När barn tar mod till sig att berätta får inte samhället svika

Barn-på-cykel2Jag minns att jag städade och städade.
Jag var ganska liten då.
Jag ville att allt skulle vara perfekt.
Att allt skulle bli bra.
Jag trodde att det kanske skulle räcka.
Men det räckte inte.
Ingenting räckte nånsin.*

Så berättar ett barn som vi mött på Rädda Barnens Centrum för barn och unga i utsatta livssituationer. Det här barnets uppväxt har varit präglat av våld, utsatthet, rädsla, ensamhet men också av lojalitet till förövaren. Trots allt. Att växa upp med våld.  Att trots det älska villkorslöst. Att tro att man kan förändra den vuxne.  Att göra allt för att inte väcka ilska: inte störa, inte göra fel, inte vara fel. Det är vardag för många barn i Sverige. Varje slag och varje kränkning lämnar spår i själen och påverkar barnets självbild, mående och utveckling. Vi har sett det alltför många gånger. ”Är det mitt fel?”, precis så känner många barn. Varje barns berättelse berör som människa och som yrkesverksam. Man blir ledsen och man blir arg! Det är fel att vi inte har kommit längre i att skydda barn från våld! Vi har sett vilken fantastisk kraft det finns i många barn att återhämta sig, när de är skyddade från våld och får möjlighet att känna trygghet. På riktigt.  Vi har alldeles för många barn i Sverige som inte får skydd, som inte får stöd, trots att vi vet att de utsätts för våld.  Det skapar ett onödigt lidande för just det barnet, och risken är att lidandet kvarstår under barnets uppväxt. Många av er som läser det här, har kanske själva vuxit upp med våld eller har någon i er närhet som farit eller far illa och som mår dåligt, trots att våldet i sig upphörde för många år sedan. Vi kan tyvärr inte förändra det som har varit. Även om vi gärna skulle vilja. Det vi kan förändra är nutid och framtid för många andra barn. Framtidens vuxna.

Vi släpper nu rapporten ”Brott mot barn – om hur våldsutsatta barn drabbas när förundersökningen drar ut på tiden”.  Rädda Barnens rapporter grundar sig i möten med barn. Barnen vi möter finns på näthinnan och deras berättelser bär vi med oss när vi påverkar beslutsfattare att göra om och göra rätt. Polisanmälningar som rör brott mot barn ska enligt lag utredas snabbt och vi vill med rapporten visa vilka konsekvenser det får för barn när så inte sker. Inget barn ska ”falla mellan myndighetsstolarna”. Tyvärr vet vi att det sker alldeles för ofta. Barn blir dubbelt belastade – inte bara av brottet i sig – utan också av de följdverkningar som en utdragen utredningsprocess innebär. Lång handläggningstid hos polis och åklagare försämrar möjligheten att skydda barn mot fortsatt våld, det försvårar behandlingsinsatser och det innebär stora påfrestningar för barnet och familjen. När barn tar mod till sig att berätta, då ska samhället ”ge tillbaka” med samma kraft och mod. Vi ska underlätta, inte försvåra, livet för de barn som vi inte lyckats skydda från våld!

Det är femte gången Rädda Barnen gör denna granskning och vi ser att utvecklingen gått i rätt riktning. Samtidigt kan vi aldrig acceptera att det beror på vart du bor, vilket stöd du får. Vi vill att alla verksamheter vars beslut och insatser påverkar barns levnadsvillkor och framtidsutsikter ges möjlighet att följa lagen och ha barnets bästa i fokus.

Vill du läsa rapporten? Du hittar den här.

Takbild

 

 

 

 

 

 

Maria Schillaci, psykolog på Rädda Barnens Centrums för barn och unga i utsatta livssituationer.

Karin Blomgren, sakkunnig i frågor som rör våld mot barn, Rädda Barnen.

*Citatet är från ett barn som vi träffat via vårt Centrum för barn och unga i utsatta livssituationer. Barnet har gett oss sin tillåtelse att använda det.

Prioritera hanteringen av vålds- och sexualbrott mot barn

”Ibland stänger jag av ljudet, för jag kan inte höra när barnet gråter. Men när det är riktigt små barn, då är det nästan inget som hjälper”, berättar en polis i dagens SvD.

Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet har antalet anmälda barnpornografibrott 2014 mer än fördubblats. Innehållet blir grövre och fler svenska barn identifieras som offer.

I mitt arbete som psykolog på Rädda Barnen möter jag barn som blivit utsatta för vuxenvärldens grymhet. Jag delar polisens känsla. Ibland vill man stänga av. Ibland går luften ur mig. I SvD:s artikel berättar poliserna vidare att ärenden blir liggande en längre tid. ”Fallen har låg prio inom polisen p g a det låga straffvärdet”. Alltså: dramatisk ökning av antalet anmälningar om barnpornografibrott, låg prio hos polis på grund av låga straff, stora regionala skillnader i hur länge barn får vänta, polisen ges inte möjlighet att utföra sitt viktiga jobb. De är för få. Ekvationen går inte ihop.

Det måste till en ändring gällande prioriteringen av vålds- och sexualbrott mot barn. Långa utredningstider för våldsutsatta barn är oacceptabelt. Barnen blir dubbelt belastade: först av brottet i sig och sedan av de följdverkningar som en utdragen utredningsprocess innebär.

Imorgon släpper Rädda Barnen en rapport som jag är medförfattare till. Den handlar om hur våldsutsatta barn drabbas när förundersökningen drar ut på tiden. Vi har bland annat gått igenom statistik från Åklagarmyndigheten och granskar hur åklagarkamrarna i landet klarar att utreda våldsbrott mot barn.

//Maria Schillaci, psykolog på Rädda Barnen
Twitter: @_MariaSchillaci

_LIB7309

Rätt att få vara med på lika villkor även om man har annorlunda förutsättningar

Vi sitter i stadshuset i Patero, en förort till Manila innan vi skall göra skolbesök. Jag förstår först nu vilket pionjärarbete Rädda Barnen  dragit igång. Nu igen.

”Jag har jobbat i  stadsdelens tjänst i 20 år” säger kommunalrådet. ”Jag anses sedan unga år ha ett socialt patos men måste erkänna att innan Rädda Barnen kontaktade mig hade jag aldrig reflekterat över kommunledningens  ansvar för barn med funktionshinder. Det är hemskt” Numera är den fortfarande  unge ledaren  inte bara talesman för ett förbud mot barnaga han har också blivit  barns med funktionshinder härförare och  viktig allierad i kampen att synliggöra denna undangömda, tysta barngrupp.

bild3

Klassen är i full gång, det är rörigt som i vilken 4-5-årsgrupp som helst. Fröken är aktiv, lyhörd och byter aktiviteter när barnen tappar koncentration. Rummet är så litet. Barnen trängs och skaver mot varandra hela tiden.  Dom tänker, ritar, lyssnar och leker – men mest av allt hoppar man runt som barn gör. Idag är Maya här, en ny flicka i klassen. Hennes stol som rullar väcker intresse.  Några, kanske 5-åringar, tittar avundsjukt på hennes stol.  De testar den nya lekkamraten genom en lämna över bollen lek. Nja, det gick inte så bra, så de går sin väg till sina leksaker. Maya verkar mest intresserad av att sitta med mitt bland barnen och följa det som händer.

bild 13 från slutet

Rädda Barnens team diskuterar med läraren om det går att ändra i klassrummet, det behövs mer utrymme och en ramp så man slipper lyfta stolen ut och in. Praktikaliteter.

Jag pratar lite med några föräldrar som skall hämta sina barn.  De är så glada och stolta över sin förskola. Speciellt mamman till en flicka med Downs syndrom. Mamman berättar ”Lorna är så glad varje dag när hon går till skolan, och jag känner mig trygg. Hon lär sig sånger och berättar om dagen för sina syskon när hon kommer hem. Men, undrar mamman bekymrat, vilken skola vill ta emot henne när det blir dags för ”riktig skola”. Jag svarar, det är det nya för just ditt barn. Du skall se att när den dagen kommer har vi hittat en bra lösning. Jag litar på kommunalrådet och Rädda Barnens team.

Skrivet av: Britta Öström

Barnkonventionen är inte en önskelista, den är en ”måstelista” för barn

Orden ovan kommer från Peter Newell, den eviga kämpen för att barn ska skyddas mot alla former av övergrepp och att alla länder ska förbjuda barnaga. Han yttrade dem vid en konferens som jag var på i förra veckan i Dubrovnik i Kroatien. Det var Europarådet som ordnade konferensen Growing with Children’s Rights, en halvtidsavstämning för hur arbetet med dess nuvarande barnrättsstrategi fortskrider.

Karin på konferens 31 mars

Europarådet är en mellanstatlig organisation för mänskliga rättigheter och demokrati, som består av 47 europeiska medlemsstater (Vitryssland är det enda land i Europa som inte är medlem). Tyvärr är den ganska okänd i Sverige och hamnar ofta i skymundan för den stora bjässen EU, som endast har 28 medlemsstater, men desto mer lagstiftande makt. Förvirringen mellan organisationerna blir ju inte bättre av att många av dess institutioner har liknande namn, de har samma flagga och att EU har lagt sitt parlament i samma stad som Europarådet har sitt högkvarter, Strasbourg i Frankrike.

Det är synd, tycker jag, att inte Europarådet får mer uppmärksamhet i Sverige, för man gör väldigt mycket bra för mänskliga rättigheter och för att stärka demokratierna i Europa. När det gäller barns rättigheter så har det alltid funnits med i Europarådets arbete, men sedan 2006 har man systematiserat detta genom att man etablerade ett särskilt program – Building a Europe for and with Children – och man är nu inne på sin tredje barnrättsstrategi, från vilken man grundar allt sitt arbete. Till Europarådet hör också Europadomstolen för mänskliga rättigheter, som har fattat ett stort antal beslut som rör barns rättigheter och som ofta använder Barnkonventionen för att tolka sitt grunddokument – Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Europarådet har sedan 1999 en kommissionär för mänskliga rättigheter, och alla tre som har innehaft det ämbetet (inklusive svenske Thomas Hammarberg mellan 2006 och 2012) har haft ett särskilt fokus på barns rättigheter.

Konferensen som ägde rum nu i Dubrovnik var som sagt en halvtidsavstämning av den nuvarande strategin. Fokus var mycket på vilka framgångar man nått, men minst lika mycket på vilka utmaningar som fortfarande kvarstår 25 år efter att Barnkonventionen antogs. Det är intressant att trots att deltagarna kommer från många olika länder med olika syn på barn, så är de största utmaningarna desamma – bristen på verkligt deltagande för barn, hur ofta man missar att höra barn – och återkoppla till dem när beslut har fattats, hur svårt det verkar vara att göra en bra bedömning utifrån barnets bästa, hur rättsväsendet brister i att anpassa sig till barn när de är med i olika rättsprocesser och, inte minst, vilket oerhört stort behov för utbildning av såväl professionella som barn det fortfarande finns.

Men de positiva krafterna lyftes fram också. Det är inspirerande att höra hur många lyfter vikten att fokusera på det förebyggande arbetet istället för det reparerande, att man strävar efter verkligt och meningsfullt deltagande av barn, att romska barn äntligen börjar få den uppmärksamhet de förtjänar och att alltmer lagar antas som är i linje med Barnkonventionen.

Under sitt arbete med barns rättigheter har Europarådet framförallt haft två fokusområden – dels att få fler länder att förbjuda barnaga, dels att uppmärksamma sexuella övergrepp på barn och få länder att anta den konvention mot sexuella övergrepp och sexuell exploatering som Europarådet tagit fram, den sk Lanzarotekonventionen.

konferens bild 1

Inom båda dessa områden har man tagit fram framgångsrika informationskampanjer. Den om aga heter Hands are not for hitting och sprider information om positivt föräldraskap och understryker vikten av att lagstifta mot alla former av förödmjukande och nedsättande behandling av barn. Man måste ju säga att den har varit framgångsrik, då det nu är 25 av Europarådets medlemmar som har ett heltäckande skydd mot barnaga i sin lagstiftning.

Kampanjen mot sexuella övergrepp av barn går under namnet One in Five, och har tagit fram mycket material riktat mot barn om hur de kan lära sig vad som är bra och dålig beröring, bra och dåliga hemligheter med mera. Man förespråkar också tillträde till Lanzarote-konventionen, och där har man verkligen lyckats. 30 av Europarådets medlemmar har antagit detta bindande dokument, Sverige 2013, och är bundna att följa den. För mig var det särskilt glädjande att höra hur det unika med den här konventionen lyftes fram så tydligt – fokuset på förebyggande åtgärder, det tydliga brottsofferfokuset och satsningarna på barnvänliga rättsförfarande. Att jag gläds särskilt åt detta beror till stor del på att det var jag, när jag arbetade på Europarådet 2005/2006, som skrev det första utkastet till den här konventionen. Det är kul att se att det vi ville åstadkomma med konventionen nu blir verklighet.

Efter konferensen känner jag mig än mer inspirerad i mitt fortsatta arbete för barns rättigheter här hemma i Sverige och inom EU. Och jag vill verkligen se till att vi alla, såväl Rädda Barnen som kommuner, landsting och staten, börjar använda oss än mer av alla de olika instrument, bindande och icke-bindande, som Europarådet har tagit fram. De är väldigt bra, nu behöver de ”bara” omsättas i praktiken. Då kan barns rättigheter växa än mer starkare.

//Karin Fagerholm, jurist/tematisk rådgivare EU/God samhällsstyrning för barn

Karin Fagerholm

 

 

 

Faktaruta: Rädda Barnen och Europarådet – Rädda Barnen samarbetar med Europarådet på olika sätt, genom dialog med dess olika program och ta del av och använda de många olika instrument, verktyg och rapporter som Europarådet tar fram som rör barns rättigheter. Rädda Barnen i Sverige är kontaktpunkt för Europarådet för hela Rädda Barnen i Europa. Rädda Barnen är också med som expertorganisation i olika kommittéer inom Europarådet och har påverkat framtagandet av olika instrument, t.ex. Lanzarotekonventionen.

En ensam anka är någonting stort

Det sitter ett ensamt ganska dammigt gosedjur i hörnet på barnmottagningen på sjukhuset i Stone Town. Jag tycker rummet är väldigt litet och väldigt bullrigt, för väggarna tar slut innan de når taket. Men rummet är del av något väldigt nytt och väldigt annorlunda på Zanzibar.

ZAN_ML66522 ankan

Mottagningen sätter barnet i centrum, barn som blivit utsatta för övergrepp kommer hit nu istället för att bli skickade mellan polisstationen, sjukhuset och sedan – i bästa fall – till en kurator. De behöver bara berätta sin historia en gång och slipper återberätta vad som hänt gång på gång. Den dammiga ankan – tror jag att det är – har sällskap av flera andra leksaker i rummet intill och han används ofta av kuratorn på mottagningen.

Patricia Anthony Kweka har varit kurator i åtta år, de senaste två åren har hon jobbat på barnahuset i Stone Town.

ZAN_ML66482 Patricia

- En del barn gråter och är fulla av rädsla och skräck när de kommer hit. Så jag gör mitt bästa för att trösta dem och få dem att känna sig så normala som det går, säger Patricia.

- Jag har leksaker på kontoret, så jag använder dem i början, för att få honom eller henne att skratta. För att hitta det normala igen.

Patricia är lugn och känns trygg, både när hon pratar med oss och när vi ser henne ta emot en liten kille vars föräldrar misstänker att något hänt honom som han inte vill berätta. Hon skapar ett rum där det är stiltje, mitt i oväsendet på sjukhuset. Den dammiga ankan kommer fram igen och pojken skrattar igenkännande.

ZAN_ML66525 patricia tar emot pojke

- Han har varit här några gånger, säger Patricia när hon är färdig med samtalet och vilar i väntan på andra barn. Läkarna har inte hittat några bevis på övergrepp, men han får komma hit några gånger till så får vi se. Ibland tar det tid.

Runt 200 barn per månad kommer till centret, något som personalen ser som en framgång. Tidigare skedde övergreppen i det dolda, många barn fick ingen hjälp alls, men efter idogt kampanj och annonsarbete så vet folk om att centret finns och att man inte behöver gå till olika institutioner för att göra en anmälan.

//Mats Lignell, Stone Town, Zanzibar

mats-lignell

 

 

 

 

 

Läs mer om Rädda Barnens arbete i Zanzibar och mot övergrepp mot barn i Sverige och i världen

 

Det handlar om värdighet

Det är en subtil men solklar förnedring. Ett inplastat anslag med förhållningsregler på transitboendet i den jämtländska skogen visar på tonen i mottagandet:

* Littering is prohibited. Here in Sweden we have a
law that says that littering is prohibited, fine for this
phenomenon is SEK 800
* At 22:00 it must be peaceful and quiet in the houses
* Doors and windows must be kept closed to keep the
heat inside
* In Sweden it is normal with a temperatur between
19-21 degrees indoors
* Smoking indoors is prohibited
* Alcohol is prohibited in the area
* Cooking in the rooms is not allowed

Och så vidare.

-Vi blir behandlade som barn här, säger en av de asylsökande som bor på förläggningen, en läkarstuderande från
Syrien.

Välkommen till Sverige 2013. Ett land som fortfarande behåller sin förnumstiga, överlägsna attityd mot dem som inte har svenskt personnummer. När jag och fotograf Paul Hansen besöker förläggningen är det som en studie i förlegade hierarkier.

– När någon bryter mot reglerna, till exempel röker inomhus när det är iskallt ute, så utdelas kollektiva bestraffningar som att internet stängs av för alla, berättar en av de boende.

Vad är det som händer när vi plötsligt börjar se andra människor som objekt i stället för subjekt? Som offer i stället för som aktörer? Eller när vi helt enkelt bara ser dem som kunder? Asylmottagandet kan vara en lukrativ bransch för enskilda entreprenörer som uppbär ersättning för varje asylsökande som de tar under sina vingar.

»Anlita oss i två år så får du en dator« utlovar det företag som de flesta på den här förläggningen valt som sin lots in i det svenska samhället. Och visst kan en dator vara bra. Och visst kan man behöva hjälp att hantera byråkratin. Men det som framför allt saknas är värdigheten i mottagandet.

På förläggningen möter jag Rozina, 18, som just har fått en liten dotter. Hon har flytt från Eritrea via Sudan, där barnets pappa försvann. Ett öde helt olikt mitt. Och ändå. I hennes blick på barnet ser jag mig själv. Minns hur jag
såg och kände när jag höll mina nyfödda barn. Och jag tror att det är där vi måste mötas. I det djupast mänskliga.

I den här tidningen kan du läsa mer om Rozina och om många av de andra som kommit till Sverige; de som söker asyl, de som har fått uppehållstillstånd och de som gömmer sig i rädsla för att bli utslängda.

Här kan du läsa nya numret. God Läsning!

//Sophie Arnö Chefredaktör

 

 

 

 

 

Fakta om Tidningen Barn

Tidningen Barn är magasinet för dig som bryr dig om hur barn har det. Här hittar du angelägna intervjuer, porträtt och reportage från Sverige och övriga världen. Fokus ligger på frågor som hälsa, utbildning, våld och inflytande. Barnen själva kommer alltid till tals. Tidningen har funnits sedan 1962 och är Sveriges största barnrättsmagasin. Den har flera gånger nominerats till årets bästa tidskrift.

Nytt liv – nya begränsningar

Jag står på barnrättstorget mitt i Almedalen. Det är den 5 juli 2013. Det är människor överallt. Jag väntar på att Rädda Barnens seminarium om hedersrelaterat våld ska börja. Under 45 minuter ska vi ge en röst åt dem som inte kan vara här. Jag tänker på alla de flickor jag träffat genom åren och alla berättelser jag fått höra. En av dessa berättelser handlar om ”Maria”. Maria som egentligen heter något annat.

Historien om Maria började för flera år sedan. Allt var så självklart. Nu skulle allt bli bra. Nu skulle Maria få sin frihet. ”Vilken frihet!?” hör jag rösten från mobilluren ropa ut. Maria ringer från ett skyddat boende någonstans i Sverige.

Jag lärde känna Maria för i samband med ett skolbesök med projektet Det handlar om kärlek. Jag stod i ett klassrum och pratade om barns rättigheter tillsammans med polis och socialtjänst. Om rätten till ett liv utan våld och övergrepp. Om rätten att få välja utbildning och sin framtid. Efter klassrumsbesöket kommer en av eleverna fram till mig, Maria, hon gick då i årskurs 1 på gymnasiet. Hon ville prata om ett skolarbete och frågade om hon kunde få kontakta mig. Jag gav henne mina kontaktuppgifter. Vi kom att inleda en kontakt som skulle pågå under hela hennes tid på gymnasiet. Skolarbetet var ett svepskäl. Hennes kontakt handlade egentligen om hennes oro för framtiden.

I årskurs 3 började hon oroa sig mer än vanligt och kontakterna kom tätare. En dag berättade hon att hennes föräldrar gett henne två ”val”.  Antingen väljer hon själv en av tre på förhand uttänkta män att gifta sig med, eller så väljer hennes föräldrar en av dem åt henne. Vilket val? Maria hade inga planer på att gifta sig. Hon ville utbilda sig, hinna se lite av världen. Drömmarna var många. Rädslan för att vägra stor. Skulle hon vara tvungen att lämna sin familj? Vad skulle hända med hennes syskon då? Hennes familj var ju hela hennes liv, så som hon kände till det. Maria och jag hade många samtal där vi pratade om framtiden och hennes tankar kring vad som skulle kunna vara rätt eller fel. Hon försökte prata med sin familj men det blev allt hotfullare stämning när hon inte ville acceptera deras krav. Hoten kom att gå mer och mer över till att bli verklighet, hon blir utfryst vid släktträffar, hon blir kallad för ”hora”, hon blir upptryckt mot väggen med en kniv mot strupen. Till slut tog hennes rädsla och längtan efter frihet över. Hon hade då fyllt 18 år och ville så mycket med sitt liv. Med stöd av mig tog hon mod till sig och sökte hjälp hos socialtjänsten.

Maria ville inte komma till ett skyddat boende. Hon ville skaffa en egen lägenhet, ett studentboende. Men hoten eskalerade. Främst var det släktingar som skickade hotfulla meddelande via sms. Hon började bli rädd och isolerade sig. Efter lång tvekan gick hon med på att komma till ett skyddat boende, men tvivlen fanns kvar. Vi fortsatte att hålla kontakten.

Jag hör en nedstämd röst från andra sidan luren;
 ”Jag vet inte vilket som är värst… att vara ensammast i världen eller att vara bland människor som vill styra över mitt liv”.

Idag bor Maria någonstans i Sverige med skyddad identitet. Hennes historia är inte på något sätt unik. Många fler flickor lever som hon. Hon är helt isolerad från sitt gamla liv, sina vänner, från sin älskade lillasyster. Hon kommer behöva stöd att orka kämpa sig kvar och hon tvekar ibland, ”… är det verkligen värt det”, säger hon under ytterligare ett samtal ”… jag kanske skulle gett vika och följt mina föräldrars krav. Jag hade kanske varit lyckligare då”, avslutar hon samtalet.

Idag pratar Rädda Barnen om hedersrelaterat våld på barnrättstorget i Almedalen. Vi ska prata om hur vi gemensamt ska arbeta för att kunna ge ett långsiktigt stöd för barn som är utsatta. Att vi måste finnas där hela vägen fram. Om vuxenansvaret, om bemötandet, om att lyssna på de utsattas berättelser och att ta dem på allvar. Vad händer efter att en utsatt flicka eller pojke blir placerad, vad händer efteråt? Hur kommer deras liv att bli? Många flickor och pojkar vittnar om att de känner en ännu större övergivenhet och ofrihet när de lämnat sin familj och hamnat på ett skyddat boende. En ofrihet både från samhället och från familjen. Det känns angeläget att idag diskutera detta med ansvariga politiker på plats. Jag känner hoppfullhet över att Maria Arnholm, vår jämställdhetsminister, är här och tar frågan på allvar.

//Sara Mühling, nationell projektledare Det handlar om kärlek

Idag gläds jag åt att vi nått så här långt!

I det tysta har det under de senaste åtta åren skett en revolution vad gäller omhändertagandet av våldsutsatta barn i Sverige. Det handlar om framväxten av Barnahus. 2005 startade de första Barnahusen i Sverige. Modellen spred sig mycket snabbt. 64 % av Sveriges kommuner har Barnahus eller planerar att starta ett, medan resterande 36 % saknar Barnahus*. De allra flesta Barnahus är en samverkan mellan flera kommuner och sammanlagt har vi idag tjugoåtta i landet.

Under 2012 har jag från Rädda Barnen och professor Carl Göran Svedin från Linköpings universitet tillsammans genomfört en kvalitetsgranskning av landets Barnahus. Vi har fått ekonomiskt stöd från Brottsofferfonden. Vi besökte tjugotre verksamheter som arbetar enligt Barnahusmodellen för att undersöka om de lever upp till det mål och de kriterier som de ansvariga myndigheterna anser att man ska leva upp till för att få kalla sig Barnahus.  Det handlar om högt ställda krav och ambitiösa mål. Idag presenterar vi resultaten och slutsatserna.

Det har varit ett roligt år, med många spännande resor. Vi har blivit oerhört väl mottagna av personalen på Barnahus och alla de professionella som samverkar där. Resorna har dessutom väckt minnen!  2006 reste jag på ett liknande sätt runt till de sex första nystartade Barnahusen. Det gjorde jag tillsammans med representanter för de ansvariga myndigheterna som fått i uppdrag av regeringen att starta Barnahus på försök runt om i Sverige. Jag deltog som representant för Rädda Barnen i en samverkansgrupp.

När vi började våra resor 2006 hade jag under många år arbetat med barn som utsatts för brott, och sett en hel del brister i omhändertagandet. Men jag trodde ärligt talat att det fungerade bättre än vad det gjorde. Bristerna var ibland chockerande, och jag blev än mer övertygad om att Barnahusen behövdes!

När jag nu rest runt i landet igen är det ingen tvekan om att utvecklingen gått framåt. Av de tjugotre verksamheterna är det tre som vi bedömer har alla de nödvändiga komponenterna för att leva upp till namnet Barnahus. Det är Linköping, Lund och Uppsala. Flera Barnahus ligger nära. Dalarna, Skåne Nordväst, Nordöstra Skåne och Västmanland saknar enbart en komponent. Gävleborg och Sundsvall saknar enbart två nödvändiga komponenter.

Så såg det inte ut 2005. Jag skulle vilja påstå att ingen verksamhet eller ort var ens nära att nå upp till de kvalitetskrav vi har idag. 

Visst finns det brister. Och det krävs att de åtgärdas. Målet är att alla barn i landet ska ha tillgång till ett Barnahus av god kvalitet om de utsätts för våldsbrott.

Men just idag tänker jag bara glädjas åt att vi nått så här långt!

//Åsa Landberg, Leg psykolog och leg.  psykoterapeut. En av författarna till rapporten ”Inuti ett Barnahus”

Ladda ner rapporten ”Inuti ett Barnahus här.


 

 

 

 

*Ytterligare ett antal kommuner runt Umeå Barnahus har möjlighet att anlita Barnahuset vid behov men har valt att stå utanför samverkansavtalet. 

 

Vi fortsätter tills polisen tar alla utsatta barn på allvar!

 

2009 gav jag och Rädda Barnen ut den första rapporten om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel Brott mot vuxna går före. Egentligen kom idén från några av de barn jag träffat på Rädda Barnen. Det de hade gemensamt var att de berättade att de utsatts för misshandel av en förälder och att de fått vänta alldeles för länge på få berätta för polisen. Några barn hade väntat i över ett år på att en polis skulle ha tid för dem.

 

Det barnen också hade gemensamt var att de kände att polisen och andra vuxna inte tog dem på allvar, inte tyckte att de var tillräckligt viktiga för att ge dem tid.  De var arga, besvikna och ledsna. Jag  blev också arg och besviken över hur de behandlades av rättsväsendet!

En lång utredningstid riskerar att få förödande konsekvenser, speciellt när en närstående är misstänkt. Ett barn som berättat om misshandel och inte blir hörd upplever att ingen tar det på allvar. Risken är stor att barnet hunnit glömma och har svårt att berätta när det väl kallas till förhör. Under väntetiden har barnet ofta kontakt med den misstänkte och kan pressas eller mutas att ta tillbaka sin historia. I värsta fall bidrar den långa utredningstiden till att barn fortsätter att utsättas för våld.

Barn som utsätts för våld inom familjen har sällan möjlighet att göra sin röst hörd eller att kräva sina rättigheter. Det är Rädda Barnens uppgift att hjälpa till att ge dem en röst. Ett sätt är att skriva ned det de säger och se till att det får spridning i media, så att allmänhet, politiker och beslutsfattare förstår.

Idag släpper Rädda Barnen den fjärde rapporten på samma tema. Den visar att betydligt färre barn får vänta än för bara några år sedan! 2009 tog en utredning om misstänkt barnmisshandel i genomsnitt 140 dagar, 2012 tog den i genomsnitt 82 dagar. Det är tydligt att det påverkansarbete som Rädda Barnen drivit gett resultat!

Men vi är fortfarande inte nöjda och vi tänker inte ge upp! Även om det blivit bättre så finns det fortfarande väldigt stora brister i delar av landet. I Falun, Södertörn, Kristianstad och Norrköping klarar man inte ens att utreda hälften av fallen inom den tid som lagen säger! Från polisanmälan till fällande dom kan ibland flera år passera. För även i domstol blir väntan alltför ofta lång för barnen. Vi föreslår därför ytterligare skärpningar av lagen. Rädda Barnen vill att den rekommendation som idag finns om att barn ska förhöras av polis senast inom två veckor när de misstänks vara utsatta för brott blir lagstadgad. Vi vill också att ett skyndsamhetskrav införs när brott mot barn behandlas i domstol.

Så hur länge kommer Rädda Barnen fortsätta att driva den här frågan? Svaret är antagligen – Så länge som det behövs! Så länge som det finns barn i Sverige som känner att polisen och andra vuxna inte tar dem på allvar, inte tycker att de är tillräckligt viktiga för att ge dem tid!

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Det gör ont att lyssna

Jag lyssnar på dokumentären Den fastspända flickan i P1. Det gör ont att lyssna.

Alla människor har rätt att bemötas med respekt. Oavsett om de är barn eller vuxna. Oavsett social status. Oavsett om de är patienter inom psykiatrin eller inte. Oavsett om de är lätta att ha att göra med eller krävande och besvärliga.

Dokumentären berättar om Nora. Ett barn som utsätts för våld och övergrepp, ett barn som inte haft det stöd hon behövt i familjen kränks på nytt. Och på nytt… och på nytt… Hon kränks just av de människor som avlönas av skattebetalarna för att skydda, stötta och hjälpa. Hon slussas mellan olika boenden, skadar sig själv och säljer sex till vuxna män utan att personalen ingriper. När hon utsatts för en våldtäkt som är så grov att skadorna leder till sjukhusvård försummar man att utreda brottet.  Hon möts av en iskall och maktfullkomlig psykiatri som säger nej till det mycket rimliga önskemålet att få en kvinnlig behandlare.   Hur kan det bli så här?  Ni som inte har lyssnat borde göra det nu. Även om det är smärtsamt att lyssna så behöver vi veta. Annars kan vi aldrig förändra.

Inom hälso- och sjukvården finns en stor okunskap om barn som utsatts för våld eller övergrepp. Idag är det fullt möjligt att utbilda sig till socionom, läkare eller psykolog utan att ha med sig grundläggande kunskaper om våld och övergrepp. Så kan vi inte ha det.

För att åtgärda kunskapsbristen krävs att sådan utbildning blir obligatorisk på de universitetsutbildningar där studenterna kan komma att arbeta med barn och unga. Vi behöver också ett kunskapscentrum för frågor om våld och övergrepp. Dit skulle vilsna professionella kunna vända sig för att få kunskap och goda råd!

Trots att jag mött många flickor och pojkar som berättat om att de bemötts med bristande respekt av myndigheter efter upplevelser av våld och övergrepp är det svårt att begripa att det kan gå till så här.

En gång till. Jag lyssnar en gång till.

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen