Du är här: Hem / Hälsa

Våga lyssna!

16 maj, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Det har gått två år sedan upproret i Syrien startade. Över en miljon människor har flytt från det blodiga inbördeskriget. Nyligen tillbringade jag och fotograf Linda Forsell några dygn i Zaatari – ett av de största flyktinglägren i Jordanien.

Där mötte vi barn som sett sådant som ingen i vår ålder ska behöva se, tonåringar som blivit torterade och vuxna som gjorde allt vad de kunde för trösta och skydda sina små från sjukdomar och från den yrande ökensanden. En sak hade de alla gemensamt: längtan tillbaka hem.

Det spelar ingen roll om vårt hus är borta, jag skulle kunna sitta på gatan utanför, bara jag fick vara hemma i vår by igen, sa en kvinna. Läs mer om deras erfarenheter och tankar och om livet i lägret i vårt reportage i  nya numret av Tidningen Barn som kommer idag, där kan du också läsa om utvecklingen i Burma.


  

När jag och fotograf Paul Hansen  var där mötte vi en påtaglig entusiasm, nyfikenhet och förväntan. Sedan landet öppnat sina gränser har många viktiga reformer ägt rum. Samtidigt är det fortfarande ett av världens fattigaste och minst utvecklade länder. Vi hörde upprepade berättelser om övergrepp och trauman som saknade motstycke.?

Win, 15, kidnappades och tvångsrekryterades som barnsoldat när han var bara 12 år.

Det var tungt att ta emot. Men jag fann tröst hos min kollega Min Win Bo som arbetar för Internationella Rädda
Barnen i Burma. Så här sa han,

Det faktum att människor nu kan prata öppet om sitt lidande, sina tankar och erfarenheter, gör att möjligheterna att stödja dem ökar.

Att kunna berätta. Det vi så ofta tar för givet. Och att våga lyssna. Det är början på alla möten – och all utveckling.

Här hittar du nya numret. God Läsning!

// Sophie Arnö Chefredaktör Tidningen BARN

 

Fakta om Tidningen Barn

Tidningen Barn är magasinet för dig som bryr dig om hur barn har det. Här hittar du angelägna intervjuer, porträtt och reportage från Sverige och övriga världen. Fokus ligger på frågor som hälsa, utbildning, våld och inflytande.
Barnen själva kommer alltid till tals. Tidningen har funnits sedan 1962 och är Sveriges största barnrättsmagasin. Den har flera gånger nominerats till årets bästa tidskrift.

Arkiverat under: Barnrätt, flyktingfrågor, Hälsa, Internationellt, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , , , , ,

Om barns rätt till hälsa och bra mat

5 april, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Alla barn mår inte bra i Sverige. De som mår sämst vet vi idag, tack vare forskning och inte minst genom de möten bland andra Rädda Barnen har med barn, är de som lever i socioekonomisk utsatthet. Dessa barn drabbas också i högre utsträckning än andra barn av övervikt, fetma och följdsjukdomar som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Vad beror det då på? Det finns flera svar på detta. Kosten är en bidragande orsak vet vi sedan flera år och det är något som jag tittat närmare på.

Jag började engagera mig i utveckling av skolmat efter att jag blev upprörd av fakta om skolmatens kvalitet. Bert Karlssons TV-program om skolmaten för några år sedan visade att kattmat kan vara mer näringsrik än maten i vissa skolor. Då kände jag att det fick vara nog! Hur såg det ut på mina barns skola!? Inte särskilt bra visade det sig. Jag drog igång ett påverkansarbete för att förbättra skolmaten och det har gett stora effekter – barnen äter numera mätbart mer frukt och grönt på dessa skolor och en helhetssyn råder kring skolmaten som medför medveten pedagogik och miljöaspekter kring skolmaten. Så fantastiskt härligt att se att det går att göra skillnad! Sedan dess har vi flyttat och barnen går på en ny skola, på dessa skolor är utbudet av ekologiska råvaror stort men mycket finns fortsatt att utveckla.

Tyvärr agerar också många kommuner, förskolor och skolor idag utifrån snäva ekonomiska ramar och utbudet av hel- och halvfabrikat i skolköken är utbredd. Det är upprörande när vi vet att kosten är viktig för att främja hälsa och att goda matvanor etableras tidigt i livet. Det är viktigt att förskolor och skolor serverar barn mat av hög kvalitet, för barnens hälsas skull men också för att de ska kunna koncentrera sig och stärka sin inlärningsförmåga. Att ha mat för dagen är ingen självklarhet i familjer som lever i ekonomisk utsatthet och när det väl finns mat så är den många gånger av dålig kvalitet eftersom den allra billigaste maten i butikerna idag ofta består av hel- och halvfabrikat, med få äkta råvaror vilket kompenseras med tillsatser som ska ge smak, konsistens och utseende. Än viktigare blir maten därför på förskola och skolor för de barn som lever under socioekonomiskt svåra förhållanden, och t ex frukost kanske uteblir helt i hemmen.

Att servera frukost borde därför vara en självklarhet på alla skolor anser jag, för att optimera såväl hälsa som barns lärande och sociala samspel. Hur bra kompis kan man vara när man är hungrig och hur bra kan man ta till sig undervisningen? Om priset på de dåliga kostvanorna också är ohälsa, är priset definitivt för högt.

Ingen vet idag vilka de framtida effekterna är av den coctaileffekt som uppstår i våra kroppar när vi kombinerar olika typer av tillsatser i den utsträckning som vid daglig konsumtion av hel- och havfabrikat.

Frukt och grönt är generellt sett dyra livsmedel vilket betyder att barn i socioekonomiskt utsatta familjer sällan får tillräckligt av dessa råvaror. Idag äter bara 8 av 10 svenskar tillräckligt med frukt och grönsaker vilket oroar livsmedelverket eftersom sambanden med dålig kost och ohälsa är tydlig.  Vi vet också att livsstilsvanor etableras tidigt i livet och att det idag bland barn och unga är attraktivt med snabbmat av dålig kvalitet med mycket mättade fetter liksom med sockerrika produkter som läsk, godis, kakor och glass – som har negativa effekter för hälsan. De unga vuxna är enligt livsmedelsverket de med de sämsta kostvanorna, vilket är bekymmersamt för deras hälsa, om de fortsätter att äta så hela livet.

Det är dags att kräva åtgärder som förebygger ohälsa hos de grupper som riskerar att drabbas i högre utsträckning pga socioekonomisk utsatthet. Sverige är ett välfärdsland – där inte alla idag har möjlighet att äta mat som stärker kropp och hälsa med bra näring och energi. Detta får dramatiska konsekvenser för barn och ungas hälsa nu och i framtiden, eftersom ohälsan hos barn tenderar att vara livet ut – det är ett högt pris att betala för de som redan befinner sig i en utsatt situation.

På måndag kväll kommer jag vara på plats i Stockholm och prata mer på Rädda Barnens måndagsträff om på vilket sätt kosten påverkar barns liv? Fokus kommer ligga på barns rätt till hälsa och bra mat, utifrån ett socioekonomiskt perspektiv.

Hoppas att du har möjlighet att komma och lyssna. Varmt välkommen!

// Lina Lanestrand är beteendevetare och arbetar som egenföretagare inom bland annat organisationsutveckling, livsstil och hälsa. Lina arbetar också som utvecklingsledare på Hälsofrämjandet. Lina har tidigare arbetat på Rädda Barnen och är ideellt engagerad i nationellt påverkansarbete som rör barns rätt till hälsa i Sverige.  Lina föreläser på Måndagsträffen den 8 april kl 18:00. 


Måndagsträffarna är gratis och hålls klockan 18.00 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm.

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa Taggat med:, , , , ,

Här får barn vara barn, även då deras värld rasat samman

25 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Hopprep - en universell lek

Idag regnade det i Jemens huvudstad Sanaa. Det har det inte gjort på 5 månader. Folk var minst sagt uppspelta.

Jag befinner mig just nu i Jemen för att följa upp Rädda Barnens humanitära stöd hit. Jemen är ett land vi inte hör talas om så ofta, man kan kalla det en av världens glömda katastrofer. Ändå är landet drabbat på många sätt  - av långvarig torka, hungersnöd, ett flertal väpnade konflikter och terrorism. Vilket i sin tur har lett till stora strömmar av internflyktingar. Den arabiska våren befriade landet från en diktator som suttit vid makten i många år, men samtidigt har landet blivit instabilare vilket fördjupat krisen ytterligare. Dessutom finns runt 200 000 flyktingar från andra länder i landet, främst somalier som på grund av torka och konflikt flytt till Jemen ända sedan 90-talet. Och varje dag kommer nya flyktingar.

Jemen är ett av de länder som Rädda Barnen fokuserar extra mycket på och vi har arbetat här ända sedan 60-talet. Vi stöder barns rättigheter på många sätt, bland annat genom stöd till hälsovård och sexuella och reproduktiva rättigheter. De senaste årens torka och konflikter har fört med sig att vi också gått in med mycket katastrofbistånd eller humanitärt stöd. En stor del av pengarna har kommit från alla givare som bidragit till vår Katastroffond.

Idag hade jag förmånen att få träffa Adiba. Hon är 26 år, en grymt skärpt och engagerad ung kvinna som redan har lång erfarenhet av att jobba för Rädda Barnen i olika delar av Jemen. Hon har mest arbetat med våra barnvänliga platser, där barn tillåts få vara barn, oavsett om världen rasat samman runt omkring dem och de befinner sig på flykt. Förutom att barnen kan leka och ha kul finns utbildade vuxna på plats som bland annat kan ge psykosocialt stöd och hjälpa till med utbildning så att de kan komma tillbaka till skolan.

Det center jag besöker idag ligger i stadsdelen Al Safyia som är en fattig del av Sanaa. Här lever många somaliska flyktingfamiljer bland sina jemenitiska grannar. Centret är öppet även för de jemenitiska barnen för att inte motsättningar ska skapas med den lokala befolkningen som även den har ont om resurser vilket drabbar barnen hårdast.

-     Många familjer har upp till 10 barn och har kanske bara 3 rum att leva i. Den här platsen är ett säkert ställe för barnen att leka på, annars skulle de vara ute på gatan där det inte är säkert, därför uppskattas centret både av flyktingar som av den inhemska befolkningen. De somaliska barnen har ofta inte heller någon förälder hemma. Pappan är oftast på resande fot för att skaffa arbete eller har dött och därför måste mamman jobba och är inte heller hemma. Dagis finns inte.

Inte för att här är särkilt gott om plats. Som mest kommer 70 barn och trängs i fyra väldigt små rum samt på en ganska liten utegård. Men barnen verkar ta det med ro, detta är helt klart deras egen plats. När jag stiger in i centret får jag en flashback till de skolkafeterior och fritidsgårdar jag hängde på i högstadiet. Ett gäng tonåringar hänger över ett fotbollsspel, tuggar tuggummi och blåser stora bubblor och låter som tonåringar gör mest.

MYCKET. De äger. På en väldigt liten yta. För bakom dörren bakom dem finns 15 förskolebarn som har gympa och i rummet vägg i vägg pågår övning inför mors dagframträdande med mellanstora barn. De visar mig en dans de övat in till en sång. Allt detta på vad jag upplever som ca 30 kvadratmeter.

Sångövning inför mors dag


På andra sidan fritidsgårdshänget visar mig Adiba in på centrets kontor. Här pratar vi kanske 7 kvadratmeter. På denna yta sker storverk. Här har alla register över de barn som kommer dagligen och följer upp på deras undervisning.

-Vi för register över alla barn som kommer hit. De som inte går i skolan eller har hoppat av försöker vi skriva in i skolan, för första gången eller på nytt. Ibland vill inte skolan ta emot flyktingbarnen, men då jobbar vi tillsammans med den lokala sheiken och föräldrar som är medlemmar i våra skolkommittéer för att övertala skolan, eller går till de lokala myndigheterna.

På centret kan Adiba och volontärerna (som också är flyktingar precis som de flesta barnen) hänvisa dem vidare till annat stöd får barnen också bokstavligt talat sina rättigheter på ett papper i handen, eller i sina föräldrars händer.

Flyktingbarn som föds i Jemen får inte automatiskt de rättigheter som jemenitiska barn har. Deras föräldrar måste skaffa dem ett födelsebevis. Detta är en omständlig procedur som kräver mycket pappersarbete och transporter och ofta har föräldrarna inte möjlighet att göra det. Därför har dessa barn till exempel inte rätt att gå i skolan. Men Rädda Barnen har kommit på ett smart sätt att hjälpa föräldrarna med detta. I rummet befinner sig Ahmed, som är regeringstjänsteman och utfärdar födelsebevis.

- Centrets volontärer hjälper föräldrarna att skaffa alla rätta papper och gå igenom dem med regeringstjänstemannen. På så sätt får barnen samma rättigheter till utbildning som de jemenitiska barnen. Det kommer föräldrar med sina bebisar varje dag.

Just det, på de 7 kvadratmetrarna finns förutom jag, Adiba, Fatouma som är volontär och sköter registret, Ahmed, barn i olika åldrar som springer in och ut, även ett somaliskt par med sin lilla bebis som nu får sitt födelsebevis och rätt till utbildning utfärdat. Tyvärr vill de inte vara med på bild men Ahmed tycker det är ok.

Adiba tycker det bästa med sitt jobb är barnen så klart.

-Det sämsta är att de har så lite plats. Men som tur är ska vi nu få flytta till större lokaler.

Och fortsätta vara grymma och engagerade för barns rättigheter.

 

/Marléne Hugosson, Rädda Barnens humanitära sektion

Vill du stödja vårt katastrofarbete? Ge en gåva till katastroffonden.
Mer information om Rädda Barnens internationella arbete hittar du på www.raddabarnen.se

 

Arkiverat under: Barnrätt, Hälsa, Internationellt, katastrofarbete Taggat med:, , , , ,

Det går livat till när barnmorskan undervisar och demonstrerar

6 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Solen skiner milt genom morgondiset i Guiglo, en stad i västra Elfenbenskusten som drabbades hårt av oroligheterna som bröt ut efter valet 2010. Jag är på väg för att besöka en verksamhet som Rädda Barnen bedriver här, för att minska undernäring bland barn. Just här i dessa trakter är just undernäring mycket vanlig och ofta allvarlig. Distriktet räknas som landets ’mat-korg’, med rik växtlighet och utmärkt fiske.

Hur kan då barn vara undernärda?

Jag åker med mina Ivorianska kollegor strax utanför stan till hälsocentret i Zouan, som är en av 40 platser i trakten där projektet bedrivs. Barnmorskan Die Marie-France på centret möter oss leende i svarta trikåer och ett snyggt rosa förkläde med matchande hätta. Vi skojar;

- jaså, det är så här du är klädd när du förlöser barn säger jag?

- Nej, nej, idag ska jag laga mat med mammorna, så då har jag detta på mig! svarar hon leende.

Under samtalet med mammorna och personalen som samlas varje torsdag när det är marknadsdag, kommer det fram att det är tradition att ge barnen vatten och andra tillägg till amning ända från början, något som oftast resulterar i diarréer och leder till undernäring.

Mamma Tehe Reine säger;

- Detta är mitt tredje barn, han är nu 5 månader och honom har jag enbart ammat tills nu, inga andra tillägg, och han har varit så frisk hela tiden jämfört med mina äldre barn. Nu lär jag mig att göra varierad barnmat, på det som växer och produceras här, och idag ska han få prova på lite välling.

Vi omges av en stor grupp mammor och små barn och det går livat till när barnmorskan undervisar och demonstrerar.

- Titta här vad jag blandar nu; kokta bananer, tomat, och så lite palmolja – detta är bra för barn från ett års ålder, vem vill smaka?

Jag ser barn överallt som mumsar på vad som bjuds, och en del barn smakar på maten för första gången med grimaser som följd…

Byns ledare säger;

-  tidigare hade vi en massa undernärda barn, och vi trodde att det berodde på andra saker att de blev så magra. Nu lär mammorna sig vikten av att amma, och alla vet om det, och så är det bra med matlagningen tillsammans som visar vad som kan lagas. Barnadödligheten har gått ner mycket, och barnen är friskare.

Det bekräftas också av sjuksköterskan Assie Ahie Sylvaine;

- förut  när vi hade vägningar så fick vi hålla på till sent för det var så många undernärda som behövde behandling. Nu ser vi nästan inga, alla vet hur man känner igen ett barn som är på väg att bli undernärt, och då kommer de genast hit.

När vi samtalar kommer vi in på hur fler ska kunna få del av den här bra verksamheten.

- Kan inte ni skicka mer pengar?

 Hm, nu börjar diskussionen om våra roller, tänker jag…och svarar;

- ni vet, vi internationella organisationer kommer och går, och ibland kan vi inte hitta mer finansiering trots att verksamheten är bra. Men er regering har utlovat hälsovård för alla, så hur kan vi göra för att byns hälsokommitte ska kunna uppvakta hälsoministeriet i distriktet? Om ni gör det så kan ni få långsiktiga lösningar som är hållbara. I den här modellen har vi visat på hur man kan stärka regeringens hälsocenter på ett enkelt sätt med mer kunskap, och så mycket har förändrats så snabbt! Alla nickar tankfullt. Jo, vi behöver bli bättre på påverkansarbete, och att också kräva att mer budget ska avsättas för hälsovård och nutrition, nu när det går bättre för landet…

Besöket lämnar en positiv eftersmak. Tänk, ibland är det förvånande enkelt att på ganska kort tid få bestående resultat och förändringar för barn i 40 byar!

//Eva Nordfjell, rådgivare kring hälsofrågor Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa Taggat med:, , , , , , ,

Glädje och sorg blandat med ilska, försoning och skratt

4 mars, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Nu har det gått precis ett år sedan jag kom hit som landchef for Rädda Barnen i Elfenbenskusten. Det har varit ett turbulent, intensivt och framför allt jätteroligt år. Nu när det gått lite tid har jag lärt känna arbetet och människorna här och också kunnat vara med och identifiera de viktigaste prioriteringarna. Vi har kunnat skapa ett team som drar åt samma håll. Franskan känns heller inte lika oövervinnerlig nu som i början.  Rädda Barnens arbete förbättrar livet för över en halv miljon barn och deras föräldrar och jag är med och bidrar. Det känns verkligen underbart!

Tillvaron här kan vara lite motig ibland och det är inte bara en dans på rosor. Det är varmt, så varmt och när det blir strömavbrott och fläktarna slutar fungera känns det olidligt. När internet krånglar och vi har många deadlines kan jag bli superfrustrerad och måste andas djupt, flera gånger. När taxibilarna kör om mig på insidan av trottoaren och kör ut i vägbanan just som jag ska svänga blir jag fullständigt rasande. Men när lilla Eric 10 år berättar hur Rädda Barnen hjälpt honom att få vård och hjälp av psykolog efter att ha blivit slagen av sin krigsskadade far eller Aisha 16 år förklarar hur hon lyckats ta sig bort från livet på gatan och fått lära sig om sina sexuella och reproduktiva rättigheter (den enskilda individens rätt att bestämma antalet barn och hur tätt dessa ska komma ) glömmer jag allt det där. Mina problem känns futtiga och överkomliga.

Ett år har gått och jag har lärt mig att här handlar människors tillvaro mycket mer om liv och död. Svängarna tas ut mycket tydligare. Glädje och sorg blandas med ilska, försoning och skratt. Likgiltighet är det dock sällan tal om.  Därför älskar jag mitt Afrika!

På nyårsafton lystes himlen över Abidjan upp av fyrverkerier. Det var tänkt att de skulle symbolisera det nya Elfenbenskusten som ett land med tillväxt och i utveckling. På vägen ut blev det tumult i den stora folkmassa som samlats för att fira in det nya året. 60 personer dog, varav flertalet barn. Svenska medier rapporterade under flera dagar så det är ingen nyhet för er. I samband med att vi förberedde ansökan for att stödja de drabbade familjerna blossade en diskussion upp på Rädda Barnen-kontoret. Var det rätt att ödsla så mycket pengar på en så kortsiktig sak som fyrverkerier? Sjukhuset som tog emot de sårade hade ju knappt kapacitet att ge dem vård. Vore det inte bättre att investera pengarna i hälsovården eller se till att det finns möjlighet for barnen att gå i skola frågar en av kollegorna upprört?  Jo, men vi behöver lite glädje och lyster någon gång ibland också, svarar en annan som inte riktigt håller med om att fyrverkerierna var att kasta pengarna i sjön. Det som lades ned på fyrverkerier hade i alla fall inte räckt till att göra några större förändringar i sjukvården. Och ta all julbelysning som kantar gatorna inte bara i centrum utan även i de fattiga områdena – de lyser upp tillvaron och får oss att tänka på lite annat en stund!

Knepigt, tänker jag och vet inte riktigt vad som är rätt och fel. Det är ju viktigt ändå att regeringens arbete leder till riktiga reformer som ändrar livet för de som har det svårt. Det får ju inte bara bli en fasad som gör att vi glömmer för en stund. Därför har Rädda Barnen börjat att följa upp hur mycket regeringen investerar i hälsovården för att lobba för en höjning. Idag går bara 5 % av den nationella bugeten till hälsosektorn. Rekommendationen är omkring 15 %, så till en del förklarar det varför det var så svårt att ge de sårade bra vård när de kom in!

Rädda Barnen stöttar de drabbade familjerna med psykosocialt stöd. Bidra du också!

Min kollega Eva Nordfjell har precis varit på besök från Sverige för att besöka Guiglo, en stad i västra Elfenbengskusten, för att följa upp ett av våra projekt i landet kring hur vi kan minska undernäring bland barn. På onsdag kan ni följa med henne dit här på Barnrättskämpebloggen.

//Helene Cassemar, Landchef för Rädda Barnen i Elfenbenskusten

Läs mer om Rädda Barnens arbete i Västafrika

Arkiverat under: Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa, katastrofarbete Taggat med:, , , , , , , , , , ,

Och till slut en dag vågade jag berätta

28 februari, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

 Vi, människor kan rädda varandras liv. Jag vet det, för andra människor har räddat mitt.Och ibland kan bara några ögonblick. Några få sekunder, som du själv inte ens minns, rädda en annan människas liv. De räddade i alla fall mitt, då när jag var osynlig.
Och tillslut en dag vågade jag berätta om hur vilse jag var, i min kropp och min själ. Om alla sit-ups jag var tvungen att göra varje dag för att duga och alla mil jag var tvungen att springa för att få finnas. Och med tiden blev jag fri och vågade leva nära andra människor igen. Och en dag kunde jag även gråta igen. Det är så skönt att få gråta. 
Jag växte upp i en värld där jag fick för mig att pojkar bara fick spela fotboll och måla soldater och krig. Och jag var så rädd att inte duga eller att göra någon besviken, så blev jag en duktig fotbollsmålvakt och spelade på i tolv år, fast jag egentligen inte ville. För inuti var jag mer han som ville måla, fotografera och skriva dikter, men jag vågade inte visa det.
Mina tårar, rädslan, färgerna och alla dom där frågorna om att leva. För en riktig man visar väl inte sånt? Han har ju ett ansikte av granit och en tvättbrädemage, för det hade ju alla de där männen jag såg i filmerna, idrotten och reklamen. Alltid starka. Tuffa. Vara perfekta. Inte gråta. Bit ihop, bit ihop… 
Och jag svalde in alla mina känslor i min kropp och det detonerade till ätstörningar och träningsmissbruk (anorexi, bulimi och ortorexi), psykoser och flera självmordsförsök. Och allt blev så svart och vitt. Och jag blev en expert på att ljuga, dölja och hålla upp fasad. Och jag dövade ångesten med sit-ups. För om jag hade den där tvättebrädemagen, så skulle allt kanske bli bra? Om jag var ett perfekt skal? Träningen och maten blev min drog under 18 år, men idag är jag fri. Och det var ni, människorna som hjälpte mig att hitta tillbaka ut till livet igen och kanske var det du, fast du inte ens vet om det? 


 Jan Nordström,  Fotograf, författare som inleder med  Rädda Barnens Måndagsträffar  med en föreläsningsföreställning i nästa vecka.  Den kommer handla om att leva upp till bilder av vilka vi tror vi måste vara när vi växer upp, om att prestera och stänga inne känslor.  Jan berättar om sina ätstörningar, träningsmissbruk och självmorsförsök. Men också vägen tillbaka till ett bra liv. 2011 utsåts Jan Nordströms bok ”Tillsammansheten” till en av årets bästa böcker av Dagens Nyheter.  Måndagsträffarna är gratis och hålls klockan 18.00 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm.

Arkiverat under: Barnrätt, Hälsa, Mobbning Taggat med:

På lika villkor

7 februari, 2013 Av Ihsan Kellecioglu Lämna en Kommentar

Jag skulle vilja prata en stund om de barn jag träffar i mitt arbete som lever i socioekonomiskt utsatta områden, vad vi i den offentliga debatten också kallar förorts- eller miljonprogramsområden.

Ett av mina viktigaste uppdrag, och där jag känner att vi gör skillnad och dessutom ser att vi förändrar, är i mitt arbete med Rädda Barnens satsning På lika villkor. Syftet är att etablera ett långsiktigt barnrättsarbete i socioekonomiskt utsatta områden. Centralt i vår satsning är att utgå från de boendes eget ägandeskap, delaktighet, engagemang och organisering för barns rättigheter.  I fyra år har vi träffat och bedrivit verksamhet för föräldrar, barn och unga i områden med hög barnfattigdom. Tack vare detta får jag och mina kollegor en gedigen kunskap om de utmaningar som finns för barn och föräldrar i dessa områden.

Att få träffa, ta del av deras vardag, finnas där och lyssna samt skapa en relation är en fantastisk förmån för oss, liksom vårt goda samarbete med lokalt baserade organisationer.

I mitt arbete i dessa områden kan jag se ett ökat rop på stöd av de barn och föräldrar som vi träffar. Under ett föräldramöte i Rinkeby under hösten med 30 föräldrar så var det ett enhälligt svar från föräldrarna på frågan ”vad anser ni att Rädda Barnen ska arbeta med?”, att starta ett soppkök i Rinkeby. I samtal med förskolelärare i Järva så vittnade de om att alltfler barn går hem allt senare från förskolan för att de ska hinna äta en sen måltid.

 Förskolelärarna hade inga vetenskapliga bevis på om det var ett uttryck för att barnen inte får mat hemma, men de såg det som en del av områdets ekonomiska fattigdom. Trångboddheten är en annan oerhörd central fråga som lyfts upp av barn och föräldrar under våra möten. De vittnar om att trångboddheten leder till att barnen får sämre chanser att prestera i skolan då det är svårt att koncentrera sig när de ska göra sina läxor. I trånga utrymmen så blir det också en större risk för sämre familjerelationer och att fler barn, främst killar, ”hänger ute på gatan”, vilket kan leda till negativa konsekvenser i form av rekrytering till organiserad brottslighet, skadegörelse, droger och annan form av kriminalitet.

Tapio Salonen skriver i sin artikel i Svenska Dagbladet 19 januari att: ”Ojämlikheten bland barnfamiljerna har ökat drastiskt under senare år och avståndet mellan de barn som växer upp i familjer med knappa villkor och barn i familjer med normal – eller höginkomster har accentuerats.”  Vi kan också se i Rädda Barnens viktiga barnfattigdomsrapport att fattigdomen är oerhörd koncentrerad till specifikt geografiska områden i Sverige. Dessa områden har uppemot 60 % fattiga barn medans det i mer ekonomiskt välbärgade områden ligger på runt 2-3 %. Fattigdomen är därmed också geografiskt ojämlik.

Även om nu inte alla barn är fattiga i socioekonomiskt utsatta områden så tycker jag att vi behöver ställa oss frågan hur det påverkar ett barns livschanser att växa upp i områden med hög arbetslöshet, ekonomisk fattigdom, trångboddhet, diskriminering och med en stigmatiserad mediebild av att de bor i ”problemområden”.

Det behövs nya tag från både privat och offentlig sektor. Jag menar att bekämpning av barnfattigdomen bör vara en högst prioriterad fråga för alla parter i samhället. Att lägga ned vårdcentraler, skolor och bibliotek i dessa områden gynnar ingen vare sig det enskilda barnet eller samhällets utveckling. Politikerna bör också vidta ökade åtgärder för att motverka diskrimineringen på arbetsmarknaden och den ökade rasismen i samhället. Jag tycker att en viktig vision för oss vuxna är att alla barn ska få känna sig inkluderade. De ska bli sedda som potentiellt kompetenta blivande samhällsmedborgare oavsett vilken del eller i vilket område i landet man bor på. 

Håller du med mig?

//Ihsan Kellecioglu, Nationell samordnare På lika villkor Rädda Barnen

Vill du ta del av fler barns vardag och upplevelser?  Gå in på: fattigskolan.se. Eller ladda ner På marginalen.

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa, Mobbning, Utbildning Taggat med:, , , , , ,

Det gör ont att lyssna

22 januari, 2013 Av Åsa Landberg 1 Kommentar

Jag lyssnar på dokumentären Den fastspända flickan i P1. Det gör ont att lyssna.

Alla människor har rätt att bemötas med respekt. Oavsett om de är barn eller vuxna. Oavsett social status. Oavsett om de är patienter inom psykiatrin eller inte. Oavsett om de är lätta att ha att göra med eller krävande och besvärliga.

Dokumentären berättar om Nora. Ett barn som utsätts för våld och övergrepp, ett barn som inte haft det stöd hon behövt i familjen kränks på nytt. Och på nytt… och på nytt… Hon kränks just av de människor som avlönas av skattebetalarna för att skydda, stötta och hjälpa. Hon slussas mellan olika boenden, skadar sig själv och säljer sex till vuxna män utan att personalen ingriper. När hon utsatts för en våldtäkt som är så grov att skadorna leder till sjukhusvård försummar man att utreda brottet.  Hon möts av en iskall och maktfullkomlig psykiatri som säger nej till det mycket rimliga önskemålet att få en kvinnlig behandlare.   Hur kan det bli så här?  Ni som inte har lyssnat borde göra det nu. Även om det är smärtsamt att lyssna så behöver vi veta. Annars kan vi aldrig förändra.

Inom hälso- och sjukvården finns en stor okunskap om barn som utsatts för våld eller övergrepp. Idag är det fullt möjligt att utbilda sig till socionom, läkare eller psykolog utan att ha med sig grundläggande kunskaper om våld och övergrepp. Så kan vi inte ha det.

För att åtgärda kunskapsbristen krävs att sådan utbildning blir obligatorisk på de universitetsutbildningar där studenterna kan komma att arbeta med barn och unga. Vi behöver också ett kunskapscentrum för frågor om våld och övergrepp. Dit skulle vilsna professionella kunna vända sig för att få kunskap och goda råd!

Trots att jag mött många flickor och pojkar som berättat om att de bemötts med bristande respekt av myndigheter efter upplevelser av våld och övergrepp är det svårt att begripa att det kan gå till så här.

En gång till. Jag lyssnar en gång till.

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Arkiverat under: aga, Barnkonventionen, Barnmisshandel, Barnrätt, Hälsa, Sexuella övergrepp Taggat med:, , , , , , , ,

Why Poverty?

4 december, 2012 Av Jesper Wiklund Lämna en Kommentar

Varför fattigdom? Frågan är berättigad. Vi diskuterar till och med vad fattigdom är för något. Då blir det knepigt att veta hur vi ska lösa det. De flesta vet till exempel att det finns många fattiga i Indien, ändå är det ett rikt land. Andra vet att Sierra Leone är rikt på resurser, ändå är det ett fattigt land. Men på individuell nivå kan fattigdom handla om att inte kunna äta sig mätt, om att inte kunna läsa, om att inte ha någonstans att bo, om att inte ha råd med vinterkläder eller om att inte ha råd att gå till doktorn.

Fattigdomsfrågan kräver sin bakgrund, och enkla svar finns inte att få. Därför är det särskilt glädjande att SVT valt att lyfta fattigdomens olika skepnader genom att ge frågan stort medialt utrymme i satsningen ”Why poverty”. Mer sådana mediala initiativ behövs, vi behöver vara fler som vet vilka utmaningar vi står inför idag och imorgon.

Jag menar att fattigdom handlar om utsatthet och brist på alternativ. Det är inte okunskap som får fattiga i Pakistan att odla mark som drabbas av översvämningar – det är bristen på land. Det är inte ovilja som gör att så många av världens flickor inte går i skolan – det är försörjningsbördor eller traditionella värderingar. Och det är garanterat inte av oansvarighet som föräldrar på Filippinerna, eller i Ghana, lämnar sina barn hos släktingar för att söka en försörjning i rikare länder – det är av desperation.

Svaret på frågan ”Varför Fattigdom” måste därför handla om att minska utsatthet och öka antalet alternativ. Det handlar om att länder måste bygga upp sociala skyddsnät, fungerande hälsovårdssystem och utbildningsväsende. För att få till det krävs effektiva skattesystem och en stabil rättsapparat, det krävs rättvisa handelsvillkor. I ett land krävs jordreformer, i ett annat skattereformer och i ett tredje demokratireformer.
Fattigdomen har många bottnar och många skepnader – och därför minst lika många svar. Men en sak har lösningarna gemensamt – de måste utgå från de fattigas behov och rättigheter. Dom är mycket klokare än vad vi tror.

Jesper Wiklund,  samordnare för påverkan, internationella programmet

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnrätt, flyktingfrågor, Hälsa, Milleniemålen

Ljusets Mödrar

30 november, 2012 Av Jesper Wiklund Lämna en Kommentar

SVT har under veckan fortsatt att sända dokumentärer ur ”Why Powerty”. I onsdags visades ”Ljusets Mödrar” där vi fick följa en beduinkvinna från Jordanien som under sex månader får delta på ”Barefoot College” i Indien för att lära sig jobba med solenergi.
Ofta när jag pratar med vänner så undrar de hur svårt det egentligen kan vara att bygga en skola, dra en elledning eller leverera mediciner. Det är lite som den kända reklamsloganen – ”Just Do It”.

 Jag önskar att de kunde se den här dokumentären. Inte för att den lyfter upp extrema framgångar eller särskilt glädjande exempel utan för att den så skickligt belyser hur många faktorer som hänger ihop när man jobbar med utvecklingsarbete.

”Barefoot College” utbildar kvinnor som inte kan läsa eller skriva så att de kan jobba med solenergi i sina byar. Men projektet stöter hela tiden på utmaningar i form av könsroller, traditionella värderingar och jämställdhet. Även praktiska hinder, vad händer med barnen när deras mamma är i Indien sex månader? Vad säger byn om att mannen är hemma själv?

Men inte minst är det en väldigt vacker dokumentär om att våga ta sig ur fattigdom och om att våga utmana – även de man älskar mest. Tänk er att det vi får se här är någonting som pågår jorden runt, varje dag. Världen är full av beundransvärda kvinnor och män.

// Jesper Wiklund, Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, flyktingfrågor, Hälsa, katastrofarbete, Milleniemålen Taggat med:, , , ,
« Äldre Inlägg