävande och besvärliga.

Dokumentären berättar om Nora. Ett barn som utsätts för våld och övergrepp, ett barn som inte haft det stöd hon behövt i familjen kränks på nytt. Och på nytt… och på nytt… Hon kränks just av de människor som avlönas av skattebetalarna för att skydda, stötta och hjälpa. Hon slussas mellan olika boenden, skadar sig själv och säljer sex till vuxna män utan att personalen ingriper. När hon utsatts för en våldtäkt som är så grov att skadorna leder till sjukhusvård försummar man att utreda brottet.  Hon möts av en iskall och maktfullkomlig psykiatri som säger nej till det mycket rimliga önskemålet att få en kvinnlig behandlare.   Hur kan det bli så här?  Ni som inte har lyssnat borde göra det nu. Även om det är smärtsamt att lyssna så behöver vi veta. Annars kan vi aldrig förändra.

Inom hälso- och sjukvården finns en stor okunskap om barn som utsatts för våld eller övergrepp. Idag är det fullt möjligt att utbilda sig till socionom, läkare eller psykolog utan att ha med sig grundläggande kunskaper om våld och övergrepp. Så kan vi inte ha det.

För att åtgärda kunskapsbristen krävs att sådan utbildning blir obligatorisk på de universitetsutbildningar där studenterna kan komma att arbeta med barn och unga. Vi behöver också ett kunskapscentrum för frågor om våld och övergrepp. Dit skulle vilsna professionella kunna vända sig för att få kunskap och goda råd!

Trots att jag mött många flickor och pojkar som berättat om att de bemötts med bristande respekt av myndigheter efter upplevelser av våld och övergrepp är det svårt att begripa att det kan gå till så här.

En gång till. Jag lyssnar en gång till.

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Mörkertalet är stort – barn säljs i Sverige

Tänk att du lever i ett land där man säljer barn. Tänk att du lever i ett land där treåringar utnyttjas för att stjäla. Där både pojkar och flickor tvingas att stjäla eller tigga och lever i social misär. Där både pojkar och flickor säljs för sexuella ändamål. Tänk att det handlar om barn från andra länder som söker skydd, barn som är tillfälliga gäster i landet men också barn från ditt eget land.

Tänk att du lever i ett land där de barn som utsatts för människohandel varken får skydd, stöd eller upprättelse.
Tänk att du lever i Sverige!

I går presenterades en ny rapport om människohandel och barn beställd av regeringen.  Det är bra att den skrivs, bra att de utsatta barnen uppmärksammas. Men det är en fruktansvärd läsning.

166 barn som misstänks vara utsatta för människohandel under en tvåårsperiod har identifierats. 166 fruktansvärda berättelser om barn som svikits av vuxenvärlden. Vi kan bara spekulera i hur stort mörkertalet är. När man frågat barn i Sverige så säger knappt en av tio av de som utsatts för våld eller övergrepp att de berättat för någon professionell.  Kan vi tro att det är lättare för de barn som utsatts för människohandel att berätta? Knappast!
 
En flicka, cirka 13 år, påträffas i en affär där hon stjäl väskor. Hon är från början inte ensam men när en vakt ser henne stjäla och tar fast henne så försvinner de medföljande vuxna. Flickan omhändertas omedelbart enligt LVU 6 § och placeras på en SIS-institution. Vid flera tillfällen försöker de vuxna personerna hämta flickan.
 
För inte så länge sedan var den allmänna uppfattningen att människohandel av barn inte förekom i Sverige. Jag upplever att kunskapen idag är större men alltför många vuxna väljer att blunda.  Med tanke på det är det positivt att de 166 barnen uppmärksammats. Men det är så tungt att läsa om hur stora bristerna är. Hur många barn som lämnat landet eller gått under jorden innan myndigheterna hunnit ingripa, hur många barn som inte fått skydd eller stöd.

Ett av tre barn i kartläggningen är ensamkommande flyktingbarn. Utan föräldrar är de extra sårbara och försvarslösa mot cyniska vuxna.

Ett av tre barn är svenskt. De är oftast utsatta för sexuell handel och i princip helt missade av socialtjänsten och andra myndigheter. Det är istället Rädda Barnen, Stadsmissionen och Erstadiakoni som har uppmärksammat dem.

En 17-årig flicka som vid 8 års ålder har blivit upplockad av en närstående man som har utnyttjat henne i ett pedofilnätverk. Hon har utsatts för svåra sexuella övergrepp. Hon har sålts också till andra män. Mannen har polisanmälts men anmälan har inte lett till åtal. Flickan har varit placerad i flera behandlingshem och på institutioner. Hon är starkt beroende av mannen som under många år utnyttjat henne. Han har också vid flera tillfällen försökt hämta henne från nuvarande placering.
 
Idag är jag glad över att barn utsatta för människohandel i Sverige har uppmärksammats. Men djupt bedrövad över att de finns, och över att de inte får det skydd, det stöd eller den upprättelse de har rätt till!

//Åsa Landberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp

 

Krama mig försiktigt!

Tom är bara några månader och ensam hemma med pappa. Han skriker. Pappa försöker trösta honom och när han inte lyckas lyfter han upp honom och skakar honom hårt gång på gång. Tom blir tyst. När han varit tyst en lång stund ringer pappa efter en ambulans.

 
Varje år kommer mellan tio och tolv spädbarn till Astrid Lindgrens barnsjukhus med skador efter att ha blivit hårt skakade av en vuxen. Majoriteten har fått hjärnskador för livet. En femtedel dör.

 
Jag arbetar sedan många år tillbaka med våld mot barn. Jag har sett alla de negativa konsekvenserna och det har påverkat mig genom att jag tar väldigt kraftigt avstånd från allt våld. Just våld mot spädbarn väcker särskilt starka känslor hos mig. För att de är så värnlösa. För att skadorna är så förödande. Men också för att våldet många gånger hade kunnat stoppas! Bara genom information.

2008 genomförde Rädda Barnen en stor kampanj i samarbete med Aftonbladet och MIO-gruppen på Astrid Lindgrens barnsjukhus för att informera om riskerna med att skaka spädbarn.  Genom forskning vet vi att information kan förhindra det oerhört skadliga skakandet av spädbarn. Rädda Barnen gjorde en egen undersökning där vi såg att enbart varannan nybliven förälder nåtts av information via barnavårdscentraler, mödravårdscentraler eller om risken med att skaka spädbarn. Så vi delade ut en informationsskrift på varenda barnavårdscentral i Göteborg, Malmö och Stockholm. Och på många andra orter i landet.

Ett av målen med Rädda Barnens kampanj var att alla nyblivna föräldrar från norr till söder skulle informeras om riskerna med barnmisshandel och med att skaka spädbarn.  Det målet har vi inte uppnått än. I Stockholm har det målet däremot nåtts genom projektet Mental vaccination. Det är jag väldigt glad över! Föräldrarna får information vid tre tillfällen, på mödravårdscentralen, på BB och på barnavårdscentralen. 90 % känner sig informerade om riskerna med att skaka barnet. Det innebär att det är ett väldigt lyckat projekt.  Förhoppningsvis ser det snart likadant ut i hela Sverige.

Det är därför hög tid att våra politiker tar lärdom av det här och fattar beslut om att alla nyfödda barn ska få skydd mot skakvåld genom att deras föräldrar blir informerade. 

Vi har inte råd att låta fler små barn dödas eller skadas för livet!

// Åsa Landberg, Leg psykolog, leg psykoterapeut Centrum för barn och ungdomar i utsatta livssituationer

Jag vill inte minnas händerna

Jag vill inte minnas händerna

Jag vill inte minnas händerna, ögonen eller slagen.
Inte dimman och ångesten. Bundna händer.
Trasiga flaskor och vassa knivar.
(
Dikt av Tessan, ur 14 år till salu av Caroline Engvall)

Med det här citatet inleds en ny bok om sex som självskadebeteende som presenterades på ett seminarium idag.

I mitt arbete på Rädda Barnen har jag kommit i kontakt med många tonåringar som utsatts för sexuella övergrepp.   Många av dem har blivit lurade in i något de inte alls förstod. Men en del av dem har själva tagit stora risker, rentav sökt upp sina förövare och blivit utsatta gång på gång. Det gäller till exempel många av de minderåriga flickor och pojkar som fått ersättning för att ha sex med vuxna. Vuxenvärlden har svårt att förstå dem, de beter sig inte alls som de vuxna tänker att ett barn som är utsatt för sexuella övergrepp ska bete sig. Det ser ut som de medvetet skadar sig själva och medvetet utsätter sig själva för fara. Varför?

 

Nu har stiftelsen Allmänna Barnhuset i samarbete med socionom och doktorand Linda Jonsson tagit fram boken Unga som skadar sig genom sex. I boken har de samlat kunskap om unga som skadar sig genom sex utifrån forskningsartiklar, litteratur, intervjuer med de unga själva samt yrkesverksamma och frivilligorganisationer.
Boken riktar sig till alla som i sitt arbete kommer i kontakt med barn och
ungdomar. Syftet är att öka medvetenheten om problematiken och bidra till att de unga får den behandling, stöd och hjälp de behöver och har rätt till.

 

Jag är intervjuad i boken och deltog idag i en paneldiskussion. Jag försökte bidra med är en förståelse för att brottsoffer ser ut och agerar på många olika sätt. Det är olagligt för vuxna att ha sex med barn under femton år. Och det oavsett om barnet själv verkar gå med på det eller rentav tar initiativ till det. Men barn mellan 15 och 18 har ett sämre lagligt skydd – en fråga som vi från Rädda Barnen lyft många gånger.

Barn och unga som skadar sig genom sex har många likheter med barn och unga som skadar sig på andra sätt, till exempel genom att genom att skära sig. De försöker hantera en ohanterlig ångest genom att tillfoga sig smärta. Skillnaden är att lämnar över kontrollen och skadandet till någon annan. De känner inte att de själva eller deras kropp har något värde, de kan rentav hata sin egen kropp.

 

Min kropp har inget värde för mig.
Därför kan jag också göra den illa, skära, svälta eller ligga… Det är ändå så förstört allting.
(Melina 16 år, intervjuad i Allmänna Barnhusets bok Unga som skadar sig genom sex.)

 

Trots att ämnet är tungt gav seminariet hopp. Genom att kunskap samlas i boken kan den komma fler tillgodo. Och vi fick många goda exempel på förebyggande arbete och på möjligheter till stöd och behandling.
Paulina Bengtsson som grundat Novahuset i Linköping gav extra mycket
hopp! Hon har tagit sig ur en egen utsatthet och stöttar nu andra unga som
utsatts för sexuella övergrepp. För det arbetet fick hon under seminariet ta
emot försäkringsbolaget Ifs stipendium Säkerhetsnålen. Prisutdelare var
jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Ministern berättade att Paulina var en stor inspirationskälla för henne. Det är hon också för de unga killar och
tjejer som håller på att tappa hoppet idag och som får veta att det går att
förändra sitt liv och att det finns hjälp att få!

Åsa Landberg

Psykolog på Rädda Barnen

 

 

 

 

Förlorare

Det finns bara förlorare i det som hände i Malmö i början av året. En kvinna miste sitt liv. Två barn förlorade sin mamma – och kanske också sin pappa. En man har mist sin frihet och kanske också sina barn. Alla hade vunnit på att det hade förhindrats.

I morgon bitti medverkar jag i ett seminarium i Almedalen om barn som växer upp med skyddade personuppgifter. Barn som lever med skyddade personuppgifter har ofta en svår vardag. De ska inte väcka uppmärksamhet men sticker ändå ut. Ofta på grund av okunskap och att samhället lägger krokben för barnen. Barnombudsmannen bjuder in till en diskussion om hur samhället kan bli till ett stöd för barn som lever med skyddade personuppgifter.

Det var alltså i måndags som en man dömdes till livstids fängelse i Malmö tingsrätt. Han knivhögg sin före detta sambo till döds inför ögonen på deras två barn, fyra och sex år gamla. Det skedde på gården utanför deras skyddade boende. I en debattartikel i Svenska Dagbladet beskriver kammaråklagare Ulrika Rogland de stora brister som finns i skyddet för hotade kvinnor och barn. Kvinnan var övertygad om att mannen ville döda henne och fick via kvinnojouren ett skyddat boende. Han var tidigare dömd för brott mot henne. Kvinnojouren ville att hon och barnen skulle flyttas till en annan kommun för att öka skyddet. Socialtjänsten ville avvakta förhandlingar om vårdnad och umgänge där kvinnan fick möta mannen öga mot öga. Dagen efter förhandlingarna hittade han henne och dödade henne.

Ulrika Rogland menar att fallet uppmärksammar stora brister i samarbetet mellan myndigheterna. Brister som gjort att ännu en kvinna helt i onödan har dödats och att två små barn måste växa upp utan sin mamma. Hot – och riskbedömningar har inte gjorts i tillräcklig utsträckning. Mannen hade efter mordet fortfarande vårdnad om barnen och motsatte sig inledningsvis att barnen fick ha kontakt med psykolog.

Vad kan vi gemensamt göra för att förhindra att fler barn råkar ut för det som hänt de två barnen i Malmö? Alla barn som utsatt för våldsbrott har rätt till rehabilitering. När barn utsatts för något så fruktansvärt som att bevittna mordet på sin mamma kan inte insatserna vänta. De behöver omedelbart krisstöd. Risk- och skyddsbedömningar måste alltid göras när det finns uppgifter om att barn lever i en familj där våld förekommer.  Barnens behov av skydd och av trygghet måste prioriteras!

//Åsa Landberg, psykolog och psykoterapeut på Rädda Barnen

Räcker 97 procent?

Nittiosju procent av Sveriges kommuner ger stöd åt våldsutsatta barn!

Siffrorna kommer från Socialstyrelsens Öppna jämförelser av stöd till brottsoffer. Jämförelserna handlar om stödet till kvinnor som är eller har varit utsatta för våld av närstående, och barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna.

Jag är säker på att Rädda Barnen har haft mycket att göra med att det är så idag. 1990 gav Rädda Barnen ut boken Och han sparkade mamma… 

Den skrevs av Ami Arnell och Inger Ekbom och uppmärksammade att barn som växer upp i en familj där mamma blir misshandlad for mycket illa och att de sällan fick något stöd. De presenterade också en metod för krissamtal som de tagit fram och provat på ett stort antal barn. Metoden kallas för Trappan och är idag den metod som används mest i landet för barn som blivit vittne till våld i hemmet. Boken trycks i nya upplagor och många, många professionella har utbildats i Trappan.

Men det finns en hel del kvar att göra innan vi kan vara nöjda. Vingåker, Hässleholm, Lerum, Strömstad, Storfors, Årjäng, Skinnskatteberg och Malå behöver utveckla stöd till våldsutsatta barn de också!  Och Öppna jämförelser visar att enbart 53 procent har kartlagt personalens utbildningsbehov när det gäller de våldsutsatta barnen. Och bara 36 procent av kommunerna gör systematiska uppföljningar av de insatser barnen får. Gå in och kolla hur det ser ut i din kommun!

Skolan får inte bli en frizon för våld!

Jag arbetar med barn som utsatts för våld. Alltför ofta har de ganska skeva föreställningar om vad som är rätt eller fel. De behöver lära sig nya proportioner. Tillsammans brukar vi göra stora scheman där vi skriver in vad som är bra gjort, dåligt gjort respektive olagligt.

Barn kan till exempel skriva upp att det är bra att borsta tänderna, att hjälpa till, att leka tillsammans eller att berätta för en vuxen när någon varit dum.

De kan skriva att det är dåligt att strunta i läxorna, att reta en kompis eller att stöka till.

Och sen är det allt som är olagligt.  När en vuxen slåss, eller hotar någon annan och när en vuxen stjäl. Det är dumt också när barn slår varandra eller stjäl, men så länge de är små (under femton år) kan de aldrig dömas till fängelse. Jag brukar säga att det är för att vuxna vet att alla barn gör fel ibland innan de lärt sig.

Jag gör det här för att demonstrera att även om de gjort fel och slarvat med läxorna, bråkat eller stökat ned så var det fel och olagligt att mamma eller pappa slog dem. Ett mycket större fel än det de själva gjorde.

Alla barn har rätt till en uppväxt fri från våld. Förra veckan friades en rektor i Övre Norrlands hovrätt efter att ha dragit en elev i örat.  Ingen ifrågasatte att rektorn hade dragit eleven i örat eller att det gjorde ont, och rätten var tydlig med att det var dumt gjort. Men det var alltså inte olagligt.

Idag rapporterar media också att en lärare som misshandlades av en elev inte får något skadestånd eftersom tingsrätten i Gällivare menar att yrket kan jämföras med att vara polis. Eleven, som sparkade, slog och hotade läraren, dömdes nyligen för bland annat misshandel och olaga hot. Men skadeståndet uteblir. Håller skolan på att bli en frizon för våld?

Jag vet inte om det var rätt att fria rektorn eller inte. Jag kan alldeles för lite om fallet. Men jag vet att det inte är bra att skolpersonal tillåts dra elever i örat.

Eleven ville inte sitta ned. Det kanske var dumt, men ett relativt ursäktligt fel. Dessutom är han barn. Rektorn utövade våld. Det är ett mycket större fel, speciellt som han är vuxen och i överordnad ställning. Kanske ville han lära eleven en läxa. Det har han antagligen gjort. Han har lärt den här eleven, och de andra barnen i skolan, att den som är större, starkare och har makt får använda våld mot den som är mindre och svagare.

Det känns väldigt svårt att acceptera.

Åsa Landberg., leg psykolog, leg psykoterapeut

Lämna barnets husdjur i fred!

Husdjur har ofta en särskild plats i barns hjärtan. En hund,
en katt, en kanin, ett marsvin, en undulat eller en häst blir en familjemedlem, och ofta en familjemedlem som barnet känner ett alldeles särskilt ansvar för. De vårdar och beskyddar sitt husdjur. När det råkar illa ut, blir sjukt eller dör så är det en stor sorg.

Idag beskriver en rad organisationer i en debattartikel i
Dagens Nyheter hur djur kan bli ytterligare ett vapen för en vuxen som utövar våld i hemmet. När de mänskliga familjemedlemmarna blir misshandlade råkar ofta även djuren illa ut.   Hot och våld mot familjens
husdjur drabbar ett barn hårt. Och om våldet trappas upp kan husdjur till och med bli dödade.

Tyvärr är det här något vi väl känner igen på Rädda Barnen. Artikeln
i DN handlar mest om vad som händer med vuxna kvinnors husdjur när kvinnan misshandlas. Men det gäller i allra högsta grad även våldsutsatta barn. Många gånger används husdjuren för att tysta barn. Hoten kan se olika ut. Om barnet berättar om vad som hänt hemma så kommer djuren att få stryk eller att avlivas.  Om barnet berättar vad som hänt så kommer det att få flytta hemifrån, och då får de aldrig se sitt djur igen.

I artikeln föreslår man att regeringen inkluderar djurplågeribrottet
i brotten grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning och att våld mot husdjur ska ses som en försvårande omständighet och höja straffvärdet i ärenden om våld i nära relationer.  Man föreslår
dessutom en sekretessbrytande regel gällande djurskyddsproblem, för personal inom hälso- och sjukvårdspersonal samt socialtjänsten.

Det är bra att sambandet mellan våld mot djur och våld i
familjen uppmärksammas! När vi skyddar barn måste vi också tänka på deras husdjur!

Åsa Landberg, leg psykolog, leg psykoterapeut

 

 

Inifrån en tonårsvärld

SVT1 sände igårkväll Dokument inifrån. En dokumentär inifrån en tonårsvärld där djungelns lag råder och vuxna inte släpps in. Men ikväll har vi släppts in. Vi har fått vara med när femtonåriga Sara berättar sin historia. Det är otäckt. Desto viktigare att vi tar vara på det vi fått bevittna.

Var går gränsen mellan vad som är övertalning och vad som är tvång? Det är en gråzon. Varför har man sex fast man inte vill? Varför säger man inte nej? Tonåringarna i filmen har olika förklaringar till varför, och tror att det är ganska vanligt. De har en vag och ofta överdriven bild av vad en våldtäkt är, berättar de i programmet Debatt som sändes efteråt. Och även när det inte är en våldtäkt eller ett övergrepp, så kan man må väldigt dåligt efteråt om man inte ville. Vare sig man är kille eller tjej.

Det är bra att det här kommer upp till diskussion. Det är inte alltid lätt för vuxna att veta var gränsen går för vad som är brottsligt, och än mycket svårare för tonåringar som fortfarande är barn. Under några dagar har TV, radio och tidningar fyllts av inslag om programmet och ämnet.

När jag chattade med tittare efter programmet http://svt.se/2.110265  slogs jag av hur stort behovet är att fråga och att samtala.

Vi hoppas att samtalet fortsätter.

/Åsa Landberg, leg psykolog, leg psykoterapeut