Och till slut en dag vågade jag berätta

 Vi, människor kan rädda varandras liv. Jag vet det, för andra människor har räddat mitt.Och ibland kan bara några ögonblick. Några få sekunder, som du själv inte ens minns, rädda en annan människas liv. De räddade i alla fall mitt, då när jag var osynlig.
Och tillslut en dag vågade jag berätta om hur vilse jag var, i min kropp och min själ. Om alla sit-ups jag var tvungen att göra varje dag för att duga och alla mil jag var tvungen att springa för att få finnas. Och med tiden blev jag fri och vågade leva nära andra människor igen. Och en dag kunde jag även gråta igen. Det är så skönt att få gråta. 
Jag växte upp i en värld där jag fick för mig att pojkar bara fick spela fotboll och måla soldater och krig. Och jag var så rädd att inte duga eller att göra någon besviken, så blev jag en duktig fotbollsmålvakt och spelade på i tolv år, fast jag egentligen inte ville. För inuti var jag mer han som ville måla, fotografera och skriva dikter, men jag vågade inte visa det.
Mina tårar, rädslan, färgerna och alla dom där frågorna om att leva. För en riktig man visar väl inte sånt? Han har ju ett ansikte av granit och en tvättbrädemage, för det hade ju alla de där männen jag såg i filmerna, idrotten och reklamen. Alltid starka. Tuffa. Vara perfekta. Inte gråta. Bit ihop, bit ihop… 
Och jag svalde in alla mina känslor i min kropp och det detonerade till ätstörningar och träningsmissbruk (anorexi, bulimi och ortorexi), psykoser och flera självmordsförsök. Och allt blev så svart och vitt. Och jag blev en expert på att ljuga, dölja och hålla upp fasad. Och jag dövade ångesten med sit-ups. För om jag hade den där tvättebrädemagen, så skulle allt kanske bli bra? Om jag var ett perfekt skal? Träningen och maten blev min drog under 18 år, men idag är jag fri. Och det var ni, människorna som hjälpte mig att hitta tillbaka ut till livet igen och kanske var det du, fast du inte ens vet om det? 


 Jan Nordström,  Fotograf, författare som inleder med  Rädda Barnens Måndagsträffar  med en föreläsningsföreställning i nästa vecka.  Den kommer handla om att leva upp till bilder av vilka vi tror vi måste vara när vi växer upp, om att prestera och stänga inne känslor.  Jan berättar om sina ätstörningar, träningsmissbruk och självmorsförsök. Men också vägen tillbaka till ett bra liv. 2011 utsåts Jan Nordströms bok ”Tillsammansheten” till en av årets bästa böcker av Dagens Nyheter.  Måndagsträffarna är gratis och hålls klockan 18.00 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm.

Att känna sig mobbad är en mycket hemsk känsla

Hej!
Jag mitt namn är Miranda Murre Eriksson. Jag är en musiker och kattant i mina allra bästa, 17 (men snaaaart 18), år.:-) Jag går estetiska linjen, inriktning musik, på Alvesta gymnasium. Linjen kallar sig för ”The Station” och är ett väldigt bra program för de som vill jobba med musik i framtiden, som jag vill göra.

Jag och två  till i min klass som heter Agnes och Hulda har samarbetat med Rädda Barnen och skolkuratorn på vår skola och tagit fram en förenklad version av Likabehandlingsplanen, just för att den vanligtvis är skriven på ett mycket byråkratiskt språk och är svår att förstå.  Vi jobbade med detta under ett år tid och vi fick samtidigt vara med om många mysiga och roliga saker. Vi fick t.ex. spela för Rädda Barnen både i Växjö och Stockholm.

Likabehandlingsplanen handlar om att alla ska behandlas på ett bra sätt och ingen ska må dålig av att gå till skolan. Inga kränkningar ska förekomma och inget våld heller förstås. Att känna sig mobbad är en mycket hemsk känsla. Jag har inte varit det själv men jag har ett antal vänner som har blivit det under sin skolgång.

Att få den där klumpen i magen när man ser mobbarna gå förbi, speciellt när man inte är beredd på det och att inte vilja gå till skolan är inget någon ska behöva få uppleva.

Så jag hoppas verkligen att vi har hjälpt till lite på traven med att alla ska må bra på vår skola och att fler skolor kan göra samma sak. Att de går ut och berättar i klasserna om likabehandlingsplanen, för att innan vi började hade jag inte ens en aning om att den fanns överhuvudtaget, och det är inte bra att den är så ”osynlig”.

Jag hoppas också att några nya elever på vår skola tar över nu och utvecklar den ännu mer, för den kan alltid bli bättre!

//Kram Murre

Pengarna Rädda Barnen tar emot från PostkodLotteriet går bland annat till vårt viktiga arbete   ”För en tryggare skola”.

På lika villkor

Jag skulle vilja prata en stund om de barn jag träffar i mitt arbete som lever i socioekonomiskt utsatta områden, vad vi i den offentliga debatten också kallar förorts- eller miljonprogramsområden.

Ett av mina viktigaste uppdrag, och där jag känner att vi gör skillnad och dessutom ser att vi förändrar, är i mitt arbete med Rädda Barnens satsning På lika villkor. Syftet är att etablera ett långsiktigt barnrättsarbete i socioekonomiskt utsatta områden. Centralt i vår satsning är att utgå från de boendes eget ägandeskap, delaktighet, engagemang och organisering för barns rättigheter.  I fyra år har vi träffat och bedrivit verksamhet för föräldrar, barn och unga i områden med hög barnfattigdom. Tack vare detta får jag och mina kollegor en gedigen kunskap om de utmaningar som finns för barn och föräldrar i dessa områden.

Att få träffa, ta del av deras vardag, finnas där och lyssna samt skapa en relation är en fantastisk förmån för oss, liksom vårt goda samarbete med lokalt baserade organisationer.

I mitt arbete i dessa områden kan jag se ett ökat rop på stöd av de barn och föräldrar som vi träffar. Under ett föräldramöte i Rinkeby under hösten med 30 föräldrar så var det ett enhälligt svar från föräldrarna på frågan ”vad anser ni att Rädda Barnen ska arbeta med?”, att starta ett soppkök i Rinkeby. I samtal med förskolelärare i Järva så vittnade de om att alltfler barn går hem allt senare från förskolan för att de ska hinna äta en sen måltid.

 Förskolelärarna hade inga vetenskapliga bevis på om det var ett uttryck för att barnen inte får mat hemma, men de såg det som en del av områdets ekonomiska fattigdom. Trångboddheten är en annan oerhörd central fråga som lyfts upp av barn och föräldrar under våra möten. De vittnar om att trångboddheten leder till att barnen får sämre chanser att prestera i skolan då det är svårt att koncentrera sig när de ska göra sina läxor. I trånga utrymmen så blir det också en större risk för sämre familjerelationer och att fler barn, främst killar, ”hänger ute på gatan”, vilket kan leda till negativa konsekvenser i form av rekrytering till organiserad brottslighet, skadegörelse, droger och annan form av kriminalitet.

Tapio Salonen skriver i sin artikel i Svenska Dagbladet 19 januari att: ”Ojämlikheten bland barnfamiljerna har ökat drastiskt under senare år och avståndet mellan de barn som växer upp i familjer med knappa villkor och barn i familjer med normal – eller höginkomster har accentuerats.”  Vi kan också se i Rädda Barnens viktiga barnfattigdomsrapport att fattigdomen är oerhörd koncentrerad till specifikt geografiska områden i Sverige. Dessa områden har uppemot 60 % fattiga barn medans det i mer ekonomiskt välbärgade områden ligger på runt 2-3 %. Fattigdomen är därmed också geografiskt ojämlik.

Även om nu inte alla barn är fattiga i socioekonomiskt utsatta områden så tycker jag att vi behöver ställa oss frågan hur det påverkar ett barns livschanser att växa upp i områden med hög arbetslöshet, ekonomisk fattigdom, trångboddhet, diskriminering och med en stigmatiserad mediebild av att de bor i ”problemområden”.

Det behövs nya tag från både privat och offentlig sektor. Jag menar att bekämpning av barnfattigdomen bör vara en högst prioriterad fråga för alla parter i samhället. Att lägga ned vårdcentraler, skolor och bibliotek i dessa områden gynnar ingen vare sig det enskilda barnet eller samhällets utveckling. Politikerna bör också vidta ökade åtgärder för att motverka diskrimineringen på arbetsmarknaden och den ökade rasismen i samhället. Jag tycker att en viktig vision för oss vuxna är att alla barn ska få känna sig inkluderade. De ska bli sedda som potentiellt kompetenta blivande samhällsmedborgare oavsett vilken del eller i vilket område i landet man bor på. 

Håller du med mig?

//Ihsan Kellecioglu, Nationell samordnare På lika villkor Rädda Barnen

Vill du ta del av fler barns vardag och upplevelser?  Gå in på: fattigskolan.se. Eller ladda ner På marginalen.

”Huvudsaken är att det finns mat på bordet”

Jag har haft privilegiet att under det senaste året fått träffa och prata med barn som lever i familjer med ont om pengar. Barnen jag träffade var i blandade åldrar och såg ut som vilka andra barn som helst. Det är först i deras beskrivningar av vardagen som de skiljer sig från andra barn. Föräldrarna hade ont om pengar av olika anledningar, några var exempelvis drabbade av sjukdom, någon var student eller ensamstående och en annan hade svårt att få ett fast jobb. Ofta hade något inträffat, så som skilsmässa, dödsfall, varsel, eller sjukdom som bidragit till att familjen hamnat i den ekonomiskt utsatta situationen. 

Kanske har du vid det här laget hört det förr; barn som tackar nej till julklappar för att de tycker att föräldrarna ska lägga pengarna på viktigare saker. Barn som avstår från kalas för att de inte har råd med presenter. Barn som inte deltar i en idrott under hela sin uppväxt för att de varken har råd med avgifter eller utrustning. Barn som inte kan betala för mediciner, utflykter eller vinterskor. Det du kanske inte hört är vad det faktiskt innebär för barnen att behöva avstå från allt det där. Vilka konsekvenser det i sin tur får för dem? Jag upplever att många glömmer att ställa följdfrågorna. Att man inte tänker ett steg längre. Att man missar hela kedjan av konsekvenser som de ekonomiska begränsningarna kan bidra till. Sara, 17 år, berättade för mig att de andra barnen uppfattat henne som taskig och konstig för att hon aldrig kom på deras kalas.

Hon berättade också att hon förlorat många vänner på grund av att hon inte haft råd att följa med på olika aktiviteter och att hon ofta under sin uppväxt känt sig isolerad. Hon säger att hon även tror att det kan ha påverkat hennes hälsa, eftersom hon aldrig kunnat delta i någon sport. Clara, 16 år, berättade att hon vid flera tillfällen inte haft råd med schampo och därför blivit mobbad och kallad för lortgris under stora delar av sin skoltid. Det resulterade i att hon till slut började skolka. Idag är det bättre säger hon.

Ett par saker är tydliga och gemensamma för många av de jag träffat; upplevelsen av utanförskap och isoleringen, den konstanta oron för att bli retad samt det enorma ansvar som barnen tog för sin egen och familjens ekonomiska situation. Hur de avstod, hjälpte till, sparade, tänkte långsiktigt och planerade för att få vardagen att gå ihop. En tolvårig tjej, Hanna, sommarjobbade för att få in extra pengar till familjen.

Debatten har den senaste tiden verkat handla om att ”fattigdomen” på något sätt måste vara livshotande för att man ska ta den på allvar. Att barn skulle behöva svälta och frysa ihjäl för att det ska anses vara ett problem. Jag har varken träffat barn som fryser eller svälter ihjäl. Men, flertalet av de barn jag träffat hade periodvis sparat in på mat eller någon gång ätit sig mätta någon annanstans för att det inte fanns mat hemma just då. Många av barnen berättar att vinterjackor, skor och gympakläder är ett faktiskt problem som begränsar dem i deras vardag. Men barnen klagar inte. De säger att de exempelvis inte behöver träna handboll just nu eller gå på kalas eller få en julklapp, det är ok, huvudsaken är att det finns mat på bordet.

Precis så sa flera av barnen. Huvudsaken är att det finns mat på bordet. Och den meningen har fastnat hos mig. Ska det vara så? Ska barnen år 2013, i ett av världens topp tio rikaste länder behöva se till att det finns mat på bordet? Det är inte livshotande att avstå från fritidsaktiviteter eller att oroa sig för att bli retade. Det är inte heller på liv och död att inte kunna göra läxorna för att man inte har råd med internet. Men, kan någon säga att det som barnen beskriver för mig inte påverkar deras uppväxtvillkor, deras hälsa, livskvalitet och framtid? Att de har samma möjligheter, rättigheter och förutsättningar som andra barn?

Barnfattigdomen har många ansikten. Den ser inte likadan ut för alla. En del av barnen jag träffade har berättat att de hade hjälp och stöd i vardagen som underlättade för dem. Några av barnen bodde i en kommun där socialtjänsten beviljade extra pengar till fritidsaktiviteter och ibland även den tillhörande utrustningen. Andra beskrev vilken skillnad det gjorde i deras vardag när skolan tagit bort alla kostnader och en tonårig berättade varmt om den lokala fritidsgården som anordnade gratis utflykter och aktiviteter på kvällar och lov. Om alla barn med knapp ekonomi haft tillgång till den sortens stöd hade konsekvenserna av den ekonomiska utsattheten antagligen var annorlunda. 

Jag frågade hur barnen själva kände inför att det finns personer som inte tror att det existerar fattiga barn i Sverige? Barnen svarade ganska likartat, de menade att det kan vara svårt för andra som aldrig levt så, att ens föreställa sig hur hårt det kan vara att växa upp på marginalen med knappa resurser i ett rikt land. De tyckte att man borde följa med dem en dag i deras verklighet, så skulle man nog förstå.

Barnets perspektiv innebär att lyssna på barnen själva och att utgå från deras livsvärld. Ett perspektiv som jag ofta tycker tappas bort i debatten om barnfattigdom. Vill du ta del av barnens vardag och upplevelser?  Gå in på: fattigskolan.se. Eller ladda ner På marginalen.

//Mary Douglas, projektledare och författare av På marginalen

Mobbare med ludd i öronen

  Hallå! Mitt namn är Hulda och jag fyllde 17 år i förrgår. Jag har precis kommit till skolan och sitter och skriver detta med stelfrusna fingrar och trötta ögon som bländas av datorskärmen. Jag går andra året på gymnasiet, och har jobbat med ett litet projekt, vid sidan om allt plugg. Jag och mina två klasskompisar, Agnes och Murre, har skrivit en likabehandlingsplan till vår skola. Och jag kan nog säga att vi har gjort ett ganska så bra jobb.
När vi läste igenom den gamla likabehandlingsplanen höll vi på att somna alla tre. Det var som när man får en sån där otroligt ointressant text i skolan som man ska analysera. Man läser utan att förstå ett enda ord, och sedan glömmer man alltihop. Anledningen till att jag hoppade på det här projektet var just för att jag ville ändra på det. Jag ville anpassa likabehandlingsplanen efter de som faktiskt ska läsa den, -eleverna. Jag ville göra vad jag kunde för att likabehandlingsplanen skulle bli lätt att förstå, och rolig att titta i. Jag använde min kreativitet för att göra den så iögonfallande som möjligt, och använde så många färger jag kunde!
Jag har alltid varit en sådan person som inte gärna blir inblandad i bråk och liknande. Sånt är ju så onödigt! Jag har alltid hållit mig på min kant, men ofta sett folk som har blivit illa behandlade. Eftersom jag inte tycker om att lägga mig i och själv riskera att bli inblandad, så såg jag det här projektet som en chans för mig att göra något åt mobbning och kränkande behandling, utan att själv behöva bli inblandad i något otrevligt och jobbigt.
Vi har försökt att sprida vår färgglada likabehandlingsplan genom att presentera den för eleverna på vår skola. Jag hoppas, och tror, att alla har tagit till sig det vi sagt. Även om det tråkigt nog var vissa som inte tycktes vara så intresserade… Men som Nalle Puh säger; ”Om personen du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.”
Hulda Järeslätt, estetiskt program- musikinriktning, Allbo Lärcenter, Alvesta

Rädda Barnen har varit med och stöttat Hulda och hennes två kompisar Murre och Agnes  i arbetet med att ta fram en likabehandlingsplan. Läs mer här om Rädda Barnens arbete ”För en tryggare skola”

Ett förlåt för det jag inte såg

Historien om hur vi först vann den där viktiga basketmatchen, som sedan fick spelas om, är en av de där man berättar ibland. Ni vet, en av de man har på lager. Saken är bara den att sedan jag började arbeta med idrottsfrågor på Rädda Barnen har min syn på det som hände ändrats. Helt och hållet. Så till den grad att jag inte skulle berätta den idag.  Alls. Det är den om när min största seger gick om intet för att vi inte använt alla anmälda spelare.

Nu skäms jag över mitt agerande, då, efteråt och ja, fram till nu. Jag har vänt och vridit på om jag ska skriva om det här. För när jag gör det blir det publikt och de som var där vet vilka jag menar. Jag har ändå (helt uppenbart) beslutat mig för att göra det. Jag har funderat på att be dem om ursäkt via facebook. Jag har till och med letat upp en av dem just via facebook för att bli ”vän” men sedan tappat modet.

Jag är inte bara en fegis, jag har kommit på att jag varit en mobbare också. En tävlingsmänniska som i ivern inte kunde, ville eller ens funderade på om man borde se andra. Se ALLA. Se dem som inte fick vara med. De som inte platsade. Själv platsade jag inte ett tag men då tränade jag i smyg med killarna för att sedan ta min revansch. Men alla funkar inte så. Jag fattar det nu. Och för alla är det kanske inte lika viktigt heller. Men de vill ändå vara med. För i ett litet samhälle, som jag kommer ifrån, handlar det ofta mer om att tillhöra än att faktiskt vilja idrotta. I mitt fall var det av olika anledningar basketen som drog. Men det var främst basketlaget som var grejen. Tjejlaget från det lilla samhället utanför den stora staden. De som slog stora stadens lag på fingrarna. Gud så roligt det var!

Matchen med stort M spelades i vår idrottshall och det var fullsmockat. Nu skulle det avgöras vilka som skulle bli skånska mästare. Stort! Det var jämnt och stentufft. Och vi vann, jag minns faktiskt inte med hur mycket men det var väldigt jämnt. Jag kommer bara ihåg den ofantliga glädjen, alla kramar och ryggdunkar. I dagar var lyckan total. Total. Sen kom chockbeskedet. Jag vet, man ska inte dra till med tabloidchockvokabulären men det var en chock. Det stora lagets tränare hade anmält oss för att vi inte använt alla spelare. Matchen skulle spelas om.

Hur otroligt orättvist jag tyckte att detta var har jag som sagt berättat många gånger och för många. Men inte en endaste gång tänkte jag på dem. De som inte fick vara med. De som var orsaken till diskningen. Alla visste vem de var. Än idag tror jag folk vet. För så är det ju i små samhällen, vissa saker vet man. Vad jag vet pratade ingen med dem om hur de kände det. De som från början måste leva med att vara petade och nu var orsaken till alla upprörda diskussioner. Än värre är att jag inte ens tänkte på att ”man”, tränarna, JAG, någon skulle prata med dem. Tanken slog mig inte då. Inte senare. Inte alls. Förrän nu. Som jag skäms.

Vad, eller vem, är man när man inte ser? Är man en mobbare då? En på riktigt dålig kompis? Vad? Jag har kommit fram till att jag oavsett den här situationen nog också var en mobbare. Inte med mening. Jag visste inte bättre. Jag går lätt upp i situationen. Jag vill vinna. Kanske hade jag agerat annorlunda om mina tränare gjort det? Det är en klen ursäkt.

Och om ni undrar; vi förlorade matchen. Karma.

Idag arbetar jag bland annat som kommunikatör inom projektet High five – idrott för alla länk  som ger föreningar möjlighet att arbeta fram handlingsplaner för att motverka och förebygga just det jag beskrivit ovan. Kränkningar och diskriminering hör inte hemma inom idrotten eller någon annanstans heller för delen.

//Terése Bergsten, kommunikatör Region Syd och för High Five – idrott för alla.

Vi ska på cup!

Rödblommig, med svetten fortfarande rinnande vid tinningarna, och de leriga strumporna nedhasade över benskydden kommer flickan in genom dörren. ”Vi ska på cup! Vi ska åka tåg och bo tillsammans i en gympasal.”

Låt oss stanna till en sekund vid denna bild i ett hem i Sverige. Vad ser vi? En sprudlande flicka fylld av positiv förväntan och glädje? Eller en flicka med klump i magen? Som vet att hennes lagkamrater kommer kommentera hennes kläder, hennes spel eller hennes konstiga dialekt. Hon vet att ingen kommer att vilja fläta hennes hår före matchen eller sitta med henne på kvällen vid fikat. Och definitivt är det inte någon som kommer att välja att lägga sitt liggunderlag bredvid hennes i gympasalen. Blotta tanken på en sådan helg gör att hon vill gråta.

Kanske ser vi en flicka som med trevande ord berättar om tågresan och de 500 kronor som varje spelare behöver bidra med till resan och i samma andetag säger att hon nog inte vill åka. Trots att hon inget hellre önskar än att få åka med de andra på cupen. En flicka som underlättar sina föräldrars svar om att de inte har de 500 kronor som krävs.

Eller ser vi en flicka som gläds åt att få resa iväg med sina kompisar, men som oroligt funderar över vad tränaren kommer att säga till henne. Vad kommer skälen att vara denna gång till varför hon inte får spela mer än en stund på slutet? Och kommer han att himla med ögonen igen om hon missar en passning?

Tyvärr kan vi nog se alla dessa bilder.

Idrott är roligt och utvecklande för de flesta barn, men för en del barn förknippat med helt andra upplevelser. Idrott ska handla om glädje och gemenskap. Ingen ska känna sig utanför eller mobbad och ingen ska diskrimineras. Därför arbetar Rädda Barnen för en idrott utan diskriminering och mobbning. Genom projekt High Five ges föreningar möjlighet att arbeta fram handlingsplaner för att motverka och förebygga kränkningar och diskriminering.

När dörren slår igen och flickan sätter sig i hallen för att ta av sig de leriga strumporna ler hon. Tänk att få spela fotboll en hel helg! Hon är trygg i vissheten att alla lagkompisar följer med, att ingen kommer att vara utanför och att tränaren kommer att få varje spelare att känna sig värdefull.

Det är den bilden jag vill se för alla barn som idrottar. Det är en bit dit. Men vi är på väg!

//Maria Frisk, Regionchef Nord Rädda Barnens Sverigeprogram

”Vems tur är det den här gången”

Jag minns det som om det vore igår. För mig, min bror och många av barnen i området där jag växte upp så betydde fotbollen verkligen allt, exakt alla skulle bli fotbollsproffs. För många av oss förblev det endast en dröm. Några var talanglösa och de flesta av oss hade helt enkelt inte råd att fortsätta. Idrottsaktiviteter kostar, allt från utrustning till medlemsavgift, träningsläger, turneringar och bensinpengar. Pengar som många av våra familjer helt enkelt inte hade.

Majoriteten av barn och vuxna känner tack och lov inte igen sig i min beskrivning men då vill jag att ni istället föreställer er en ensamstående mamma med tre barn och försörjningsstöd. För den ensamstående mamman innebär vardagen ständiga prioriteringar på grund av en begränsad ekonomi, många föräldrar idag tvingas välja vem av sina barn som de ska skicka på fritidsaktiviteter eftersom de inte har råd att skicka alla.
Enligt en ny undersökning från riksidrottsförbundet så berättar var tredje föräldrar att kostnader har varit avgörande för inte att låta barn delta i organiserad idrott.

Jag är inte alls förvånad över riksidrottsförbundets siffror och är säker på att mörkertalet är stort. Barn är väldigt lojala och berättar inte för någon varför de inte kan delta på olika fritidsaktiviteter, jag var en av dom och jag är säker på att de finns många fler som är i samma situation idag.

Rädda Barnen arbetar för de allra mest utsatta barnen och det är bland annat dessa barn som vi ska företräda, genom vårt nationella projekt High Five så arbetar vi för att inget barn ska diskrimineras på grund av t.ex. föräldrars begränsade ekonomi.

Jag tycker att idrottsföreningar med Barnkonventionen som grund ska uppmärksamma när barn inte har råd att delta på aktiviteter. En metod är Rädda Barnens processledarutbildning som ger verktyg för att hantera svåra frågor som mobbning, kränkningar och diskriminering.

Ingen förälder ska behöva tvingas ställa sig frågan ”Vems tur är det den här gången”.
//Samron Dawit Rädda Barnen

Jag hatar fotboll!

Jag har gått och blivit tränare för min dotters fotbollslag. I laget som består av typ 30 flickor i 8-9 årsåldern finns en tjej som är så fantastiskt rolig, vi kan kalla henne ”Mira”. Inför sommarens sista träning skrek hon: ”Jag haaaaatar fotboll!” när jag sa att vi skulle börja träningen. Hon spenderade den träningen med att dricka mycket vatten och spruta med flaskan på sig själv och andra, klättra på mina hälsenor och hänga på min rygg samt att göra intensiva ruscher vid utvalda tillfällen. Ett antal gånger ligger hon på konstgräset och säger att hon inte orkar och gör torn av plastkulorna.

Troligtvis tycker du att allt det här känns helt naturligt och bra, att idrott är till för att ha kul, att ha gemenskap, röra på sig och som grädden på moset kan Sverige ibland ruska fram en medalj vid något mästerskap. Idrottsrörelsen i Sverige är oftast helt fantastiskt, så oerhört många barn som blir sedda, bekräftade och tränade av ledare och tränare som vecka ut och vecka in ger av sin tid och kraft utan att få någon ekonomisk ersättning.

Till dessa ledare som tar emot alla barn i sin grupp, ger dom inflytande över träningsupplägg, har en tanke kring hur föreningen kan stödja de barn som inte har råd att betala hela träningslägeravgiften och tänker att den här cupen spelas för barnens skull med deras bästa i främsta rummet säger vi: Suveränt, du följer barnkonventionen och jobbar för barns rättigheter!

 Men det finns också ett antal frågor som alla vi inom idrottsrörelsen måste ställa oss och som inte är lätta att svara på:

- Hur kan vi skydda barn att bli utsatta för mobbning och kränkningar av ledare och lagkamrater?
- Hur ska vi agera om vi upptäcker att ett barn blivit utsatt för övergrepp av personer inom eller utanför klubben?
- Hur bör en förening arbeta med dessa frågor tillsammans med styrelse, ledare, föräldrar och barn?

Jag tror att vi alla har positiva idrottsminnen men också negativa. Rädda Barnen har under ett antal år arbetat med barns rättigheter inom idrottsrörelsen och de negativa rösterna från barn och vuxna som råkat illa ut är alldeles för många. En förklaring är givetvis den ofrånkomliga kopplingen till resultat och medaljer, vilket ger oss toppningsproblematiken, kommentarer kring vikt och föräldrars dåliga beteende.

En annan förklaring tror jag är att klubbar, ledare och föräldrar alltför sällan frågar sig själva och varandra varför vi faktisk bedriver idrott för barn och varför skall mitt barn träna. Är det för att ta OS-guld, träffa kompisar, hålla på med något kul, få en rejäl medaljsamling eller vad är syftet egentligen? Rädda Barnens Idrottsprojekt ”High Five” vill bland annat stötta föreningar i att ställa de här lite svårare frågorna inom föreningen. Genom att utbilda personer inom föreningen i vårt material kring mobbning och kränkningar kan personen sedan gå tillbaka till sin klubb och ta fram en konkret handlingsplan i hur klubben skall fungera och i förlängningen uppfylla alla barns rättigheter.

Det här är en del av vad Rädda Barnen gör genom ”High Five”.

Det här är en del i hur vi kan göra idrotten ännu tryggare och undvika att barn känner sig förminskade efter ett besök i idrottshallen. Vi vill att barn, som ”Mira”, går från träningen och känner att idag är en bra dag, jag sprang fruktansvärt fort, min tränare fick dobbrivsår på vaderna och vi hade ett kul vattenkrig och nästa helg är det cup och jag skall spela varje match och kanske gör jag självmål men vi får kexchoklad efteråt och undrar vad de där plastkulorna i gräset egentligen är…?

Och det är vuxnas ansvar att ”Mira” skall känna så!

 //Linus Torgeby, Verksamhetsutvecklare Rädda Barnens Idrottsprojekt High Five
Missa inte nya numret av Tidningen BARN där skriver vi om Idrott- glädje eller kränkning?

Viktigt att värna glädjen i idrotten

Det är en fantastisk känsla. Att känna musklerna arbeta. Svetten som bryter fram. Kroppen som fungerar.
För mig har fysisk träning alltid varit en källa till glädje, något som får mig att känna mig stark och kapabel. Träning ger energi helt enkelt, inte minst de dagar då jag känner mig tung och håglös. Men idrotten är också en arena för mobbning och kränkningar. Alltför många barn får uppleva spydiga kommentarer från lagkamrater, föräldrar som aldrig är nöjda med deras insatser, eller hur det är att sitta på bänken en hel match.

I det nya  numret av tidningen Barn kan du läsa om hur Rädda Barnen arbetar för att motverka diskriminering och kränkningar inom idrotten. Du får också ta del av vad barn runt om i världen tänker. En sak är Kyaw, 14, från Burma och Annie, 15, från Gotland,  eniga om: föräldrar och tränare har enorm betydelse för hur man upplever och utvecklas inom sin sport. Något som Sveriges idrottselit också instämmer i. Det är uppenbart att det i alltför många sammanhang i dag förmedlas att det är viktigare att mäta sig och vinna – än att utvecklas och ha kul.

Vi vuxna har ett särskilt ansvar att inte glömma bort barnens perspektiv, deras motiv och behov i träningen.
Ytterst handlar det om vilken typ av samhälle vi vill leva i. Ett där allt handlar om att hävda sig själv – eller ett där vi
även ger andra utrymme, ett där vi accepterar och respekterar varandras olikheter och även vill ta intryck av dem.

//Sophie Arnö Chefredaktör Tidningen BARN