Vi fortsätter tills polisen tar alla utsatta barn på allvar!

 

2009 gav jag och Rädda Barnen ut den första rapporten om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel Brott mot vuxna går före. Egentligen kom idén från några av de barn jag träffat på Rädda Barnen. Det de hade gemensamt var att de berättade att de utsatts för misshandel av en förälder och att de fått vänta alldeles för länge på få berätta för polisen. Några barn hade väntat i över ett år på att en polis skulle ha tid för dem.

 

Det barnen också hade gemensamt var att de kände att polisen och andra vuxna inte tog dem på allvar, inte tyckte att de var tillräckligt viktiga för att ge dem tid.  De var arga, besvikna och ledsna. Jag  blev också arg och besviken över hur de behandlades av rättsväsendet!

En lång utredningstid riskerar att få förödande konsekvenser, speciellt när en närstående är misstänkt. Ett barn som berättat om misshandel och inte blir hörd upplever att ingen tar det på allvar. Risken är stor att barnet hunnit glömma och har svårt att berätta när det väl kallas till förhör. Under väntetiden har barnet ofta kontakt med den misstänkte och kan pressas eller mutas att ta tillbaka sin historia. I värsta fall bidrar den långa utredningstiden till att barn fortsätter att utsättas för våld.

Barn som utsätts för våld inom familjen har sällan möjlighet att göra sin röst hörd eller att kräva sina rättigheter. Det är Rädda Barnens uppgift att hjälpa till att ge dem en röst. Ett sätt är att skriva ned det de säger och se till att det får spridning i media, så att allmänhet, politiker och beslutsfattare förstår.

Idag släpper Rädda Barnen den fjärde rapporten på samma tema. Den visar att betydligt färre barn får vänta än för bara några år sedan! 2009 tog en utredning om misstänkt barnmisshandel i genomsnitt 140 dagar, 2012 tog den i genomsnitt 82 dagar. Det är tydligt att det påverkansarbete som Rädda Barnen drivit gett resultat!

Men vi är fortfarande inte nöjda och vi tänker inte ge upp! Även om det blivit bättre så finns det fortfarande väldigt stora brister i delar av landet. I Falun, Södertörn, Kristianstad och Norrköping klarar man inte ens att utreda hälften av fallen inom den tid som lagen säger! Från polisanmälan till fällande dom kan ibland flera år passera. För även i domstol blir väntan alltför ofta lång för barnen. Vi föreslår därför ytterligare skärpningar av lagen. Rädda Barnen vill att den rekommendation som idag finns om att barn ska förhöras av polis senast inom två veckor när de misstänks vara utsatta för brott blir lagstadgad. Vi vill också att ett skyndsamhetskrav införs när brott mot barn behandlas i domstol.

Så hur länge kommer Rädda Barnen fortsätta att driva den här frågan? Svaret är antagligen – Så länge som det behövs! Så länge som det finns barn i Sverige som känner att polisen och andra vuxna inte tar dem på allvar, inte tycker att de är tillräckligt viktiga för att ge dem tid!

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Det gör ont att lyssna

Jag lyssnar på dokumentären Den fastspända flickan i P1. Det gör ont att lyssna.

Alla människor har rätt att bemötas med respekt. Oavsett om de är barn eller vuxna. Oavsett social status. Oavsett om de är patienter inom psykiatrin eller inte. Oavsett om de är lätta att ha att göra med eller krävande och besvärliga.

Dokumentären berättar om Nora. Ett barn som utsätts för våld och övergrepp, ett barn som inte haft det stöd hon behövt i familjen kränks på nytt. Och på nytt… och på nytt… Hon kränks just av de människor som avlönas av skattebetalarna för att skydda, stötta och hjälpa. Hon slussas mellan olika boenden, skadar sig själv och säljer sex till vuxna män utan att personalen ingriper. När hon utsatts för en våldtäkt som är så grov att skadorna leder till sjukhusvård försummar man att utreda brottet.  Hon möts av en iskall och maktfullkomlig psykiatri som säger nej till det mycket rimliga önskemålet att få en kvinnlig behandlare.   Hur kan det bli så här?  Ni som inte har lyssnat borde göra det nu. Även om det är smärtsamt att lyssna så behöver vi veta. Annars kan vi aldrig förändra.

Inom hälso- och sjukvården finns en stor okunskap om barn som utsatts för våld eller övergrepp. Idag är det fullt möjligt att utbilda sig till socionom, läkare eller psykolog utan att ha med sig grundläggande kunskaper om våld och övergrepp. Så kan vi inte ha det.

För att åtgärda kunskapsbristen krävs att sådan utbildning blir obligatorisk på de universitetsutbildningar där studenterna kan komma att arbeta med barn och unga. Vi behöver också ett kunskapscentrum för frågor om våld och övergrepp. Dit skulle vilsna professionella kunna vända sig för att få kunskap och goda råd!

Trots att jag mött många flickor och pojkar som berättat om att de bemötts med bristande respekt av myndigheter efter upplevelser av våld och övergrepp är det svårt att begripa att det kan gå till så här.

En gång till. Jag lyssnar en gång till.

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Mörkertalet är stort – barn säljs i Sverige

Tänk att du lever i ett land där man säljer barn. Tänk att du lever i ett land där treåringar utnyttjas för att stjäla. Där både pojkar och flickor tvingas att stjäla eller tigga och lever i social misär. Där både pojkar och flickor säljs för sexuella ändamål. Tänk att det handlar om barn från andra länder som söker skydd, barn som är tillfälliga gäster i landet men också barn från ditt eget land.

Tänk att du lever i ett land där de barn som utsatts för människohandel varken får skydd, stöd eller upprättelse.
Tänk att du lever i Sverige!

I går presenterades en ny rapport om människohandel och barn beställd av regeringen.  Det är bra att den skrivs, bra att de utsatta barnen uppmärksammas. Men det är en fruktansvärd läsning.

166 barn som misstänks vara utsatta för människohandel under en tvåårsperiod har identifierats. 166 fruktansvärda berättelser om barn som svikits av vuxenvärlden. Vi kan bara spekulera i hur stort mörkertalet är. När man frågat barn i Sverige så säger knappt en av tio av de som utsatts för våld eller övergrepp att de berättat för någon professionell.  Kan vi tro att det är lättare för de barn som utsatts för människohandel att berätta? Knappast!
 
En flicka, cirka 13 år, påträffas i en affär där hon stjäl väskor. Hon är från början inte ensam men när en vakt ser henne stjäla och tar fast henne så försvinner de medföljande vuxna. Flickan omhändertas omedelbart enligt LVU 6 § och placeras på en SIS-institution. Vid flera tillfällen försöker de vuxna personerna hämta flickan.
 
För inte så länge sedan var den allmänna uppfattningen att människohandel av barn inte förekom i Sverige. Jag upplever att kunskapen idag är större men alltför många vuxna väljer att blunda.  Med tanke på det är det positivt att de 166 barnen uppmärksammats. Men det är så tungt att läsa om hur stora bristerna är. Hur många barn som lämnat landet eller gått under jorden innan myndigheterna hunnit ingripa, hur många barn som inte fått skydd eller stöd.

Ett av tre barn i kartläggningen är ensamkommande flyktingbarn. Utan föräldrar är de extra sårbara och försvarslösa mot cyniska vuxna.

Ett av tre barn är svenskt. De är oftast utsatta för sexuell handel och i princip helt missade av socialtjänsten och andra myndigheter. Det är istället Rädda Barnen, Stadsmissionen och Erstadiakoni som har uppmärksammat dem.

En 17-årig flicka som vid 8 års ålder har blivit upplockad av en närstående man som har utnyttjat henne i ett pedofilnätverk. Hon har utsatts för svåra sexuella övergrepp. Hon har sålts också till andra män. Mannen har polisanmälts men anmälan har inte lett till åtal. Flickan har varit placerad i flera behandlingshem och på institutioner. Hon är starkt beroende av mannen som under många år utnyttjat henne. Han har också vid flera tillfällen försökt hämta henne från nuvarande placering.
 
Idag är jag glad över att barn utsatta för människohandel i Sverige har uppmärksammats. Men djupt bedrövad över att de finns, och över att de inte får det skydd, det stöd eller den upprättelse de har rätt till!

//Åsa Landberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp

 

Jag vill inte minnas händerna

Jag vill inte minnas händerna

Jag vill inte minnas händerna, ögonen eller slagen.
Inte dimman och ångesten. Bundna händer.
Trasiga flaskor och vassa knivar.
(
Dikt av Tessan, ur 14 år till salu av Caroline Engvall)

Med det här citatet inleds en ny bok om sex som självskadebeteende som presenterades på ett seminarium idag.

I mitt arbete på Rädda Barnen har jag kommit i kontakt med många tonåringar som utsatts för sexuella övergrepp.   Många av dem har blivit lurade in i något de inte alls förstod. Men en del av dem har själva tagit stora risker, rentav sökt upp sina förövare och blivit utsatta gång på gång. Det gäller till exempel många av de minderåriga flickor och pojkar som fått ersättning för att ha sex med vuxna. Vuxenvärlden har svårt att förstå dem, de beter sig inte alls som de vuxna tänker att ett barn som är utsatt för sexuella övergrepp ska bete sig. Det ser ut som de medvetet skadar sig själva och medvetet utsätter sig själva för fara. Varför?

 

Nu har stiftelsen Allmänna Barnhuset i samarbete med socionom och doktorand Linda Jonsson tagit fram boken Unga som skadar sig genom sex. I boken har de samlat kunskap om unga som skadar sig genom sex utifrån forskningsartiklar, litteratur, intervjuer med de unga själva samt yrkesverksamma och frivilligorganisationer.
Boken riktar sig till alla som i sitt arbete kommer i kontakt med barn och
ungdomar. Syftet är att öka medvetenheten om problematiken och bidra till att de unga får den behandling, stöd och hjälp de behöver och har rätt till.

 

Jag är intervjuad i boken och deltog idag i en paneldiskussion. Jag försökte bidra med är en förståelse för att brottsoffer ser ut och agerar på många olika sätt. Det är olagligt för vuxna att ha sex med barn under femton år. Och det oavsett om barnet själv verkar gå med på det eller rentav tar initiativ till det. Men barn mellan 15 och 18 har ett sämre lagligt skydd – en fråga som vi från Rädda Barnen lyft många gånger.

Barn och unga som skadar sig genom sex har många likheter med barn och unga som skadar sig på andra sätt, till exempel genom att genom att skära sig. De försöker hantera en ohanterlig ångest genom att tillfoga sig smärta. Skillnaden är att lämnar över kontrollen och skadandet till någon annan. De känner inte att de själva eller deras kropp har något värde, de kan rentav hata sin egen kropp.

 

Min kropp har inget värde för mig.
Därför kan jag också göra den illa, skära, svälta eller ligga… Det är ändå så förstört allting.
(Melina 16 år, intervjuad i Allmänna Barnhusets bok Unga som skadar sig genom sex.)

 

Trots att ämnet är tungt gav seminariet hopp. Genom att kunskap samlas i boken kan den komma fler tillgodo. Och vi fick många goda exempel på förebyggande arbete och på möjligheter till stöd och behandling.
Paulina Bengtsson som grundat Novahuset i Linköping gav extra mycket
hopp! Hon har tagit sig ur en egen utsatthet och stöttar nu andra unga som
utsatts för sexuella övergrepp. För det arbetet fick hon under seminariet ta
emot försäkringsbolaget Ifs stipendium Säkerhetsnålen. Prisutdelare var
jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Ministern berättade att Paulina var en stor inspirationskälla för henne. Det är hon också för de unga killar och
tjejer som håller på att tappa hoppet idag och som får veta att det går att
förändra sitt liv och att det finns hjälp att få!

Åsa Landberg

Psykolog på Rädda Barnen

 

 

 

 

Ge ensamkommande flyktingbarn det stöd och skydd de har rätt till enligt Barnkonventionen

Det är nu min tredje vecka som vikarierande sakkunnig i flykting- och integrationsfrågor på Rädda Barnen. De senaste två veckorna har jag följt och bevakat fallet med den 15-årige pojken från Afghanistan som enligt Dublinförordningen ska utvisas till Italien. Detta trots att pojken mått väldigt dåligt och varit inlagd på barn- och ungdomspsykiatrin ett flertal gånger. Bland annat så sydde han i våras ihop sin mun efter att ha berättat sin historia om sexuella övergrepp och andra hemskheter som hänt medan han befunnit sig i Italien. Då var det ingen som lyssnade på honom.

Efter att fallet uppmärksammats i media öppnar Migrationsverket för att titta på fallet igen, men då vägrar gränspolisen i Malmö att lämna tillbaka ärendet och menar att det inte är något konstigt med fallet. Standardförfarande så att säga. Media rasar över den tölpiga gränspolisen i Malmö och visst finns det brister och förbättringsområden vad gäller barnrättsperspektivet hos gränspolisen.

Gränspolisen behöver ha ett barnrättsperspektiv på samma sätt som att Socialtjänsten enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska sätta barnets bästa i främsta rummet och vid alla beslut och åtgärder som berör barn analyserna konsekvenserna för det enskilda barnet. Det är viktigt, men i debatterna kring Alis situation tappar vi lätt bort oss i detaljerna. En juridisk byråkrati förvisso och som uppenbarligen kan få förödande konsekvenser för individen.

Vi behöver ändå lyfta blicken och jag kan inte annat än instämma i Oisin Cantwells krönika i Aftonbladet igår. Svensk flyktingpolitik är faktiskt inte bättre än så här. Det räcker inte med att ändra lagstiftningen för att det ska bli enklare att lämna tillbaka ärenden till Migrationsverket så som Vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen igår framförde som en viktig åtgärd. Och visst det är viktigt att se till att det finns ett system som möjliggör för det. Nu ska jag inte förminska Vänsterpartiets åtgärdsförslag eftersom de så vitt jag vet är det enda parti som är emot att Dublinförordningen tillämpas på ensamkommande barn.

Men i detta, trots att jag givetvis ömmar för Alis fall och tycker att han ska få sin ansökan prövad i Sverige, finns det något som jag blir väldigt rädd för. Och det är godtyckligheten. Vi har en väldigt restriktiv praxis vad gäller undantag av Dublinförordningen. Det är jättesvårt att få sin ansökan prövad i Sverige oavsett om det i det individuella fallet finns väldigt ömmande omständigheter. Sverige skickar systematiskt barn till Italien trots rapporter om deras bristfälliga mottagande.

Det finns med andra ord betydligt fler BARN som lever i samma situation. Vars situation präglas av ovisshet och förtvivlan därför att de inte vill åka tillbaka till ett land där de farit illa. Många barn vi möter mår mycket dåligt. Det finns barn som skadar sig själva, barn som är inlagda på barn- och ungdomspsykiatrin och barn som avviker och istället blir gömda. Barn i Sverige idag. Är det verkligen ett pris vi vill betala för den flyktingpolitik som förs i Sverige idag. För det är där det i mångt och mycket ligger.

Vi behöver en flyktingpolitik som är human och som sätter barnets rättigheter högst upp på agendan. Där vi inte överför några ensamkommande barn till ett första asylland i Europa. Jag vill se en politik där vi tar emot barn och ger dem det skydd och den asylprövning de har rätt till. Ett system där barn får sin ansökan prövad i Sverige oavsett om man har en god man som orkar och kan överklaga och uppmärksammas i media.  

//Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration

Anmälningsplikt – en självklarhet med frågetecken

I början av maj arrangerade vi på Rädda Barnen ett seminarium om hur man ska förhålla sig till anmälningsplikten. Det var tydligt att det här var en fråga som engagerade många, för vi blev mycket glada och stolta och inte minst förväntansfulla över att det var alldeles fullt i lokalen när vi klev in. Vi hade också under veckan innan fått många uppskattande kommentar och frågor via sociala medier om

”när kommer ni och berättar för oss som inte bor och arbetar i Stockholm?”

Det ska vi absolut ta till oss och vi lovar att återkomma med besked om och när vi kan presentera detta på andra ställen i landet.

De som kommit var representanter från socialtjänst, kommun, BVC, förskola och skola. Seminariet byggde på den nysläppta rapporten När man misstänker att barn far illa, en studie om hur professionella inom BVC, förskola och skola förhåller sig till anmälningsplikten.

Rapporten tydliggör något som många verkade känna igen sig i – osäkerheten om när och hur man ska anmäla och vad som egentligen är barnets bästa.  Utsatta barn är ofta beroende av att vuxna i dess närhet uppmärksammar missförhållanden och ingriper. Personal inom BVC, förskola och skola (och andra barnverksamheter) är dessutom skyldiga att anmäla enligt lag.

Både de personer som deltog i studien och de som medverkade på seminariet är i allra högsta grad medvetna om sin viktiga roll. En roll som också innebär svåra avvägningar. En anmälan kan få ödesdigra konsekvenser för det enskilda barnet, men gör man inte en anmälan riskerar barnet att gå miste om viktiga insatser och stöd från samhället. Och om barnet trots en anmälan blir utan stöd så kan personalens agerande istället skapa en konflikt med föräldrarna, och de kanske slutar ta barnet till BVC eller väljer att byta förskola/ skola. Då försvåras möjligheterna för såväl insyn i barnets vardag som att ge stöd till barnet och föräldrarna på sikt.

Eller som en av deltagarna i studien uttryckte det:

”Ska jag sitta och anmäla och anmäla och anmäla och tala om för föräldrarna att nu skickar jag in en ny, till slut flyttar de föräldrarna till en annan BVC.”

Det är helt enkelt inte alltid klart vad som är barnets bästa. Men vi hoppas att den diskussion som påbörjats nu fortsätter, och att rapporten kan bidra till att tydliggöra behovet av förändringar och förbättringar. Från Rädda Barnens sida står det klart att:

  • Barnverksamheterna inom en kommun måste samverka för att förhindra att barn i riskzon faller mellan stolarna och blir utan stöd eller skydd.
  • Kunskap om barn som lever i utsatthet och anmälningsplikt måste införas som en obligatorisk del i samtliga grundutbildningar till yrken inom barninriktade verksamheter.
  • Stöd till barn ska finnas där barnen finns! Alla kommuner ska erbjuda lättillgängliga, förebyggande verksamheter och tidiga stödinsatser för barn i utsatta situationer och deras föräldrar.
  • Alla barn som misstänks ha utsatts för vålds- eller sexualbrott ska utredas på ett Barnahus.
  • Barnskyddsutredningens förslag till stärkt lagstiftning av stöd och skydd för barn och unga måste prioriteras och omsättas i praktiken. Omgående.

 /Karin Blomgren & Anna Frenning

Tematiska rådgivare våldsfrågor, Rädda Barnen

Inifrån en tonårsvärld

SVT1 sände igårkväll Dokument inifrån. En dokumentär inifrån en tonårsvärld där djungelns lag råder och vuxna inte släpps in. Men ikväll har vi släppts in. Vi har fått vara med när femtonåriga Sara berättar sin historia. Det är otäckt. Desto viktigare att vi tar vara på det vi fått bevittna.

Var går gränsen mellan vad som är övertalning och vad som är tvång? Det är en gråzon. Varför har man sex fast man inte vill? Varför säger man inte nej? Tonåringarna i filmen har olika förklaringar till varför, och tror att det är ganska vanligt. De har en vag och ofta överdriven bild av vad en våldtäkt är, berättar de i programmet Debatt som sändes efteråt. Och även när det inte är en våldtäkt eller ett övergrepp, så kan man må väldigt dåligt efteråt om man inte ville. Vare sig man är kille eller tjej.

Det är bra att det här kommer upp till diskussion. Det är inte alltid lätt för vuxna att veta var gränsen går för vad som är brottsligt, och än mycket svårare för tonåringar som fortfarande är barn. Under några dagar har TV, radio och tidningar fyllts av inslag om programmet och ämnet.

När jag chattade med tittare efter programmet http://svt.se/2.110265  slogs jag av hur stort behovet är att fråga och att samtala.

Vi hoppas att samtalet fortsätter.

/Åsa Landberg, leg psykolog, leg psykoterapeut

Sex mot sin vilja och sexuella trakasserier är vardag för många unga

Bilden av våldtäkten måste ändras skriver två forskare och en åklagare på Svd Brännpunkt. Okunskapen om vad en våldtäkt är innebär ofta att ingen ingriper och att omgivningen istället helt felaktigt fördömer offret. Ungefär hälften av alla allvarligare sexuella övergrepp mot tonåringar utförs av en jämnårig. Förövaren är någon som offret redan känner och som finns i kompiskretsen, i klassen eller på skolan. Och den som utsatts berättar ofta inte. De är rädda att vuxna inte kommer att lyssna och jämnåriga kommer att lägga skulden på dem. 

Det är smärtsamt att acceptera att dessa barn och ungdomar ibland har rätt. På Rädda Barnen träffar vi alltför ofta tonåringar som vittnar om just det här. Och det måste förändras! Utbildning om våld och sexuella övergrepp måste bli obligatorisk i alla utbildningar för yrken som arbetar med barn. Vi behöver ett nationellt kunskapscentrum om våld mot barn som kan samla och sprida kunskap. Och framförallt – vi måste börja i tid! Vi måste förändra attityder och beteenden hos de små barnen.

Ikväll sänder SVT1 Dokument inifrån-dokumentären ”Ingen riktig våldtäkt”.  Jag kommer att chatta med tittarna efter programmet.

Sexuella trakasserier är vardag för barn i våra skolor skriver Dagens Nyheter. Det gäller högstadielever, men även yngre barn på mellanstadiet och lågstadiet. Både flickor och pojkar drabbas i så hög grad att beteendet normaliserats. Händelserna bagatelliseras ofta av vuxna. Ord som hora, fitta eller bög används som skällsord och accepteras. Det är djupt oroande.

Vi måste förhindra att sexuella trakasserier bagatelliseras och normaliseras! De sätter alltför ofta djupa spår hos de pojkar och flickor som drabbas.  De attityder som accepterar ett sexualiserat språk eller sexuella ofredanden är också nära besläktade med de attityder som förminskar grövre sexuella övergrepp och skuldbelägger offren.

Åsa Landberg, leg psykolog, leg psykoterapeut