Vi fortsätter tills polisen tar alla utsatta barn på allvar!

 

2009 gav jag och Rädda Barnen ut den första rapporten om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel Brott mot vuxna går före. Egentligen kom idén från några av de barn jag träffat på Rädda Barnen. Det de hade gemensamt var att de berättade att de utsatts för misshandel av en förälder och att de fått vänta alldeles för länge på få berätta för polisen. Några barn hade väntat i över ett år på att en polis skulle ha tid för dem.

 

Det barnen också hade gemensamt var att de kände att polisen och andra vuxna inte tog dem på allvar, inte tyckte att de var tillräckligt viktiga för att ge dem tid.  De var arga, besvikna och ledsna. Jag  blev också arg och besviken över hur de behandlades av rättsväsendet!

En lång utredningstid riskerar att få förödande konsekvenser, speciellt när en närstående är misstänkt. Ett barn som berättat om misshandel och inte blir hörd upplever att ingen tar det på allvar. Risken är stor att barnet hunnit glömma och har svårt att berätta när det väl kallas till förhör. Under väntetiden har barnet ofta kontakt med den misstänkte och kan pressas eller mutas att ta tillbaka sin historia. I värsta fall bidrar den långa utredningstiden till att barn fortsätter att utsättas för våld.

Barn som utsätts för våld inom familjen har sällan möjlighet att göra sin röst hörd eller att kräva sina rättigheter. Det är Rädda Barnens uppgift att hjälpa till att ge dem en röst. Ett sätt är att skriva ned det de säger och se till att det får spridning i media, så att allmänhet, politiker och beslutsfattare förstår.

Idag släpper Rädda Barnen den fjärde rapporten på samma tema. Den visar att betydligt färre barn får vänta än för bara några år sedan! 2009 tog en utredning om misstänkt barnmisshandel i genomsnitt 140 dagar, 2012 tog den i genomsnitt 82 dagar. Det är tydligt att det påverkansarbete som Rädda Barnen drivit gett resultat!

Men vi är fortfarande inte nöjda och vi tänker inte ge upp! Även om det blivit bättre så finns det fortfarande väldigt stora brister i delar av landet. I Falun, Södertörn, Kristianstad och Norrköping klarar man inte ens att utreda hälften av fallen inom den tid som lagen säger! Från polisanmälan till fällande dom kan ibland flera år passera. För även i domstol blir väntan alltför ofta lång för barnen. Vi föreslår därför ytterligare skärpningar av lagen. Rädda Barnen vill att den rekommendation som idag finns om att barn ska förhöras av polis senast inom två veckor när de misstänks vara utsatta för brott blir lagstadgad. Vi vill också att ett skyndsamhetskrav införs när brott mot barn behandlas i domstol.

Så hur länge kommer Rädda Barnen fortsätta att driva den här frågan? Svaret är antagligen – Så länge som det behövs! Så länge som det finns barn i Sverige som känner att polisen och andra vuxna inte tar dem på allvar, inte tycker att de är tillräckligt viktiga för att ge dem tid!

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Det gör ont att lyssna

Jag lyssnar på dokumentären Den fastspända flickan i P1. Det gör ont att lyssna.

Alla människor har rätt att bemötas med respekt. Oavsett om de är barn eller vuxna. Oavsett social status. Oavsett om de är patienter inom psykiatrin eller inte. Oavsett om de är lätta att ha att göra med eller krävande och besvärliga.

Dokumentären berättar om Nora. Ett barn som utsätts för våld och övergrepp, ett barn som inte haft det stöd hon behövt i familjen kränks på nytt. Och på nytt… och på nytt… Hon kränks just av de människor som avlönas av skattebetalarna för att skydda, stötta och hjälpa. Hon slussas mellan olika boenden, skadar sig själv och säljer sex till vuxna män utan att personalen ingriper. När hon utsatts för en våldtäkt som är så grov att skadorna leder till sjukhusvård försummar man att utreda brottet.  Hon möts av en iskall och maktfullkomlig psykiatri som säger nej till det mycket rimliga önskemålet att få en kvinnlig behandlare.   Hur kan det bli så här?  Ni som inte har lyssnat borde göra det nu. Även om det är smärtsamt att lyssna så behöver vi veta. Annars kan vi aldrig förändra.

Inom hälso- och sjukvården finns en stor okunskap om barn som utsatts för våld eller övergrepp. Idag är det fullt möjligt att utbilda sig till socionom, läkare eller psykolog utan att ha med sig grundläggande kunskaper om våld och övergrepp. Så kan vi inte ha det.

För att åtgärda kunskapsbristen krävs att sådan utbildning blir obligatorisk på de universitetsutbildningar där studenterna kan komma att arbeta med barn och unga. Vi behöver också ett kunskapscentrum för frågor om våld och övergrepp. Dit skulle vilsna professionella kunna vända sig för att få kunskap och goda råd!

Trots att jag mött många flickor och pojkar som berättat om att de bemötts med bristande respekt av myndigheter efter upplevelser av våld och övergrepp är det svårt att begripa att det kan gå till så här.

En gång till. Jag lyssnar en gång till.

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Utan skygglappar i Ukraina

– Jag vill leva som en människa inte som ett djur, säger en av killarna när vi sitter i ring och pratar om ungdomarnas framtidsdrömmar. Tunga tankar hos en 15-åring men inte så konstigt i ett land där medelinkomsten är 2 500 kronor i månaden och de flesta kämpar för att få ihop till mat för dagen. Vi är i Ukraina, där våld i skolan är vanligt och lärare och föräldrar inte bryr sig om barns rättigheter. Tack vare PostkodLotteriet kan vi jobba mot aga, våld och mobbning här.

Trots att det är 20 år sedan landet blev självständigt sitter den auktoritära sovjetandan fortfarande i samhällets struktur. Kvinnor och barn står lägst i hierarkin. Kritiskt tänkande och ifrågasättande uppskattas sällan och mobbning och våld ses som en naturlig del av uppväxten – som barn reder ut själva. Attityden måste förändras och Rädda Barnen arbetar med att utbilda lärare om hur våld påverkar barns utveckling och hur de kan hantera konflikter utan att använda våld. I skolan vi besöker har de nyligen utbildat sina lärare och tagit nästa steg, där eleverna blir volontärer som arbetar med konfliktlösning och mot våld. Eleverna har till exempel gjort en undersökning där de frågat vuxna om de slår sina barn. En fråga som förmodligen alla skulle svara nej på här i Sverige men i Ukraina har de en annan inställning, trots att aga förbjöds i hemmet 2004 och i skolan 1991. De som svarade ja på elevernas fråga hävdade att det är för barnens eget bästa som de slår dem. 

I en annan skola vi besöker har skolans psykolog och rektor jobbat hårt med att få ett öppet klimat, vilket märks när vi tillåts sitta ner ensamma med barnen och prata, utan övervakning av en lärare. Barnen pratar öppenhjärtigt om hur situationen har förändrats.

– Förut när två personer bråkade var det deras problem. Idag hjälps alla åt och vi samarbetar för att förstå varandra och lösa problemen. Vi känner oss mer beredda på vuxenlivet nu än tidigare eftersom vi får så mycket tid och stöd av vår klasslärare och skolans psykolog, säger Marta som är 14 år.

Att hon känner sig mer beredd på vuxenlivet förklarar psykologen senare med att de utbildar både lärare och elever i vad de kallar ”en sund livsstil” för att till exempel förhindra missbruk, tidig graviditet och från att utnyttjas i trafficking eller annat arbete. Främst handlar det om konfliktlösning och dialog där de dessutom pratar med föräldrarna.

– Vi är en av få skolor där vi även involverar föräldrarna. Ofta skyller man på föräldrarna om ett barn beter sig illa och tycker att det är deras sak att uppfostra sitt barn och inte lärarens ansvar. Men här har vi möten med föräldrarna och försöker få dem att förstå hur de påverkar sina barn genom hur de behandlar dem, säger skolans psykolog Liubov Leonidivna. Ett exempel som hon använder är att visa en bild av ett barn och berätta en historia om en dag i detta barns liv. Det handlar om vardagliga saker men där barnet ofta får skäll. För varje händelse som får barnet att känna sig ledsen river psykologen bort en bit av bilden för att illustrera hur barnets självkänsla försvinner.

– Man ser på föräldrarnas ansikten att de känner igen sig och nu förstår vad de gör mot sina barn, säger Liubov.

Att få leva som en människa borde inte vara för mycket begärt i dagens Ukraina, där den ekonomiska tillväxten varit mycket stark de senaste åren. Men attityden i samhället måste förändras. Att respektera varandra och se kvinnor och barn som jämställda måste bli självklarheter. Projekten som Svenska PostkodLotteriet stödjer är en start i att utbilda en ny generation lärare och elever, som förhoppningsvis, kommer att påverka samhället i en annan riktning.

 
Elever som just har blivit utsedda till volontärer för att motverka våld i skolan. Foto: Rädda Barnen.

 – Vi har till exempel gjort en undersökning där vi frågade människor på stan om de slår sina barn eller inte. Majoriteten svarade nej och de som ändå svarade ja sa att de gör det för deras barns bästa. Vi vill göra kampanjer där vi uppmanar folk att inte slå sina barn och vilka medel de kan använda istället i sin uppfostran. Jag vill hjälpa folk att förstå varför det är dåligt att slå sina barn.

//Julia 16 år


 

Barnen som USA glömde

Idag kommer nya numret av Tidningen Barn ut. Jättekul. Det har varit en spännande resa. Tidningen berör som alltid många områden. Vi har bland annat tittat närmare på det amerikanska presidentvalet i USA.

Ekonomin stod i fokus inför presidentvalet. Men det var väldigt tyst om barnen som lever i fattigdom. Nu är det dags att uppmärksamma dem!  Både Mitt Romney och Barack Obama pratade om att bygga en mer välmående och mer konkurrenskraftig nation. Men ingen av dem nämnde de 16 miljoner amerikanska barn som lever i fattigdom. Barn som vet allt för väl vad det betyder att leva utan tillgångar. Och det är inte bara pengar som saknas. I många hem finns inga böcker. Var femte vuxen är analfabet. Redan vid fyra års ålder är barnen i de fattiga familjerna i snitt 18 månader efter andra barn i utvecklingen. Och mer än hälften av alla barn på landsbygden är överviktiga.


För det här numret av tidningen besökte jag Kentucky. Här är lågkonjunkturen inte bara något man pratar om. Den är en del av livet. Jag träffade Emily, 12. Hon är enda barnet till en mamma som är arbetslös och en pappa som sitter i fängelse. Om hon blev president skulle hon kämpa för att alla som behövde fick jobb.

– Som president ska du ta hand om folk, sa hon.

Jag mötte också Mason, 12, vars mål var att gå ner från 100 kilo till 75. 

- Men det är svårt för det finns bara fryst pizza hemma, berättade han. Och varken mamma eller pappa kan köra mig till några träningar.

Därför uppskattade han särskilt de extra gymnastiklektionerna på skolan, en del av amerikanska Rädda Barnens program i de mest utsatta områdena. De jobbar även med stöd till föräldrar, näringslära och extra lästräning på skolorna.

I det här numret berättar vi också om Internationella Rädda Barnens arbete mot skadligt barnarbete. Hur skiljer det sig mot annat arbete? Är det någonsin okej för barn att arbeta? Från vilken ålder? Med vad?

Läs och fundera på vad du tycker! Och skriv gärna till mig på sophie.arno@rb.se!

Ladda ner nya numret här.

//Sophie Arnö Chefredaktör Tidningen Barn

Mörkertalet är stort – barn säljs i Sverige

Tänk att du lever i ett land där man säljer barn. Tänk att du lever i ett land där treåringar utnyttjas för att stjäla. Där både pojkar och flickor tvingas att stjäla eller tigga och lever i social misär. Där både pojkar och flickor säljs för sexuella ändamål. Tänk att det handlar om barn från andra länder som söker skydd, barn som är tillfälliga gäster i landet men också barn från ditt eget land.

Tänk att du lever i ett land där de barn som utsatts för människohandel varken får skydd, stöd eller upprättelse.
Tänk att du lever i Sverige!

I går presenterades en ny rapport om människohandel och barn beställd av regeringen.  Det är bra att den skrivs, bra att de utsatta barnen uppmärksammas. Men det är en fruktansvärd läsning.

166 barn som misstänks vara utsatta för människohandel under en tvåårsperiod har identifierats. 166 fruktansvärda berättelser om barn som svikits av vuxenvärlden. Vi kan bara spekulera i hur stort mörkertalet är. När man frågat barn i Sverige så säger knappt en av tio av de som utsatts för våld eller övergrepp att de berättat för någon professionell.  Kan vi tro att det är lättare för de barn som utsatts för människohandel att berätta? Knappast!
 
En flicka, cirka 13 år, påträffas i en affär där hon stjäl väskor. Hon är från början inte ensam men när en vakt ser henne stjäla och tar fast henne så försvinner de medföljande vuxna. Flickan omhändertas omedelbart enligt LVU 6 § och placeras på en SIS-institution. Vid flera tillfällen försöker de vuxna personerna hämta flickan.
 
För inte så länge sedan var den allmänna uppfattningen att människohandel av barn inte förekom i Sverige. Jag upplever att kunskapen idag är större men alltför många vuxna väljer att blunda.  Med tanke på det är det positivt att de 166 barnen uppmärksammats. Men det är så tungt att läsa om hur stora bristerna är. Hur många barn som lämnat landet eller gått under jorden innan myndigheterna hunnit ingripa, hur många barn som inte fått skydd eller stöd.

Ett av tre barn i kartläggningen är ensamkommande flyktingbarn. Utan föräldrar är de extra sårbara och försvarslösa mot cyniska vuxna.

Ett av tre barn är svenskt. De är oftast utsatta för sexuell handel och i princip helt missade av socialtjänsten och andra myndigheter. Det är istället Rädda Barnen, Stadsmissionen och Erstadiakoni som har uppmärksammat dem.

En 17-årig flicka som vid 8 års ålder har blivit upplockad av en närstående man som har utnyttjat henne i ett pedofilnätverk. Hon har utsatts för svåra sexuella övergrepp. Hon har sålts också till andra män. Mannen har polisanmälts men anmälan har inte lett till åtal. Flickan har varit placerad i flera behandlingshem och på institutioner. Hon är starkt beroende av mannen som under många år utnyttjat henne. Han har också vid flera tillfällen försökt hämta henne från nuvarande placering.
 
Idag är jag glad över att barn utsatta för människohandel i Sverige har uppmärksammats. Men djupt bedrövad över att de finns, och över att de inte får det skydd, det stöd eller den upprättelse de har rätt till!

//Åsa Landberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp

 

Krama mig försiktigt!

Tom är bara några månader och ensam hemma med pappa. Han skriker. Pappa försöker trösta honom och när han inte lyckas lyfter han upp honom och skakar honom hårt gång på gång. Tom blir tyst. När han varit tyst en lång stund ringer pappa efter en ambulans.

 
Varje år kommer mellan tio och tolv spädbarn till Astrid Lindgrens barnsjukhus med skador efter att ha blivit hårt skakade av en vuxen. Majoriteten har fått hjärnskador för livet. En femtedel dör.

 
Jag arbetar sedan många år tillbaka med våld mot barn. Jag har sett alla de negativa konsekvenserna och det har påverkat mig genom att jag tar väldigt kraftigt avstånd från allt våld. Just våld mot spädbarn väcker särskilt starka känslor hos mig. För att de är så värnlösa. För att skadorna är så förödande. Men också för att våldet många gånger hade kunnat stoppas! Bara genom information.

2008 genomförde Rädda Barnen en stor kampanj i samarbete med Aftonbladet och MIO-gruppen på Astrid Lindgrens barnsjukhus för att informera om riskerna med att skaka spädbarn.  Genom forskning vet vi att information kan förhindra det oerhört skadliga skakandet av spädbarn. Rädda Barnen gjorde en egen undersökning där vi såg att enbart varannan nybliven förälder nåtts av information via barnavårdscentraler, mödravårdscentraler eller om risken med att skaka spädbarn. Så vi delade ut en informationsskrift på varenda barnavårdscentral i Göteborg, Malmö och Stockholm. Och på många andra orter i landet.

Ett av målen med Rädda Barnens kampanj var att alla nyblivna föräldrar från norr till söder skulle informeras om riskerna med barnmisshandel och med att skaka spädbarn.  Det målet har vi inte uppnått än. I Stockholm har det målet däremot nåtts genom projektet Mental vaccination. Det är jag väldigt glad över! Föräldrarna får information vid tre tillfällen, på mödravårdscentralen, på BB och på barnavårdscentralen. 90 % känner sig informerade om riskerna med att skaka barnet. Det innebär att det är ett väldigt lyckat projekt.  Förhoppningsvis ser det snart likadant ut i hela Sverige.

Det är därför hög tid att våra politiker tar lärdom av det här och fattar beslut om att alla nyfödda barn ska få skydd mot skakvåld genom att deras föräldrar blir informerade. 

Vi har inte råd att låta fler små barn dödas eller skadas för livet!

// Åsa Landberg, Leg psykolog, leg psykoterapeut Centrum för barn och ungdomar i utsatta livssituationer

Jag vill inte minnas händerna

Jag vill inte minnas händerna

Jag vill inte minnas händerna, ögonen eller slagen.
Inte dimman och ångesten. Bundna händer.
Trasiga flaskor och vassa knivar.
(
Dikt av Tessan, ur 14 år till salu av Caroline Engvall)

Med det här citatet inleds en ny bok om sex som självskadebeteende som presenterades på ett seminarium idag.

I mitt arbete på Rädda Barnen har jag kommit i kontakt med många tonåringar som utsatts för sexuella övergrepp.   Många av dem har blivit lurade in i något de inte alls förstod. Men en del av dem har själva tagit stora risker, rentav sökt upp sina förövare och blivit utsatta gång på gång. Det gäller till exempel många av de minderåriga flickor och pojkar som fått ersättning för att ha sex med vuxna. Vuxenvärlden har svårt att förstå dem, de beter sig inte alls som de vuxna tänker att ett barn som är utsatt för sexuella övergrepp ska bete sig. Det ser ut som de medvetet skadar sig själva och medvetet utsätter sig själva för fara. Varför?

 

Nu har stiftelsen Allmänna Barnhuset i samarbete med socionom och doktorand Linda Jonsson tagit fram boken Unga som skadar sig genom sex. I boken har de samlat kunskap om unga som skadar sig genom sex utifrån forskningsartiklar, litteratur, intervjuer med de unga själva samt yrkesverksamma och frivilligorganisationer.
Boken riktar sig till alla som i sitt arbete kommer i kontakt med barn och
ungdomar. Syftet är att öka medvetenheten om problematiken och bidra till att de unga får den behandling, stöd och hjälp de behöver och har rätt till.

 

Jag är intervjuad i boken och deltog idag i en paneldiskussion. Jag försökte bidra med är en förståelse för att brottsoffer ser ut och agerar på många olika sätt. Det är olagligt för vuxna att ha sex med barn under femton år. Och det oavsett om barnet själv verkar gå med på det eller rentav tar initiativ till det. Men barn mellan 15 och 18 har ett sämre lagligt skydd – en fråga som vi från Rädda Barnen lyft många gånger.

Barn och unga som skadar sig genom sex har många likheter med barn och unga som skadar sig på andra sätt, till exempel genom att genom att skära sig. De försöker hantera en ohanterlig ångest genom att tillfoga sig smärta. Skillnaden är att lämnar över kontrollen och skadandet till någon annan. De känner inte att de själva eller deras kropp har något värde, de kan rentav hata sin egen kropp.

 

Min kropp har inget värde för mig.
Därför kan jag också göra den illa, skära, svälta eller ligga… Det är ändå så förstört allting.
(Melina 16 år, intervjuad i Allmänna Barnhusets bok Unga som skadar sig genom sex.)

 

Trots att ämnet är tungt gav seminariet hopp. Genom att kunskap samlas i boken kan den komma fler tillgodo. Och vi fick många goda exempel på förebyggande arbete och på möjligheter till stöd och behandling.
Paulina Bengtsson som grundat Novahuset i Linköping gav extra mycket
hopp! Hon har tagit sig ur en egen utsatthet och stöttar nu andra unga som
utsatts för sexuella övergrepp. För det arbetet fick hon under seminariet ta
emot försäkringsbolaget Ifs stipendium Säkerhetsnålen. Prisutdelare var
jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Ministern berättade att Paulina var en stor inspirationskälla för henne. Det är hon också för de unga killar och
tjejer som håller på att tappa hoppet idag och som får veta att det går att
förändra sitt liv och att det finns hjälp att få!

Åsa Landberg

Psykolog på Rädda Barnen

 

 

 

 

Ge ensamkommande flyktingbarn det stöd och skydd de har rätt till enligt Barnkonventionen

Det är nu min tredje vecka som vikarierande sakkunnig i flykting- och integrationsfrågor på Rädda Barnen. De senaste två veckorna har jag följt och bevakat fallet med den 15-årige pojken från Afghanistan som enligt Dublinförordningen ska utvisas till Italien. Detta trots att pojken mått väldigt dåligt och varit inlagd på barn- och ungdomspsykiatrin ett flertal gånger. Bland annat så sydde han i våras ihop sin mun efter att ha berättat sin historia om sexuella övergrepp och andra hemskheter som hänt medan han befunnit sig i Italien. Då var det ingen som lyssnade på honom.

Efter att fallet uppmärksammats i media öppnar Migrationsverket för att titta på fallet igen, men då vägrar gränspolisen i Malmö att lämna tillbaka ärendet och menar att det inte är något konstigt med fallet. Standardförfarande så att säga. Media rasar över den tölpiga gränspolisen i Malmö och visst finns det brister och förbättringsområden vad gäller barnrättsperspektivet hos gränspolisen.

Gränspolisen behöver ha ett barnrättsperspektiv på samma sätt som att Socialtjänsten enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska sätta barnets bästa i främsta rummet och vid alla beslut och åtgärder som berör barn analyserna konsekvenserna för det enskilda barnet. Det är viktigt, men i debatterna kring Alis situation tappar vi lätt bort oss i detaljerna. En juridisk byråkrati förvisso och som uppenbarligen kan få förödande konsekvenser för individen.

Vi behöver ändå lyfta blicken och jag kan inte annat än instämma i Oisin Cantwells krönika i Aftonbladet igår. Svensk flyktingpolitik är faktiskt inte bättre än så här. Det räcker inte med att ändra lagstiftningen för att det ska bli enklare att lämna tillbaka ärenden till Migrationsverket så som Vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen igår framförde som en viktig åtgärd. Och visst det är viktigt att se till att det finns ett system som möjliggör för det. Nu ska jag inte förminska Vänsterpartiets åtgärdsförslag eftersom de så vitt jag vet är det enda parti som är emot att Dublinförordningen tillämpas på ensamkommande barn.

Men i detta, trots att jag givetvis ömmar för Alis fall och tycker att han ska få sin ansökan prövad i Sverige, finns det något som jag blir väldigt rädd för. Och det är godtyckligheten. Vi har en väldigt restriktiv praxis vad gäller undantag av Dublinförordningen. Det är jättesvårt att få sin ansökan prövad i Sverige oavsett om det i det individuella fallet finns väldigt ömmande omständigheter. Sverige skickar systematiskt barn till Italien trots rapporter om deras bristfälliga mottagande.

Det finns med andra ord betydligt fler BARN som lever i samma situation. Vars situation präglas av ovisshet och förtvivlan därför att de inte vill åka tillbaka till ett land där de farit illa. Många barn vi möter mår mycket dåligt. Det finns barn som skadar sig själva, barn som är inlagda på barn- och ungdomspsykiatrin och barn som avviker och istället blir gömda. Barn i Sverige idag. Är det verkligen ett pris vi vill betala för den flyktingpolitik som förs i Sverige idag. För det är där det i mångt och mycket ligger.

Vi behöver en flyktingpolitik som är human och som sätter barnets rättigheter högst upp på agendan. Där vi inte överför några ensamkommande barn till ett första asylland i Europa. Jag vill se en politik där vi tar emot barn och ger dem det skydd och den asylprövning de har rätt till. Ett system där barn får sin ansökan prövad i Sverige oavsett om man har en god man som orkar och kan överklaga och uppmärksammas i media.  

//Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration

Sveriges tråkigaste möte?

Grattis! Du är en av många som har privilegiet att vara förälder. När man är förälder hör det till att besöka sitt barns förskola eller skola. Det kan vara ett utvecklingssamtal eller föräldramöte. Eller så är man arg och vill berätta för rektorn om sådant som inte funkar. Själv ska jag gå till mitt fjärde föräldramöte ikväll den 29 augusti. Jag har ibland lite halvt på skämt sagt att föräldramötet måste vara Sveriges tråkigaste möte. Det är en hel del envägskommunikation, lite same-same och så någon förälder som ställer en lite lätt kritisk fråga eller berättar om något som minsann inte funkat bra. Det är kanske en lite olycklig matchning. Skolan – ofta vänlig men lite defensiv.

Framför sig har man en publik som alla skickar sina älskade barn till denna skola och till de människor som nu står och ska berätta om hur det går. Det måste liksom gå bra. Det kan vara svårt för skolan att berätta om det som inte funkar. Särskilt inte som de som lyssnar verkligen lyssnar till varenda nyans.

- Är matsalen för liten? Finns det mobbning? Varför faller resultaten i matte? För skolan är det en ödesfråga. Fel intryck kan i förlängningen leda till att föräldrar väljer en annan skola och så är en ond spiral i rörelse.

Vid mitt senaste föräldramöte frågade jag det förekom kränkningar på skolan? Svaret blev

- Nej, sådant håller vi inte på med här, vi har nolltolerans mot all form av mobbning.

Det svaret gjorde mig lite orolig. Jag är övertygad om att det förekommer mobbning i någon form och omfattning på alla skolor i Sverige. Jag blir orolig över att man inte känner till det eller vågar pratat öppet om det. Hellre då att man har en del problem och att man är beredd att öppet prata om det med föräldrarna. Då finns ju också större chans att lösa situationen. Det som händer hemma är en jätteviktig del i hur trygg eleverna känner sig i skolan.
På Rädda Barnen vi övertygade om att det inte behöver vara så här. Föräldramötet kan bli både kul och givande. Det handlar om att mötet mellan föräldrar och lärare måste få en form där dialog, ömsesidig nyfikenhet och konstruktiva samtal kan ta plats.

När man då öppnar dörren till sitt första eller sista föräldramöte kan det vara bra att ha med sig några bra frågor. Till dig själv och till skolan.

- Känner du som förälder till hur skolan arbetar för att bli en trygg plats? Hur förebygger man mobbning? Kontaktar man dig direkt om något skulle hända ditt barn?

- Tycker lärarna och rektorn att skolan är en trygg plats för eleverna?

- Känner eleverna till hur skolan arbetar för att bli en trygg plats för alla? (bra fråga att även ställa till sitt barn)

//Henrik Dahl, sakkunnig skolfrågor Rädda Barnen

Situationen för syriska flyktingbarn i Libanon är akut

Till följd av kriget i Syrien ökar antalet syrianska flyktingar som söker skydd i grannlandet Libanon, en stor del av dessa är barn. De allra flesta kommer till den norra och östra delen av landet.

Jag besökte vår libanesiska partnerorganisation SAWA i Bekaa-dalen i slutet av juni. Efter en dammig bilfärd i den fyrtiogradiga värmen anlände vi till den nordöstra delen av dalen. Intrycket att läget i Libanon fortfarande är instabilt förstärktes av flera vägspärrar längs vägen, växelvis kontrollerade av tungt beväpnade regeringsoldater och Hispolla-milis. 

 I en före detta bilverkstad i staden Baalbeck bedriver organisationen aktiviteter för barnen varje eftermiddag i så kallade Child friendly spaces. På centret arbetar socialarbetare och lärare med att få barnen att åter känna sig trygga, i miljöer som är anpassade för barn. Det handlar om att till exempel få mellanmål, skolstöd, fritids samt hjälp med att bearbeta de upplevelser man bär med sig.

Aktiviteter i centret, barnen skapar teckningar på temat ”natur”

Jag träffade sexåriga Raghad som kom till Libanon för sju månader sedan. Med sig hade hon sin lillebror och mamma. De flydde över gränsen när striderna i hemstaden Zabadani intensifierades och då en granat slog ner och totalförstörde deras hus. Turligt nog var ingen hemma.

Raghad, 6 år

Raghads pappa kom tidigare i samband med att han hamnade i konflikt med regimen. De vuxna flyktingarna är väldigt noga med att inte avslöja sin identitet, syriska agenter opererar även i Libanon. Ett regimkritiskt ställningstagande kan få till följd att släkten råkar illa ut Syrien.

Raghads familj bor i ett slitet bostadshus med fem andra familjer. På den lilla gården leker ett tiotal barn runt den hängda tvätten. Totalt 25 barn och deras föräldrar samsas på 5 rum där varken el- eller vattentillgång fungerar. Trängseln gör att vuxna och barn sover på golvet med utdragbara madrasser.

Saadena på gården utanför sitt hus

– Vi skulle allra helst vilja åka tillbaka hem igen, men det går ju inte så länge kriget fortgår, alla våra besparingar går åt till kostnader för att överleva, vi behöver bröd till våra barn säger Raghads mamma Saadena.
– På grund av allt som hänt så orkar jag inte riktigt ta hand om barnen på ett bra sätt, energin att laga mat, att få iväg barnen till skolan och att sköta hemmet försvann för några månader sedan. Jag gråter varje dag. Jag vet att barnen har behov och jag har dåligt samvete över att jag inte kan leva upp till min roll som en bra mamma. SAWA:s personal har varit väldigt behjälplig under min svåra tid. Jag tackar gud att de finns. Jag känner mig trygg och tacksam över att barnen att barnen har möjlighet att gå dit, något som betyder väldigt mycket för dem.

De libanesiska myndigheterna ger inga ekonomiska bidrag till familjerna som är hänvisade till att huvudsakligen klara sig själva. Hammed, en av SAWAs socialarbetare förklarar:

– På grund av den extrema fattigdom som de syriska flyktingarna hamnar i så tvingas många av de lite äldre barnen arbeta t ex inom jordbruket för att hjälpa sin familj med försörjning. Andra lever på sedan tidigare hitflyttade släktingars goda vilja. Men det fungerar inte hur länge som helst. På grund av familjers utsatthet är frustrationen stor bland flyktingarna. Den hjälp vi erbjuder är enormt viktig för barnen. Många av barnen är dessutom svårt stigmatiserade av våldet. En sexårig pojke som vi hjälper, bevittnade avrättningen av sin egen pappa.
Organisationen har fyra barncentra i Bekaadalen, I staden Baalbeck har antalet barn ökat från 25 till över hundra på en dryg månad. Behoven blir större för var dag som går. Rädda Barnen har skickat olika hjälppaket, bl.a. till nyfödda, med kläder och hygienartiklar som distribueras bland flyktingarna.  Då många barn anländer mitt i terminen så behöver de hjälp med grundläggande skolämnen för att inte halka efter. Därför startar SAWA även undervisning i engelska, franska, matte och naturvetenskap.

 

 

 

                                                                                                                                                               

– Jag är jätteglad att jag kan gå till centret, Jag gillar att leka, speciellt med lera, att göra fina figurer som ser ut som fjärilar och fåglar. Sedan älskar jag att rita säger Raghad med ett stort leende och springer vidare till de andra barnen.

 
Den syriska regimen har vägrat enskilda organisationer att arbeta i Syrien trots det enorma behov som inbördeskriget för med sig. I många områden råder det brist på vatten och mat men även trygga miljöer för de traumatiserade barnen. Tortyr och summariska avrättningar sker frekvent. Enligt flera källor använder till och med de syriska trupperna barn som sköldar på sina stridsfordon för att undvika att bli angripna. Rädda Barnen och andra organisationer har utan framgång krävt att få stopp på våldet och att få hjälpa barnen i Syrien.

Tills dess kämpar vi på Rädda Barnen för att Raghad och hennes kompisar ska kunna få en dräglig vardag i Libanon. På sikt hoppas jag verkligen att hon och de andra familjerna skall kunna återvända till sina hem i Syrien och åter leva ett normalt och tryggt liv.  Ett liv som alla barn skall ha rätt till.

(de vuxnas namn har fiktiva namn p g a deras säkerhet)

// Jan Sandberg, projektledare/informatör, Rädda Barnen