Du är här: Hem / Utbildning

På lika villkor

7 februari, 2013 Av Ihsan Kellecioglu Lämna en Kommentar

Jag skulle vilja prata en stund om de barn jag träffar i mitt arbete som lever i socioekonomiskt utsatta områden, vad vi i den offentliga debatten också kallar förorts- eller miljonprogramsområden.

Ett av mina viktigaste uppdrag, och där jag känner att vi gör skillnad och dessutom ser att vi förändrar, är i mitt arbete med Rädda Barnens satsning På lika villkor. Syftet är att etablera ett långsiktigt barnrättsarbete i socioekonomiskt utsatta områden. Centralt i vår satsning är att utgå från de boendes eget ägandeskap, delaktighet, engagemang och organisering för barns rättigheter.  I fyra år har vi träffat och bedrivit verksamhet för föräldrar, barn och unga i områden med hög barnfattigdom. Tack vare detta får jag och mina kollegor en gedigen kunskap om de utmaningar som finns för barn och föräldrar i dessa områden.

Att få träffa, ta del av deras vardag, finnas där och lyssna samt skapa en relation är en fantastisk förmån för oss, liksom vårt goda samarbete med lokalt baserade organisationer.

I mitt arbete i dessa områden kan jag se ett ökat rop på stöd av de barn och föräldrar som vi träffar. Under ett föräldramöte i Rinkeby under hösten med 30 föräldrar så var det ett enhälligt svar från föräldrarna på frågan ”vad anser ni att Rädda Barnen ska arbeta med?”, att starta ett soppkök i Rinkeby. I samtal med förskolelärare i Järva så vittnade de om att alltfler barn går hem allt senare från förskolan för att de ska hinna äta en sen måltid.

 Förskolelärarna hade inga vetenskapliga bevis på om det var ett uttryck för att barnen inte får mat hemma, men de såg det som en del av områdets ekonomiska fattigdom. Trångboddheten är en annan oerhörd central fråga som lyfts upp av barn och föräldrar under våra möten. De vittnar om att trångboddheten leder till att barnen får sämre chanser att prestera i skolan då det är svårt att koncentrera sig när de ska göra sina läxor. I trånga utrymmen så blir det också en större risk för sämre familjerelationer och att fler barn, främst killar, ”hänger ute på gatan”, vilket kan leda till negativa konsekvenser i form av rekrytering till organiserad brottslighet, skadegörelse, droger och annan form av kriminalitet.

Tapio Salonen skriver i sin artikel i Svenska Dagbladet 19 januari att: ”Ojämlikheten bland barnfamiljerna har ökat drastiskt under senare år och avståndet mellan de barn som växer upp i familjer med knappa villkor och barn i familjer med normal – eller höginkomster har accentuerats.”  Vi kan också se i Rädda Barnens viktiga barnfattigdomsrapport att fattigdomen är oerhörd koncentrerad till specifikt geografiska områden i Sverige. Dessa områden har uppemot 60 % fattiga barn medans det i mer ekonomiskt välbärgade områden ligger på runt 2-3 %. Fattigdomen är därmed också geografiskt ojämlik.

Även om nu inte alla barn är fattiga i socioekonomiskt utsatta områden så tycker jag att vi behöver ställa oss frågan hur det påverkar ett barns livschanser att växa upp i områden med hög arbetslöshet, ekonomisk fattigdom, trångboddhet, diskriminering och med en stigmatiserad mediebild av att de bor i ”problemområden”.

Det behövs nya tag från både privat och offentlig sektor. Jag menar att bekämpning av barnfattigdomen bör vara en högst prioriterad fråga för alla parter i samhället. Att lägga ned vårdcentraler, skolor och bibliotek i dessa områden gynnar ingen vare sig det enskilda barnet eller samhällets utveckling. Politikerna bör också vidta ökade åtgärder för att motverka diskrimineringen på arbetsmarknaden och den ökade rasismen i samhället. Jag tycker att en viktig vision för oss vuxna är att alla barn ska få känna sig inkluderade. De ska bli sedda som potentiellt kompetenta blivande samhällsmedborgare oavsett vilken del eller i vilket område i landet man bor på. 

Håller du med mig?

//Ihsan Kellecioglu, Nationell samordnare På lika villkor Rädda Barnen

Vill du ta del av fler barns vardag och upplevelser?  Gå in på: fattigskolan.se. Eller ladda ner På marginalen.

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa, Mobbning, Utbildning Taggat med:, , , , , ,

”Huvudsaken är att det finns mat på bordet”

4 februari, 2013 Av Mary Douglas Lämna en Kommentar

Jag har haft privilegiet att under det senaste året fått träffa och prata med barn som lever i familjer med ont om pengar. Barnen jag träffade var i blandade åldrar och såg ut som vilka andra barn som helst. Det är först i deras beskrivningar av vardagen som de skiljer sig från andra barn. Föräldrarna hade ont om pengar av olika anledningar, några var exempelvis drabbade av sjukdom, någon var student eller ensamstående och en annan hade svårt att få ett fast jobb. Ofta hade något inträffat, så som skilsmässa, dödsfall, varsel, eller sjukdom som bidragit till att familjen hamnat i den ekonomiskt utsatta situationen. 

Kanske har du vid det här laget hört det förr; barn som tackar nej till julklappar för att de tycker att föräldrarna ska lägga pengarna på viktigare saker. Barn som avstår från kalas för att de inte har råd med presenter. Barn som inte deltar i en idrott under hela sin uppväxt för att de varken har råd med avgifter eller utrustning. Barn som inte kan betala för mediciner, utflykter eller vinterskor. Det du kanske inte hört är vad det faktiskt innebär för barnen att behöva avstå från allt det där. Vilka konsekvenser det i sin tur får för dem? Jag upplever att många glömmer att ställa följdfrågorna. Att man inte tänker ett steg längre. Att man missar hela kedjan av konsekvenser som de ekonomiska begränsningarna kan bidra till. Sara, 17 år, berättade för mig att de andra barnen uppfattat henne som taskig och konstig för att hon aldrig kom på deras kalas.

Hon berättade också att hon förlorat många vänner på grund av att hon inte haft råd att följa med på olika aktiviteter och att hon ofta under sin uppväxt känt sig isolerad. Hon säger att hon även tror att det kan ha påverkat hennes hälsa, eftersom hon aldrig kunnat delta i någon sport. Clara, 16 år, berättade att hon vid flera tillfällen inte haft råd med schampo och därför blivit mobbad och kallad för lortgris under stora delar av sin skoltid. Det resulterade i att hon till slut började skolka. Idag är det bättre säger hon.

Ett par saker är tydliga och gemensamma för många av de jag träffat; upplevelsen av utanförskap och isoleringen, den konstanta oron för att bli retad samt det enorma ansvar som barnen tog för sin egen och familjens ekonomiska situation. Hur de avstod, hjälpte till, sparade, tänkte långsiktigt och planerade för att få vardagen att gå ihop. En tolvårig tjej, Hanna, sommarjobbade för att få in extra pengar till familjen.

Debatten har den senaste tiden verkat handla om att ”fattigdomen” på något sätt måste vara livshotande för att man ska ta den på allvar. Att barn skulle behöva svälta och frysa ihjäl för att det ska anses vara ett problem. Jag har varken träffat barn som fryser eller svälter ihjäl. Men, flertalet av de barn jag träffat hade periodvis sparat in på mat eller någon gång ätit sig mätta någon annanstans för att det inte fanns mat hemma just då. Många av barnen berättar att vinterjackor, skor och gympakläder är ett faktiskt problem som begränsar dem i deras vardag. Men barnen klagar inte. De säger att de exempelvis inte behöver träna handboll just nu eller gå på kalas eller få en julklapp, det är ok, huvudsaken är att det finns mat på bordet.

Precis så sa flera av barnen. Huvudsaken är att det finns mat på bordet. Och den meningen har fastnat hos mig. Ska det vara så? Ska barnen år 2013, i ett av världens topp tio rikaste länder behöva se till att det finns mat på bordet? Det är inte livshotande att avstå från fritidsaktiviteter eller att oroa sig för att bli retade. Det är inte heller på liv och död att inte kunna göra läxorna för att man inte har råd med internet. Men, kan någon säga att det som barnen beskriver för mig inte påverkar deras uppväxtvillkor, deras hälsa, livskvalitet och framtid? Att de har samma möjligheter, rättigheter och förutsättningar som andra barn?

Barnfattigdomen har många ansikten. Den ser inte likadan ut för alla. En del av barnen jag träffade har berättat att de hade hjälp och stöd i vardagen som underlättade för dem. Några av barnen bodde i en kommun där socialtjänsten beviljade extra pengar till fritidsaktiviteter och ibland även den tillhörande utrustningen. Andra beskrev vilken skillnad det gjorde i deras vardag när skolan tagit bort alla kostnader och en tonårig berättade varmt om den lokala fritidsgården som anordnade gratis utflykter och aktiviteter på kvällar och lov. Om alla barn med knapp ekonomi haft tillgång till den sortens stöd hade konsekvenserna av den ekonomiska utsattheten antagligen var annorlunda. 

Jag frågade hur barnen själva kände inför att det finns personer som inte tror att det existerar fattiga barn i Sverige? Barnen svarade ganska likartat, de menade att det kan vara svårt för andra som aldrig levt så, att ens föreställa sig hur hårt det kan vara att växa upp på marginalen med knappa resurser i ett rikt land. De tyckte att man borde följa med dem en dag i deras verklighet, så skulle man nog förstå.

Barnets perspektiv innebär att lyssna på barnen själva och att utgå från deras livsvärld. Ett perspektiv som jag ofta tycker tappas bort i debatten om barnfattigdom. Vill du ta del av barnens vardag och upplevelser?  Gå in på: fattigskolan.se. Eller ladda ner På marginalen.

//Mary Douglas, projektledare och författare av På marginalen

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Mobbning, Utbildning Taggat med:, , , , , , , , , , ,

Utan skygglappar i Ukraina

11 januari, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

– Jag vill leva som en människa inte som ett djur, säger en av killarna när vi sitter i ring och pratar om ungdomarnas framtidsdrömmar. Tunga tankar hos en 15-åring men inte så konstigt i ett land där medelinkomsten är 2 500 kronor i månaden och de flesta kämpar för att få ihop till mat för dagen. Vi är i Ukraina, där våld i skolan är vanligt och lärare och föräldrar inte bryr sig om barns rättigheter. Tack vare PostkodLotteriet kan vi jobba mot aga, våld och mobbning här.

Trots att det är 20 år sedan landet blev självständigt sitter den auktoritära sovjetandan fortfarande i samhällets struktur. Kvinnor och barn står lägst i hierarkin. Kritiskt tänkande och ifrågasättande uppskattas sällan och mobbning och våld ses som en naturlig del av uppväxten – som barn reder ut själva. Attityden måste förändras och Rädda Barnen arbetar med att utbilda lärare om hur våld påverkar barns utveckling och hur de kan hantera konflikter utan att använda våld. I skolan vi besöker har de nyligen utbildat sina lärare och tagit nästa steg, där eleverna blir volontärer som arbetar med konfliktlösning och mot våld. Eleverna har till exempel gjort en undersökning där de frågat vuxna om de slår sina barn. En fråga som förmodligen alla skulle svara nej på här i Sverige men i Ukraina har de en annan inställning, trots att aga förbjöds i hemmet 2004 och i skolan 1991. De som svarade ja på elevernas fråga hävdade att det är för barnens eget bästa som de slår dem. 

I en annan skola vi besöker har skolans psykolog och rektor jobbat hårt med att få ett öppet klimat, vilket märks när vi tillåts sitta ner ensamma med barnen och prata, utan övervakning av en lärare. Barnen pratar öppenhjärtigt om hur situationen har förändrats.

– Förut när två personer bråkade var det deras problem. Idag hjälps alla åt och vi samarbetar för att förstå varandra och lösa problemen. Vi känner oss mer beredda på vuxenlivet nu än tidigare eftersom vi får så mycket tid och stöd av vår klasslärare och skolans psykolog, säger Marta som är 14 år.

Att hon känner sig mer beredd på vuxenlivet förklarar psykologen senare med att de utbildar både lärare och elever i vad de kallar ”en sund livsstil” för att till exempel förhindra missbruk, tidig graviditet och från att utnyttjas i trafficking eller annat arbete. Främst handlar det om konfliktlösning och dialog där de dessutom pratar med föräldrarna.

– Vi är en av få skolor där vi även involverar föräldrarna. Ofta skyller man på föräldrarna om ett barn beter sig illa och tycker att det är deras sak att uppfostra sitt barn och inte lärarens ansvar. Men här har vi möten med föräldrarna och försöker få dem att förstå hur de påverkar sina barn genom hur de behandlar dem, säger skolans psykolog Liubov Leonidivna. Ett exempel som hon använder är att visa en bild av ett barn och berätta en historia om en dag i detta barns liv. Det handlar om vardagliga saker men där barnet ofta får skäll. För varje händelse som får barnet att känna sig ledsen river psykologen bort en bit av bilden för att illustrera hur barnets självkänsla försvinner.

– Man ser på föräldrarnas ansikten att de känner igen sig och nu förstår vad de gör mot sina barn, säger Liubov.

Att få leva som en människa borde inte vara för mycket begärt i dagens Ukraina, där den ekonomiska tillväxten varit mycket stark de senaste åren. Men attityden i samhället måste förändras. Att respektera varandra och se kvinnor och barn som jämställda måste bli självklarheter. Projekten som Svenska PostkodLotteriet stödjer är en start i att utbilda en ny generation lärare och elever, som förhoppningsvis, kommer att påverka samhället i en annan riktning.

 
Elever som just har blivit utsedda till volontärer för att motverka våld i skolan. Foto: Rädda Barnen.

 – Vi har till exempel gjort en undersökning där vi frågade människor på stan om de slår sina barn eller inte. Majoriteten svarade nej och de som ändå svarade ja sa att de gör det för deras barns bästa. Vi vill göra kampanjer där vi uppmanar folk att inte slå sina barn och vilka medel de kan använda istället i sin uppfostran. Jag vill hjälpa folk att förstå varför det är dåligt att slå sina barn.

//Julia 16 år


 

Arkiverat under: aga, Barnkonventionen, Barnmisshandel, Barnrätt, Utbildning Taggat med:, , , , , , ,

Jag kommer hem igen till jul…eller?!

22 december, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Att komma hem till jul där brasan lyser varmt och släkten är samlad och chokladasken öppnad är ju ett klassiskt tema på julsånger. Jag hade arbetat en julafton på ett boende för ensamkommande barn och var på väg hemåt i bilen vid femsnåret när det är som allra juligast i de flesta stugor i Sverige. Många av barnen hade inte alls samma känslomässiga band eller tankar kring jul men själv var jag tvungen att köra bilen in till vägkanten och lipa tre gånger.

Julsångerna, känslan av att åka hem till sin familj samtidigt som jag lämnade de som lämnat sin familj blev för mycket.
De ensamkommande var inte alls hemma, de var långt bort från all sin familj, i en ovan miljö och oroliga. Att få vara hemma är ingen rättighet i barnkonventionen men jag tänker att känna sig hemma, om vi associerar det med trygghet, säkerhet, lika värde, delaktighet och att barnen alltid kommer först, är en rättighet.

När Rädda Barnen på olika sätt arbetar med ensamkommande barns rättigheter finns det några faktorer som ständigt dyker upp; ensamheten, vuxna som inte lyssnar och avsaknaden av vänner i samma ålder som är födda eller bott i Sverige en längre tid. Under de mötesplatser vi haft har vi hört från barnen hur utanför man känner sig, utanför världen och utan möjlighet att styra och påverka livet. Det är sant! Det är inte ok! Som en av killarna som var med på Mötesplatsen upprepade ett antal gånger inför faktumet att man inte får sina rättigheter och behov tillgodosedda.
Hur kan jag vara med och forma min framtid? Vilka beslut måste tas kring andra barn som flyr ensamma till Sverige? Hur ska min röst höras och förstår någon vad jag tycker och tänker, vill någon förändra det som inte är bra?

Den tredje mötesplatsen för ensamkommande hölls i Göteborg nyligen. Frivilliga Rädda Barnen-volontärer bjöd in ensamkommande barn från kommunerna i och kring Göteborg. Temat var Inflytande, demokrati och min framtid.
Rädda Barnen lyssnar in barnens egna tankar kring vilka delar som behövs för att man som ensamkommande skall få en bra framtid, erfarenheter som vi sedan sprider till beslutsfattare och tjänstemän. Det kan vara så självklara saker som att ens hälsoproblem tas på allvar, att ens skoliver inte tas på allvar eller att man inte känner att man är med på lika villkor som jämnåriga.

På Mötesplatsen skrev ungdomarna vykort till beslutsfattare, gjorde en femårsplan för hur ett ensamkommande barn skall få en så bra framtid som möjligt och så tittade vi på Guerillasonen och pratade om filmen tillsammans med en av regissörerna Zanyar Adami som också filmen handlar om. Zanyar kom ensam till Sverige när han var 4 år, strax därefter kom hans föräldrar. Filmen handlar mycket om att komma hem på något sätt, hem till sin familj, hem till sitt gamla och nya hemland och hem till sig själv.

Filmen tog tag i oss alla, ungdomarna mest såklart. Att ensamkommande asylsökande barn ska få känna den goda julkänslan är inte vi kan lagstifta eller kräva. Men att ensamkommande ska känna sig trygga, ha kompetenta socialsekreterare och utbildade gode män. Att de skall känna att de har möjlighet till fritidsaktiviteter och en likvärdig skola har de rätt till.

Och ibland är det inte så och det är sant och det är inte ok, inte någon dag, speciellt inte på jul. För då kan vi som får komma hem fatta vad det innebär att inte vara hemma.

Rädda Barnens arbete för och med ensamkommande flyktingbarn betalas till största delen av pengar från PostkodLotteriet. Det är mycket viktiga pengar för oss och för barnen.

//Linus Torgeby, Verksamhetsutvecklare Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa, Utbildning Taggat med:,

Roligt och stressigt att jobba fram ny likabehandlingsplan

20 december, 2012 Av Rädda Barnen 1 Kommentar

Tjenare!
Mitt namn är Agnes Persson och jag fyller 17 år den 23 december! Jag kommer ifrån Värnamo och går på musikgymnasium i Alvesta.

Jag har tillsammans med två andra tjejer skrivit en likabehandlingsplan för vår skola. Rädda barnen frågade oss om vi ville förenkla likabehandlingsplanen och det har vi nu gjort. Genom denna resa har vi skumläst den gamla planen och skrivit om den till en ny enkel plan som alla förhoppningsvis förstår. Vi har även varit runt i olika städer med gitarrerna och spelat lite sånger och pratat om vad vi har gjort när rädda barnen har haft konferenser. Senast var vi i Stockholm där vi spelade, pratade och shoppade!

De har både varit roligt och stressigt att vara med och vi är väldigt glada över att vi tackade ja till att skriva om likabehandlingsplanen! Nu hoppas vi på nya ungdomar som kan utveckla planen, men vi hoppas ju också på att vårat jobb inte är slut än :)

Agnes Persson, Allbo Lärcenter i Alvesta

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Utbildning Taggat med:,

Rätten till ett liv

19 december, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

De flesta som bor i ett land som Sverige vet inte mycket om vad krig, svält eller brutalitet betyder. De vet inte hur det känns när man alltid är rädd för vad som skulle kunna hända om en minut, en timme eller en dag. De tror att livet bara är det de ser framför sig här, att allt är lugn och ro. Det enda man behöver tänka på är att ha kul, gå till skolan, få jobb, tjäna pengar, åka på semester och skaffa egen familj. Det är vad de tror och ser, men sanningen för många barn är helt annorlunda. Livet är mycket mer än vad de ser med sina ögon.

Inte alla har rätt till ett liv i den här världen. Inte alla kan bo i lugn och ro utan att tänka på döden varje sekund som går. De måste fly under hela sitt liv bara för att överleva, att inte få en kula i huvudet eller att deras familjer ska dö framför ögonen på dem utan att skulle kunna göra något åt det. Barn som förlorar sina föräldrar och blir tvungna att klara sig själva utan någon hjälp.

Att ha rätt till ett normalt liv är inte alla förunnat. Ja, det är sanningen.  För många är att ha mat, kläder, bostad, utbildning och det viktigaste säkerhet bara ofattbara ord. Man måste göra sitt bästa för att överleva och försvara sig mot allt krig och kaos som finns runt om kring dem, och för många är det enda alternativet som finns att fly till ett annat land. Man blir tvungen att lämna sitt fosterland och allt som man har känt till och komma till ett annat ställe. Man invandrar till ett nytt land och har hopp för ett nytt liv, att leva som de andra, att ha de grundlägande rättigheter som man aldrig har haft innan.

Alla människor har rätt att ha ett liv, att leva som en människa. Ingen kan ta denna rättighet från dem. Alla har rätt att bo i lugn och ro i ett land där de känner sig trygga och inte behöver vara rädda att bli skadade eller att bli dödade. Att få stanna i ett nytt tryggt land handlar inte bara om invandring. Det handlar om mänsklighet och moral. Det handlar om en individs rätt till livet. Det är en människas rätt att få LEVA precis som du och jag.

Vill ni hjälpa till och ge dem ett nytt liv med hopp, eller att tvinga dem att åka tillbaka till ett ställe där det inte finns något hopp eller liv kvar?

//Zekria, Ensamkommande flyktingbarn och medlem i Rädda Barnens Ungdomsförbund

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa, Utbildning Taggat med:, , , , , , , , , , , , , ,

Mobbare med ludd i öronen

13 december, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

  Hallå! Mitt namn är Hulda och jag fyllde 17 år i förrgår. Jag har precis kommit till skolan och sitter och skriver detta med stelfrusna fingrar och trötta ögon som bländas av datorskärmen. Jag går andra året på gymnasiet, och har jobbat med ett litet projekt, vid sidan om allt plugg. Jag och mina två klasskompisar, Agnes och Murre, har skrivit en likabehandlingsplan till vår skola. Och jag kan nog säga att vi har gjort ett ganska så bra jobb.
När vi läste igenom den gamla likabehandlingsplanen höll vi på att somna alla tre. Det var som när man får en sån där otroligt ointressant text i skolan som man ska analysera. Man läser utan att förstå ett enda ord, och sedan glömmer man alltihop. Anledningen till att jag hoppade på det här projektet var just för att jag ville ändra på det. Jag ville anpassa likabehandlingsplanen efter de som faktiskt ska läsa den, -eleverna. Jag ville göra vad jag kunde för att likabehandlingsplanen skulle bli lätt att förstå, och rolig att titta i. Jag använde min kreativitet för att göra den så iögonfallande som möjligt, och använde så många färger jag kunde!
Jag har alltid varit en sådan person som inte gärna blir inblandad i bråk och liknande. Sånt är ju så onödigt! Jag har alltid hållit mig på min kant, men ofta sett folk som har blivit illa behandlade. Eftersom jag inte tycker om att lägga mig i och själv riskera att bli inblandad, så såg jag det här projektet som en chans för mig att göra något åt mobbning och kränkande behandling, utan att själv behöva bli inblandad i något otrevligt och jobbigt.
Vi har försökt att sprida vår färgglada likabehandlingsplan genom att presentera den för eleverna på vår skola. Jag hoppas, och tror, att alla har tagit till sig det vi sagt. Även om det tråkigt nog var vissa som inte tycktes vara så intresserade… Men som Nalle Puh säger; ”Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.”
Hulda Järeslätt, estetiskt program- musikinriktning, Allbo Lärcenter, Alvesta

Rädda Barnen har varit med och stöttat Hulda och hennes två kompisar Murre och Agnes  i arbetet med att ta fram en likabehandlingsplan. Läs mer här om Rädda Barnens arbete ”För en tryggare skola”

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Mobbning, Utbildning Taggat med:, , , , , , ,

Idrott kräver tid, engagemang och inte minst pengar

26 oktober, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Idrott för alla vad betyder det egentligen? I de sporter jag testat som barn har jag aldrig fortsatt. Jag började med innebandy, och slutade. Jag började med balett, och slutade. Jag började med ridning…och slutade. Varför?

Jag läser in mig på forskning i ämnet, jag tänker på människor runt i kring. Men framförallt så tänker jag mig tillbaka för sisådär 20 år sedan. Jag vill såklart ge en förklaring till att jag som barn helt enkelt inte kände för det. Att det kanske inte var något för mig. Men slutsatsen blir något helt annat, och den är inte vacker. 

Idrott kräver tid, engagemang och pengar. Tre saker vi inte hade när jag var liten. Uppvuxen med en ensamstående mamma med tre barn som bor hemma fanns det tydliga Do`s and dont`s av vad man kunde göra. Cykla till macken och köpa en glass för 10 spänn på en fredag? Ja helt okej. Börja spela fotboll som kostar och tar tid? Nej, inte okej. Det fanns ingen tid, inget engagemang och framförallt inga pengar. För det är faktiskt så att lika mycket som idrott kan ge, så kan den också kräva. Det finns ofta enorma krav på barnen och likaså på föräldrarna. Det ska skjutsas till träningar, det ska säljas lotter och samma normer och värderingar som vi har i våra liv tar vi även med in till idrottens arena.

Jag har aldrig varit på träning. Jag har aldrig åkt på läger. Jag har aldrig gått fotbollsskola. Jag har aldrig fått känna den där glädjen och gemenskapen efter en rysligt spännande match som slutar med vinst. Och visst kan jag känna en viss sorg över det.

Tänk om idrotten verkligen var för alla? Om alla barn och ungdomar, oavsett livssituation, skulle få känna den glädjen som en sund idrott kan ge? Tänk om vi kunde släppa många av de krav och förställningar om hur det ska vara? Jag har tyvärr inga svar till hur det skulle kunna bli så. Men en sak vet jag. Idrotten borde handla mindre om krav och mer om glädje. För alla inblandade.

//Anna-Karin Andersson Verksamhetsutvecklare Rädda Barnen

Läs mer om ett av Rädda Barnens satsningar inom idrotten. High Five-idrott för alla. Inget barn ska känna sig diskriminerad eller mobbad.

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Utbildning Taggat med:, , , , , ,

Ett förlåt för det jag inte såg

12 oktober, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Historien om hur vi först vann den där viktiga basketmatchen, som sedan fick spelas om, är en av de där man berättar ibland. Ni vet, en av de man har på lager. Saken är bara den att sedan jag började arbeta med idrottsfrågor på Rädda Barnen har min syn på det som hände ändrats. Helt och hållet. Så till den grad att jag inte skulle berätta den idag.  Alls. Det är den om när min största seger gick om intet för att vi inte använt alla anmälda spelare.

Nu skäms jag över mitt agerande, då, efteråt och ja, fram till nu. Jag har vänt och vridit på om jag ska skriva om det här. För när jag gör det blir det publikt och de som var där vet vilka jag menar. Jag har ändå (helt uppenbart) beslutat mig för att göra det. Jag har funderat på att be dem om ursäkt via facebook. Jag har till och med letat upp en av dem just via facebook för att bli ”vän” men sedan tappat modet.

Jag är inte bara en fegis, jag har kommit på att jag varit en mobbare också. En tävlingsmänniska som i ivern inte kunde, ville eller ens funderade på om man borde se andra. Se ALLA. Se dem som inte fick vara med. De som inte platsade. Själv platsade jag inte ett tag men då tränade jag i smyg med killarna för att sedan ta min revansch. Men alla funkar inte så. Jag fattar det nu. Och för alla är det kanske inte lika viktigt heller. Men de vill ändå vara med. För i ett litet samhälle, som jag kommer ifrån, handlar det ofta mer om att tillhöra än att faktiskt vilja idrotta. I mitt fall var det av olika anledningar basketen som drog. Men det var främst basketlaget som var grejen. Tjejlaget från det lilla samhället utanför den stora staden. De som slog stora stadens lag på fingrarna. Gud så roligt det var!

Matchen med stort M spelades i vår idrottshall och det var fullsmockat. Nu skulle det avgöras vilka som skulle bli skånska mästare. Stort! Det var jämnt och stentufft. Och vi vann, jag minns faktiskt inte med hur mycket men det var väldigt jämnt. Jag kommer bara ihåg den ofantliga glädjen, alla kramar och ryggdunkar. I dagar var lyckan total. Total. Sen kom chockbeskedet. Jag vet, man ska inte dra till med tabloidchockvokabulären men det var en chock. Det stora lagets tränare hade anmält oss för att vi inte använt alla spelare. Matchen skulle spelas om.

Hur otroligt orättvist jag tyckte att detta var har jag som sagt berättat många gånger och för många. Men inte en endaste gång tänkte jag på dem. De som inte fick vara med. De som var orsaken till diskningen. Alla visste vem de var. Än idag tror jag folk vet. För så är det ju i små samhällen, vissa saker vet man. Vad jag vet pratade ingen med dem om hur de kände det. De som från början måste leva med att vara petade och nu var orsaken till alla upprörda diskussioner. Än värre är att jag inte ens tänkte på att ”man”, tränarna, JAG, någon skulle prata med dem. Tanken slog mig inte då. Inte senare. Inte alls. Förrän nu. Som jag skäms.

Vad, eller vem, är man när man inte ser? Är man en mobbare då? En på riktigt dålig kompis? Vad? Jag har kommit fram till att jag oavsett den här situationen nog också var en mobbare. Inte med mening. Jag visste inte bättre. Jag går lätt upp i situationen. Jag vill vinna. Kanske hade jag agerat annorlunda om mina tränare gjort det? Det är en klen ursäkt.

Och om ni undrar; vi förlorade matchen. Karma.

Idag arbetar jag bland annat som kommunikatör inom projektet High five – idrott för alla länk  som ger föreningar möjlighet att arbeta fram handlingsplaner för att motverka och förebygga just det jag beskrivit ovan. Kränkningar och diskriminering hör inte hemma inom idrotten eller någon annanstans heller för delen.

//Terése Bergsten, kommunikatör Region Syd och för High Five – idrott för alla.

Arkiverat under: Barnrätt, Hälsa, Mobbning, Utbildning Taggat med:, , , , , , , , , , ,

”Vems tur är det den här gången”

1 oktober, 2012 Av Rädda Barnen 1 Kommentar

Jag minns det som om det vore igår. För mig, min bror och många av barnen i området där jag växte upp så betydde fotbollen verkligen allt, exakt alla skulle bli fotbollsproffs. För många av oss förblev det endast en dröm. Några var talanglösa och de flesta av oss hade helt enkelt inte råd att fortsätta. Idrottsaktiviteter kostar, allt från utrustning till medlemsavgift, träningsläger, turneringar och bensinpengar. Pengar som många av våra familjer helt enkelt inte hade.

Majoriteten av barn och vuxna känner tack och lov inte igen sig i min beskrivning men då vill jag att ni istället föreställer er en ensamstående mamma med tre barn och försörjningsstöd. För den ensamstående mamman innebär vardagen ständiga prioriteringar på grund av en begränsad ekonomi, många föräldrar idag tvingas välja vem av sina barn som de ska skicka på fritidsaktiviteter eftersom de inte har råd att skicka alla.
Enligt en ny undersökning från riksidrottsförbundet så berättar var tredje föräldrar att kostnader har varit avgörande för inte att låta barn delta i organiserad idrott.

Jag är inte alls förvånad över riksidrottsförbundets siffror och är säker på att mörkertalet är stort. Barn är väldigt lojala och berättar inte för någon varför de inte kan delta på olika fritidsaktiviteter, jag var en av dom och jag är säker på att de finns många fler som är i samma situation idag.

Rädda Barnen arbetar för de allra mest utsatta barnen och det är bland annat dessa barn som vi ska företräda, genom vårt nationella projekt High Five så arbetar vi för att inget barn ska diskrimineras på grund av t.ex. föräldrars begränsade ekonomi.

Jag tycker att idrottsföreningar med Barnkonventionen som grund ska uppmärksamma när barn inte har råd att delta på aktiviteter. En metod är Rädda Barnens processledarutbildning som ger verktyg för att hantera svåra frågor som mobbning, kränkningar och diskriminering.

Ingen förälder ska behöva tvingas ställa sig frågan ”Vems tur är det den här gången”.
//Samron Dawit Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa, Mobbning, Utbildning Taggat med:, , , , , , , , ,
« Äldre Inlägg