Du är här: Hem / papperslösa

Hur ser ett gott mottagande av ensamkommande barn ut?

27 mars, 2013 Av Mikaela Hagan Lämna en Kommentar

Denna arbetsvecka har för min del handlat mycket om just mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Sverige har ett relativt bra mottagande vad gäller boende och annat, men samtidigt finns det också många frågor att diskutera, belysa och ett stort arbete för att genomföra förbättringar behövs.

Ibland kan det vara frustrerande att arbeta med påverkansarbete. Det går ofta alldeles för långsamt och förändringar tar tid. Det är inte heller alltid så lätt att se hur ens arbete påverkar barns villkor på lång sikt. Men detta har varit en vecka med ovanligt bra samtal och även bekräftelse på att mycket av det vi arbetar med ger resultat, till slut.

Sedan ungefär ett år tillbaka har Rädda Barnen suttit i en referensgrupp för Sveriges kommuner och landsting (SKL)  i samband med ett projekt som bland annat syftat till att öka kvalitén på det kommunala mottagandet och att ta fram utbildningar för gode män. Rädda Barnen har i många år arbetat med ensamkommande barn och med frågor som rör gode män. Inte minst 2010 då vi drev kampanjen Landa Tryggt som handlade om mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Sedan dess har många organisationer och kommuner arbetat framriktlinjer och checklistor för uppdraget och nu äntligen har SKL tagit fram en nationell utbildningsram som förhoppningsvis kommer att tas över av landet alla överförmyndare som är de som ansvarar för de gode männen. Mitt och Rädda Barnens arbete ger resultat. Hurra!

I lördags ordnades ett samtal om mottagandet av ensamkommande i Växjö där jag deltog i en panel tillsammans med bland annat Tomas Eneroth (S) som gav en del hoppfulla besked om partiets migrationspolitiska inriktning och utveckling. Bland annat diskuterade vi det förslag om att kunna tvinga kommuner att ta emot ensamkommande som förväntas komma i dagarna.

Rädda Barnen har kommenterat utredningen med att säga att tvång i sig inte löser hela problematiken, med att kommunplatser för ensamkommande barn saknas, utan att det också behövs större likvärdighet mellan kommunerna och en satsning på att kvalitetssäkra mottagandet: barn ska kunna förvänta sig samma stöd oberoende av vilken kommun han eller hon hamnar i. Det känns därför bra att Socialdemokraterna vill att det statligt stödet till kommuner som tar emot ska öka. Bättre förutsättningar för att kommunerna ska kunna ta emot. Sen exakt vad det betyder i praktiken återstår att se.

Med i samtalet var även Per Sandberg, förvaltningschef i Växjö. Han berättar om hur de arbetat med kvalitén på sitt boende och lyfter fram en av de absolut viktigaste framgångsfaktorerna enligt honom. Innan boendet startade fick personalen tre månader på sig att utveckla arbetssätt och arbetsmetoder. De fick även tid att skaffa sig kunskap om de länder barnen kommer ifrån och att jobba ihop sig.

Per berättar stolt att verksamheten har väldigt låg personalomsättning och att en intern undersökning visade att arbetsplatsen är en av de verksamheter där medarbetarna trivs allra bäst. På samtalet diskuterade vi även vikten av att lyfta fram goda exempel. Ibland fokuserar debatten väldigt mycket på kostnader av flyktingmottagandet, men sällan på de vinster, ekonomiska och andra, som mottagandet innebär. Exempelvis så är 12 av 13 barn som Växjö tagit emot idag självförsörjande.

Fler goda exempel och bra arbetssätt från de kommuner som tar emot ensamkommande barn och ungdomar bör lyftas i den allmänna debatten. Men även staten behöver ta ett helhetsperspektiv och stödja kommunerna i att utveckla kvalitén på mottagandet ytterligare. Många bra steg har tagits i rätt riktning. Just nu arbetar Socialstyrelsen med att ta fram en handbok för socialsekreterare för hur de ska utreda ensamkommande barn och ungdomars behov.

Denna vecka har varit bra för den har visat att många arbetar för att även stärka kvalitén på mottagandet. Ofta hör vi i debatten, exempelvis av vår egen Migrationsminister, att det handlar om volymer och kapacitet snarare än hur ska vi nu när det är många som söker asyl se till att de får sina rättigheter tillgodosedda och ett värdigt mottagande.

För tips om hur ett gott mottagande av ensamkommande kan se ut kolla in våra checklistor för ensamkommande  och barn i familj. Har du tips på hur checklistan kan förbättras eller vill berätta om goda exempel skriv gärna till oss på Rädda Barnen eller till mig på mikaela.hagan@rb.se !

För mer info om vårt arbete för barn på flykt.

// Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , , , , , ,

Var är polisens barnperspektiv?

8 mars, 2013 Av Mikaela Hagan 4 Kommentarer

Ni har liksom jag kunnat läsa mycket i medierna den sista tiden kring att polisen stoppar personer i tunnelbanan och ber dem identifiera sig. Ett sätt för dem för att få tag i papperslösa. Oerhört kränkande både för de drabbade och för oss som land. Är det så vi vill ha det. Inte jag i alla fall.

Rädda Barnen anser inte att polisens uppdrag att effektivisera verksamheten och att utvisa fler papperslösa är förenligt med Barnkonventionen. I höstas välkomnade Rädda Barnen att papperslösa barn äntligen skulle få rätt till sjukvård och skolgång, men ser nu att dessa framgångar för alla barns rätt riskerar att tillintetgöras av gränspolisens agerande.

Jag och mina kollegor har träffat barn och ungdomar som inte, trots att de har en plats i skolan, velat gå dit på grund av sin rädsla för polisen. Så här säger en ung kille som levt som papperslös till Rädda Barnen,

- Man bli knäpp. Galen av att tänka på framtiden. Jag går inte i skolan, ingenting. Det går inte att tänka på framtiden. Dagarna går åt att tänka vad man ska äta på kvällen eller nästa dag. Många äter bara bröd och vatten. Jag är hela tiden rädd för civilpolisen, att de ska komma och ta mig.

Barnkonventionen gäller alla barn oavsett uppehållstillstånd eller inte. Ändå har barn utan papper länge varit utan grundläggande rättigheter som utbildning och sjukvård. Papperslösa barn lever ofta isolerade från samhället utan förskola, skola, fritidsaktiviteter eller ens mat för dagen. Rädda Barnen ser en stor brist i samhället vad gäller kunskapen om dessa barns rättigheter och villkor. Vi anser att barn utan papper ska ha rätt och tillgång till förskola, skola, hälso- och sjukvård, fritidsaktiviteter, socialt stöd och trygghet precis som andra barn bosatta i Sverige.

Sverige har skrivit under Barnkonventionen och därmed är vi skyldiga att se till att barnets rättigheter genomförs. Ansvaret att se till barnets bästa vid beslut som är en av Barnkonventionens grundprinciper gäller för alla myndigheter, institutioner och verksamheter där beslut om barn tas och där barn finns. Vi vet att verkligheten inte alltid ser ut så och att det fortfarande finns mycket att göra.

Barnkonventionen gäller även polisen precis som andra myndigheter i Sverige. Men hos gränspolisens lyser barnperspektivet med sin frånvaro. Det är för mig helt ofattbart att det inte är självklart att alla myndigheter har samma ansvar att inte kränka barns rättigheter. Vid alla beslut som fattas om ett enskilt barn ska barnets bästa och det enskilda barnets rättigheter beaktas. Detta gäller vid alla myndighetsbeslut. Det finns inga regler för hur och när tvångsutvisningar av barn får ske i svensk lag utan detta lämnas i stort sett till polisen själva att avgöra. 

Det känns ganska tröstlöst, det verkar inte spela någon roll eftersom gränspolisen i sina övergripande verksamhetsplaner, i regleringsbrev från regeringen och genom effektiviseringsprojektet REVA får signaler om att antal utvisningar ska öka.

Att opinionen nu bidragit till och medfört att polisen nu måste se över sina rutiner är dock glädjande. Jag läser bland annat idag i Svenska Dagbladet att  gränspolisen slutar med att kontrollera personer i Stockholms tunnelbana.

Frågan om tvångsutvisningar innebär en hel del etiska frågor i förhållande till polisens metoder som behöver belysas. För fortfarande tvångsutvisas barn.

Det behövs ett tydligt politiskt ställningstagande av riksdagspartierna. Rädda Barnen tycker att det borde vara självklart att barnets rättigheter ska komma främst, före att föra en effektiv utvisningspolitik. Det behövs ett större grepp kring frågan tvångsutvisningar och om de etiska dilemman som de innebär.

Rädda Barnens ungdomsförbund ordnar imorgon en demonstration för en mer human flyktingpolitik. Missa inte det om du befinner dig i Stockholm!

// Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , , , , , , , ,

Jag kommer hem igen till jul…eller?!

22 december, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Att komma hem till jul där brasan lyser varmt och släkten är samlad och chokladasken öppnad är ju ett klassiskt tema på julsånger. Jag hade arbetat en julafton på ett boende för ensamkommande barn och var på väg hemåt i bilen vid femsnåret när det är som allra juligast i de flesta stugor i Sverige. Många av barnen hade inte alls samma känslomässiga band eller tankar kring jul men själv var jag tvungen att köra bilen in till vägkanten och lipa tre gånger.

Julsångerna, känslan av att åka hem till sin familj samtidigt som jag lämnade de som lämnat sin familj blev för mycket.
De ensamkommande var inte alls hemma, de var långt bort från all sin familj, i en ovan miljö och oroliga. Att få vara hemma är ingen rättighet i barnkonventionen men jag tänker att känna sig hemma, om vi associerar det med trygghet, säkerhet, lika värde, delaktighet och att barnen alltid kommer först, är en rättighet.

När Rädda Barnen på olika sätt arbetar med ensamkommande barns rättigheter finns det några faktorer som ständigt dyker upp; ensamheten, vuxna som inte lyssnar och avsaknaden av vänner i samma ålder som är födda eller bott i Sverige en längre tid. Under de mötesplatser vi haft har vi hört från barnen hur utanför man känner sig, utanför världen och utan möjlighet att styra och påverka livet. Det är sant! Det är inte ok! Som en av killarna som var med på Mötesplatsen upprepade ett antal gånger inför faktumet att man inte får sina rättigheter och behov tillgodosedda.
Hur kan jag vara med och forma min framtid? Vilka beslut måste tas kring andra barn som flyr ensamma till Sverige? Hur ska min röst höras och förstår någon vad jag tycker och tänker, vill någon förändra det som inte är bra?

Den tredje mötesplatsen för ensamkommande hölls i Göteborg nyligen. Frivilliga Rädda Barnen-volontärer bjöd in ensamkommande barn från kommunerna i och kring Göteborg. Temat var Inflytande, demokrati och min framtid.
Rädda Barnen lyssnar in barnens egna tankar kring vilka delar som behövs för att man som ensamkommande skall få en bra framtid, erfarenheter som vi sedan sprider till beslutsfattare och tjänstemän. Det kan vara så självklara saker som att ens hälsoproblem tas på allvar, att ens skoliver inte tas på allvar eller att man inte känner att man är med på lika villkor som jämnåriga.

På Mötesplatsen skrev ungdomarna vykort till beslutsfattare, gjorde en femårsplan för hur ett ensamkommande barn skall få en så bra framtid som möjligt och så tittade vi på Guerillasonen och pratade om filmen tillsammans med en av regissörerna Zanyar Adami som också filmen handlar om. Zanyar kom ensam till Sverige när han var 4 år, strax därefter kom hans föräldrar. Filmen handlar mycket om att komma hem på något sätt, hem till sin familj, hem till sitt gamla och nya hemland och hem till sig själv.

Filmen tog tag i oss alla, ungdomarna mest såklart. Att ensamkommande asylsökande barn ska få känna den goda julkänslan är inte vi kan lagstifta eller kräva. Men att ensamkommande ska känna sig trygga, ha kompetenta socialsekreterare och utbildade gode män. Att de skall känna att de har möjlighet till fritidsaktiviteter och en likvärdig skola har de rätt till.

Och ibland är det inte så och det är sant och det är inte ok, inte någon dag, speciellt inte på jul. För då kan vi som får komma hem fatta vad det innebär att inte vara hemma.

Rädda Barnens arbete för och med ensamkommande flyktingbarn betalas till största delen av pengar från PostkodLotteriet. Det är mycket viktiga pengar för oss och för barnen.

//Linus Torgeby, Verksamhetsutvecklare Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa, Utbildning Taggat med:,

Rätten till ett liv

19 december, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

De flesta som bor i ett land som Sverige vet inte mycket om vad krig, svält eller brutalitet betyder. De vet inte hur det känns när man alltid är rädd för vad som skulle kunna hända om en minut, en timme eller en dag. De tror att livet bara är det de ser framför sig här, att allt är lugn och ro. Det enda man behöver tänka på är att ha kul, gå till skolan, få jobb, tjäna pengar, åka på semester och skaffa egen familj. Det är vad de tror och ser, men sanningen för många barn är helt annorlunda. Livet är mycket mer än vad de ser med sina ögon.

Inte alla har rätt till ett liv i den här världen. Inte alla kan bo i lugn och ro utan att tänka på döden varje sekund som går. De måste fly under hela sitt liv bara för att överleva, att inte få en kula i huvudet eller att deras familjer ska dö framför ögonen på dem utan att skulle kunna göra något åt det. Barn som förlorar sina föräldrar och blir tvungna att klara sig själva utan någon hjälp.

Att ha rätt till ett normalt liv är inte alla förunnat. Ja, det är sanningen.  För många är att ha mat, kläder, bostad, utbildning och det viktigaste säkerhet bara ofattbara ord. Man måste göra sitt bästa för att överleva och försvara sig mot allt krig och kaos som finns runt om kring dem, och för många är det enda alternativet som finns att fly till ett annat land. Man blir tvungen att lämna sitt fosterland och allt som man har känt till och komma till ett annat ställe. Man invandrar till ett nytt land och har hopp för ett nytt liv, att leva som de andra, att ha de grundlägande rättigheter som man aldrig har haft innan.

Alla människor har rätt att ha ett liv, att leva som en människa. Ingen kan ta denna rättighet från dem. Alla har rätt att bo i lugn och ro i ett land där de känner sig trygga och inte behöver vara rädda att bli skadade eller att bli dödade. Att få stanna i ett nytt tryggt land handlar inte bara om invandring. Det handlar om mänsklighet och moral. Det handlar om en individs rätt till livet. Det är en människas rätt att få LEVA precis som du och jag.

Vill ni hjälpa till och ge dem ett nytt liv med hopp, eller att tvinga dem att åka tillbaka till ett ställe där det inte finns något hopp eller liv kvar?

//Zekria, Ensamkommande flyktingbarn och medlem i Rädda Barnens Ungdomsförbund

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa, Utbildning Taggat med:, , , , , , , , , , , , , ,

Att finna hopp i en hopplös situation

18 december, 2012 Av Mikaela Hagan Lämna en Kommentar

Idag är det den internationella migrationsdagen. Det är en dag jag inte visste fanns och jag vet ärligt talat inte riktigt vad den innebär, men jag tar tillfället i akt för att skriva om de tankar som temat väcker hos mig.

Människor migrerar, flyr och flyttar, av många olika anledningar. En del på grund av krig och förföljelse och andra på grund av fattigdom. Barn flyr ibland ensamma därför att de har blivit av med sina föräldrar. De allra flesta bär med sig ett hopp om ett bättre liv i Europa.

Det finns många människor som kommit till Sverige och fått skydd. Människor från hela världen har kommit till Sverige från konflikter och börjat om på nytt. De har skapat ett bra liv för sig själva och sina familjer.
Men det finns också en annan sida av migrationen och de europeiska ländernas asylpolitik som gör att många människor lever vid sidan av samhället utan de rättigheter som alla människor enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen bör ha.

De har svårt att få sjukvård, att få de mediciner de behöver eller en trygg skolgång och att röra sig fritt. De sover dåligt och är ofta isolerade från samhället. Varje gång de går förbi en polis slår hjärtat jättehårt. Alltid redo att fly.
De kallas gömda eller papperslösa. Av polisen kallas de illegalister, trots att de flesta aldrig har begått något brott. Många är ensamkommande barn och ungdomar som inte fått sin asylansökan prövad i Sverige.

Idag vill jag berätta om situationen för några ungdomar som jag har fått förmånen att träffa och lära känna under hösten. På allt för många sätt har de levt ett svårt liv och blivit utsatta för fler prövningar än en människa borde behöva klara. Jag tror inte att människor i Sverige förstår att barn och ungdomar lever så här i vårt land idag. Jag förstår det inte och ändå har jag mött några av dessa människor.

Självklart är dessa barn och ungdomar som alla andra. De vill ha ett tryggt liv tillsammans med sina familjer, föräldrar och syskon om det går. De vill gå i skolan och få en utbildning, kunna spela fotboll eller göra andra saker tillsammans med sina vänner, få vara friska och hitta ett arbete och försörja sig själva.

Men dessa barn och ungdomar har inte samma förutsättningar som andra barn. Deras livsvillkor skiljer sig avsevärt gentemot de som har uppehållstillstånd. Ahmed berättar för mig att han är mycket ensam hemma och har svårt att sova på nätterna. Därför går han inte längre till skolan.

 ”Man blir knäpp. Galen av att tänka på framtiden. Jag går inte i skolan, ingenting.”

Vi pratar lite om framtiden. Vad de önskar och hoppas på, men det är ofta svårt att tänka på framtiden som papperslös.

 ”Dagarna går åt att tänka på vad man ska äta på kvällen eller nästa dag.”

Ovissheten och rädslan för polisen är också något som ungdomarna ofta pratar om. Så här säger en annan ungdom jag har mött.
 
”Jag vet inte när jag ska kunna leva. Jag har skadat mig själv flera gånger.”

Ahmed har levt i denna ovisshet i mer än fem år nu.
 
”Som barn i Afghanistan var vi inte glada. Det var krig. Som ungdomar i Europa stötte vi på många problem: gränser, poliser, fängelse, förvar. Vi var hemlösa, papperslösa och alltid rädda för polisen.”

Rädda Barnen försöker att stödja barn och unga att själva påverka och förändra sin situation. En viktig sak som vi kan göra är att stötta dessa ungdomar att själva få komma till tals och att berätta om sin situation och om vilka förändringar som behövs för att det ska bli bättre. Om vi är tillräckligt många som vet och som ställer krav på att alla barn ska få växa upp med samma rättigheter kan vi förändra.

Det måste finnas hopp annars finns ingenting alls!

//Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen 

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , , , ,

Var är barnperspektivet i flyktingmottagandet?

9 november, 2012 Av Mikaela Hagan 1 Kommentar

Enligt Barnkonventionen har alla barn samma rättigheter. Vi får inte göra skillnad på barn och barn. Oavsett barnets eller föräldrarnas språk, religion eller sociala ursprung. Sverige har skrivit under Barnkonventionen och är förbundna att följa den genom lag och hur vi agerar gentemot barn i samhället.

Trots detta har Sverige under en lång tid gjort skillnad på barn och barn. Delat in barn i olika fack baserat på medborgarskap, om de är asylsökande eller om de är papperslösa. Trots att vi ställt oss bakom grundtanken i Barnkonventionen att alla barn har lika människovärde har vi som land i praktiken gett barn olika rättigheter.
Nu allra senast handlar det om att asylsökande barn på Öland inte fått skolgång på samma villkor som barn med uppehållstillstånd. Asylsökande barn har inte fått mat i skolan. Sen när är det okej att som rektor i ett land som skrivit under Barnkonventionen välja att särbehandla barn på grund av att de är asylsökande?  Nu har detta uppmärksammats och åtgärdats av kommunen, men det säger ändå någonting om verkligheten vi lever i: att det ens är tänkbart att behandla barn så olika.

När vi tar emot barn på flykt och deras familjer måste det vara barnets rättigheter som står i främsta rummet. Barnets rätt till skydd och stöd som flykting, barnets rätt till hälsa, skolgång, fritid, bra boende och en trygg miljö. Vi behöver stärka och synliggöra barnperspektivet i vårt mottagande. Ett första steg för Sverige vore att faktiskt göra Barnkonventionen till svensk lag. Men vi behöver också samverka och hjälpas åt för att se till att inga barn oavsett om de är asylsökande eller har uppehållstillstånd får sina rättigheter tillgodosedda.

Ett viktigt steg i rätt rikting är att papperslösa barn nu kommer att få rätt till hälso- och sjukvård på samma villkor som alla andra barn i Sverige. Det är en av åtgärderna som regeringen och Miljöpartiet bestämt om i den gemensamma migrationspolitiska överenskommelsen. Detta kommer att bli verklighet från och med juli 2013.

Idag har Rädda Barnen ställt sig bakom Rätt till vård initiativets remissvar där vi tillsammans med 41 andra organisationer kritiserar att inte alla papperslösa får rätt till vård på samma villkor. Vi har även skickat in ett eget remissvar där vi betonar att föräldrarnas hälsa påverkar barnets mående på ett grundläggande sätt och att även vuxna därför bör omfattas av rätten till subventionerad sjukvård.

Rädda Barnen har tagit fram en checklista för ett gott mottagande av asylsökande barn. Vi uppmuntrar kommuner och andra att med den som utgångspunkt stärka sitt barnperspektiv och arbeta för att även barn som flytt ska få sina rättigheter tillgodosedda.  

//Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , ,

Alla barn har rätt till social trygghet och en skälig levnadsstandard

20 september, 2012 Av Mikaela Hagan Lämna en Kommentar

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska alla barn ha rätt till social trygghet och en skälig levnadsstandard. Barn har också rätt till hälsa och till fritid.

En grupp barn som sällan syns eller finns med i diskussioner om barnfattigdom i Sverige är de asylsökande barnen. Detta har delvis att göra med att de inte finns med i statistiken som används. Faktum är dock att den ersättning som asylsökande får är betydligt lägre än det som Rädda Barnen menar är en skälig levnadsstandard.

Ersättningen har inte höjts sedan 1994 och är inte heller inflationssäkrad. Det är alltså 18 år sedan nivåerna fastställdes och motsvarar idag lite mer än hälften av försörjningsstödet för en tvåbarnsfamilj. 
Den genomsnittliga handläggningstiden för asylsökande i Sverige är idag i första instans cirka 4 månader, men det finns många familjer som befinner sig i systemet en längre tid. Oftast sker överklagan av beslut och det är vanligt att barnet och familjen förblir asylsökande i över två år. Vi vet också att det finns tydliga kopplingar mellan ekonomisk utsatthet och exempelvis tillgången till hälsa.  

Dagens system innebär att barnfamiljer får ersättning bara för de första två barnen och sedan halveras denna för det tredje och fjärde barnet osv. Det innebär att en familj inte får full ersättning för varje barn. Det finns alltså inget flerbarnstillägg som det gör för personer med uppehållstillstånd utan systemet fungerar snarare tvärtom, ju fler barn desto mindre ersättning får du.

Asylsökande har oftast inte särskilt mycket kläder med sig när de kommer till Sverige och pengarna räcker väldigt sällan till barnens fritidsaktiviteter. Barn vi möter vittnar om hur betydelsefulla just fritidsaktiviteter är under väntan på besked om uppehållstillstånd, men extra bidrag till detta beviljas i princip aldrig av Migrationsverket, enligt de handläggare vi pratat med.

Den statliga utredningen Aktiv väntan som gjordes 2009 föreslog att dagersättningen skulle höjas och att asylsökande familjer skulle få full ersättning för varje barn. Trots detta ligger ersättningsnivåerna kvar på samma nivå. Konsekvenserna av att leva i ekonomisk utsatthet är stora för det enskilda barnet.  

Rädda Barnen vill uppmuntra alla politiska partier att ta frågan om asylsökande barns rätt till en skälig levnadsstandard på allvar och att verka för att ersättningen ses över snarast. Vi vill också uppmana dig som politiker att tillfället i akt och motionera om detta under den allmänna motionstiden.

För dig som vill veta mer om Rädda Barnens arbete läs gärna vår checklista för ett gott mottagande av asylsökande barn i familj!

//Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, Hälsa, papperslösa, Utbildning Taggat med:, , , , , , , , , , , , , , , ,

Kunskap, kompetens och glöd – riksmötet 2012

18 september, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Rädda Barnens riksmöte 2012 är över. Jag är tillbaka i Lund sedan några dagar och försöker ställa in mig på studier igen. Helgen som gick var  fylld av viktiga diskussioner och beslut, men också inspirerande aktiviteter och möten mellan medlemmar.

Jag åkte till riksmötet med nattåget. För det mesta brukar jag sova gott i de skumpande vagnarna, men inför ett riksmöte är det alltid mycket att tänka på och en inte så liten känsla av nervositet höll mig vaken en bra stund innan jag lyckades somna. Jag låg bland annat och tänkte på alla handlingar och motioner jag försökt bilda mig en föreställning kring. Det räcker ju inte med att bara läsa och förstå dem. Man måste också skapa sig en uppfattning om hur man själv ställer sig i frågan och vad man tror är bäst för organisationen. Alla beslut som fattas påverkar organisationen, somliga på lång sikt, andra på kort sikt.

Riksmötet är Rädda Barnens högst beslutsfattande organ. Precis som vid förra årsmötet använde vi oss av påverkanstorg. Påverkanstorg är ett sätt att göra mötesdeltagarna mer delaktiga i sakfrågor och innebär att man skiljer på beslut och diskussion. De diskussioner som förs på torgen var häftiga och vi var många som vill föra fram våra argument. Ofta fungerar det alldeles utmärkt och debatterna var sakliga och konstruktiva, ibland väckte frågorna starka känslor och gjorde diskussionerna mer högljudda. Hur som helst var det härligt att många deltog i samtalen och bidrog till bättre och mer mångfacetterade beslut.

 

Under helgen beslutade riksmötet att göra två uttalande. I det första kräver vi att regeringen tar fram en nationell handlingsplan för att motverka barnfattigdom. I det andra kräver vi att regeringen tar ställning för att undanta ensamkommande barn som grupp från Dublinförordningen och låter dessa få sin rätt till asyl prövad i Sverige samt att regeringen stoppar alla pågående överföringar av ensamkommande barn till Italien.

Riksmötet beslutade också att skriva ett öppet brev till Sveriges regering där vi uppmanade regeringen att agera mer aktivt för att bidra till att våldet mot barn i Syrien upphör samt att regeringen uttryckligen stödjer Rädda Barnens krav på att få tillträde till landet. Jag är verkligen glad för att vi som organisation återigen tar ställning för de mest utsatta barnen.

Att som styrelseledamot inför ett årsmöte läsa motioner, diskutera, vrida och vända på varenda sten man råkar hitta är en sak. Att intensivt samtala med Rädda Barnens medlemmar om samma frågor är en annan. Under helgen har jag fått nya perspektiv på flera frågor som jag trodde jag var bombsäker på. En fin sak med demokrati och levande diskussioner är att man hittar nya stenar att kika under. Genom att lyssna på varandra stärker vi vår organisation och kampen för barn och ungas rättigheter.

Jag har än en gång imponerats av hur mycket kunskap, kompetens och glöd det finns inom vår rörelse. Jag har hört representanter från Rädda Barnens Ungdomsförbund briljera i diskussioner och debatter och jag har hört medlemmar från Rädda Barnen, gång efter gång, ta ställning för barns rättigheter.

Om två år ses vi i Visby, men jag hoppas att vi redan nästa år ses på verksamhetskonferensen.

//Martin Kvist, Styrelseledamot Rädda Barnens riksstyrelse

 

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, Milleniemålen, papperslösa Taggat med:, , , , , , ,

Barn fick ta plats i Miljöpartiets tal

2 juli, 2012 Av Victoria Nordansjö Lämna en Kommentar

Havet, muren och rosorna levererade ännu en dag av sol här i Almedalen. Gator och gränder har blivit snävare när allt fler anländer till ön. Almedalsstämningen är nu här på riktigt när inte längre exkluderande budskap står i centrum. Gratis kunskap erbjuds i form av hundratals seminarier och ett ständigt pågående samtal ligger som en matta över staden. Bästa stället hittills för undertecknad är Öresundshuset där man erbjuder laddning till iphone och ipad. Ovärderligt när man inte är smart nog att ta med sig egen. Vi var många sådana, alltid en tröst.

I dag är det Miljöpartiets dag och artisten Timbuktu värmde upp den betydligt större publiken, jämfört med i går, inför att Åsa Romson skulle tala.

Romson började sitt tal nästan förutsägbart rädda barnigt, om man får säga så, genom att beskriva hur hon som barn tog båten till Gotland med sin familj och tävlade om vem som först kunde se ön från båten. (På Rädda Barnen tycker vi ju väldigt mycket om att barns röster få ta plats, även ifall det i det här fallet var genom en vuxens minne.)

Och Romson fortsatte faktiskt att leverera i Rädda Barnen-anda när hon påpekade att det minsann var MP som stått på sig och krävt
1) apatiska barns rättigheter
2) papperslösa barns rätt till skolgång (stor applåd från publiken)
3) fattiga barns rätt till glasögon
4) och som en jämförelse från kvällen innan – att alla barn ska ges samma chans.

Ett roligt tal för oss att lyssna på – dock: Det är mycket lätt att ha goda intentioner och behjärtansvärda åsikter när man sitter i opposition.

//Victoria Nordansjö, pr-ansvarig

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnrätt, papperslösa Taggat med:, , , , , , ,