Besökarna möts av färgpytsar, inplastade björkar (så att barnen kan kladda och skapa fritt!) och stafflier i en naturskön dunge. Ivriga barn flockas runt stora vita dukar för att måla ledsna och glada konstverk, allt enligt årets tema ”barns rätt till lek”. I Rädda Barnens tält får alla barn röda kepsar med texten ”Här kommer vi” samtidigt som föräldrarna bjuds på en välbehövlig kopp kaffe. I tältet kan man se minnesvärda aktiviteter från tidigare års medlemsdagar, som barns drömmar i små moln, och massor av namn skrivna i vackra snäckskal för att visualisera ”barns rätt till ett namn”.

Hela förmiddagen rullar bussar fyllda med medlemmar in från (nästan) hela Sverige. Både Borlänge och Ludvika-bussarna startade vid sextiden på morgonen och kommer fram vid lunchtid, precis lagom till ett stilla försommarregn. Men glada är de ändå och bäst var nog att bussfärden i sig blev ett äventyr, som fick guldkant av Pippi-filmer (även om barnen blev rastlösa och ivriga att komma fram mot slutet). Ann-Caroline och Ola från Borlänge lokalförening berättar att barnen nog tyckt det var mest spännande med alla hästar och kor de såg genom bussfönstren under resan. Då var det många som lånade föräldrarnas telefoner och fotade.

Målningarna som tar form i björkdungen intill tältet är praktfulla och färgsprakande. Och vid de små borden är unga konstnärer ivrigt sysselsatta med att rita. ”Jag gillar att måla men rita är ändå bäst” säger Anja, 6 år, från Ronneby. Några föräldrar passar samtidigt på att sjunka ner i de sköna strandstolarna som strategiskt placerats ut intill stafflier och ritbord. Vid stafflierna står barn i alla åldrar, vissa så små att de knappt når upp, och målar med stora penseldrag och låter de mest fantasifulla motiv växa fram. När jag ber om att få ta bilder poserar de stolt framför sina verk. En pojke i 10-årsåldern jobbar med sin sorg efter AIKs bortgångne målvakt Ivan Turina genom att göra sin egen hyllningstavla på temat ledsen. Han berättar att han nästan aldrig målar annars, men att det nu känns väldigt skönt att göra det. 

Rädda Barnen-flaggan är hissad i entrén och när jag promenerar runt det fantastiska sagolandskapet ser jag Rädda Barnens kepsar och ballonger precis överallt. Vid Junibacken har precis en dramatisk scen utspelat sig där Madicken tror att Abbe har drunknat. Efter föreställningen rusar ett helt gäng små rödkepsar fram till Madicken och Elisabeth och kramar om dem, och det riktigt lyser av stolthet i barnens ögon.

”Där sagor blir verklighet”, det vill säga Astrid Lindgrens Världs slogan, stämmer verkligen. Här får barn och föräldrar (eller mor- och farföräldrar!) en hel dag att bara upptäcka, uppleva och leka tillsammans. Många som var här idag hade kanske aldrig haft möjligheten att besöka ett sådant här ställe om det inte vore för Rädda Barnens medlemsdag. Mångas verklighet är en vardag där man kämpar för att få ekonomin att gå ihop och är man rätt ny i Sverige har man nog inte ens hört talas om Astrid Lindgren, än mindre upptäckt hennes fantastiska bokskatt. Tack vare att flera av Rädda Barnens lokalföreningar ordnar gratis bussresor och ibland även sponsrar matsäcken, blir det lättare för så många som möjligt att kunna åka med.

Ett stort gäng föräldrar och barn, säkert 100 personer, har kommit från Linköpings lokalförening. De flesta ingår i en föräldragrupp inom projektet Oss Föräldrar Emellan – för tryggare barn. Alla är arabisktalande och har varit i Sverige mellan 2-5 år. De har hunnit med några träffar men berättar att den här resan verkligen gör dem till en mer sammansvetsad grupp. Och det syns, de är oerhört entusiastiska och säger att det är fantastiskt att få vara här. Innan de fick syn på mig såg jag på håll hur de dansade runt, kramades och fotade varandra i samband med slagit sig ner för att äta sin picknick.

Mitt i sagolandskapet har Rädda Barnen ett eget litet hus i en liten trädgård sedan mer än 10 år tillbaka. Just idag sitter röda ballonger i de små äppelträden. Några engagerade medlemmar i Vimmerby lokalförening är på plats och berättar att där kan barn leka, dra en lott i ”Livets lotteri-hjulet” inne i huset och vuxna får veta mer om Rädda Barnen. Och varje sommar får ungdomar från orten sommarjobba här.

Ellen, 6 år, från Malmö tycker inte att det gör något alls att det regnar lite. ”Jag har målat en skattkarta och allting är roligt här. Man får springa runt själva, slipper vänta på de vuxna hela tiden”, säger hon. Hon har hjälpt till lite i tältet och vid målningen under dagen (och älskar det) eftersom hon är här med sin moster Therése som jobbar på Rädda Barnen. Nu slänger hon sig i en vilstol med en stor polkagrisklubba i handen, trött efter att ha packat upp mängder av röda kepsar på bordet i tältet. Maria, verksamhetsutvecklare för Rädda Barnen i Norrköping är nöjd med att det finns tid att småprata med de flesta besökarna även om det är mycket att göra när stora skaror barnfamiljer väller in. Och lite roligt är det att barnen nästan blir ännu gladare för Rädda Barnen-stämpeln de får på handen än för kepsen.

Den här dagen har jag fått uppleva hur mycket glädje och gemenskap föräldrar och barn får av sin vistelse här. De kommer nog aldrig att glömma sin dag bland Astrid Lindgrens sagofigurer och är säkert inspirerade att läsa hennes böcker när de kommer hem. Jag hoppas att Rädda Barnens medlemsdag på Astrid Lindgrens Värld kommer att leva vidare under många år framöver.

//Pernilla Norström, kommunikatör Rädda Barnen

Vill du också bli medlem i Rädda Barnen? Gå in på vår hemsida och ansök direkt! http://www.raddabarnen.se/engagera-dig/bli-medlem/

 Plötsligt insåg jag att det var mer eller mindre coolt att vara skötare beroende på vilken häst jag fick sköta. Skötarna på varje häst ordnades i rang, där förstaskötaren hade makt att avgöra vem som skulle sköta när och hur boxen skulle pyntas vid jul. Äldre aktiva i stallet tvingade yngre skötare att göra de mindre roliga sysslorna så som att leda när de allra yngsta hade sina ridlektioner. Jag blev rädd för de äldre i stallet och kände mig utanför i gänget. Det dröjde inte länge för än jag bestämde mig för att sluta vara skötare och hänga i stallet utöver mina ridlektioner.

Nu när jag är äldre och jobbar med frågor om kränkningar inom idrotten tänker jag ibland tillbaka på den där tiden. Jag tänker att det hade kunnat vara annorlunda och att det var synd att jag slutade rida och hänga i stallet, något som i grund och botten stärkte mig och gjorde mig glad. I det stallet där jag red fanns en stor avsaknad av vuxna ledare som skapade bra förutsättningar för de aktiva att hjälpas åt på ett bra och schysst sätt i stallet. Jag önskar att vuxna hade hjälpt till att sätta riktlinjer för skötarnas arbete. Jag önskar att de hade pratat mer om respekt för djuren och för de andra aktiva i stallet. Jag önskar att det funnit en vuxen som kunnat backa upp mig när jag var rädd för de äldre tjejerna som tvingade mig att leda, men som aldrig själva gjorde det.

Ideella krafter är en fantastisk tillgång i föreningar runt om i Sverige i dag. Med rätt verktyg är jag övertygad om att föreningar kan bli trygga och till för alla. Nu när jag är vuxen vill jag bidra till att skapa en trygghet för barn och unga. Därför jag är glad och stolt över att få jobba med frågan inom High Five och hjälpa föreningar med deras arbete mot kränkningar, diskriminering och utanförskap genom Fem steg till en handlingsplan. Tillsammans kan vi skapa en idrott för alla!

//Lisa Lyckborn, Verksamhetsutvecklare Rädda Barnen

Här kan du läsa mer om Rädda Barnens arbete mot mobbningar och kränkningar inom idrotten och projektet High Five – idrott för alla.

Jag hade äran att få vara med när utställningen invigdes under tisdagen. Vår svenska EU-parlamentariker Anna Hedh stod som värd för utställningen och framhöll i sitt öppningsanförande Rädda Barnens viktiga roll som pådrivare för att säkerställa att parlamentariker, liksom andra beslutsfattare, alltid har barnets rättigheter i fokus i sitt arbete. Hon berömde oss även för vårt starka arbete att få fler länder att anta en lag som förbjuder barnaga, något 11 EU-länder fortfarande tillåter. 

Även EU-kommissionen var på plats och kommissionär Kristalina Georgieva, ansvarig för internationellt samarbete och humanitärt stöd, höll ett anförande där hon berömde vårt humanitära arbete, inte minst det som vi just nu gör för de syriska flyktingbarnen i lägren i Jordanien, ett arbete hon hade besökt bara för ett par veckor sedan. Hon var väldigt intresserad av hela utställningen och erbjöd sig att ställa ut den även i Kommissionens huvudbyggnad vilket gör oss jätteglada såklart.  

Mycket av den framgång för barns rättigheter som Rädda Barnen har nått inom EU hade inte kunnat göras utan chefen för Brysselkontoret, Olivia Lind Haldorsson. Hon har varit på kontoret i 11 år och gjort ett fantastiskt jobb för att få såväl kommissionen och parlamentet som Europeiska rådet att förstå vikten av att sätta barnets rättigheter först i allt sitt arbete. Olivia höll ett inspirerande tal och berättade om resan från när hon började, då ingen vill prata om barnets rättigheter, till idag när det nästan ses som en självklarhet. Utställningen är det sista som Olivia gjorde för Brysselkontoret, hon slutar nu och startar eget, och jag måste säga att hon verkligen slutade på topp. Jag och hela Rädda Barnen kommer sakna henne!

I samband med utställningen hade vi också vårt uppskattade hjul Livets lotteri, som tydliggör vilken vikt ett barns födelseland har för det barnets möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda. Nästan alla deltagare snurrade på hjulet, inklusive Anna Hedh och Kommissionär Georgieva, vilka båda uppskattade det väldigt mycket och diskuterade sina nya länder och förutsättningar med varandra.

Rädda Barnens arbete för att säkerställa att EU inte glömmer bort barnets rättigheter fortsätter oförtrutet även efter utställningen. Vi arbetar mycket med att säkerställa barnrättsperspektivet i EU:s migrationspolitik. Barnfattigdom är ett nytt tema för Brysselkontoret, men där nästan alla europeiska RB-medlemmar redan gör mycket på nationell nivå. Där ska vi nu försöka säkerställa att EU och dess medlemsstater tar ett gemensamt ansvar, och att Kommissionens rekommendation Investing in children: Breaking the cycle of disadvantage, som publicerades tidigare i år, får genomslag på nationell nivå. I EU:s utrikesarbete fortsätter vi också med att lyfta barnrättsperspektivet, inte minst i EU:s katastrofarbete.

Vi har verkligen kommit en lång väg på 20 år när det gäller barns rättigheter inom EU, men fortfarande finns massor att göra. Nästa år är det val till Europaparlamentet och då tänker Rädda Barnen göra allt vad vi kan för att säkerställa att de nya parlamentarikerna fortsätter att stärka barnets rättigheter i EUs arbete, bl.a. utifrån det manifest som vi har tagit fram.

//Karin Fagerholm, tematisk rådgivare EU/God samhällsstyrning för barn

Idag är det 11 EU-länder som inte har ett totalförbud i lagen mot barnaga, dvs där det uttryckligen är förbjudet i såväl institutioner och skolor som i hemmet. Dessa är Belgien, Estland, Frankrike, Italien, Irland, Litauen, Malta, Slovakien, Slovenien, Storbritannien och Tjeckien. Du kan finna all information om vilka länder i världen som har ett förbud och hur lagstiftningen ser ut här: http://www.endcorporalpunishment.org/

Där mötte vi barn som sett sådant som ingen i vår ålder ska behöva se, tonåringar som blivit torterade och vuxna som gjorde allt vad de kunde för trösta och skydda sina små från sjukdomar och från den yrande ökensanden. En sak hade de alla gemensamt: längtan tillbaka hem.

Det spelar ingen roll om vårt hus är borta, jag skulle kunna sitta på gatan utanför, bara jag fick vara hemma i vår by igen, sa en kvinna. Läs mer om deras erfarenheter och tankar och om livet i lägret i vårt reportage i  nya numret av Tidningen Barn som kommer idag, där kan du också läsa om utvecklingen i Burma.

När jag och fotograf Paul Hansen  var där mötte vi en påtaglig entusiasm, nyfikenhet och förväntan. Sedan landet öppnat sina gränser har många viktiga reformer ägt rum. Samtidigt är det fortfarande ett av världens fattigaste och minst utvecklade länder. Vi hörde upprepade berättelser om övergrepp och trauman som saknade motstycke.?

Win, 15, kidnappades och tvångsrekryterades som barnsoldat när han var bara 12 år.

Det var tungt att ta emot. Men jag fann tröst hos min kollega Min Win Bo som arbetar för Internationella Rädda
Barnen i Burma. Så här sa han,

Det faktum att människor nu kan prata öppet om sitt lidande, sina tankar och erfarenheter, gör att möjligheterna att stödja dem ökar.

Att kunna berätta. Det vi så ofta tar för givet. Och att våga lyssna. Det är början på alla möten – och all utveckling.

Här hittar du nya numret. God Läsning!

// Sophie Arnö Chefredaktör Tidningen BARN

 

Fakta om Tidningen Barn

Tidningen Barn är magasinet för dig som bryr dig om hur barn har det. Här hittar du angelägna intervjuer, porträtt och reportage från Sverige och övriga världen. Fokus ligger på frågor som hälsa, utbildning, våld och inflytande.
Barnen själva kommer alltid till tals. Tidningen har funnits sedan 1962 och är Sveriges största barnrättsmagasin. Den har flera gånger nominerats till årets bästa tidskrift.

Efter det omedelbara katastrofstödet i form av vatten, skydd och hälsovård har vi sedan gått över till att stötta mer långsiktiga aktiviteter.  De pengar som svenska Rädda Barnen har samlat in har gått till många olika programområden såsom utbildning, I Port-au-Prince har vi bland annat byggt sexton nya orkan- och jordbävningssäkra klassrum i fyra skolor och utbildat 240 lärare, åtta rektorer och 12 000.

Vi har också satsat på att barnen ska känna sig trygga och säkra mot våld, förebyggande insatser och direkt behandling av kolera.  Haiti drabbades ju av en koleraepedimi samma år som jordbävningen, något som inte hade hänt på äver 100 år och ingen var förberedd på eller visste hur man skulle hantera.  Närmare 6 000 personer miste livet av kolera. De barn och vuxna jag har kommit i kontakt med under mina besök på Haiti vittnar i alla fall om betydande förändringar till det positiva.

Jag pratade t ex häromdagen med Judith, rektor på en av skolorna som Rädda Barnen hjälpt till att bygga upp (Nid doeuillet i området Carrefour i Port au Prince). Förutom att hon var mycket stolt och tacksam för de 3 klassrum plus rektorskontor som byggts där skolan härbärgar 200 lågstadieelever, lyfte hon speciellt fram att hon genom den utbildning som hon fått på olika områden, såsom ledarskap, har hon fått ett nytt sätt att förhålla sig till eleverna och lärarkåren.  Hon känner att hon med dessa nya kunskaper har ett positivt inflytande på eleverna och faktiskt kan vara med och bidra till att förändra sitt land.   Hon har inom ramen för ledarksapsutbildningen bl. a. utvecklat sin känsla för en bättre organisation av sin institution och dess resurser inkl. lärarkåren, utvecklat känslan för mänskliga relationer och ansvarskänsla . Tack vare att lärarna nu också har fått redskap genom olika utbildningstillfällen, att hålla bättre undervisning lär sig eleverna snabbare och är mer harmoniska. 

Francisca, 6 år, trivs mycket bra i den ”nya” skolan där hon känner sig omtyckt och där hon inte blir slagen. Aga förekommer allt mindre i de skolor Rädda Barnen haft som partnerskolor. Även föräldrar som är medlemmar i nyskapade förlädrarföreningar som ingår i  ”noyeau comunitaire” , erkänner att barnen lyder bra utan aga och de har ett annorlunda förhållande till sina barn numera. Christiana, mor till två barn i skolan ”Splendeur” i stadsdelen Carrefour, säger att hon nu tar sig tid att prata med barnen och få dem att förstå i stället för att slå dem.  Andra föräldrar nämner också att deras barn blivit mer självständiga.

Trots den motiga vardag de flesta lever i här så ser man att det går att engagera föräldrar och skolpersonal i barnens välmående och positiva personliga utveckling. 

Så när jag nu lämnar Port-au-Prince, för min del, sista gången så känner jag att visst har vi ”made a difference”.

//Annika Anchorena, Rädda Barnen Peru

 Läs mer om vårt arbete på Haiti här.

 
Annika Anchorena har varit i Haiti fem gånger under de senaste tre åren. Hon har följt Rädda Barnens  arbete på plats under uppbyggnadsperioden efter jordbävningen 2010 som gjorde att över 220 000 människor omkom. Hon har rest runt bland skolor och institutioner och haft kontakt med barnen och dem som jobbar med projekten. 

 

Räddningsarbetarna påbörjade direkt ett intensivt arbete med att försöka rädda människor ur rasmassorna. De första 72 timmarna efter ett skalv kallas ofta de gyllene timmarna, eftersom det är störst chans att rädda liv under denna period.

I Chengdu, där Rädda Barnens närmaste fältkontor ligger, kändes skalvet också av. Trots att vår personal och deras familjer själva drabbades, gav de sig omedelbart ut på fältet för att bedöma skadorna och inverkan för de mest drabbade barnen och deras familjer i områdena Ya’an och Lushan.

Många barn saknar rent vatten, varm mat, filtar och en säng att sova i. Vi är särskilt oroade över de barn som har separerats från sina föräldrar i kaoset.

De drabbade barnen har en svår period framför sig och en viktig del i katastrofarbetet är att ge dem en känsla av normalitet i kaoset. De kommer att behöva en trygg, barnvänlig plats där de kan leka, lära och prata om vad som har hänt.

Runt 230 000 barn har påverkats av jordbävningen och vi arbetar nu dygnet runt för att nå de utsatta barnen och deras familjer.

//Fan Xiaowen, programansvarig,  Sichuan

Vid en katastrof är varje minut dyrbar. Ju fortare vi kan vara på plats, desto fler liv kan räddas. Tack vare alla  privatpersoner och företag som bidrar till vår katastroffond kan vi agera omedelbart.

Jag har sett fram emot den här dagen länge.  Jag trodde att jag hade gott om tid i morse men det visar sig att just alla verkar valt samma väg till jobbet som jag… Jag får ringa till min kollega Jessica som väntar i Rädda Barnens garage i Sundbyberg. Som tur är har hon hunnit få ned det mesta som vi ska ha med! Efter att ha lastat bilen full med alla nya produkter bär det till slut iväg till det hus vi fått låna för att plåta kollektionen. Tack Anna-Pi:-)

Väl framme och inte alltför sent möter vi upp de övriga teamet. Till vår hjälp har vi denna gång ett helt nytt team. Fotograf Pål Allan och stylisten Camilla Krishnaswami med deras assistenter Joakim Johansson och Kajsa Tengvall. Kameror och övrig utrustning monteras.

     Vi börjar med att plocka upp alla produkter i huset och lägga dessa i ordning så Camilla enkelt kan se vad hon har att arbeta med. Blommor i massor fick också samsas i köket. Så även om morgonen känns allt annat än vårlik har blommornas doft och sprakande färger genast fått oss på helt andra tankar.

Vi har en kort avstämning samtidigt som vi packar in och upp alla produkter. Sedan tidigare har Camilla och Kajsa noggrant gått igenom den mood-board som det heter när man skissar på de olika annonsvarianterna i förhand.
I flera månader har vi roat oss med att välja och vraka bland allt det som nordisk design har att erbjuda för att sätta samman de produkter som är utgångspunkten i vårens kollektionssläpp. Varje vår och höst känner jag och Jessica ungefär samma sak. Hur ska vi kunna välja när det finns så mycket fin och spännande design och nya spännande designers som vi bara måste ha med? Vilken mix passar bäst just denna vår? Vad vill våra kunder ha, vad har de längtat efter!? Jessica kan verkligen det här och jag tror att ni ska bli nöjda vad våren hos Design för barns rättigheter har att erbjuda! Angenäma problem kan tyckas.

Vi planerar för fyra bilder och förmiddagen ägnas åt vardagsrumsbilden. Ljuset är perfekt och vi provar olika vinklar och kombinationer. Pål och Camilla ändrar med van hand och jag känner att de är proffs. Skönt!

Alltid lite pirrigt att byta fotografer och stylister.  I år handlar det mycket om pudriga pasteller och magi.
Lunch och nya rum tas i besittning.  Vi dukar upp en lekfull bordsdekoration med porslin särskilt framtagen för Rädda Barnen.

Jag kikar uppifrån hallen. Sista bilden tar vi i trappen. Den känns kul och ett bra sätt för er att få se de mindre produkterna, som lätt kan komma bort i en bild. Men jag tror att Pål satte det perfekt. Dagen närmar sig sitt slut och vi börjar så smått packa ihop. Det har känts riktigt bra och det är med stor spänning och förväntan jag ser fram emot fotografierna och inte minst hela vårkollektionen av Design för barns rättigheter. Tack hela teamet för en fantastisk dag.

Nedan ser du alla som var med;

                                                               Victoria, Jessica, Kajsa, Camilla, Pål och Joakim

Kollektionen lanseras nästa torsdag den 25 april på www.räddabarnen.se/shop. Hoppas du kommer att bli lika nöjd som vi är och vill vara med och bidra till vårt arbete att göra tillvaron och framtidsutsikterna ljusare för barn i utsatta situationer. Ett bra köp blir också en god handling.
 
Vi hoppas att vi ses den 25:e. Väl mött!

//Victoria Nordansjö, Pr-ansvarig Rädda Barnen 

Jag började engagera mig i utveckling av skolmat efter att jag blev upprörd av fakta om skolmatens kvalitet. Bert Karlssons TV-program om skolmaten för några år sedan visade att kattmat kan vara mer näringsrik än maten i vissa skolor. Då kände jag att det fick vara nog! Hur såg det ut på mina barns skola!? Inte särskilt bra visade det sig. Jag drog igång ett påverkansarbete för att förbättra skolmaten och det har gett stora effekter – barnen äter numera mätbart mer frukt och grönt på dessa skolor och en helhetssyn råder kring skolmaten som medför medveten pedagogik och miljöaspekter kring skolmaten. Så fantastiskt härligt att se att det går att göra skillnad! Sedan dess har vi flyttat och barnen går på en ny skola, på dessa skolor är utbudet av ekologiska råvaror stort men mycket finns fortsatt att utveckla.

Tyvärr agerar också många kommuner, förskolor och skolor idag utifrån snäva ekonomiska ramar och utbudet av hel- och halvfabrikat i skolköken är utbredd. Det är upprörande när vi vet att kosten är viktig för att främja hälsa och att goda matvanor etableras tidigt i livet. Det är viktigt att förskolor och skolor serverar barn mat av hög kvalitet, för barnens hälsas skull men också för att de ska kunna koncentrera sig och stärka sin inlärningsförmåga. Att ha mat för dagen är ingen självklarhet i familjer som lever i ekonomisk utsatthet och när det väl finns mat så är den många gånger av dålig kvalitet eftersom den allra billigaste maten i butikerna idag ofta består av hel- och halvfabrikat, med få äkta råvaror vilket kompenseras med tillsatser som ska ge smak, konsistens och utseende. Än viktigare blir maten därför på förskola och skolor för de barn som lever under socioekonomiskt svåra förhållanden, och t ex frukost kanske uteblir helt i hemmen.

Att servera frukost borde därför vara en självklarhet på alla skolor anser jag, för att optimera såväl hälsa som barns lärande och sociala samspel. Hur bra kompis kan man vara när man är hungrig och hur bra kan man ta till sig undervisningen? Om priset på de dåliga kostvanorna också är ohälsa, är priset definitivt för högt.

Ingen vet idag vilka de framtida effekterna är av den coctaileffekt som uppstår i våra kroppar när vi kombinerar olika typer av tillsatser i den utsträckning som vid daglig konsumtion av hel- och havfabrikat.

Frukt och grönt är generellt sett dyra livsmedel vilket betyder att barn i socioekonomiskt utsatta familjer sällan får tillräckligt av dessa råvaror. Idag äter bara 8 av 10 svenskar tillräckligt med frukt och grönsaker vilket oroar livsmedelverket eftersom sambanden med dålig kost och ohälsa är tydlig.  Vi vet också att livsstilsvanor etableras tidigt i livet och att det idag bland barn och unga är attraktivt med snabbmat av dålig kvalitet med mycket mättade fetter liksom med sockerrika produkter som läsk, godis, kakor och glass – som har negativa effekter för hälsan. De unga vuxna är enligt livsmedelsverket de med de sämsta kostvanorna, vilket är bekymmersamt för deras hälsa, om de fortsätter att äta så hela livet.

Det är dags att kräva åtgärder som förebygger ohälsa hos de grupper som riskerar att drabbas i högre utsträckning pga socioekonomisk utsatthet. Sverige är ett välfärdsland – där inte alla idag har möjlighet att äta mat som stärker kropp och hälsa med bra näring och energi. Detta får dramatiska konsekvenser för barn och ungas hälsa nu och i framtiden, eftersom ohälsan hos barn tenderar att vara livet ut – det är ett högt pris att betala för de som redan befinner sig i en utsatt situation.

På måndag kväll kommer jag vara på plats i Stockholm och prata mer på Rädda Barnens måndagsträff om på vilket sätt kosten påverkar barns liv? Fokus kommer ligga på barns rätt till hälsa och bra mat, utifrån ett socioekonomiskt perspektiv.

Hoppas att du har möjlighet att komma och lyssna. Varmt välkommen!

// Lina Lanestrand är beteendevetare och arbetar som egenföretagare inom bland annat organisationsutveckling, livsstil och hälsa. Lina arbetar också som utvecklingsledare på Hälsofrämjandet. Lina har tidigare arbetat på Rädda Barnen och är ideellt engagerad i nationellt påverkansarbete som rör barns rätt till hälsa i Sverige.  Lina föreläser på Måndagsträffen den 8 april kl 18:00. 


Måndagsträffarna är gratis och hålls klockan 18.00 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm.

Ibland kan det vara frustrerande att arbeta med påverkansarbete. Det går ofta alldeles för långsamt och förändringar tar tid. Det är inte heller alltid så lätt att se hur ens arbete påverkar barns villkor på lång sikt. Men detta har varit en vecka med ovanligt bra samtal och även bekräftelse på att mycket av det vi arbetar med ger resultat, till slut.

Sedan ungefär ett år tillbaka har Rädda Barnen suttit i en referensgrupp för Sveriges kommuner och landsting (SKL)  i samband med ett projekt som bland annat syftat till att öka kvalitén på det kommunala mottagandet och att ta fram utbildningar för gode män. Rädda Barnen har i många år arbetat med ensamkommande barn och med frågor som rör gode män. Inte minst 2010 då vi drev kampanjen Landa Tryggt som handlade om mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Sedan dess har många organisationer och kommuner arbetat framriktlinjer och checklistor för uppdraget och nu äntligen har SKL tagit fram en nationell utbildningsram som förhoppningsvis kommer att tas över av landet alla överförmyndare som är de som ansvarar för de gode männen. Mitt och Rädda Barnens arbete ger resultat. Hurra!

I lördags ordnades ett samtal om mottagandet av ensamkommande i Växjö där jag deltog i en panel tillsammans med bland annat Tomas Eneroth (S) som gav en del hoppfulla besked om partiets migrationspolitiska inriktning och utveckling. Bland annat diskuterade vi det förslag om att kunna tvinga kommuner att ta emot ensamkommande som förväntas komma i dagarna.

Rädda Barnen har kommenterat utredningen med att säga att tvång i sig inte löser hela problematiken, med att kommunplatser för ensamkommande barn saknas, utan att det också behövs större likvärdighet mellan kommunerna och en satsning på att kvalitetssäkra mottagandet: barn ska kunna förvänta sig samma stöd oberoende av vilken kommun han eller hon hamnar i. Det känns därför bra att Socialdemokraterna vill att det statligt stödet till kommuner som tar emot ska öka. Bättre förutsättningar för att kommunerna ska kunna ta emot. Sen exakt vad det betyder i praktiken återstår att se.

Med i samtalet var även Per Sandberg, förvaltningschef i Växjö. Han berättar om hur de arbetat med kvalitén på sitt boende och lyfter fram en av de absolut viktigaste framgångsfaktorerna enligt honom. Innan boendet startade fick personalen tre månader på sig att utveckla arbetssätt och arbetsmetoder. De fick även tid att skaffa sig kunskap om de länder barnen kommer ifrån och att jobba ihop sig.

Per berättar stolt att verksamheten har väldigt låg personalomsättning och att en intern undersökning visade att arbetsplatsen är en av de verksamheter där medarbetarna trivs allra bäst. På samtalet diskuterade vi även vikten av att lyfta fram goda exempel. Ibland fokuserar debatten väldigt mycket på kostnader av flyktingmottagandet, men sällan på de vinster, ekonomiska och andra, som mottagandet innebär. Exempelvis så är 12 av 13 barn som Växjö tagit emot idag självförsörjande.

Fler goda exempel och bra arbetssätt från de kommuner som tar emot ensamkommande barn och ungdomar bör lyftas i den allmänna debatten. Men även staten behöver ta ett helhetsperspektiv och stödja kommunerna i att utveckla kvalitén på mottagandet ytterligare. Många bra steg har tagits i rätt riktning. Just nu arbetar Socialstyrelsen med att ta fram en handbok för socialsekreterare för hur de ska utreda ensamkommande barn och ungdomars behov.

Denna vecka har varit bra för den har visat att många arbetar för att även stärka kvalitén på mottagandet. Ofta hör vi i debatten, exempelvis av vår egen Migrationsminister, att det handlar om volymer och kapacitet snarare än hur ska vi nu när det är många som söker asyl se till att de får sina rättigheter tillgodosedda och ett värdigt mottagande.

För tips om hur ett gott mottagande av ensamkommande kan se ut kolla in våra checklistor för ensamkommande  och barn i familj. Har du tips på hur checklistan kan förbättras eller vill berätta om goda exempel skriv gärna till oss på Rädda Barnen eller till mig på mikaela.hagan@rb.se !

För mer info om vårt arbete för barn på flykt.

// Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Hopprep - en universell lek

Idag regnade det i Jemens huvudstad Sanaa. Det har det inte gjort på 5 månader. Folk var minst sagt uppspelta.

Jag befinner mig just nu i Jemen för att följa upp Rädda Barnens humanitära stöd hit. Jemen är ett land vi inte hör talas om så ofta, man kan kalla det en av världens glömda katastrofer. Ändå är landet drabbat på många sätt  - av långvarig torka, hungersnöd, ett flertal väpnade konflikter och terrorism. Vilket i sin tur har lett till stora strömmar av internflyktingar. Den arabiska våren befriade landet från en diktator som suttit vid makten i många år, men samtidigt har landet blivit instabilare vilket fördjupat krisen ytterligare. Dessutom finns runt 200 000 flyktingar från andra länder i landet, främst somalier som på grund av torka och konflikt flytt till Jemen ända sedan 90-talet. Och varje dag kommer nya flyktingar.

Jemen är ett av de länder som Rädda Barnen fokuserar extra mycket på och vi har arbetat här ända sedan 60-talet. Vi stöder barns rättigheter på många sätt, bland annat genom stöd till hälsovård och sexuella och reproduktiva rättigheter. De senaste årens torka och konflikter har fört med sig att vi också gått in med mycket katastrofbistånd eller humanitärt stöd. En stor del av pengarna har kommit från alla givare som bidragit till vår Katastroffond.

Idag hade jag förmånen att få träffa Adiba. Hon är 26 år, en grymt skärpt och engagerad ung kvinna som redan har lång erfarenhet av att jobba för Rädda Barnen i olika delar av Jemen. Hon har mest arbetat med våra barnvänliga platser, där barn tillåts få vara barn, oavsett om världen rasat samman runt omkring dem och de befinner sig på flykt. Förutom att barnen kan leka och ha kul finns utbildade vuxna på plats som bland annat kan ge psykosocialt stöd och hjälpa till med utbildning så att de kan komma tillbaka till skolan.

Det center jag besöker idag ligger i stadsdelen Al Safyia som är en fattig del av Sanaa. Här lever många somaliska flyktingfamiljer bland sina jemenitiska grannar. Centret är öppet även för de jemenitiska barnen för att inte motsättningar ska skapas med den lokala befolkningen som även den har ont om resurser vilket drabbar barnen hårdast.

-     Många familjer har upp till 10 barn och har kanske bara 3 rum att leva i. Den här platsen är ett säkert ställe för barnen att leka på, annars skulle de vara ute på gatan där det inte är säkert, därför uppskattas centret både av flyktingar som av den inhemska befolkningen. De somaliska barnen har ofta inte heller någon förälder hemma. Pappan är oftast på resande fot för att skaffa arbete eller har dött och därför måste mamman jobba och är inte heller hemma. Dagis finns inte.

Inte för att här är särkilt gott om plats. Som mest kommer 70 barn och trängs i fyra väldigt små rum samt på en ganska liten utegård. Men barnen verkar ta det med ro, detta är helt klart deras egen plats. När jag stiger in i centret får jag en flashback till de skolkafeterior och fritidsgårdar jag hängde på i högstadiet. Ett gäng tonåringar hänger över ett fotbollsspel, tuggar tuggummi och blåser stora bubblor och låter som tonåringar gör mest.

MYCKET. De äger. På en väldigt liten yta. För bakom dörren bakom dem finns 15 förskolebarn som har gympa och i rummet vägg i vägg pågår övning inför mors dagframträdande med mellanstora barn. De visar mig en dans de övat in till en sång. Allt detta på vad jag upplever som ca 30 kvadratmeter.

Sångövning inför mors dag

På andra sidan fritidsgårdshänget visar mig Adiba in på centrets kontor. Här pratar vi kanske 7 kvadratmeter. På denna yta sker storverk. Här har alla register över de barn som kommer dagligen och följer upp på deras undervisning.

-Vi för register över alla barn som kommer hit. De som inte går i skolan eller har hoppat av försöker vi skriva in i skolan, för första gången eller på nytt. Ibland vill inte skolan ta emot flyktingbarnen, men då jobbar vi tillsammans med den lokala sheiken och föräldrar som är medlemmar i våra skolkommittéer för att övertala skolan, eller går till de lokala myndigheterna.

På centret kan Adiba och volontärerna (som också är flyktingar precis som de flesta barnen) hänvisa dem vidare till annat stöd får barnen också bokstavligt talat sina rättigheter på ett papper i handen, eller i sina föräldrars händer.

Flyktingbarn som föds i Jemen får inte automatiskt de rättigheter som jemenitiska barn har. Deras föräldrar måste skaffa dem ett födelsebevis. Detta är en omständlig procedur som kräver mycket pappersarbete och transporter och ofta har föräldrarna inte möjlighet att göra det. Därför har dessa barn till exempel inte rätt att gå i skolan. Men Rädda Barnen har kommit på ett smart sätt att hjälpa föräldrarna med detta. I rummet befinner sig Ahmed, som är regeringstjänsteman och utfärdar födelsebevis.

- Centrets volontärer hjälper föräldrarna att skaffa alla rätta papper och gå igenom dem med regeringstjänstemannen. På så sätt får barnen samma rättigheter till utbildning som de jemenitiska barnen. Det kommer föräldrar med sina bebisar varje dag.

Just det, på de 7 kvadratmetrarna finns förutom jag, Adiba, Fatouma som är volontär och sköter registret, Ahmed, barn i olika åldrar som springer in och ut, även ett somaliskt par med sin lilla bebis som nu får sitt födelsebevis och rätt till utbildning utfärdat. Tyvärr vill de inte vara med på bild men Ahmed tycker det är ok.

Adiba tycker det bästa med sitt jobb är barnen så klart.

-Det sämsta är att de har så lite plats. Men som tur är ska vi nu få flytta till större lokaler.

Och fortsätta vara grymma och engagerade för barns rättigheter.

/Marléne Hugosson, Rädda Barnens humanitära sektion

Vill du stödja vårt katastrofarbete? Ge en gåva till katastroffonden.
Mer information om Rädda Barnens internationella arbete hittar du på www.raddabarnen.se