Det är nu min tredje vecka som vikarierande sakkunnig i flykting- och integrationsfrågor på Rädda Barnen. De senaste två veckorna har jag följt och bevakat fallet med den 15-årige pojken från Afghanistan som enligt Dublinförordningen ska utvisas till Italien. Detta trots att pojken mått väldigt dåligt och varit inlagd på barn- och ungdomspsykiatrin ett flertal gånger. Bland annat så sydde han i våras ihop sin mun efter att ha berättat sin historia om sexuella övergrepp och andra hemskheter som hänt medan han befunnit sig i Italien. Då var det ingen som lyssnade på honom.

Efter att fallet uppmärksammats i media öppnar Migrationsverket för att titta på fallet igen, men då vägrar gränspolisen i Malmö att lämna tillbaka ärendet och menar att det inte är något konstigt med fallet. Standardförfarande så att säga. Media rasar över den tölpiga gränspolisen i Malmö och visst finns det brister och förbättringsområden vad gäller barnrättsperspektivet hos gränspolisen.

Gränspolisen behöver ha ett barnrättsperspektiv på samma sätt som att Socialtjänsten enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska sätta barnets bästa i främsta rummet och vid alla beslut och åtgärder som berör barn analyserna konsekvenserna för det enskilda barnet. Det är viktigt, men i debatterna kring Alis situation tappar vi lätt bort oss i detaljerna. En juridisk byråkrati förvisso och som uppenbarligen kan få förödande konsekvenser för individen.

Vi behöver ändå lyfta blicken och jag kan inte annat än instämma i Oisin Cantwells krönika i Aftonbladet igår. Svensk flyktingpolitik är faktiskt inte bättre än så här. Det räcker inte med att ändra lagstiftningen för att det ska bli enklare att lämna tillbaka ärenden till Migrationsverket så som Vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen igår framförde som en viktig åtgärd. Och visst det är viktigt att se till att det finns ett system som möjliggör för det. Nu ska jag inte förminska Vänsterpartiets åtgärdsförslag eftersom de så vitt jag vet är det enda parti som är emot att Dublinförordningen tillämpas på ensamkommande barn.

Men i detta, trots att jag givetvis ömmar för Alis fall och tycker att han ska få sin ansökan prövad i Sverige, finns det något som jag blir väldigt rädd för. Och det är godtyckligheten. Vi har en väldigt restriktiv praxis vad gäller undantag av Dublinförordningen. Det är jättesvårt att få sin ansökan prövad i Sverige oavsett om det i det individuella fallet finns väldigt ömmande omständigheter. Sverige skickar systematiskt barn till Italien trots rapporter om deras bristfälliga mottagande.

Det finns med andra ord betydligt fler BARN som lever i samma situation. Vars situation präglas av ovisshet och förtvivlan därför att de inte vill åka tillbaka till ett land där de farit illa. Många barn vi möter mår mycket dåligt. Det finns barn som skadar sig själva, barn som är inlagda på barn- och ungdomspsykiatrin och barn som avviker och istället blir gömda. Barn i Sverige idag. Är det verkligen ett pris vi vill betala för den flyktingpolitik som förs i Sverige idag. För det är där det i mångt och mycket ligger.

Vi behöver en flyktingpolitik som är human och som sätter barnets rättigheter högst upp på agendan. Där vi inte överför några ensamkommande barn till ett första asylland i Europa. Jag vill se en politik där vi tar emot barn och ger dem det skydd och den asylprövning de har rätt till. Ett system där barn får sin ansökan prövad i Sverige oavsett om man har en god man som orkar och kan överklaga och uppmärksammas i media.  

//Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration