Barnkonventionen är inte en önskelista, den är en ”måstelista” för barn

Orden ovan kommer från Peter Newell, den eviga kämpen för att barn ska skyddas mot alla former av övergrepp och att alla länder ska förbjuda barnaga. Han yttrade dem vid en konferens som jag var på i förra veckan i Dubrovnik i Kroatien. Det var Europarådet som ordnade konferensen Growing with Children’s Rights, en halvtidsavstämning för hur arbetet med dess nuvarande barnrättsstrategi fortskrider.

Karin på konferens 31 mars

Europarådet är en mellanstatlig organisation för mänskliga rättigheter och demokrati, som består av 47 europeiska medlemsstater (Vitryssland är det enda land i Europa som inte är medlem). Tyvärr är den ganska okänd i Sverige och hamnar ofta i skymundan för den stora bjässen EU, som endast har 28 medlemsstater, men desto mer lagstiftande makt. Förvirringen mellan organisationerna blir ju inte bättre av att många av dess institutioner har liknande namn, de har samma flagga och att EU har lagt sitt parlament i samma stad som Europarådet har sitt högkvarter, Strasbourg i Frankrike.

Det är synd, tycker jag, att inte Europarådet får mer uppmärksamhet i Sverige, för man gör väldigt mycket bra för mänskliga rättigheter och för att stärka demokratierna i Europa. När det gäller barns rättigheter så har det alltid funnits med i Europarådets arbete, men sedan 2006 har man systematiserat detta genom att man etablerade ett särskilt program – Building a Europe for and with Children – och man är nu inne på sin tredje barnrättsstrategi, från vilken man grundar allt sitt arbete. Till Europarådet hör också Europadomstolen för mänskliga rättigheter, som har fattat ett stort antal beslut som rör barns rättigheter och som ofta använder Barnkonventionen för att tolka sitt grunddokument – Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Europarådet har sedan 1999 en kommissionär för mänskliga rättigheter, och alla tre som har innehaft det ämbetet (inklusive svenske Thomas Hammarberg mellan 2006 och 2012) har haft ett särskilt fokus på barns rättigheter.

Konferensen som ägde rum nu i Dubrovnik var som sagt en halvtidsavstämning av den nuvarande strategin. Fokus var mycket på vilka framgångar man nått, men minst lika mycket på vilka utmaningar som fortfarande kvarstår 25 år efter att Barnkonventionen antogs. Det är intressant att trots att deltagarna kommer från många olika länder med olika syn på barn, så är de största utmaningarna desamma – bristen på verkligt deltagande för barn, hur ofta man missar att höra barn – och återkoppla till dem när beslut har fattats, hur svårt det verkar vara att göra en bra bedömning utifrån barnets bästa, hur rättsväsendet brister i att anpassa sig till barn när de är med i olika rättsprocesser och, inte minst, vilket oerhört stort behov för utbildning av såväl professionella som barn det fortfarande finns.

Men de positiva krafterna lyftes fram också. Det är inspirerande att höra hur många lyfter vikten att fokusera på det förebyggande arbetet istället för det reparerande, att man strävar efter verkligt och meningsfullt deltagande av barn, att romska barn äntligen börjar få den uppmärksamhet de förtjänar och att alltmer lagar antas som är i linje med Barnkonventionen.

Under sitt arbete med barns rättigheter har Europarådet framförallt haft två fokusområden – dels att få fler länder att förbjuda barnaga, dels att uppmärksamma sexuella övergrepp på barn och få länder att anta den konvention mot sexuella övergrepp och sexuell exploatering som Europarådet tagit fram, den sk Lanzarotekonventionen.

konferens bild 1

Inom båda dessa områden har man tagit fram framgångsrika informationskampanjer. Den om aga heter Hands are not for hitting och sprider information om positivt föräldraskap och understryker vikten av att lagstifta mot alla former av förödmjukande och nedsättande behandling av barn. Man måste ju säga att den har varit framgångsrik, då det nu är 25 av Europarådets medlemmar som har ett heltäckande skydd mot barnaga i sin lagstiftning.

Kampanjen mot sexuella övergrepp av barn går under namnet One in Five, och har tagit fram mycket material riktat mot barn om hur de kan lära sig vad som är bra och dålig beröring, bra och dåliga hemligheter med mera. Man förespråkar också tillträde till Lanzarote-konventionen, och där har man verkligen lyckats. 30 av Europarådets medlemmar har antagit detta bindande dokument, Sverige 2013, och är bundna att följa den. För mig var det särskilt glädjande att höra hur det unika med den här konventionen lyftes fram så tydligt – fokuset på förebyggande åtgärder, det tydliga brottsofferfokuset och satsningarna på barnvänliga rättsförfarande. Att jag gläds särskilt åt detta beror till stor del på att det var jag, när jag arbetade på Europarådet 2005/2006, som skrev det första utkastet till den här konventionen. Det är kul att se att det vi ville åstadkomma med konventionen nu blir verklighet.

Efter konferensen känner jag mig än mer inspirerad i mitt fortsatta arbete för barns rättigheter här hemma i Sverige och inom EU. Och jag vill verkligen se till att vi alla, såväl Rädda Barnen som kommuner, landsting och staten, börjar använda oss än mer av alla de olika instrument, bindande och icke-bindande, som Europarådet har tagit fram. De är väldigt bra, nu behöver de ”bara” omsättas i praktiken. Då kan barns rättigheter växa än mer starkare.

//Karin Fagerholm, jurist/tematisk rådgivare EU/God samhällsstyrning för barn

Karin Fagerholm

 

 

 

Faktaruta: Rädda Barnen och Europarådet – Rädda Barnen samarbetar med Europarådet på olika sätt, genom dialog med dess olika program och ta del av och använda de många olika instrument, verktyg och rapporter som Europarådet tar fram som rör barns rättigheter. Rädda Barnen i Sverige är kontaktpunkt för Europarådet för hela Rädda Barnen i Europa. Rädda Barnen är också med som expertorganisation i olika kommittéer inom Europarådet och har påverkat framtagandet av olika instrument, t.ex. Lanzarotekonventionen.

En ensam anka är någonting stort

Det sitter ett ensamt ganska dammigt gosedjur i hörnet på barnmottagningen på sjukhuset i Stone Town. Jag tycker rummet är väldigt litet och väldigt bullrigt, för väggarna tar slut innan de når taket. Men rummet är del av något väldigt nytt och väldigt annorlunda på Zanzibar.

ZAN_ML66522 ankan

Mottagningen sätter barnet i centrum, barn som blivit utsatta för övergrepp kommer hit nu istället för att bli skickade mellan polisstationen, sjukhuset och sedan – i bästa fall – till en kurator. De behöver bara berätta sin historia en gång och slipper återberätta vad som hänt gång på gång. Den dammiga ankan – tror jag att det är – har sällskap av flera andra leksaker i rummet intill och han används ofta av kuratorn på mottagningen.

Patricia Anthony Kweka har varit kurator i åtta år, de senaste två åren har hon jobbat på barnahuset i Stone Town.

ZAN_ML66482 Patricia

- En del barn gråter och är fulla av rädsla och skräck när de kommer hit. Så jag gör mitt bästa för att trösta dem och få dem att känna sig så normala som det går, säger Patricia.

- Jag har leksaker på kontoret, så jag använder dem i början, för att få honom eller henne att skratta. För att hitta det normala igen.

Patricia är lugn och känns trygg, både när hon pratar med oss och när vi ser henne ta emot en liten kille vars föräldrar misstänker att något hänt honom som han inte vill berätta. Hon skapar ett rum där det är stiltje, mitt i oväsendet på sjukhuset. Den dammiga ankan kommer fram igen och pojken skrattar igenkännande.

ZAN_ML66525 patricia tar emot pojke

- Han har varit här några gånger, säger Patricia när hon är färdig med samtalet och vilar i väntan på andra barn. Läkarna har inte hittat några bevis på övergrepp, men han får komma hit några gånger till så får vi se. Ibland tar det tid.

Runt 200 barn per månad kommer till centret, något som personalen ser som en framgång. Tidigare skedde övergreppen i det dolda, många barn fick ingen hjälp alls, men efter idogt kampanj och annonsarbete så vet folk om att centret finns och att man inte behöver gå till olika institutioner för att göra en anmälan.

//Mats Lignell, Stone Town, Zanzibar

mats-lignell

 

 

 

 

 

Läs mer om Rädda Barnens arbete i Zanzibar och mot övergrepp mot barn i Sverige och i världen

 

Det handlar om värdighet

Det är en subtil men solklar förnedring. Ett inplastat anslag med förhållningsregler på transitboendet i den jämtländska skogen visar på tonen i mottagandet:

* Littering is prohibited. Here in Sweden we have a
law that says that littering is prohibited, fine for this
phenomenon is SEK 800
* At 22:00 it must be peaceful and quiet in the houses
* Doors and windows must be kept closed to keep the
heat inside
* In Sweden it is normal with a temperatur between
19-21 degrees indoors
* Smoking indoors is prohibited
* Alcohol is prohibited in the area
* Cooking in the rooms is not allowed

Och så vidare.

-Vi blir behandlade som barn här, säger en av de asylsökande som bor på förläggningen, en läkarstuderande från
Syrien.

Välkommen till Sverige 2013. Ett land som fortfarande behåller sin förnumstiga, överlägsna attityd mot dem som inte har svenskt personnummer. När jag och fotograf Paul Hansen besöker förläggningen är det som en studie i förlegade hierarkier.

– När någon bryter mot reglerna, till exempel röker inomhus när det är iskallt ute, så utdelas kollektiva bestraffningar som att internet stängs av för alla, berättar en av de boende.

Vad är det som händer när vi plötsligt börjar se andra människor som objekt i stället för subjekt? Som offer i stället för som aktörer? Eller när vi helt enkelt bara ser dem som kunder? Asylmottagandet kan vara en lukrativ bransch för enskilda entreprenörer som uppbär ersättning för varje asylsökande som de tar under sina vingar.

»Anlita oss i två år så får du en dator« utlovar det företag som de flesta på den här förläggningen valt som sin lots in i det svenska samhället. Och visst kan en dator vara bra. Och visst kan man behöva hjälp att hantera byråkratin. Men det som framför allt saknas är värdigheten i mottagandet.

På förläggningen möter jag Rozina, 18, som just har fått en liten dotter. Hon har flytt från Eritrea via Sudan, där barnets pappa försvann. Ett öde helt olikt mitt. Och ändå. I hennes blick på barnet ser jag mig själv. Minns hur jag
såg och kände när jag höll mina nyfödda barn. Och jag tror att det är där vi måste mötas. I det djupast mänskliga.

I den här tidningen kan du läsa mer om Rozina och om många av de andra som kommit till Sverige; de som söker asyl, de som har fått uppehållstillstånd och de som gömmer sig i rädsla för att bli utslängda.

Här kan du läsa nya numret. God Läsning!

//Sophie Arnö Chefredaktör

 

 

 

 

 

Fakta om Tidningen Barn

Tidningen Barn är magasinet för dig som bryr dig om hur barn har det. Här hittar du angelägna intervjuer, porträtt och reportage från Sverige och övriga världen. Fokus ligger på frågor som hälsa, utbildning, våld och inflytande. Barnen själva kommer alltid till tals. Tidningen har funnits sedan 1962 och är Sveriges största barnrättsmagasin. Den har flera gånger nominerats till årets bästa tidskrift.

Nytt liv – nya begränsningar

Jag står på barnrättstorget mitt i Almedalen. Det är den 5 juli 2013. Det är människor överallt. Jag väntar på att Rädda Barnens seminarium om hedersrelaterat våld ska börja. Under 45 minuter ska vi ge en röst åt dem som inte kan vara här. Jag tänker på alla de flickor jag träffat genom åren och alla berättelser jag fått höra. En av dessa berättelser handlar om ”Maria”. Maria som egentligen heter något annat.

Historien om Maria började för flera år sedan. Allt var så självklart. Nu skulle allt bli bra. Nu skulle Maria få sin frihet. ”Vilken frihet!?” hör jag rösten från mobilluren ropa ut. Maria ringer från ett skyddat boende någonstans i Sverige.

Jag lärde känna Maria för i samband med ett skolbesök med projektet Det handlar om kärlek. Jag stod i ett klassrum och pratade om barns rättigheter tillsammans med polis och socialtjänst. Om rätten till ett liv utan våld och övergrepp. Om rätten att få välja utbildning och sin framtid. Efter klassrumsbesöket kommer en av eleverna fram till mig, Maria, hon gick då i årskurs 1 på gymnasiet. Hon ville prata om ett skolarbete och frågade om hon kunde få kontakta mig. Jag gav henne mina kontaktuppgifter. Vi kom att inleda en kontakt som skulle pågå under hela hennes tid på gymnasiet. Skolarbetet var ett svepskäl. Hennes kontakt handlade egentligen om hennes oro för framtiden.

I årskurs 3 började hon oroa sig mer än vanligt och kontakterna kom tätare. En dag berättade hon att hennes föräldrar gett henne två ”val”.  Antingen väljer hon själv en av tre på förhand uttänkta män att gifta sig med, eller så väljer hennes föräldrar en av dem åt henne. Vilket val? Maria hade inga planer på att gifta sig. Hon ville utbilda sig, hinna se lite av världen. Drömmarna var många. Rädslan för att vägra stor. Skulle hon vara tvungen att lämna sin familj? Vad skulle hända med hennes syskon då? Hennes familj var ju hela hennes liv, så som hon kände till det. Maria och jag hade många samtal där vi pratade om framtiden och hennes tankar kring vad som skulle kunna vara rätt eller fel. Hon försökte prata med sin familj men det blev allt hotfullare stämning när hon inte ville acceptera deras krav. Hoten kom att gå mer och mer över till att bli verklighet, hon blir utfryst vid släktträffar, hon blir kallad för ”hora”, hon blir upptryckt mot väggen med en kniv mot strupen. Till slut tog hennes rädsla och längtan efter frihet över. Hon hade då fyllt 18 år och ville så mycket med sitt liv. Med stöd av mig tog hon mod till sig och sökte hjälp hos socialtjänsten.

Maria ville inte komma till ett skyddat boende. Hon ville skaffa en egen lägenhet, ett studentboende. Men hoten eskalerade. Främst var det släktingar som skickade hotfulla meddelande via sms. Hon började bli rädd och isolerade sig. Efter lång tvekan gick hon med på att komma till ett skyddat boende, men tvivlen fanns kvar. Vi fortsatte att hålla kontakten.

Jag hör en nedstämd röst från andra sidan luren;
 ”Jag vet inte vilket som är värst… att vara ensammast i världen eller att vara bland människor som vill styra över mitt liv”.

Idag bor Maria någonstans i Sverige med skyddad identitet. Hennes historia är inte på något sätt unik. Många fler flickor lever som hon. Hon är helt isolerad från sitt gamla liv, sina vänner, från sin älskade lillasyster. Hon kommer behöva stöd att orka kämpa sig kvar och hon tvekar ibland, ”… är det verkligen värt det”, säger hon under ytterligare ett samtal ”… jag kanske skulle gett vika och följt mina föräldrars krav. Jag hade kanske varit lyckligare då”, avslutar hon samtalet.

Idag pratar Rädda Barnen om hedersrelaterat våld på barnrättstorget i Almedalen. Vi ska prata om hur vi gemensamt ska arbeta för att kunna ge ett långsiktigt stöd för barn som är utsatta. Att vi måste finnas där hela vägen fram. Om vuxenansvaret, om bemötandet, om att lyssna på de utsattas berättelser och att ta dem på allvar. Vad händer efter att en utsatt flicka eller pojke blir placerad, vad händer efteråt? Hur kommer deras liv att bli? Många flickor och pojkar vittnar om att de känner en ännu större övergivenhet och ofrihet när de lämnat sin familj och hamnat på ett skyddat boende. En ofrihet både från samhället och från familjen. Det känns angeläget att idag diskutera detta med ansvariga politiker på plats. Jag känner hoppfullhet över att Maria Arnholm, vår jämställdhetsminister, är här och tar frågan på allvar.

//Sara Mühling, nationell projektledare Det handlar om kärlek

Idag gläds jag åt att vi nått så här långt!

I det tysta har det under de senaste åtta åren skett en revolution vad gäller omhändertagandet av våldsutsatta barn i Sverige. Det handlar om framväxten av Barnahus. 2005 startade de första Barnahusen i Sverige. Modellen spred sig mycket snabbt. 64 % av Sveriges kommuner har Barnahus eller planerar att starta ett, medan resterande 36 % saknar Barnahus*. De allra flesta Barnahus är en samverkan mellan flera kommuner och sammanlagt har vi idag tjugoåtta i landet.

Under 2012 har jag från Rädda Barnen och professor Carl Göran Svedin från Linköpings universitet tillsammans genomfört en kvalitetsgranskning av landets Barnahus. Vi har fått ekonomiskt stöd från Brottsofferfonden. Vi besökte tjugotre verksamheter som arbetar enligt Barnahusmodellen för att undersöka om de lever upp till det mål och de kriterier som de ansvariga myndigheterna anser att man ska leva upp till för att få kalla sig Barnahus.  Det handlar om högt ställda krav och ambitiösa mål. Idag presenterar vi resultaten och slutsatserna.

Det har varit ett roligt år, med många spännande resor. Vi har blivit oerhört väl mottagna av personalen på Barnahus och alla de professionella som samverkar där. Resorna har dessutom väckt minnen!  2006 reste jag på ett liknande sätt runt till de sex första nystartade Barnahusen. Det gjorde jag tillsammans med representanter för de ansvariga myndigheterna som fått i uppdrag av regeringen att starta Barnahus på försök runt om i Sverige. Jag deltog som representant för Rädda Barnen i en samverkansgrupp.

När vi började våra resor 2006 hade jag under många år arbetat med barn som utsatts för brott, och sett en hel del brister i omhändertagandet. Men jag trodde ärligt talat att det fungerade bättre än vad det gjorde. Bristerna var ibland chockerande, och jag blev än mer övertygad om att Barnahusen behövdes!

När jag nu rest runt i landet igen är det ingen tvekan om att utvecklingen gått framåt. Av de tjugotre verksamheterna är det tre som vi bedömer har alla de nödvändiga komponenterna för att leva upp till namnet Barnahus. Det är Linköping, Lund och Uppsala. Flera Barnahus ligger nära. Dalarna, Skåne Nordväst, Nordöstra Skåne och Västmanland saknar enbart en komponent. Gävleborg och Sundsvall saknar enbart två nödvändiga komponenter.

Så såg det inte ut 2005. Jag skulle vilja påstå att ingen verksamhet eller ort var ens nära att nå upp till de kvalitetskrav vi har idag. 

Visst finns det brister. Och det krävs att de åtgärdas. Målet är att alla barn i landet ska ha tillgång till ett Barnahus av god kvalitet om de utsätts för våldsbrott.

Men just idag tänker jag bara glädjas åt att vi nått så här långt!

//Åsa Landberg, Leg psykolog och leg.  psykoterapeut. En av författarna till rapporten ”Inuti ett Barnahus”

Ladda ner rapporten ”Inuti ett Barnahus här.


 

 

 

 

*Ytterligare ett antal kommuner runt Umeå Barnahus har möjlighet att anlita Barnahuset vid behov men har valt att stå utanför samverkansavtalet. 

 

Vi fortsätter tills polisen tar alla utsatta barn på allvar!

 

2009 gav jag och Rädda Barnen ut den första rapporten om polis och åklagares handläggningstider vid misstänkt barnmisshandel Brott mot vuxna går före. Egentligen kom idén från några av de barn jag träffat på Rädda Barnen. Det de hade gemensamt var att de berättade att de utsatts för misshandel av en förälder och att de fått vänta alldeles för länge på få berätta för polisen. Några barn hade väntat i över ett år på att en polis skulle ha tid för dem.

 

Det barnen också hade gemensamt var att de kände att polisen och andra vuxna inte tog dem på allvar, inte tyckte att de var tillräckligt viktiga för att ge dem tid.  De var arga, besvikna och ledsna. Jag  blev också arg och besviken över hur de behandlades av rättsväsendet!

En lång utredningstid riskerar att få förödande konsekvenser, speciellt när en närstående är misstänkt. Ett barn som berättat om misshandel och inte blir hörd upplever att ingen tar det på allvar. Risken är stor att barnet hunnit glömma och har svårt att berätta när det väl kallas till förhör. Under väntetiden har barnet ofta kontakt med den misstänkte och kan pressas eller mutas att ta tillbaka sin historia. I värsta fall bidrar den långa utredningstiden till att barn fortsätter att utsättas för våld.

Barn som utsätts för våld inom familjen har sällan möjlighet att göra sin röst hörd eller att kräva sina rättigheter. Det är Rädda Barnens uppgift att hjälpa till att ge dem en röst. Ett sätt är att skriva ned det de säger och se till att det får spridning i media, så att allmänhet, politiker och beslutsfattare förstår.

Idag släpper Rädda Barnen den fjärde rapporten på samma tema. Den visar att betydligt färre barn får vänta än för bara några år sedan! 2009 tog en utredning om misstänkt barnmisshandel i genomsnitt 140 dagar, 2012 tog den i genomsnitt 82 dagar. Det är tydligt att det påverkansarbete som Rädda Barnen drivit gett resultat!

Men vi är fortfarande inte nöjda och vi tänker inte ge upp! Även om det blivit bättre så finns det fortfarande väldigt stora brister i delar av landet. I Falun, Södertörn, Kristianstad och Norrköping klarar man inte ens att utreda hälften av fallen inom den tid som lagen säger! Från polisanmälan till fällande dom kan ibland flera år passera. För även i domstol blir väntan alltför ofta lång för barnen. Vi föreslår därför ytterligare skärpningar av lagen. Rädda Barnen vill att den rekommendation som idag finns om att barn ska förhöras av polis senast inom två veckor när de misstänks vara utsatta för brott blir lagstadgad. Vi vill också att ett skyndsamhetskrav införs när brott mot barn behandlas i domstol.

Så hur länge kommer Rädda Barnen fortsätta att driva den här frågan? Svaret är antagligen – Så länge som det behövs! Så länge som det finns barn i Sverige som känner att polisen och andra vuxna inte tar dem på allvar, inte tycker att de är tillräckligt viktiga för att ge dem tid!

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Det gör ont att lyssna

Jag lyssnar på dokumentären Den fastspända flickan i P1. Det gör ont att lyssna.

Alla människor har rätt att bemötas med respekt. Oavsett om de är barn eller vuxna. Oavsett social status. Oavsett om de är patienter inom psykiatrin eller inte. Oavsett om de är lätta att ha att göra med eller krävande och besvärliga.

Dokumentären berättar om Nora. Ett barn som utsätts för våld och övergrepp, ett barn som inte haft det stöd hon behövt i familjen kränks på nytt. Och på nytt… och på nytt… Hon kränks just av de människor som avlönas av skattebetalarna för att skydda, stötta och hjälpa. Hon slussas mellan olika boenden, skadar sig själv och säljer sex till vuxna män utan att personalen ingriper. När hon utsatts för en våldtäkt som är så grov att skadorna leder till sjukhusvård försummar man att utreda brottet.  Hon möts av en iskall och maktfullkomlig psykiatri som säger nej till det mycket rimliga önskemålet att få en kvinnlig behandlare.   Hur kan det bli så här?  Ni som inte har lyssnat borde göra det nu. Även om det är smärtsamt att lyssna så behöver vi veta. Annars kan vi aldrig förändra.

Inom hälso- och sjukvården finns en stor okunskap om barn som utsatts för våld eller övergrepp. Idag är det fullt möjligt att utbilda sig till socionom, läkare eller psykolog utan att ha med sig grundläggande kunskaper om våld och övergrepp. Så kan vi inte ha det.

För att åtgärda kunskapsbristen krävs att sådan utbildning blir obligatorisk på de universitetsutbildningar där studenterna kan komma att arbeta med barn och unga. Vi behöver också ett kunskapscentrum för frågor om våld och övergrepp. Dit skulle vilsna professionella kunna vända sig för att få kunskap och goda råd!

Trots att jag mött många flickor och pojkar som berättat om att de bemötts med bristande respekt av myndigheter efter upplevelser av våld och övergrepp är det svårt att begripa att det kan gå till så här.

En gång till. Jag lyssnar en gång till.

//Åsa Landberg, Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp hos Rädda Barnen

Utan skygglappar i Ukraina

– Jag vill leva som en människa inte som ett djur, säger en av killarna när vi sitter i ring och pratar om ungdomarnas framtidsdrömmar. Tunga tankar hos en 15-åring men inte så konstigt i ett land där medelinkomsten är 2 500 kronor i månaden och de flesta kämpar för att få ihop till mat för dagen. Vi är i Ukraina, där våld i skolan är vanligt och lärare och föräldrar inte bryr sig om barns rättigheter. Tack vare PostkodLotteriet kan vi jobba mot aga, våld och mobbning här.

Trots att det är 20 år sedan landet blev självständigt sitter den auktoritära sovjetandan fortfarande i samhällets struktur. Kvinnor och barn står lägst i hierarkin. Kritiskt tänkande och ifrågasättande uppskattas sällan och mobbning och våld ses som en naturlig del av uppväxten – som barn reder ut själva. Attityden måste förändras och Rädda Barnen arbetar med att utbilda lärare om hur våld påverkar barns utveckling och hur de kan hantera konflikter utan att använda våld. I skolan vi besöker har de nyligen utbildat sina lärare och tagit nästa steg, där eleverna blir volontärer som arbetar med konfliktlösning och mot våld. Eleverna har till exempel gjort en undersökning där de frågat vuxna om de slår sina barn. En fråga som förmodligen alla skulle svara nej på här i Sverige men i Ukraina har de en annan inställning, trots att aga förbjöds i hemmet 2004 och i skolan 1991. De som svarade ja på elevernas fråga hävdade att det är för barnens eget bästa som de slår dem. 

I en annan skola vi besöker har skolans psykolog och rektor jobbat hårt med att få ett öppet klimat, vilket märks när vi tillåts sitta ner ensamma med barnen och prata, utan övervakning av en lärare. Barnen pratar öppenhjärtigt om hur situationen har förändrats.

– Förut när två personer bråkade var det deras problem. Idag hjälps alla åt och vi samarbetar för att förstå varandra och lösa problemen. Vi känner oss mer beredda på vuxenlivet nu än tidigare eftersom vi får så mycket tid och stöd av vår klasslärare och skolans psykolog, säger Marta som är 14 år.

Att hon känner sig mer beredd på vuxenlivet förklarar psykologen senare med att de utbildar både lärare och elever i vad de kallar ”en sund livsstil” för att till exempel förhindra missbruk, tidig graviditet och från att utnyttjas i trafficking eller annat arbete. Främst handlar det om konfliktlösning och dialog där de dessutom pratar med föräldrarna.

– Vi är en av få skolor där vi även involverar föräldrarna. Ofta skyller man på föräldrarna om ett barn beter sig illa och tycker att det är deras sak att uppfostra sitt barn och inte lärarens ansvar. Men här har vi möten med föräldrarna och försöker få dem att förstå hur de påverkar sina barn genom hur de behandlar dem, säger skolans psykolog Liubov Leonidivna. Ett exempel som hon använder är att visa en bild av ett barn och berätta en historia om en dag i detta barns liv. Det handlar om vardagliga saker men där barnet ofta får skäll. För varje händelse som får barnet att känna sig ledsen river psykologen bort en bit av bilden för att illustrera hur barnets självkänsla försvinner.

– Man ser på föräldrarnas ansikten att de känner igen sig och nu förstår vad de gör mot sina barn, säger Liubov.

Att få leva som en människa borde inte vara för mycket begärt i dagens Ukraina, där den ekonomiska tillväxten varit mycket stark de senaste åren. Men attityden i samhället måste förändras. Att respektera varandra och se kvinnor och barn som jämställda måste bli självklarheter. Projekten som Svenska PostkodLotteriet stödjer är en start i att utbilda en ny generation lärare och elever, som förhoppningsvis, kommer att påverka samhället i en annan riktning.

 
Elever som just har blivit utsedda till volontärer för att motverka våld i skolan. Foto: Rädda Barnen.

 – Vi har till exempel gjort en undersökning där vi frågade människor på stan om de slår sina barn eller inte. Majoriteten svarade nej och de som ändå svarade ja sa att de gör det för deras barns bästa. Vi vill göra kampanjer där vi uppmanar folk att inte slå sina barn och vilka medel de kan använda istället i sin uppfostran. Jag vill hjälpa folk att förstå varför det är dåligt att slå sina barn.

//Julia 16 år


 

Barnen som USA glömde

Idag kommer nya numret av Tidningen Barn ut. Jättekul. Det har varit en spännande resa. Tidningen berör som alltid många områden. Vi har bland annat tittat närmare på det amerikanska presidentvalet i USA.

Ekonomin stod i fokus inför presidentvalet. Men det var väldigt tyst om barnen som lever i fattigdom. Nu är det dags att uppmärksamma dem!  Både Mitt Romney och Barack Obama pratade om att bygga en mer välmående och mer konkurrenskraftig nation. Men ingen av dem nämnde de 16 miljoner amerikanska barn som lever i fattigdom. Barn som vet allt för väl vad det betyder att leva utan tillgångar. Och det är inte bara pengar som saknas. I många hem finns inga böcker. Var femte vuxen är analfabet. Redan vid fyra års ålder är barnen i de fattiga familjerna i snitt 18 månader efter andra barn i utvecklingen. Och mer än hälften av alla barn på landsbygden är överviktiga.


För det här numret av tidningen besökte jag Kentucky. Här är lågkonjunkturen inte bara något man pratar om. Den är en del av livet. Jag träffade Emily, 12. Hon är enda barnet till en mamma som är arbetslös och en pappa som sitter i fängelse. Om hon blev president skulle hon kämpa för att alla som behövde fick jobb.

– Som president ska du ta hand om folk, sa hon.

Jag mötte också Mason, 12, vars mål var att gå ner från 100 kilo till 75. 

- Men det är svårt för det finns bara fryst pizza hemma, berättade han. Och varken mamma eller pappa kan köra mig till några träningar.

Därför uppskattade han särskilt de extra gymnastiklektionerna på skolan, en del av amerikanska Rädda Barnens program i de mest utsatta områdena. De jobbar även med stöd till föräldrar, näringslära och extra lästräning på skolorna.

I det här numret berättar vi också om Internationella Rädda Barnens arbete mot skadligt barnarbete. Hur skiljer det sig mot annat arbete? Är det någonsin okej för barn att arbeta? Från vilken ålder? Med vad?

Läs och fundera på vad du tycker! Och skriv gärna till mig på sophie.arno@rb.se!

Ladda ner nya numret här.

//Sophie Arnö Chefredaktör Tidningen Barn

Mörkertalet är stort – barn säljs i Sverige

Tänk att du lever i ett land där man säljer barn. Tänk att du lever i ett land där treåringar utnyttjas för att stjäla. Där både pojkar och flickor tvingas att stjäla eller tigga och lever i social misär. Där både pojkar och flickor säljs för sexuella ändamål. Tänk att det handlar om barn från andra länder som söker skydd, barn som är tillfälliga gäster i landet men också barn från ditt eget land.

Tänk att du lever i ett land där de barn som utsatts för människohandel varken får skydd, stöd eller upprättelse.
Tänk att du lever i Sverige!

I går presenterades en ny rapport om människohandel och barn beställd av regeringen.  Det är bra att den skrivs, bra att de utsatta barnen uppmärksammas. Men det är en fruktansvärd läsning.

166 barn som misstänks vara utsatta för människohandel under en tvåårsperiod har identifierats. 166 fruktansvärda berättelser om barn som svikits av vuxenvärlden. Vi kan bara spekulera i hur stort mörkertalet är. När man frågat barn i Sverige så säger knappt en av tio av de som utsatts för våld eller övergrepp att de berättat för någon professionell.  Kan vi tro att det är lättare för de barn som utsatts för människohandel att berätta? Knappast!
 
En flicka, cirka 13 år, påträffas i en affär där hon stjäl väskor. Hon är från början inte ensam men när en vakt ser henne stjäla och tar fast henne så försvinner de medföljande vuxna. Flickan omhändertas omedelbart enligt LVU 6 § och placeras på en SIS-institution. Vid flera tillfällen försöker de vuxna personerna hämta flickan.
 
För inte så länge sedan var den allmänna uppfattningen att människohandel av barn inte förekom i Sverige. Jag upplever att kunskapen idag är större men alltför många vuxna väljer att blunda.  Med tanke på det är det positivt att de 166 barnen uppmärksammats. Men det är så tungt att läsa om hur stora bristerna är. Hur många barn som lämnat landet eller gått under jorden innan myndigheterna hunnit ingripa, hur många barn som inte fått skydd eller stöd.

Ett av tre barn i kartläggningen är ensamkommande flyktingbarn. Utan föräldrar är de extra sårbara och försvarslösa mot cyniska vuxna.

Ett av tre barn är svenskt. De är oftast utsatta för sexuell handel och i princip helt missade av socialtjänsten och andra myndigheter. Det är istället Rädda Barnen, Stadsmissionen och Erstadiakoni som har uppmärksammat dem.

En 17-årig flicka som vid 8 års ålder har blivit upplockad av en närstående man som har utnyttjat henne i ett pedofilnätverk. Hon har utsatts för svåra sexuella övergrepp. Hon har sålts också till andra män. Mannen har polisanmälts men anmälan har inte lett till åtal. Flickan har varit placerad i flera behandlingshem och på institutioner. Hon är starkt beroende av mannen som under många år utnyttjat henne. Han har också vid flera tillfällen försökt hämta henne från nuvarande placering.
 
Idag är jag glad över att barn utsatta för människohandel i Sverige har uppmärksammats. Men djupt bedrövad över att de finns, och över att de inte får det skydd, det stöd eller den upprättelse de har rätt till!

//Åsa Landberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Arbetar med barn som utsatts för våld och sexuella övergrepp