Våga lyssna!

Det har gått två år sedan upproret i Syrien startade. Över en miljon människor har flytt från det blodiga inbördeskriget. Nyligen tillbringade jag och fotograf Linda Forsell några dygn i Zaatari – ett av de största flyktinglägren i Jordanien.

Där mötte vi barn som sett sådant som ingen i vår ålder ska behöva se, tonåringar som blivit torterade och vuxna som gjorde allt vad de kunde för trösta och skydda sina små från sjukdomar och från den yrande ökensanden. En sak hade de alla gemensamt: längtan tillbaka hem.

Det spelar ingen roll om vårt hus är borta, jag skulle kunna sitta på gatan utanför, bara jag fick vara hemma i vår by igen, sa en kvinna. Läs mer om deras erfarenheter och tankar och om livet i lägret i vårt reportage i  nya numret av Tidningen Barn som kommer idag, där kan du också läsa om utvecklingen i Burma.


  

När jag och fotograf Paul Hansen  var där mötte vi en påtaglig entusiasm, nyfikenhet och förväntan. Sedan landet öppnat sina gränser har många viktiga reformer ägt rum. Samtidigt är det fortfarande ett av världens fattigaste och minst utvecklade länder. Vi hörde upprepade berättelser om övergrepp och trauman som saknade motstycke.?

Win, 15, kidnappades och tvångsrekryterades som barnsoldat när han var bara 12 år.

Det var tungt att ta emot. Men jag fann tröst hos min kollega Min Win Bo som arbetar för Internationella Rädda
Barnen i Burma. Så här sa han,

Det faktum att människor nu kan prata öppet om sitt lidande, sina tankar och erfarenheter, gör att möjligheterna att stödja dem ökar.

Att kunna berätta. Det vi så ofta tar för givet. Och att våga lyssna. Det är början på alla möten – och all utveckling.

Här hittar du nya numret. God Läsning!

// Sophie Arnö Chefredaktör Tidningen BARN

 

Fakta om Tidningen Barn

Tidningen Barn är magasinet för dig som bryr dig om hur barn har det. Här hittar du angelägna intervjuer, porträtt och reportage från Sverige och övriga världen. Fokus ligger på frågor som hälsa, utbildning, våld och inflytande.
Barnen själva kommer alltid till tals. Tidningen har funnits sedan 1962 och är Sveriges största barnrättsmagasin. Den har flera gånger nominerats till årets bästa tidskrift.

Hur ser ett gott mottagande av ensamkommande barn ut?

Denna arbetsvecka har för min del handlat mycket om just mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Sverige har ett relativt bra mottagande vad gäller boende och annat, men samtidigt finns det också många frågor att diskutera, belysa och ett stort arbete för att genomföra förbättringar behövs.

Ibland kan det vara frustrerande att arbeta med påverkansarbete. Det går ofta alldeles för långsamt och förändringar tar tid. Det är inte heller alltid så lätt att se hur ens arbete påverkar barns villkor på lång sikt. Men detta har varit en vecka med ovanligt bra samtal och även bekräftelse på att mycket av det vi arbetar med ger resultat, till slut.

Sedan ungefär ett år tillbaka har Rädda Barnen suttit i en referensgrupp för Sveriges kommuner och landsting (SKL)  i samband med ett projekt som bland annat syftat till att öka kvalitén på det kommunala mottagandet och att ta fram utbildningar för gode män. Rädda Barnen har i många år arbetat med ensamkommande barn och med frågor som rör gode män. Inte minst 2010 då vi drev kampanjen Landa Tryggt som handlade om mottagandet av ensamkommande barn och ungdomar. Sedan dess har många organisationer och kommuner arbetat framriktlinjer och checklistor för uppdraget och nu äntligen har SKL tagit fram en nationell utbildningsram som förhoppningsvis kommer att tas över av landet alla överförmyndare som är de som ansvarar för de gode männen. Mitt och Rädda Barnens arbete ger resultat. Hurra!

I lördags ordnades ett samtal om mottagandet av ensamkommande i Växjö där jag deltog i en panel tillsammans med bland annat Tomas Eneroth (S) som gav en del hoppfulla besked om partiets migrationspolitiska inriktning och utveckling. Bland annat diskuterade vi det förslag om att kunna tvinga kommuner att ta emot ensamkommande som förväntas komma i dagarna.

Rädda Barnen har kommenterat utredningen med att säga att tvång i sig inte löser hela problematiken, med att kommunplatser för ensamkommande barn saknas, utan att det också behövs större likvärdighet mellan kommunerna och en satsning på att kvalitetssäkra mottagandet: barn ska kunna förvänta sig samma stöd oberoende av vilken kommun han eller hon hamnar i. Det känns därför bra att Socialdemokraterna vill att det statligt stödet till kommuner som tar emot ska öka. Bättre förutsättningar för att kommunerna ska kunna ta emot. Sen exakt vad det betyder i praktiken återstår att se.

Med i samtalet var även Per Sandberg, förvaltningschef i Växjö. Han berättar om hur de arbetat med kvalitén på sitt boende och lyfter fram en av de absolut viktigaste framgångsfaktorerna enligt honom. Innan boendet startade fick personalen tre månader på sig att utveckla arbetssätt och arbetsmetoder. De fick även tid att skaffa sig kunskap om de länder barnen kommer ifrån och att jobba ihop sig.

Per berättar stolt att verksamheten har väldigt låg personalomsättning och att en intern undersökning visade att arbetsplatsen är en av de verksamheter där medarbetarna trivs allra bäst. På samtalet diskuterade vi även vikten av att lyfta fram goda exempel. Ibland fokuserar debatten väldigt mycket på kostnader av flyktingmottagandet, men sällan på de vinster, ekonomiska och andra, som mottagandet innebär. Exempelvis så är 12 av 13 barn som Växjö tagit emot idag självförsörjande.

Fler goda exempel och bra arbetssätt från de kommuner som tar emot ensamkommande barn och ungdomar bör lyftas i den allmänna debatten. Men även staten behöver ta ett helhetsperspektiv och stödja kommunerna i att utveckla kvalitén på mottagandet ytterligare. Många bra steg har tagits i rätt riktning. Just nu arbetar Socialstyrelsen med att ta fram en handbok för socialsekreterare för hur de ska utreda ensamkommande barn och ungdomars behov.

Denna vecka har varit bra för den har visat att många arbetar för att även stärka kvalitén på mottagandet. Ofta hör vi i debatten, exempelvis av vår egen Migrationsminister, att det handlar om volymer och kapacitet snarare än hur ska vi nu när det är många som söker asyl se till att de får sina rättigheter tillgodosedda och ett värdigt mottagande.

För tips om hur ett gott mottagande av ensamkommande kan se ut kolla in våra checklistor för ensamkommande  och barn i familj. Har du tips på hur checklistan kan förbättras eller vill berätta om goda exempel skriv gärna till oss på Rädda Barnen eller till mig på mikaela.hagan@rb.se !

För mer info om vårt arbete för barn på flykt.

// Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Mellan hopp och förtvivlan

Tidig avfärd från Beirut till Bekaadalen, som ligger oerhört vackert mellan två bergskedjor i östra Libanon. En snabb briefing av vår fältpersonal i byn Zahle och en kopp starkt arabiskt kaffe, med lika stark kaffesump, gör oss redo. Det är inte långt till Syrien, där det varje dag rör sig ca 10 000 människor över gränsövergången vid Masnaa. Det är en vanlig dag när vi är där. Solen ligger på och en lång kö med bilar väntar på att få åka över. Vi får veta att många människor rör sig fram och tillbaka över gränsen. En del åker tillbaka till Syrien för att se till sina hus, medan en del syrier åker över till Libanon för att handla sådant som inte längre går att få tag på i landet.

Situationen i Syrien drabbar fler än bara de i landet och de som flyr. Till exempel bor det i vissa delar av Bekaa nu lika många syriska flyktingar som libaneser. Det innebär så klart en stor påfrestning på det lokala samhället och det blir tydligt hur konflikten påverkar även grannländerna och de människorna som bor där. Därför arbetar Rädda Barnen också med libanesiska familjer i flera av våra insatser. Libanesiska barn är exempelvis välkomna till våra barnvänliga platser. Men framför allt arbetar vi mycket med kontantstöd och kuponger. På så vis bidrar vi till att hålla den lokala ekonomin vid liv.

Efter flera intensiva dagar med många intryck och tankar som snurrar runt runt så avslutas vår resa med ett besök på en barnvänlig plats i Bekaa. När vi kommer dit är ljudvolymen hög. De skrattas, sjungs och klappas i takt. De leker ”Hela havet stormar”. När jag frågar om jag får intervjua ett av barnen så anmäler sig Hassan raskt och glatt. Men när vi väl börjar prata blir han lågmäld och tittar ner på sina fingrar som rör sig frenetiskt.

Hassan är 11 år och kommer från Homs i Syrien. Precis som Farah som jag träffade i Jordanien så har han redan fler livserfarenheter än jag någonsin önskar ett barn. Han berättar om bomber, skadade och döda människor. Om hur han lämnade Syrien med sina föräldrar och 4 syskon när deras bostadsområde bombades för ett år sen. Sen dess har de bott i Bekaa. Han går inte i skolan och hans föräldrar arbetar inte. När jag frågar om han har några drömmar om framtiden så svarar han:

 - Jag vill köra bil.

Inget annat? Inga drömmar eller förhoppningar för din familj eller för Syrien?

- Nej.

Jag slängs mellan hopp och förtvivlan när jag träffar de här barnen. Det är fantastiskt att se vad vårt arbete faktiskt betyder på plats. Barnen får kläder och kan hålla sig varma, de får möjlighet att träffa en läkare, komma tillbaka till skolan eller får vara bara barn en stund på våra barnvänliga platser.

 

Samtidigt vet jag att det kommer ta tid innan livet återgår till det normala för barn som Hassan och Farah. Lång tid. För även om konflikten tar slut imorgon så kommer det dröja innan de över en miljon flyktingarna kan återvända hem. Om de ens har något hem att återvända till.

Min känsla är därför dubbel när jag kliver på planet som ska föra mig tillbaks till trygga Sverige och mina nära och kära.

Tack alla som följt oss på vår resa till Jordanien och Libanon här på Barnrättskämpebloggen. Resan för de syriska flyktingbarnen och dess familjer är dock inte slut på långa vägar. Följ vårt arbete fortsättningsvis på www.räddabarnen.se

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen, Bekaadalen

Ge en gåva till katastroffonden

För en sekund glömmer jag varför jag är här

Att komma till Beirut från Amman är lite av en kulturkrock. Amman är, som min kollega så passande uttryckte det, en behärskad stad medan Beirut är vibrerande, livfull och pulserande.

Libanon är ett väldigt litet land till ytan. Det blir tydligt när vi ska ut på vårt första fältbesök. Jag tittar på kartan och ser framför mig hur vi kommer att spendera timmar i bilen. Men resan från Beirut till Tripoli tar bara drygt en timma. Det är en vacker bilfärd längs med Medelhavskusten, och jag glömmer nästan bort en stund varför varför vi är här.

Men vi är här för de över 300 000 syriska flyktingarna. Precis som Jordanien så har Libanon de senaste två åren tagit emot hundratusentals syrier som flytt konflikten. Och precis som i Jordanien så har antalet ökat dramatiskt de senaste månaderna.

Det som framför allt skiljer Libanon från Jordanien i det här fallet är att det inte finns något flyktingläger. Alla syrisak flyktingar som tagit sig hit har på ett eller annat sätt tvingas hitta eget boende. Det kan handla om allt från att dela en lägenhet med flera andra familjer, hyra ett rum eller i värsta fall ett garage eller uthus. Den senaste tiden har det också börjat växa fram enklare tältläger.

Vi besöker Beddawi, ett palestinskt flyktingläger utanför Tripoli i norra Libanon. Det har inte mycket gemensamt med det flyktingläger vi nyss besökt i Jordanien. Där bredde tälten ut sig så långt ögat nådde. Beddawi är mer som en stadsdel. Men så har lägret också över 50 år på nacken. Redan 1955 kom de första palestinska flyktingarna hit.

Den senaste tiden har över 1300 palestinska familjer kommit till Beddawi. Varje familj består av 4-5 personer, vilket innebär att antalet invånare nästan har fördubblats. En stor förändring i ett redan utsatt och trångbott område.

Vi träffar en familj som nyligen flytt från det palestinska flyktinglägret Yarmouk i Syrien. Familjen består av Hanadi, hennes fyra barn och deras familjer. Alla bor de tillsammans i ett litet hus. Det är mörkt och trångt, och det finns knappt plats för oss när vi kommer in. Men precis som alla vi möter så är de otroligt gästvänliga, bjuder in oss och vill mer än gärna berätta sin historia. De berättar om hur deras hus i Syrien brändes och bombades. Hur de flydde från Yarmouk, och hur de nu försöker få ihop tillvaron här i lägret. De lever på sparpengar, ingen har lyckats få jobb och de har inte råd med vare sig kläder eller mediciner.  Men tack var de klädpaket de fick av Rädda Barnen i vintras så klarade barnen den kallare perioden.

Hanadi föddes i Palestina. Inte nog med att hon nu är flykting för andra gången i sitt liv. Hon måste också se sina barn och barnbarn gå igenom samma sak.

I morgon är det två år sedan kriget bröt ut…

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen, på plats i Beirut

Läs mer om vårt arbete på plats i Syrien, Jordanien, Libanon och Irak för att möta upp de akuta behoven hos flyktingbarnen och deras familjer.

Ge oss en gåva för att stödja vårt katastrofarbete

Tuffa möten med syriska flyktingbarn i Amman

Två intensiva dagar här i Jordanien och det bara snurrar i huvudet. Alla dessa intryck. Platser, dofter, ljud och människor. Vi har haft fantastiska möten med Rädda Barnens personal på plats i Jordanien. Fantastiska möten med barn. Och tuffa möten med barn.

Vad säger man till en 12-årig flicka som berättar hur hennes äldre bror dödades i en bombattack? Och hur hon sen tvingades fly med sina föräldrar och fem syskon över gränsen till Jordanien. Hon har lämnat sina vänner, sitt liv och sin trygghet för något okänt. Vad svarar man när hon säger att hon inte kan beskriva hur det kändes att fly eftersom:

- Du känner så mycket när du tvingas lämna ditt land. Du känner allt.



Vi träffar Farah, som flickan heter, på en av Rädda Barnens barnvänliga platser i Amman. Vikten av det psykosociala stödet vid konflikter och katastrofer blir så uppenbar när man är här. Mat, tak över huvudet och sjukvård är naturligtvis nödvändigt. Men vad händer med barnen om de inte får möjlighet att bearbeta sina trauman? Om de inte får möjlighet att glömma kaoset för några timmar och bara får leka och vara barn? Vad får det för konsekvenser för dem nu, om några år och längre fram i tiden? Och vad händer med deras föräldrar om de inte får detta andningshål, några timmar att ta hand om sig själv, fokusera på de yngre barnen eller leta jobb?

Farahs högsta önskan är att få återvända till Syrien. Jag hoppas verkligen att hon snart får göra det. Om man ser till det stora antal flyktingar som varje dag strömmar över gränsen från Syrien in i grannländerna så känns det inte så.

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen, på plats i Jordanien

Vill du stödja Rädda Barnens psykosociala katastrofarbete?
Ge en gåva till katastroffonden här.

Tusentals vita tält breder ut sig – vi är framme i Zaatari

Amman, en ganska beige stad. Och då menar jag till färgen. Beiga hus sträcker sig så långt ögat kan nå. Kulle upp och kulle ner. Det är mycket trafik, långa köer, avgaser och högljudda tutningar, men snart blir det glesare mellan huset och plötsligt åker vi genom att stenigt ökenlandskap. Sten, sand och små grästovor tar över. Och det är fortfarande beigt.

Här och där ser vi får och det för oss, något mer exotiska inslaget av kameler, som vilar utmed vägkanten.
Efter dryga timmen ser vi det framför oss. Tusentals vita tält som brer ut sig över det karga landskapet. Det är stort, flyktinglägret Zaatari i Jordanien, dit många av de syriska flyktingarna kommer. När lägret öppnade förra sommaren planerade man för 60 000 flyktingar. Idag bor det någonstans mellan130 000-150 000 syriska flyktingar här. Lika många personer som bor i till exempel Helsingborg!

3000 nya flyktingar från Syrien anländer varje dag. Över hälften av dem är under 18 år.

En svindlande siffra. Särskilt när jag tittar på ”staden” som växt fram. Här, på denna sandiga, steniga plats, där plasttälten står på rad, och folk är hänvisade till att stanna inne i lägret, bor alltså över 60 000 barn.  Barn som varit med om saker jag inte ens kan tänka mig. Som lämnat sitt hem, sina vänner och sin trygghet bakom sig.

Det mest påtagliga när vi kommer in i lägret är alla barn. Var man än tittar springer det omkring barn i alla åldrar. En del av dem borde definitivt vara i skolan den tiden på morgonen. Och andra borde bara inte vara där. Bland sten, grus, smuts, bilar, utan något att göra eller någon som ser efter dem. När jag ser alla barn och raderna av tält som bara fortsätter så känns det nästan övermäktigt. Kan vi verkligen göra någon skillnad här?

Ganska snart inser jag att vi faktiskt både kan och gör det.

Fast i ett läger, utan rutiner, utan något att göra, utan mål och ovetandes om vad framtiden för med sig. Så ser verkligheten ut för de flesta av de barn och vuxna som bor i lägret. Men för de barn som kommer i kontakt med Rädda Barnens verksamhet är det annorlunda. Till vår förskola Rainbow kommer varje dag 320 barn i åldrarna 3-5 år för att få det vi i Sverige tar för givet att våra barn får. Lära, leka och utvecklas tillsammans med jämnåriga. Det som för oss är en naturlig del av barndomen blir här i lägret den stund av barndom man har varje dag.

Jag blir alldeles varm i hjärtat av att se barnen. Precis som på mina barns förskola leker de lekar, sjunger, gör ramsor, ritar, målar och lär sig saker. Framför allt så ler de, springer och  hoppar. Det verkligen spritter i de små benen. Och man känner att de i alla fall just där och då inte tänker på vad de varit med om, lämnat bakom sig eller livet i lägret.
Barnen säger till oss att det är ”happy time” att få vara på förskolan.

Samma känsla får vi när vi besöker de barnvänliga platserna för lite äldre barn, och fotbollsplanen och gymmet där tonårskillarna hänger. Alla platserna ger dem en stund av normalitet och avkoppling i kaoset. För en stund slipper de vara flyktingar och får vara just bara barn.

Teckningar i en av Rädda Barnens barnvänliga platser.
Texterna säger ”We’re refugees but we are going home” & ”Tomorrow is a better day”

Något annat som slår mig i lägret är människornas inställning. De gör sitt allra bästa för att upprätthålla en dräglig tillvaro. En del börjar jobba som volontärer för organisationer som Rädda Barnen. Det ger dem en summa pengar, men framför allt något att göra. Rutiner och mening. Andra öppnar små affärer där de säljer allt från frukt till godis, popcorn, luncher, mobiltelefoner eller leksaker. Vi ser till och med en tvättmaskin till salu på Main Road. Men utan elektricitet eller rinnande vatten lär det knappast finnas någon köpare till den inne i lägret.

Förutom aktiviteterna för barn och unga har Rädda Barnen en stor och betydande del i matudelningen i lägret. Varje morgon distribuerar våra kollegor bröd till ALLA som bor i Zaatari. Det är 24 ton bröd. Varje dag! Dessutom distribuerar Rädda Barnen matpaket till alla hushåll, två gånger i månaden. Det är enorma operationer, som logistik och uthållighet.

Matransonerna som Rädda Barnen distribuerar två gånger varje månad.

Det ”välkomstpaket” Rädda Barnen delar ut till alla som anländer till lägret.

Och förutom möten med barnen så är det just uthålligheten hos våra kollegor jag tar med mig därifrån idag. I månader har de arbetat dag ut och dag in under svåra omständigheter. De tar hand om barn och familjer som lever under svår stress. De arbetar med människor som är tvingade att leva tätt tillsammans, utan möjlighet att ta sig därifrån. De arbetar i en miljö som allt mer präglas av osäkerhet, både för dem som bor i lägret och för de som arbetar där. Och de gör det oförtrötterligt. Den styrka, uthållighet och positivitet de visar är inget annat än inspirerande.

Inget skulle vara möjligt utan givares pengar och organisationens arbete runt om i världen. Men de riktiga hjältarna är de som jobbar i Zaatari.

//Anna Fairbrass, Rädda Barnen på plats i Zaatari Camp Jordanien

 

 

 

 

 

Här kan du läsa mer om hur vi arbetar i krig & katastrofer

Skänk en gåva till vårt katastrofarbete

Var är polisens barnperspektiv?

Ni har liksom jag kunnat läsa mycket i medierna den sista tiden kring att polisen stoppar personer i tunnelbanan och ber dem identifiera sig. Ett sätt för dem för att få tag i papperslösa. Oerhört kränkande både för de drabbade och för oss som land. Är det så vi vill ha det. Inte jag i alla fall.

Rädda Barnen anser inte att polisens uppdrag att effektivisera verksamheten och att utvisa fler papperslösa är förenligt med Barnkonventionen. I höstas välkomnade Rädda Barnen att papperslösa barn äntligen skulle få rätt till sjukvård och skolgång, men ser nu att dessa framgångar för alla barns rätt riskerar att tillintetgöras av gränspolisens agerande.

Jag och mina kollegor har träffat barn och ungdomar som inte, trots att de har en plats i skolan, velat gå dit på grund av sin rädsla för polisen. Så här säger en ung kille som levt som papperslös till Rädda Barnen,

Man bli knäpp. Galen av att tänka på framtiden. Jag går inte i skolan, ingenting. Det går inte att tänka på framtiden. Dagarna går åt att tänka vad man ska äta på kvällen eller nästa dag. Många äter bara bröd och vatten. Jag är hela tiden rädd för civilpolisen, att de ska komma och ta mig.

Barnkonventionen gäller alla barn oavsett uppehållstillstånd eller inte. Ändå har barn utan papper länge varit utan grundläggande rättigheter som utbildning och sjukvård. Papperslösa barn lever ofta isolerade från samhället utan förskola, skola, fritidsaktiviteter eller ens mat för dagen. Rädda Barnen ser en stor brist i samhället vad gäller kunskapen om dessa barns rättigheter och villkor. Vi anser att barn utan papper ska ha rätt och tillgång till förskola, skola, hälso- och sjukvård, fritidsaktiviteter, socialt stöd och trygghet precis som andra barn bosatta i Sverige.

Sverige har skrivit under Barnkonventionen och därmed är vi skyldiga att se till att barnets rättigheter genomförs. Ansvaret att se till barnets bästa vid beslut som är en av Barnkonventionens grundprinciper gäller för alla myndigheter, institutioner och verksamheter där beslut om barn tas och där barn finns. Vi vet att verkligheten inte alltid ser ut så och att det fortfarande finns mycket att göra.

Barnkonventionen gäller även polisen precis som andra myndigheter i Sverige. Men hos gränspolisens lyser barnperspektivet med sin frånvaro. Det är för mig helt ofattbart att det inte är självklart att alla myndigheter har samma ansvar att inte kränka barns rättigheter. Vid alla beslut som fattas om ett enskilt barn ska barnets bästa och det enskilda barnets rättigheter beaktas. Detta gäller vid alla myndighetsbeslut. Det finns inga regler för hur och när tvångsutvisningar av barn får ske i svensk lag utan detta lämnas i stort sett till polisen själva att avgöra. 

Det känns ganska tröstlöst, det verkar inte spela någon roll eftersom gränspolisen i sina övergripande verksamhetsplaner, i regleringsbrev från regeringen och genom effektiviseringsprojektet REVA får signaler om att antal utvisningar ska öka.

Att opinionen nu bidragit till och medfört att polisen nu måste se över sina rutiner är dock glädjande. Jag läser bland annat idag i Svenska Dagbladet att  gränspolisen slutar med att kontrollera personer i Stockholms tunnelbana.

Frågan om tvångsutvisningar innebär en hel del etiska frågor i förhållande till polisens metoder som behöver belysas. För fortfarande tvångsutvisas barn.

Det behövs ett tydligt politiskt ställningstagande av riksdagspartierna. Rädda Barnen tycker att det borde vara självklart att barnets rättigheter ska komma främst, före att föra en effektiv utvisningspolitik. Det behövs ett större grepp kring frågan tvångsutvisningar och om de etiska dilemman som de innebär.

Rädda Barnens ungdomsförbund ordnar imorgon en demonstration för en mer human flyktingpolitik. Missa inte det om du befinner dig i Stockholm!

// Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen

Mellan hopp och förtvivlan

För varje dag som går blir situationen i Syrien allt värre inte minst för barnen.

Häromdagen såg vi hur en kvinna födde sitt barn på trappan till ett sjukhus. När den första bombvågen kom höll min kollega på att hjälpa kvinnan att föda. Eftersom alla visste att det skulle komma fler bomber, måste sjukhuset evakueras. De bar ut kvinnan och hon födde sitt barn precis utanför dörrarna. De lyckades överleva när sjukhuset jämnades med marken i den andra bombvågen. De överlevde, men att föda under sådana omständigheter är obeskrivligt.

När konflikten startade för 22 månader sedan kom det inte någon hjälp från internationella organisationer. Vi arbetade på bäst vi kunde och eftersom våra egna organisationer är syrianska har alla släktingar, vänner och familjer inne i Syrien. Så vi har ett fantastiskt nätverk och kan se till att hjälpen kommer fram. I början av kriget gällde det att få fram sprutor, första hjälpen kit, mat och kläder. Vår ambition är att hjälpa människorna som stannat i Syrien, ge dem skydd, mat och sjukvård.  Nu när vi samarbetar med Rädda Barnen betyder att vi lyckats att få fram livsnödvändig hjälp som matkorgar och medicinsk utrustning som  sjukvårdsutrustning för akutvård, allt från stelkrampssprutor och antibiotika till operationssalar och narkosutrustning.

De sårade och de gamla hade tidigare inga vårdcentraler att gå till och de som skadades åkte inte till sjukhuset av rädsla för att bli fängslade eller torterade. Så vi har varit tvungna att hitta alternativ. Vi satte upp hemliga fältsjukhus där det var säkert.

Var klinikerna idag finns är hemligt och vi opererar i någons före detta hem. Vi är rädda för att bli bombade hela tiden. För några dagar sedan träffades några hus i närheten i ett flyganfall. Vi arbetar också under väldigt osäkra förhållanden eftersom husen inte är byggda som sjukhus. Ibland tvingas vi göra om ett vardagsrum till en operationssal. Våra läkare arbetar under enorm press och stress eftersom vi alltid riskerar att träffas av bomber.

Jag har tvingats behandla skador jag inte är utbildad för. En man hade blivit skjuten i ryggen och kulan satt fortfarande kvar i ryggraden. Både hans hand och hans ena ben hade krossats. Handen måste amputeras och vi befarar att han också kommer att förlora benet. Han kommer att bli förlamad för resten av sitt liv. Tyvärr är det nog så att många av de patienter vi får in och som överlever kommer att få men för livet. Det är väldigt ovanligt att vi får in patienter som kan gå för egen maskin härifrån, eller som snabbt blir friska och kan gå. Vi har varit tvungna att amputera båda benen på barn som inte är äldre än sex år, eftersom skadorna var så omfattande. Vi får in patienter som blivit skjutna av krypskyttar och förlorat synen för gott.

Allt eftersom konflikten fortsätter har vi noterat hur behovet av medicinsk hjälp, speciellt till gamla och barn, blir mer och mer akut. För att möta det behovet har vi börjat med mobila vårdcentraler som kan behandla tusentals patienter.
 
Ett av projekten förser patienter med proteser. En patient är bara fyra år. Flyganfall orsakar skador som gör att hundratals människor har förlorat sina ben, helt eller delvis. Vi har nu öppnat en protesklinik och våra första patienter fick sina proteser inpassade förra veckan. Det här är ett lyckat projekt. Vi har också startat en dialysklinik för patienter med njurproblem som måste få sitt blod renat och filtrerat. Vi behöver ambulanser och utrustning för skiktröntgen för patienter med huvudskador. Vi försöker behålla patienterna inne i Syrien och vårda dem där. Vi skickade just in tre konvojer med 20 ambulanser utrustade för akutvård.

Bristen på psykologisk vård oroar oss. Barnen har fått uppleva bombningar, människor som dör framför ögonen på dem och överallt blod. Det har naturligtvis påverkat dem och det är mycket svårt att kommunicera med dem.

Många skolor har bombats sönder och samman och de som fortfarande finns kvar har ingen el. Dessutom används minst 2 100 skolor som tillfälliga bostäder för dem som mist sina hem, enligt OCHA och UNHCR.

Det finns inget som helst skydd för barnen. Eftersom det inte finns några skolor eller andra trygga platser är de väldigt utsatta och tvingas leka på gatorna. Och det är på gatorna kriget pågår. Oftare och oftare måste de också ge sig ut för att samla ihop bränsle eftersom det är enda sättet att värma husen på vintern.

Låt mig avsluta med att berätta om varför vi är i så akut behov av utrustning för barnsjukhus. Jag mötte en liten flicka, hon var fem år. Hon gick över gatan tillsammans med sin pappa. Hon fick ett skott i ryggen. Pappan klarade sig undan krypskytten, men inte hon. Eftersom det inte fanns några ambulanser var pappan tvungen att skjutsa henne till vårdcentralen på sin motorcykel. På vårdcentralen hade de inte den utrustning de behövde för att operera henne utan sa till honom att han måste ta sig till Turkiet. Han visste inte hur det skulle gå till, så det tog en vecka för dem att komma fram. Flickan var förlamad när de kom fram till ett sjukhus.

Hon opererades, kulan togs ut och nu genomgår hon rehabilitering i Turkiet. Senast jag var där och besökte henne satt hon i rullstol. När jag kom tillbaka sa jag till mina kollegor att vi måste få fram ambulanser som har operationsutrustning, om det händer igen.

Jag känner mig helt överväldigad av den här lilla flickan och hennes upplevelse. Nu hoppas vi bara att det internationella samfundet kommer att agera. Den här katastrofen kommer att fortsätta om de inte kan komma överens om en plan för att få stopp på kriget.

//Abdul, Syrian-British doctor from Syria Relief UK 

Rädda Barnen arbetar i Libanon, Jordanien, Irak och Syrien. Vi arbetar över hela Syrien genom partners som Syria Relief UK som når tusentals barn varje dag med förnödenheter som varma kläder, filtar och mat. Läs mer om vårt arbete rb.se

Jag kommer hem igen till jul…eller?!

Att komma hem till jul där brasan lyser varmt och släkten är samlad och chokladasken öppnad är ju ett klassiskt tema på julsånger. Jag hade arbetat en julafton på ett boende för ensamkommande barn och var på väg hemåt i bilen vid femsnåret när det är som allra juligast i de flesta stugor i Sverige. Många av barnen hade inte alls samma känslomässiga band eller tankar kring jul men själv var jag tvungen att köra bilen in till vägkanten och lipa tre gånger.

Julsångerna, känslan av att åka hem till sin familj samtidigt som jag lämnade de som lämnat sin familj blev för mycket.
De ensamkommande var inte alls hemma, de var långt bort från all sin familj, i en ovan miljö och oroliga. Att få vara hemma är ingen rättighet i barnkonventionen men jag tänker att känna sig hemma, om vi associerar det med trygghet, säkerhet, lika värde, delaktighet och att barnen alltid kommer först, är en rättighet.

När Rädda Barnen på olika sätt arbetar med ensamkommande barns rättigheter finns det några faktorer som ständigt dyker upp; ensamheten, vuxna som inte lyssnar och avsaknaden av vänner i samma ålder som är födda eller bott i Sverige en längre tid. Under de mötesplatser vi haft har vi hört från barnen hur utanför man känner sig, utanför världen och utan möjlighet att styra och påverka livet. Det är sant! Det är inte ok! Som en av killarna som var med på Mötesplatsen upprepade ett antal gånger inför faktumet att man inte får sina rättigheter och behov tillgodosedda.
Hur kan jag vara med och forma min framtid? Vilka beslut måste tas kring andra barn som flyr ensamma till Sverige? Hur ska min röst höras och förstår någon vad jag tycker och tänker, vill någon förändra det som inte är bra?

Den tredje mötesplatsen för ensamkommande hölls i Göteborg nyligen. Frivilliga Rädda Barnen-volontärer bjöd in ensamkommande barn från kommunerna i och kring Göteborg. Temat var Inflytande, demokrati och min framtid.
Rädda Barnen lyssnar in barnens egna tankar kring vilka delar som behövs för att man som ensamkommande skall få en bra framtid, erfarenheter som vi sedan sprider till beslutsfattare och tjänstemän. Det kan vara så självklara saker som att ens hälsoproblem tas på allvar, att ens skoliver inte tas på allvar eller att man inte känner att man är med på lika villkor som jämnåriga.

På Mötesplatsen skrev ungdomarna vykort till beslutsfattare, gjorde en femårsplan för hur ett ensamkommande barn skall få en så bra framtid som möjligt och så tittade vi på Guerillasonen och pratade om filmen tillsammans med en av regissörerna Zanyar Adami som också filmen handlar om. Zanyar kom ensam till Sverige när han var 4 år, strax därefter kom hans föräldrar. Filmen handlar mycket om att komma hem på något sätt, hem till sin familj, hem till sitt gamla och nya hemland och hem till sig själv.

Filmen tog tag i oss alla, ungdomarna mest såklart. Att ensamkommande asylsökande barn ska få känna den goda julkänslan är inte vi kan lagstifta eller kräva. Men att ensamkommande ska känna sig trygga, ha kompetenta socialsekreterare och utbildade gode män. Att de skall känna att de har möjlighet till fritidsaktiviteter och en likvärdig skola har de rätt till.

Och ibland är det inte så och det är sant och det är inte ok, inte någon dag, speciellt inte på jul. För då kan vi som får komma hem fatta vad det innebär att inte vara hemma.

Rädda Barnens arbete för och med ensamkommande flyktingbarn betalas till största delen av pengar från PostkodLotteriet. Det är mycket viktiga pengar för oss och för barnen.

//Linus Torgeby, Verksamhetsutvecklare Rädda Barnen

Rätten till ett liv

De flesta som bor i ett land som Sverige vet inte mycket om vad krig, svält eller brutalitet betyder. De vet inte hur det känns när man alltid är rädd för vad som skulle kunna hända om en minut, en timme eller en dag. De tror att livet bara är det de ser framför sig här, att allt är lugn och ro. Det enda man behöver tänka på är att ha kul, gå till skolan, få jobb, tjäna pengar, åka på semester och skaffa egen familj. Det är vad de tror och ser, men sanningen för många barn är helt annorlunda. Livet är mycket mer än vad de ser med sina ögon.

Inte alla har rätt till ett liv i den här världen. Inte alla kan bo i lugn och ro utan att tänka på döden varje sekund som går. De måste fly under hela sitt liv bara för att överleva, att inte få en kula i huvudet eller att deras familjer ska dö framför ögonen på dem utan att skulle kunna göra något åt det. Barn som förlorar sina föräldrar och blir tvungna att klara sig själva utan någon hjälp.

Att ha rätt till ett normalt liv är inte alla förunnat. Ja, det är sanningen.  För många är att ha mat, kläder, bostad, utbildning och det viktigaste säkerhet bara ofattbara ord. Man måste göra sitt bästa för att överleva och försvara sig mot allt krig och kaos som finns runt om kring dem, och för många är det enda alternativet som finns att fly till ett annat land. Man blir tvungen att lämna sitt fosterland och allt som man har känt till och komma till ett annat ställe. Man invandrar till ett nytt land och har hopp för ett nytt liv, att leva som de andra, att ha de grundlägande rättigheter som man aldrig har haft innan.

Alla människor har rätt att ha ett liv, att leva som en människa. Ingen kan ta denna rättighet från dem. Alla har rätt att bo i lugn och ro i ett land där de känner sig trygga och inte behöver vara rädda att bli skadade eller att bli dödade. Att få stanna i ett nytt tryggt land handlar inte bara om invandring. Det handlar om mänsklighet och moral. Det handlar om en individs rätt till livet. Det är en människas rätt att få LEVA precis som du och jag.

Vill ni hjälpa till och ge dem ett nytt liv med hopp, eller att tvinga dem att åka tillbaka till ett ställe där det inte finns något hopp eller liv kvar?

//Zekria, Ensamkommande flyktingbarn och medlem i Rädda Barnens Ungdomsförbund