Du är här: Hem / Milleniemålen

Barnfattigdom finns även på EU-agendan

20 februari, 2013 Av Karin Fagerholm Lämna en Kommentar

Barnfattigdom – tänk att ett ord kan vara så laddat, skapa så mycket olika reaktioner och känslor. Det är något som förundrat mig under de ca 2 år som jag har arbetat med frågan. Ordet har använts i över tio år i Sverige för att beskriva hur barn drabbas av att växa upp i ekonomisk utsatthet och fortfarande vill många i Sverige inte kännas vid att det finns här. Nä, fattigdom finns bara i länder utanför Europa, framförallt i afrikanska länder som också är hårt krigsdrabbade. Inte finns det fattigdom i Sverige eller våra grannländer inom EU.

Jo, det gör det, och det har även det mäktiga EU insett. Lika länge som Rädda Barnen har arbetat mot barnfattigdom i Sverige har EU haft Child Poverty inom EU-länderna på sin agenda, tagit fram olika instrument, ordnat konferenser och diskuterat frågan på ministernivå. 2010 var t.o.m. det europeiska året mot fattigdom och social utestängning, då frågan lyftes till en helt ny politisk nivå. Det var första året för EUs 10-åriga tillväxtstrategi, den sk EU2020-strategin, som bland annat innehåller ett mål att fattigdomen inom EU ska minska med 25 %, dvs fler än 20 miljoner människor ska lyftas upp ur fattigdom till år 2020.

För att konkretisera och förverkliga EU2020, och för att fokusera på just barnen som lever i fattigdom, beslutade EUs medlemsstater, genom ministerrådet, att Kommissionen skulle ta fram en rekommendation om barnfattigdom, socialt utanförskap och barns välmående. Underbart tycker vi!

Man är tydlig med att konsekvent använda termen Child Poverty i dessa sammanhang. En arbetsgrupp, bestående av nationella experter (inklusive en från svenska regeringen), tog fram ett underlag om vad rekommendationen borde innehålla. Och nu äntligen, idag den 20 februari, publicerade Kommissionen sin rekommendation . Den vänder sig såväl till EU-institutionerna som till medlemsstaterna och är byggd på tre pelare: 1) Försörjningsstöd på tillräcklig nivå, 2) tillgång till samhällets stödåtgärder, och 3) barns deltagande. Dessutom innehåller den indikatorer för att följa utvecklingen och ett bra uppföljningssystem.

Rekommendationen tar bland annat upp vikten att ta ett helhetsgrepp på problematiken och samla alla åtgärder som behövs inom alla politikområden och ta beslut ur ett barnrättsperspektiv. Just detta är det vi på Rädda Barnen drivit i över 10 års tid, nämligen att regeringen måste ta fram en övergripande handlingsplan mot barnfattigdom, för att säkerställa att alla åtgärder man vidtar gemensamt bidrar till att minska barnfattigdomen och att barnrättsperspektivet ständigt finns närvarande.

Vikten av att involvera barnen inför beslut tas som berör dem kan inte nog understrykas. Rädda Barnen har i alla tider arbetat för att inkludera barn i beslutsprocesser och det är mycket glädjande att rekommendationen tar upp detta specifikt. Just konsekvenserna för barn att växa upp i ekonomisk utsatthet har Rädda Barnen lyft under hela tiden vi har arbetat med barnfattigdom, senast i boken På marginalen och genom filmerna på fattigskolan.se. Genom att lyssna på hur barnen drabbas kan politiker fatta rätt beslut om vilka åtgärder man måste vidta. Genom På marginalen kan man se att tex tillgången till gratis fritidsaktiviteter är av yttersta vikt för att barnen ska känna sig inkluderade i samhället och kunna umgås på ett avspänt sätt med sina kompisar.

När man som jag arbetar med en fråga varje dag, är det ofta svårt att se om förändringar sker, beslut tas och om det faktiskt blir bättre för barnen. Ofta ser vi resultaten flera år efter vi har börjat driva en fråga, och ibland misströstar man och känner att det inte är någon idé att fortsätta. Men så händer något, ett nytt beslut tas, en policy ändras, barn har fått komma till tals – och då får man ny kraft att arbeta. Jag, som dessutom arbetar mycket gentemot EU, får dessutom ofta känslan att det är ännu längre för att få till stånd förändringar, när besluten ska fattas i Bryssel. Därför blir jag väldigt glad när man märker att Kommissionen tar våra frågor på allvar, jobbar hårt, får med sig medlemsstaterna och tar fram ett instrument som vi kommer ha nytta av i många år framöver i vårt arbete.

Jag hoppas verkligen att den svenska regeringen tar EU-rekommendationen till sig och börjar gå från mycket vackert prat till praktisk handling för att motarbeta barnfattigdomen, som är en realitet i Sverige. Ett första steg bör vara att ta fram en nationell handlingsplan och uppmana kommunerna att ta fram egna sådana planer utifrån den nationella. Dessutom bör Sverige vara aktiv i EUs arbete mot barnfattigdom och både dela med sig av goda erfarenheter härifrån som att ta till sig goda exempel på åtgärder som andra länder gjort. Då kan vi börja se riktiga resultat för barnen i såväl Sverige som i våra grannländer runt om i Europa.

//Karin Fagerholm, tematisk rådgivare EU/God samhällsstyrning för barn

Här kan du läsa Rädda Barnens kommentar till EU-kommissionens  rekommendation i sin helhet.

www.fattigskolan.se

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Milleniemålen Taggat med:, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Why Poverty?

4 december, 2012 Av Jesper Wiklund Lämna en Kommentar

Varför fattigdom? Frågan är berättigad. Vi diskuterar till och med vad fattigdom är för något. Då blir det knepigt att veta hur vi ska lösa det. De flesta vet till exempel att det finns många fattiga i Indien, ändå är det ett rikt land. Andra vet att Sierra Leone är rikt på resurser, ändå är det ett fattigt land. Men på individuell nivå kan fattigdom handla om att inte kunna äta sig mätt, om att inte kunna läsa, om att inte ha någonstans att bo, om att inte ha råd med vinterkläder eller om att inte ha råd att gå till doktorn.

Fattigdomsfrågan kräver sin bakgrund, och enkla svar finns inte att få. Därför är det särskilt glädjande att SVT valt att lyfta fattigdomens olika skepnader genom att ge frågan stort medialt utrymme i satsningen ”Why poverty”. Mer sådana mediala initiativ behövs, vi behöver vara fler som vet vilka utmaningar vi står inför idag och imorgon.

Jag menar att fattigdom handlar om utsatthet och brist på alternativ. Det är inte okunskap som får fattiga i Pakistan att odla mark som drabbas av översvämningar – det är bristen på land. Det är inte ovilja som gör att så många av världens flickor inte går i skolan – det är försörjningsbördor eller traditionella värderingar. Och det är garanterat inte av oansvarighet som föräldrar på Filippinerna, eller i Ghana, lämnar sina barn hos släktingar för att söka en försörjning i rikare länder – det är av desperation.

Svaret på frågan ”Varför Fattigdom” måste därför handla om att minska utsatthet och öka antalet alternativ. Det handlar om att länder måste bygga upp sociala skyddsnät, fungerande hälsovårdssystem och utbildningsväsende. För att få till det krävs effektiva skattesystem och en stabil rättsapparat, det krävs rättvisa handelsvillkor. I ett land krävs jordreformer, i ett annat skattereformer och i ett tredje demokratireformer.
Fattigdomen har många bottnar och många skepnader – och därför minst lika många svar. Men en sak har lösningarna gemensamt – de måste utgå från de fattigas behov och rättigheter. Dom är mycket klokare än vad vi tror.

Jesper Wiklund,  samordnare för påverkan, internationella programmet

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnrätt, flyktingfrågor, Hälsa, Milleniemålen

Ljusets Mödrar

30 november, 2012 Av Jesper Wiklund Lämna en Kommentar

SVT har under veckan fortsatt att sända dokumentärer ur ”Why Powerty”. I onsdags visades ”Ljusets Mödrar” där vi fick följa en beduinkvinna från Jordanien som under sex månader får delta på ”Barefoot College” i Indien för att lära sig jobba med solenergi.
Ofta när jag pratar med vänner så undrar de hur svårt det egentligen kan vara att bygga en skola, dra en elledning eller leverera mediciner. Det är lite som den kända reklamsloganen – ”Just Do It”.

 Jag önskar att de kunde se den här dokumentären. Inte för att den lyfter upp extrema framgångar eller särskilt glädjande exempel utan för att den så skickligt belyser hur många faktorer som hänger ihop när man jobbar med utvecklingsarbete.

”Barefoot College” utbildar kvinnor som inte kan läsa eller skriva så att de kan jobba med solenergi i sina byar. Men projektet stöter hela tiden på utmaningar i form av könsroller, traditionella värderingar och jämställdhet. Även praktiska hinder, vad händer med barnen när deras mamma är i Indien sex månader? Vad säger byn om att mannen är hemma själv?

Men inte minst är det en väldigt vacker dokumentär om att våga ta sig ur fattigdom och om att våga utmana – även de man älskar mest. Tänk er att det vi får se här är någonting som pågår jorden runt, varje dag. Världen är full av beundransvärda kvinnor och män.

// Jesper Wiklund, Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, flyktingfrågor, Hälsa, katastrofarbete, Milleniemålen Taggat med:, , , ,

Ökat gap mellan fattiga och rika drabbar barnen hårdast

1 november, 2012 Av Jesper Wiklund Lämna en Kommentar

Jag är nyss hemkommen från Dessie, ett samhälle i norra Etiopien ca 7 timmar från huvudstaden Addis Abeba. Det är ett av de områden som Internationella Rädda Barnen har stora program i. 1984-85  var det hungersnöd här men numera är programmen mer inriktade på bredare hälsoarbete.

Dessie ligger högt uppe i bergen, med tunn luft, kalla nätter och branta kullar som gör transporter långsamma och dyra. Men inte minst finns här en väldigt stor grupp som lever under väldigt knappa förhållanden. Från Stockholm kan fattigdoms- och hälsoindikatorer lätt bli lite abstrakta. På plats i Dessie innebär det rök från eldarna på morgonen som klättrar mellan kullarna, plåtskjul längs med vägkanten, strömavbrott och mycket mycket annat.

Syftet med resan och de möten vi hade var att tillsammans med kollegor från hela världen planera fortsättningen på Rädda Barnens kampanj för alla barns rätt till hälsa ”EveryOne” Etiopien är ett land som haft stadig tillväxt de senaste åren, de har också lyckats förbättra flera av de hälsoindikatorer som finns kopplade till Millenniemålen nummer 4 och 5.

Dessvärre syns inte mycket av det i Dessie. Vi besökte det enda offentliga sjukhus som finns i området. Sjukhuset servar 7,5 miljoner människor. Eller rättare sagt, sjukhuset servar de av dessa 7,5 miljoner som inte har råd att köpa sin vård på något av de många vinstdrivande privata sjukhus som finns. För faktum är att medan mödrar fortfarande dör i sviterna efter förlossningar, helt enkelt för att sjukhuset inte har råd med blod, så finns det ett stenkast bort vård som håller en helt annan standard och med betydligt mer resurser. I ett och samma land kan barnadödligheten variera enormt mellan olika landsändar. Detta är såklart inget annat än orättvisa och många gånger ren diskriminering. Resurser finns i många länder men fördelas inte eller når inte ut till dem som behöver dem mest. Att ett land blir rikare betyder tyvärr inte alltid att alla i landet blir rikare.

 Tillväxt är dessvärre inte en garanti för minskad barnadödlighet. För det krävs det också aktiva investeringar i hälsosektorn, politiska reformer och ett aktivt arbete mot diskriminering. Medan till exempel Indien har en mycket hög tillväxt så är ändå närmare hälften av alla barn undernärda, en tredjedel av alla undernärda barn globalt återfinns i Indien – som är ett medelinkomstland. Det betyder att om vi vill minska barnadödligheten så kan vi inte bara jobba för att minska ojämlikheten mellan länder, vi måste också minska den inom länder.

I dagarna släpper Rädda Barnen en rapport på det temat: ”Born Equal – How reducing inequality could give our children an better future” . Här kan ni läsa om vilka framsteg som gjorts sedan 1990 men också om hur vi har misslyckats i att nå de allra mest utsatta och hur vi, inte minst, måste börja ta ojämlikheten på allvar och se den för vad den många gånger är – ett utslag av diskriminering.

/Jesper Wiklund, Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa, Milleniemålen Taggat med:, , , , , , , , , , , , ,

Kunskap, kompetens och glöd – riksmötet 2012

18 september, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Rädda Barnens riksmöte 2012 är över. Jag är tillbaka i Lund sedan några dagar och försöker ställa in mig på studier igen. Helgen som gick var  fylld av viktiga diskussioner och beslut, men också inspirerande aktiviteter och möten mellan medlemmar.

Jag åkte till riksmötet med nattåget. För det mesta brukar jag sova gott i de skumpande vagnarna, men inför ett riksmöte är det alltid mycket att tänka på och en inte så liten känsla av nervositet höll mig vaken en bra stund innan jag lyckades somna. Jag låg bland annat och tänkte på alla handlingar och motioner jag försökt bilda mig en föreställning kring. Det räcker ju inte med att bara läsa och förstå dem. Man måste också skapa sig en uppfattning om hur man själv ställer sig i frågan och vad man tror är bäst för organisationen. Alla beslut som fattas påverkar organisationen, somliga på lång sikt, andra på kort sikt.

Riksmötet är Rädda Barnens högst beslutsfattande organ. Precis som vid förra årsmötet använde vi oss av påverkanstorg. Påverkanstorg är ett sätt att göra mötesdeltagarna mer delaktiga i sakfrågor och innebär att man skiljer på beslut och diskussion. De diskussioner som förs på torgen var häftiga och vi var många som vill föra fram våra argument. Ofta fungerar det alldeles utmärkt och debatterna var sakliga och konstruktiva, ibland väckte frågorna starka känslor och gjorde diskussionerna mer högljudda. Hur som helst var det härligt att många deltog i samtalen och bidrog till bättre och mer mångfacetterade beslut.

 

Under helgen beslutade riksmötet att göra två uttalande. I det första kräver vi att regeringen tar fram en nationell handlingsplan för att motverka barnfattigdom. I det andra kräver vi att regeringen tar ställning för att undanta ensamkommande barn som grupp från Dublinförordningen och låter dessa få sin rätt till asyl prövad i Sverige samt att regeringen stoppar alla pågående överföringar av ensamkommande barn till Italien.

Riksmötet beslutade också att skriva ett öppet brev till Sveriges regering där vi uppmanade regeringen att agera mer aktivt för att bidra till att våldet mot barn i Syrien upphör samt att regeringen uttryckligen stödjer Rädda Barnens krav på att få tillträde till landet. Jag är verkligen glad för att vi som organisation återigen tar ställning för de mest utsatta barnen.

Att som styrelseledamot inför ett årsmöte läsa motioner, diskutera, vrida och vända på varenda sten man råkar hitta är en sak. Att intensivt samtala med Rädda Barnens medlemmar om samma frågor är en annan. Under helgen har jag fått nya perspektiv på flera frågor som jag trodde jag var bombsäker på. En fin sak med demokrati och levande diskussioner är att man hittar nya stenar att kika under. Genom att lyssna på varandra stärker vi vår organisation och kampen för barn och ungas rättigheter.

Jag har än en gång imponerats av hur mycket kunskap, kompetens och glöd det finns inom vår rörelse. Jag har hört representanter från Rädda Barnens Ungdomsförbund briljera i diskussioner och debatter och jag har hört medlemmar från Rädda Barnen, gång efter gång, ta ställning för barns rättigheter.

Om två år ses vi i Visby, men jag hoppas att vi redan nästa år ses på verksamhetskonferensen.

//Martin Kvist, Styrelseledamot Rädda Barnens riksstyrelse

 

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, Milleniemålen, papperslösa Taggat med:, , , , , , ,

Ge ensamkommande flyktingbarn det stöd och skydd de har rätt till enligt Barnkonventionen

6 september, 2012 Av Mikaela Hagan 2 Kommentarer

Det är nu min tredje vecka som vikarierande sakkunnig i flykting- och integrationsfrågor på Rädda Barnen. De senaste två veckorna har jag följt och bevakat fallet med den 15-årige pojken från Afghanistan som enligt Dublinförordningen ska utvisas till Italien. Detta trots att pojken mått väldigt dåligt och varit inlagd på barn- och ungdomspsykiatrin ett flertal gånger. Bland annat så sydde han i våras ihop sin mun efter att ha berättat sin historia om sexuella övergrepp och andra hemskheter som hänt medan han befunnit sig i Italien. Då var det ingen som lyssnade på honom.

Efter att fallet uppmärksammats i media öppnar Migrationsverket för att titta på fallet igen, men då vägrar gränspolisen i Malmö att lämna tillbaka ärendet och menar att det inte är något konstigt med fallet. Standardförfarande så att säga. Media rasar över den tölpiga gränspolisen i Malmö och visst finns det brister och förbättringsområden vad gäller barnrättsperspektivet hos gränspolisen.

Gränspolisen behöver ha ett barnrättsperspektiv på samma sätt som att Socialtjänsten enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska sätta barnets bästa i främsta rummet och vid alla beslut och åtgärder som berör barn analyserna konsekvenserna för det enskilda barnet. Det är viktigt, men i debatterna kring Alis situation tappar vi lätt bort oss i detaljerna. En juridisk byråkrati förvisso och som uppenbarligen kan få förödande konsekvenser för individen.

Vi behöver ändå lyfta blicken och jag kan inte annat än instämma i Oisin Cantwells krönika i Aftonbladet igår. Svensk flyktingpolitik är faktiskt inte bättre än så här. Det räcker inte med att ändra lagstiftningen för att det ska bli enklare att lämna tillbaka ärenden till Migrationsverket så som Vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen igår framförde som en viktig åtgärd. Och visst det är viktigt att se till att det finns ett system som möjliggör för det. Nu ska jag inte förminska Vänsterpartiets åtgärdsförslag eftersom de så vitt jag vet är det enda parti som är emot att Dublinförordningen tillämpas på ensamkommande barn.

Men i detta, trots att jag givetvis ömmar för Alis fall och tycker att han ska få sin ansökan prövad i Sverige, finns det något som jag blir väldigt rädd för. Och det är godtyckligheten. Vi har en väldigt restriktiv praxis vad gäller undantag av Dublinförordningen. Det är jättesvårt att få sin ansökan prövad i Sverige oavsett om det i det individuella fallet finns väldigt ömmande omständigheter. Sverige skickar systematiskt barn till Italien trots rapporter om deras bristfälliga mottagande.

Det finns med andra ord betydligt fler BARN som lever i samma situation. Vars situation präglas av ovisshet och förtvivlan därför att de inte vill åka tillbaka till ett land där de farit illa. Många barn vi möter mår mycket dåligt. Det finns barn som skadar sig själva, barn som är inlagda på barn- och ungdomspsykiatrin och barn som avviker och istället blir gömda. Barn i Sverige idag. Är det verkligen ett pris vi vill betala för den flyktingpolitik som förs i Sverige idag. För det är där det i mångt och mycket ligger.

Vi behöver en flyktingpolitik som är human och som sätter barnets rättigheter högst upp på agendan. Där vi inte överför några ensamkommande barn till ett första asylland i Europa. Jag vill se en politik där vi tar emot barn och ger dem det skydd och den asylprövning de har rätt till. Ett system där barn får sin ansökan prövad i Sverige oavsett om man har en god man som orkar och kan överklaga och uppmärksammas i media.  

//Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnmisshandel, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, Milleniemålen, Sexuella övergrepp Taggat med:, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Millenniemålsmåndag

2 juli, 2012 Av Jesper Wiklund Lämna en Kommentar

Under måndagen fokuserades det på Millenniemålen i Almedalen. FN:s utvecklingsprogram, UNDP arrangerade i morse ett seminarium kring ny statistik om målen samt vad som bör komma efter 2015 då de formellt upphör. Vi följde upp med vårt seminarium ”Barnens rättigheter och Millenniemålen – hur går det?”  Nu ikväll arrangerade Global Bar ett samtal på temat ”Efter Millenniemålen – vem bryr sig?”.

Solen flödade vid Internationella torget då panelen tog plats på scen. Vår generalsekreterare Elisabeth Dahlin fick sällskap av moderaternas biståndspolitiske talesperson Christian Holm samt Olav Kjørven – Assistant Secretary General på UNDP.

Rättigheterna i de existerande målen diskuterades så väl som hur kommande mål borde återspegla rättigheter i allmänhet och barns rättigheter i synnerhet. Vi var överens om att Millenniemålen inte återspeglade alla åtaganden som de olika staterna har utifrån deklarationen om mänskliga rättigheter eller Barnkonventionen men att målen ändå kunde vara ett sätt att lyfta dessa rättigheter. Olav lyfte den nyligen lanserade rapporten där UNDP poängterar att tre frågor borde ligga till grund för arbetet med de mål som måste komma efter 2015. Dessa var Mänskliga Rättigheter, Hållbarhet och Jämlikhet.

Ett stort problem med de existerande målen är nämligen att de inte ser till hur framsteg inom ett land fördelats mellan olika grupper i samhället. På så sätt kan till exempel framgång i minskad barnadödlighet i ett land dölja det faktum att dessa förbättringar inte nått barn i olika etniska minoriteter, i städernas slumkvarter, flickor i synnerhet eller handikappade barn och så vidare. Även i länder med hög tillväxt, såsom Indien, Sydafrika eller Brasilien, har det visat sig att stora grupper barn inte nåtts av utvecklingen. I dag är till exempel var tredje undernärt barn i världen ett indiskt barn.

Ett annat område som saknats i de existerande målen är trygghet och skydd. Allt ifrån väpnat våld och konflikter till skydds- och rapporteringssystem för barn måste beaktas för att inte missa centrala delar i utvecklingen av länder.
Vi fortsätter att arbeta med millenniemålen, de existerande såväl som de som kommer efter 2015. Rättigheter, jämlikhet såväl som trygghet och skydd är centrala delar i vårt arbete och något som ständigt ligger i fokus. En stor utmaning ligger i att nå den kommande generationen. Även om vi måste ta oss an, i vissa länder kontroversiella frågor, så drivs vi av att nå dem. Dagens seminarium visar på vikten av att vi fokuserar på detta och inte minst att vårt fortsatta engagemang behövs.

Utan barnen har vi ingen framtid!

//Jesper Wiklund handläggare Internationella programmet Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Milleniemålen