Du är här: Hem / Barnfattigdom

Om barns rätt till hälsa och bra mat

5 april, 2013 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

Alla barn mår inte bra i Sverige. De som mår sämst vet vi idag, tack vare forskning och inte minst genom de möten bland andra Rädda Barnen har med barn, är de som lever i socioekonomisk utsatthet. Dessa barn drabbas också i högre utsträckning än andra barn av övervikt, fetma och följdsjukdomar som diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar. Vad beror det då på? Det finns flera svar på detta. Kosten är en bidragande orsak vet vi sedan flera år och det är något som jag tittat närmare på.

Jag började engagera mig i utveckling av skolmat efter att jag blev upprörd av fakta om skolmatens kvalitet. Bert Karlssons TV-program om skolmaten för några år sedan visade att kattmat kan vara mer näringsrik än maten i vissa skolor. Då kände jag att det fick vara nog! Hur såg det ut på mina barns skola!? Inte särskilt bra visade det sig. Jag drog igång ett påverkansarbete för att förbättra skolmaten och det har gett stora effekter – barnen äter numera mätbart mer frukt och grönt på dessa skolor och en helhetssyn råder kring skolmaten som medför medveten pedagogik och miljöaspekter kring skolmaten. Så fantastiskt härligt att se att det går att göra skillnad! Sedan dess har vi flyttat och barnen går på en ny skola, på dessa skolor är utbudet av ekologiska råvaror stort men mycket finns fortsatt att utveckla.

Tyvärr agerar också många kommuner, förskolor och skolor idag utifrån snäva ekonomiska ramar och utbudet av hel- och halvfabrikat i skolköken är utbredd. Det är upprörande när vi vet att kosten är viktig för att främja hälsa och att goda matvanor etableras tidigt i livet. Det är viktigt att förskolor och skolor serverar barn mat av hög kvalitet, för barnens hälsas skull men också för att de ska kunna koncentrera sig och stärka sin inlärningsförmåga. Att ha mat för dagen är ingen självklarhet i familjer som lever i ekonomisk utsatthet och när det väl finns mat så är den många gånger av dålig kvalitet eftersom den allra billigaste maten i butikerna idag ofta består av hel- och halvfabrikat, med få äkta råvaror vilket kompenseras med tillsatser som ska ge smak, konsistens och utseende. Än viktigare blir maten därför på förskola och skolor för de barn som lever under socioekonomiskt svåra förhållanden, och t ex frukost kanske uteblir helt i hemmen.

Att servera frukost borde därför vara en självklarhet på alla skolor anser jag, för att optimera såväl hälsa som barns lärande och sociala samspel. Hur bra kompis kan man vara när man är hungrig och hur bra kan man ta till sig undervisningen? Om priset på de dåliga kostvanorna också är ohälsa, är priset definitivt för högt.

Ingen vet idag vilka de framtida effekterna är av den coctaileffekt som uppstår i våra kroppar när vi kombinerar olika typer av tillsatser i den utsträckning som vid daglig konsumtion av hel- och havfabrikat.

Frukt och grönt är generellt sett dyra livsmedel vilket betyder att barn i socioekonomiskt utsatta familjer sällan får tillräckligt av dessa råvaror. Idag äter bara 8 av 10 svenskar tillräckligt med frukt och grönsaker vilket oroar livsmedelverket eftersom sambanden med dålig kost och ohälsa är tydlig.  Vi vet också att livsstilsvanor etableras tidigt i livet och att det idag bland barn och unga är attraktivt med snabbmat av dålig kvalitet med mycket mättade fetter liksom med sockerrika produkter som läsk, godis, kakor och glass – som har negativa effekter för hälsan. De unga vuxna är enligt livsmedelsverket de med de sämsta kostvanorna, vilket är bekymmersamt för deras hälsa, om de fortsätter att äta så hela livet.

Det är dags att kräva åtgärder som förebygger ohälsa hos de grupper som riskerar att drabbas i högre utsträckning pga socioekonomisk utsatthet. Sverige är ett välfärdsland – där inte alla idag har möjlighet att äta mat som stärker kropp och hälsa med bra näring och energi. Detta får dramatiska konsekvenser för barn och ungas hälsa nu och i framtiden, eftersom ohälsan hos barn tenderar att vara livet ut – det är ett högt pris att betala för de som redan befinner sig i en utsatt situation.

På måndag kväll kommer jag vara på plats i Stockholm och prata mer på Rädda Barnens måndagsträff om på vilket sätt kosten påverkar barns liv? Fokus kommer ligga på barns rätt till hälsa och bra mat, utifrån ett socioekonomiskt perspektiv.

Hoppas att du har möjlighet att komma och lyssna. Varmt välkommen!

// Lina Lanestrand är beteendevetare och arbetar som egenföretagare inom bland annat organisationsutveckling, livsstil och hälsa. Lina arbetar också som utvecklingsledare på Hälsofrämjandet. Lina har tidigare arbetat på Rädda Barnen och är ideellt engagerad i nationellt påverkansarbete som rör barns rätt till hälsa i Sverige.  Lina föreläser på Måndagsträffen den 8 april kl 18:00. 


Måndagsträffarna är gratis och hålls klockan 18.00 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm.

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa Taggat med:, , , , ,

Barnfattigdom finns även på EU-agendan

20 februari, 2013 Av Karin Fagerholm Lämna en Kommentar

Barnfattigdom – tänk att ett ord kan vara så laddat, skapa så mycket olika reaktioner och känslor. Det är något som förundrat mig under de ca 2 år som jag har arbetat med frågan. Ordet har använts i över tio år i Sverige för att beskriva hur barn drabbas av att växa upp i ekonomisk utsatthet och fortfarande vill många i Sverige inte kännas vid att det finns här. Nä, fattigdom finns bara i länder utanför Europa, framförallt i afrikanska länder som också är hårt krigsdrabbade. Inte finns det fattigdom i Sverige eller våra grannländer inom EU.

Jo, det gör det, och det har även det mäktiga EU insett. Lika länge som Rädda Barnen har arbetat mot barnfattigdom i Sverige har EU haft Child Poverty inom EU-länderna på sin agenda, tagit fram olika instrument, ordnat konferenser och diskuterat frågan på ministernivå. 2010 var t.o.m. det europeiska året mot fattigdom och social utestängning, då frågan lyftes till en helt ny politisk nivå. Det var första året för EUs 10-åriga tillväxtstrategi, den sk EU2020-strategin, som bland annat innehåller ett mål att fattigdomen inom EU ska minska med 25 %, dvs fler än 20 miljoner människor ska lyftas upp ur fattigdom till år 2020.

För att konkretisera och förverkliga EU2020, och för att fokusera på just barnen som lever i fattigdom, beslutade EUs medlemsstater, genom ministerrådet, att Kommissionen skulle ta fram en rekommendation om barnfattigdom, socialt utanförskap och barns välmående. Underbart tycker vi!

Man är tydlig med att konsekvent använda termen Child Poverty i dessa sammanhang. En arbetsgrupp, bestående av nationella experter (inklusive en från svenska regeringen), tog fram ett underlag om vad rekommendationen borde innehålla. Och nu äntligen, idag den 20 februari, publicerade Kommissionen sin rekommendation . Den vänder sig såväl till EU-institutionerna som till medlemsstaterna och är byggd på tre pelare: 1) Försörjningsstöd på tillräcklig nivå, 2) tillgång till samhällets stödåtgärder, och 3) barns deltagande. Dessutom innehåller den indikatorer för att följa utvecklingen och ett bra uppföljningssystem.

Rekommendationen tar bland annat upp vikten att ta ett helhetsgrepp på problematiken och samla alla åtgärder som behövs inom alla politikområden och ta beslut ur ett barnrättsperspektiv. Just detta är det vi på Rädda Barnen drivit i över 10 års tid, nämligen att regeringen måste ta fram en övergripande handlingsplan mot barnfattigdom, för att säkerställa att alla åtgärder man vidtar gemensamt bidrar till att minska barnfattigdomen och att barnrättsperspektivet ständigt finns närvarande.

Vikten av att involvera barnen inför beslut tas som berör dem kan inte nog understrykas. Rädda Barnen har i alla tider arbetat för att inkludera barn i beslutsprocesser och det är mycket glädjande att rekommendationen tar upp detta specifikt. Just konsekvenserna för barn att växa upp i ekonomisk utsatthet har Rädda Barnen lyft under hela tiden vi har arbetat med barnfattigdom, senast i boken På marginalen och genom filmerna på fattigskolan.se. Genom att lyssna på hur barnen drabbas kan politiker fatta rätt beslut om vilka åtgärder man måste vidta. Genom På marginalen kan man se att tex tillgången till gratis fritidsaktiviteter är av yttersta vikt för att barnen ska känna sig inkluderade i samhället och kunna umgås på ett avspänt sätt med sina kompisar.

När man som jag arbetar med en fråga varje dag, är det ofta svårt att se om förändringar sker, beslut tas och om det faktiskt blir bättre för barnen. Ofta ser vi resultaten flera år efter vi har börjat driva en fråga, och ibland misströstar man och känner att det inte är någon idé att fortsätta. Men så händer något, ett nytt beslut tas, en policy ändras, barn har fått komma till tals – och då får man ny kraft att arbeta. Jag, som dessutom arbetar mycket gentemot EU, får dessutom ofta känslan att det är ännu längre för att få till stånd förändringar, när besluten ska fattas i Bryssel. Därför blir jag väldigt glad när man märker att Kommissionen tar våra frågor på allvar, jobbar hårt, får med sig medlemsstaterna och tar fram ett instrument som vi kommer ha nytta av i många år framöver i vårt arbete.

Jag hoppas verkligen att den svenska regeringen tar EU-rekommendationen till sig och börjar gå från mycket vackert prat till praktisk handling för att motarbeta barnfattigdomen, som är en realitet i Sverige. Ett första steg bör vara att ta fram en nationell handlingsplan och uppmana kommunerna att ta fram egna sådana planer utifrån den nationella. Dessutom bör Sverige vara aktiv i EUs arbete mot barnfattigdom och både dela med sig av goda erfarenheter härifrån som att ta till sig goda exempel på åtgärder som andra länder gjort. Då kan vi börja se riktiga resultat för barnen i såväl Sverige som i våra grannländer runt om i Europa.

//Karin Fagerholm, tematisk rådgivare EU/God samhällsstyrning för barn

Här kan du läsa Rädda Barnens kommentar till EU-kommissionens  rekommendation i sin helhet.

www.fattigskolan.se

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Milleniemålen Taggat med:, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Knappt tusen kronor kvar – det är en bra månad

19 februari, 2013 Av Rädda Barnen 4 Kommentarer

Jag är ensamstående mamma. Det är den andra dagen på ny månad och jag har mindre än tusenlappen kvar och detta är en bra månad. Tidigare bodde jag i en helt annan stad. Levde med en man som hade ett mycket välbetalt och stabilt arbete. Själv tog jag min examen vid universitet. Jag hade ett barn i min mage och alla förutsättningar sa att jag och min nya, lilla familj skulle ha en tryggad ekonomisk situation. För sju år sedan lämnade jag relationen. Barnets pappa utsatte mig för misshandel. Den ekonomiska knipa jag hamnade i gjorde att jag för första (och sista) gången var beroende av socialbidrag för att kunna betala hyran. För att våra matpengar ska räcka äter vi middag hos mina föräldrar flera gånger i veckan. På så sätt kan jag dryga ut vår kassa. Många gånger frågar jag om de har en toarulle som jag kan få ta med eller om de kan undvara en liter mjölk eftersom vår håller på att ta slut. Allt det som
vi verkligen behöver men som skapar magont eftersom jag inser att pengarna oftast tar slut efter de första besöken på Willys. Hur mycket jag än planerar och budgeterar.

Fyra välfyllda Ica-kassar
Allt mitt pusslande har resulterat i att jag tror att min dotter är relativt ovetande om den tuffa situation vi befinner oss i. Jo, hon vet om att mina pengar inte riktigt räcker till och jo, hon har kallats bebis av jämnåriga kompisar för att hon
suttit i barnstolen på min cykel innan jag lyckades köpa henne en egen cykel. Men jag är mån om att hon inget ska märka, jag försöker hela tiden ge sken av att vi har pengarna och att vi har det minst lika bra som alla andra. Jag
minns när min kusin för några år sedangav mig fyra välfyllda Ica-kassar. Hon hade storhandlat åt mig, eftersom hon visste om hur knapert vi hade det. Hon hade köpt basvaror. Mycket konservburkar,frysvaror och annat vardagligt
som flingor, bröd, grönsaker, yoghurt och diskmedel. Jag grät av tacksamhet. När min dotter öppnade kylskåpet den kvällen tittade hon storögt, uppifrån och ned, och sa: Wow, mamma! Vad mycket grejer! Då kom sorgen en stund, sorgen över att ha en sådan vardag att min egen dotter fascineras av ett kylskåp som ser ut som de gör hemma hos andra vi känner.

Maskera vår fattigdom
Samtidigt som vi har det svårt ekonomiskt tycker jag att det är viktigt att visa vikten av att räcka ut en hjälpande hand till andra – för det finns alltid de som har det värre. Så i år har jag tillsammans med min dotter valt ut gamla gosedjur
och lagt dessa i en låda som vi redan packat med lite basvaror. Vi ska lämna in lådan till en organisation som levererar till barnhem i Rumänien. När vi var klara sa min dotter, med en slags lättnadens suck: Vilken tur att vi inte är fattiga.
Jag blir glad av att höra det, samtidigt som jag ler lite då jag tänker på att allt är relativt. Det blir ett slags kvitto på att jag har lyckats maskera vår fattigdom.

God dräng reder sig själv
Jag har kämpat så länge för min och min dotters situation. Jag blir så ledsen av att se hur Sverige har blivit ett så hårt land att leva i. Jag blir innerligt ledsen på att förståelsen och empatin är så liten, ibland obefintlig. Det känns som att
folk på allvar tror att om man bara kämpar och inte tar någon skit så kan alla ha en tillräckligt god ekonomi. Klagar man eller säger att man har ett ekonomiskt helvete så är det uppenbarligen väldigt enkelt att kategoriseras till någon
som ”inte kämpat tillräckligt hårt” eller någon som ”är för lat, och kan man inte kämpa mer för sina barns trygghet ska man inte ha barn alls”. Det är ett kallt klimat i Sverige idag. God dräng reder sig själv och reder man sig inte ska
man få stå sitt kast.

 
Barnen får ”gärna” ha en frukt med sig varje dag
Min dotter går i skolan. Barnen får ”gärna” ha en frukt med sig varje dag. Anledningen är att barnen ska få mer energi och klara av skoldagen bättre. De barn som inte har någon frukt tvingas sitta kvar runt bordet och titta på när de
andra äter sina äpplen och bananer. Det finns så många sätt som skolor försöker skapa ”något extra” för eleverna, utan att se ringarna på vattnet. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva söka socialbidrag. Jag trodde aldrig att jag som
35-åring skulle behöva tigga toalettpapper av mina föräldrar. Å andra sidan trodde jag inte heller att jag skulle fly mitt hem i rädsla för våldet från bebisens pappa. Men så blev det.

Barnen kan inte välja
Just nu har jag det bättre ekonomiskt än vad jag haft de senaste åren. Jag har råd att köpa frukt och packa ner i skolryggsäcken varje morgon. Om det hade varit för ett år sedan hade jag fått be mina föräldrar om bananer. Jag hörde en kvinna på radio en gång som diskuterade frukten i skolan. Hon sa något klokt som jag aldrig glömmer. Hon menade att även om hon har råd, även om vissa kan tycka det är märkligt att andra inte har råd så finns det fattiga barn i Sverige idag. Vi får inte bara se till oss själva. Vi har ett gemensamt ansvar för de barn som finns i samhället. Barnen kan inte välja. Lever de i barnfattigdom som så tydligt existerar i Sverige idag, så är det samhällets skyldighet att hjälpa till genom att ge alla barn samma möjligheter.

Skäms alla som blundar för barnets bästa
Om det nu är så viktigt med en frukt i skolan för att kunna koncentrera sig bättre, då ska skolan kunna erbjuda det. Om det är viktigt att lära sig att simma i tidig ålder, så ska det inte kosta 850 kronor per termin. Om det nu
står i barnkonventionen att alla barn har samma rättigheter och lika värde och att inget barn får diskrimineras – så ska det baske mig följas. Skäms alla som blundar för barnets bästa, i stället för att kämpa för och värna om barnen i
barnfattigdomens Sverige.

//Jenny

Vill du ta del av barns vardag och upplevelser?  Gå in på: fattigskolan.se. Eller ladda ner På marginalen.

*Jenny heter något annat i verkligheten 

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt Taggat med:, , , , , , ,

På lika villkor

7 februari, 2013 Av Ihsan Kellecioglu Lämna en Kommentar

Jag skulle vilja prata en stund om de barn jag träffar i mitt arbete som lever i socioekonomiskt utsatta områden, vad vi i den offentliga debatten också kallar förorts- eller miljonprogramsområden.

Ett av mina viktigaste uppdrag, och där jag känner att vi gör skillnad och dessutom ser att vi förändrar, är i mitt arbete med Rädda Barnens satsning På lika villkor. Syftet är att etablera ett långsiktigt barnrättsarbete i socioekonomiskt utsatta områden. Centralt i vår satsning är att utgå från de boendes eget ägandeskap, delaktighet, engagemang och organisering för barns rättigheter.  I fyra år har vi träffat och bedrivit verksamhet för föräldrar, barn och unga i områden med hög barnfattigdom. Tack vare detta får jag och mina kollegor en gedigen kunskap om de utmaningar som finns för barn och föräldrar i dessa områden.

Att få träffa, ta del av deras vardag, finnas där och lyssna samt skapa en relation är en fantastisk förmån för oss, liksom vårt goda samarbete med lokalt baserade organisationer.

I mitt arbete i dessa områden kan jag se ett ökat rop på stöd av de barn och föräldrar som vi träffar. Under ett föräldramöte i Rinkeby under hösten med 30 föräldrar så var det ett enhälligt svar från föräldrarna på frågan ”vad anser ni att Rädda Barnen ska arbeta med?”, att starta ett soppkök i Rinkeby. I samtal med förskolelärare i Järva så vittnade de om att alltfler barn går hem allt senare från förskolan för att de ska hinna äta en sen måltid.

 Förskolelärarna hade inga vetenskapliga bevis på om det var ett uttryck för att barnen inte får mat hemma, men de såg det som en del av områdets ekonomiska fattigdom. Trångboddheten är en annan oerhörd central fråga som lyfts upp av barn och föräldrar under våra möten. De vittnar om att trångboddheten leder till att barnen får sämre chanser att prestera i skolan då det är svårt att koncentrera sig när de ska göra sina läxor. I trånga utrymmen så blir det också en större risk för sämre familjerelationer och att fler barn, främst killar, ”hänger ute på gatan”, vilket kan leda till negativa konsekvenser i form av rekrytering till organiserad brottslighet, skadegörelse, droger och annan form av kriminalitet.

Tapio Salonen skriver i sin artikel i Svenska Dagbladet 19 januari att: ”Ojämlikheten bland barnfamiljerna har ökat drastiskt under senare år och avståndet mellan de barn som växer upp i familjer med knappa villkor och barn i familjer med normal – eller höginkomster har accentuerats.”  Vi kan också se i Rädda Barnens viktiga barnfattigdomsrapport att fattigdomen är oerhörd koncentrerad till specifikt geografiska områden i Sverige. Dessa områden har uppemot 60 % fattiga barn medans det i mer ekonomiskt välbärgade områden ligger på runt 2-3 %. Fattigdomen är därmed också geografiskt ojämlik.

Även om nu inte alla barn är fattiga i socioekonomiskt utsatta områden så tycker jag att vi behöver ställa oss frågan hur det påverkar ett barns livschanser att växa upp i områden med hög arbetslöshet, ekonomisk fattigdom, trångboddhet, diskriminering och med en stigmatiserad mediebild av att de bor i ”problemområden”.

Det behövs nya tag från både privat och offentlig sektor. Jag menar att bekämpning av barnfattigdomen bör vara en högst prioriterad fråga för alla parter i samhället. Att lägga ned vårdcentraler, skolor och bibliotek i dessa områden gynnar ingen vare sig det enskilda barnet eller samhällets utveckling. Politikerna bör också vidta ökade åtgärder för att motverka diskrimineringen på arbetsmarknaden och den ökade rasismen i samhället. Jag tycker att en viktig vision för oss vuxna är att alla barn ska få känna sig inkluderade. De ska bli sedda som potentiellt kompetenta blivande samhällsmedborgare oavsett vilken del eller i vilket område i landet man bor på. 

Håller du med mig?

//Ihsan Kellecioglu, Nationell samordnare På lika villkor Rädda Barnen

Vill du ta del av fler barns vardag och upplevelser?  Gå in på: fattigskolan.se. Eller ladda ner På marginalen.

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Hälsa, Mobbning, Utbildning Taggat med:, , , , , ,

”Huvudsaken är att det finns mat på bordet”

4 februari, 2013 Av Mary Douglas Lämna en Kommentar

Jag har haft privilegiet att under det senaste året fått träffa och prata med barn som lever i familjer med ont om pengar. Barnen jag träffade var i blandade åldrar och såg ut som vilka andra barn som helst. Det är först i deras beskrivningar av vardagen som de skiljer sig från andra barn. Föräldrarna hade ont om pengar av olika anledningar, några var exempelvis drabbade av sjukdom, någon var student eller ensamstående och en annan hade svårt att få ett fast jobb. Ofta hade något inträffat, så som skilsmässa, dödsfall, varsel, eller sjukdom som bidragit till att familjen hamnat i den ekonomiskt utsatta situationen. 

Kanske har du vid det här laget hört det förr; barn som tackar nej till julklappar för att de tycker att föräldrarna ska lägga pengarna på viktigare saker. Barn som avstår från kalas för att de inte har råd med presenter. Barn som inte deltar i en idrott under hela sin uppväxt för att de varken har råd med avgifter eller utrustning. Barn som inte kan betala för mediciner, utflykter eller vinterskor. Det du kanske inte hört är vad det faktiskt innebär för barnen att behöva avstå från allt det där. Vilka konsekvenser det i sin tur får för dem? Jag upplever att många glömmer att ställa följdfrågorna. Att man inte tänker ett steg längre. Att man missar hela kedjan av konsekvenser som de ekonomiska begränsningarna kan bidra till. Sara, 17 år, berättade för mig att de andra barnen uppfattat henne som taskig och konstig för att hon aldrig kom på deras kalas.

Hon berättade också att hon förlorat många vänner på grund av att hon inte haft råd att följa med på olika aktiviteter och att hon ofta under sin uppväxt känt sig isolerad. Hon säger att hon även tror att det kan ha påverkat hennes hälsa, eftersom hon aldrig kunnat delta i någon sport. Clara, 16 år, berättade att hon vid flera tillfällen inte haft råd med schampo och därför blivit mobbad och kallad för lortgris under stora delar av sin skoltid. Det resulterade i att hon till slut började skolka. Idag är det bättre säger hon.

Ett par saker är tydliga och gemensamma för många av de jag träffat; upplevelsen av utanförskap och isoleringen, den konstanta oron för att bli retad samt det enorma ansvar som barnen tog för sin egen och familjens ekonomiska situation. Hur de avstod, hjälpte till, sparade, tänkte långsiktigt och planerade för att få vardagen att gå ihop. En tolvårig tjej, Hanna, sommarjobbade för att få in extra pengar till familjen.

Debatten har den senaste tiden verkat handla om att ”fattigdomen” på något sätt måste vara livshotande för att man ska ta den på allvar. Att barn skulle behöva svälta och frysa ihjäl för att det ska anses vara ett problem. Jag har varken träffat barn som fryser eller svälter ihjäl. Men, flertalet av de barn jag träffat hade periodvis sparat in på mat eller någon gång ätit sig mätta någon annanstans för att det inte fanns mat hemma just då. Många av barnen berättar att vinterjackor, skor och gympakläder är ett faktiskt problem som begränsar dem i deras vardag. Men barnen klagar inte. De säger att de exempelvis inte behöver träna handboll just nu eller gå på kalas eller få en julklapp, det är ok, huvudsaken är att det finns mat på bordet.

Precis så sa flera av barnen. Huvudsaken är att det finns mat på bordet. Och den meningen har fastnat hos mig. Ska det vara så? Ska barnen år 2013, i ett av världens topp tio rikaste länder behöva se till att det finns mat på bordet? Det är inte livshotande att avstå från fritidsaktiviteter eller att oroa sig för att bli retade. Det är inte heller på liv och död att inte kunna göra läxorna för att man inte har råd med internet. Men, kan någon säga att det som barnen beskriver för mig inte påverkar deras uppväxtvillkor, deras hälsa, livskvalitet och framtid? Att de har samma möjligheter, rättigheter och förutsättningar som andra barn?

Barnfattigdomen har många ansikten. Den ser inte likadan ut för alla. En del av barnen jag träffade har berättat att de hade hjälp och stöd i vardagen som underlättade för dem. Några av barnen bodde i en kommun där socialtjänsten beviljade extra pengar till fritidsaktiviteter och ibland även den tillhörande utrustningen. Andra beskrev vilken skillnad det gjorde i deras vardag när skolan tagit bort alla kostnader och en tonårig berättade varmt om den lokala fritidsgården som anordnade gratis utflykter och aktiviteter på kvällar och lov. Om alla barn med knapp ekonomi haft tillgång till den sortens stöd hade konsekvenserna av den ekonomiska utsattheten antagligen var annorlunda. 

Jag frågade hur barnen själva kände inför att det finns personer som inte tror att det existerar fattiga barn i Sverige? Barnen svarade ganska likartat, de menade att det kan vara svårt för andra som aldrig levt så, att ens föreställa sig hur hårt det kan vara att växa upp på marginalen med knappa resurser i ett rikt land. De tyckte att man borde följa med dem en dag i deras verklighet, så skulle man nog förstå.

Barnets perspektiv innebär att lyssna på barnen själva och att utgå från deras livsvärld. Ett perspektiv som jag ofta tycker tappas bort i debatten om barnfattigdom. Vill du ta del av barnens vardag och upplevelser?  Gå in på: fattigskolan.se. Eller ladda ner På marginalen.

//Mary Douglas, projektledare och författare av På marginalen

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Mobbning, Utbildning Taggat med:, , , , , , , , , , ,

Tankar och känslor efter Uppdrag granskning

23 januari, 2013 Av Rädda Barnen 2 Kommentarer

Jag är glad och jag är arg. Jag är ledsen… och jag är stolt över Rädda Barnen. Låt mig berätta hur det känns efter Uppdrag gransknings reportage om barnfattigdom.

Jag är glad över att reportaget har gjort att barnfattigdom på nytt står högt på agendan. Men jag och många med mig hade önskat att det skulle bli en granskning av barnfattigdomsfrågan ur ett barnperspektiv. Politikerna tar visserligen frågan på allvar, men de dröjer tyvärr med breda politiska lösningar. I ett så rikt land som Sverige ska barnfattigdom inte behöva existera. Jag är också glad över att så oerhört många människor engagerar sig i hur det påverkar barn att växa upp i en familj som har det dåligt ställt ekonomiskt. Jag vill passa på att tacka alla som hört av sig både till mig och till oss på Rädda Barnen för att på olika sätt berätta om sina erfarenheter om hur det är att växa upp i ekonomisk utsatthet, och för att visa sitt stöd för oss och vårt arbete.

Men jag är arg på hur Rädda Barnen framställdes i programmet, som att vi överdrivet trummar ut att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn går hungriga och utan vinterkläder. Vi drog för stora växlar i en kampanjfilm 2011, ja! Om detta är vi och Uppdrag granskning helt överens. Men vi såg det själva för ett och ett halvt år sedan och la ner kampanjen innan den fått spridning.

Jag är ledsen också, över en del av de reaktioner jag personligen fått efter programmet. Flera personer har hört av sig till mig – på stan, i affären, per telefon, via mejl och i sociala medier. De är arga och besvikna på mig för att jag inte ville svara på Janne Josefssons frågor, att jag betett mig illa genom att storma ut från intervjun. Så är programmet klippt men i själva verket lämnade jag rummet efter att vår timslånga intervju avslutats och jag sagt adjö och tack till både Josefsson och kamerateamet.

Efter denna turbulenta vecka är det ändå framför allt stolthet som jag känner. Stolthet över det arbete som Rädda Barnen gör för att föra fram de mest utsatta barnens egna röster, och att vi står upp även när det blåser. Ta dig tid att läsa vad barnen själva har att säga om sin situation och om konsekvenserna av att växa upp i familjer som har det dåligt ställt.

//Elisabeth Dahlin, generalsekreterare

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen Taggat med:, , , , , ,

Att finna hopp i en hopplös situation

18 december, 2012 Av Mikaela Hagan Lämna en Kommentar

Idag är det den internationella migrationsdagen. Det är en dag jag inte visste fanns och jag vet ärligt talat inte riktigt vad den innebär, men jag tar tillfället i akt för att skriva om de tankar som temat väcker hos mig.

Människor migrerar, flyr och flyttar, av många olika anledningar. En del på grund av krig och förföljelse och andra på grund av fattigdom. Barn flyr ibland ensamma därför att de har blivit av med sina föräldrar. De allra flesta bär med sig ett hopp om ett bättre liv i Europa.

Det finns många människor som kommit till Sverige och fått skydd. Människor från hela världen har kommit till Sverige från konflikter och börjat om på nytt. De har skapat ett bra liv för sig själva och sina familjer.
Men det finns också en annan sida av migrationen och de europeiska ländernas asylpolitik som gör att många människor lever vid sidan av samhället utan de rättigheter som alla människor enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Barnkonventionen bör ha.

De har svårt att få sjukvård, att få de mediciner de behöver eller en trygg skolgång och att röra sig fritt. De sover dåligt och är ofta isolerade från samhället. Varje gång de går förbi en polis slår hjärtat jättehårt. Alltid redo att fly.
De kallas gömda eller papperslösa. Av polisen kallas de illegalister, trots att de flesta aldrig har begått något brott. Många är ensamkommande barn och ungdomar som inte fått sin asylansökan prövad i Sverige.

Idag vill jag berätta om situationen för några ungdomar som jag har fått förmånen att träffa och lära känna under hösten. På allt för många sätt har de levt ett svårt liv och blivit utsatta för fler prövningar än en människa borde behöva klara. Jag tror inte att människor i Sverige förstår att barn och ungdomar lever så här i vårt land idag. Jag förstår det inte och ändå har jag mött några av dessa människor.

Självklart är dessa barn och ungdomar som alla andra. De vill ha ett tryggt liv tillsammans med sina familjer, föräldrar och syskon om det går. De vill gå i skolan och få en utbildning, kunna spela fotboll eller göra andra saker tillsammans med sina vänner, få vara friska och hitta ett arbete och försörja sig själva.

Men dessa barn och ungdomar har inte samma förutsättningar som andra barn. Deras livsvillkor skiljer sig avsevärt gentemot de som har uppehållstillstånd. Ahmed berättar för mig att han är mycket ensam hemma och har svårt att sova på nätterna. Därför går han inte längre till skolan.

 ”Man blir knäpp. Galen av att tänka på framtiden. Jag går inte i skolan, ingenting.”

Vi pratar lite om framtiden. Vad de önskar och hoppas på, men det är ofta svårt att tänka på framtiden som papperslös.

 ”Dagarna går åt att tänka på vad man ska äta på kvällen eller nästa dag.”

Ovissheten och rädslan för polisen är också något som ungdomarna ofta pratar om. Så här säger en annan ungdom jag har mött.
 
”Jag vet inte när jag ska kunna leva. Jag har skadat mig själv flera gånger.”

Ahmed har levt i denna ovisshet i mer än fem år nu.
 
”Som barn i Afghanistan var vi inte glada. Det var krig. Som ungdomar i Europa stötte vi på många problem: gränser, poliser, fängelse, förvar. Vi var hemlösa, papperslösa och alltid rädda för polisen.”

Rädda Barnen försöker att stödja barn och unga att själva påverka och förändra sin situation. En viktig sak som vi kan göra är att stötta dessa ungdomar att själva få komma till tals och att berätta om sin situation och om vilka förändringar som behövs för att det ska bli bättre. Om vi är tillräckligt många som vet och som ställer krav på att alla barn ska få växa upp med samma rättigheter kan vi förändra.

Det måste finnas hopp annars finns ingenting alls!

//Mikaela Hagan, handläggare flykting och integration Rädda Barnen 

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor, papperslösa Taggat med:, , , , , ,

Jag skulle vilja bli advokat

18 december, 2012 Av Rädda Barnen Lämna en Kommentar

”Jag skulle vilja bli advokat, men jag vet att det aldrig kommer att bli så”.

Han hette Mario, var 14 år och en av de 25 barn som jag arbetade med i ett maskulinitetsprojekt i södra Colombia under 2008. De var samtliga från internflyktingfamiljer och hade tvingats fly sina hem på grund utav landets segdragna väpnade konflikt eller stora kommersiella intressen. Vi pratade drömmar och framtid, men Marios vision om sitt eget liv var långt ifrån solskensljus;
 
”Jag vet att det aldrig kommer att hända, för att kunna bli advokat så behöver man ha pengar till utbildning och det har inte min familj”. 

Hans blick blev helt uttryckslös och han drog en djup suck. Även om hans ansikte och namn var ett annat så hade jag hört samma historia många gånger förr under mina sex år i Colombia. Av landets totala befolkning på 45 miljoner så var mellan 4 och 5 miljoner registrerade internflyktingar under den här epoken. Hälften av dessa var barn. Sex och en halv miljoner barn och unga i Colombia levde i fattigdom och mer än en och en halv miljon gick inte i skolan.

Internflyktingarnas situation var ofta mycket osäker och utsatt; många tvingas fly praktiskt taget enbart med kläderna de har på kroppen och lämna sina hem på landsbygden för att ofta hamna i okända urbana miljöer. Där tvingas de leva där ingen annan vill bo; ofta på land som är obrukbar och som ingen vill ha och utan permanent tillgång till drickbart vatten och elektricitet.

För att överleva tvingas internflyktingarna ta småjobb där de får mindre betalt och arbetar under sämre villkor än vad som är brukligt. Andra säljer bröd, tuggummi eller annat på gatan för att överleva och det är vanligt att barnen tvingas hjälpa till för att försörja familjen. Detta bidrar starkt till att exempelvis skolgången blir obefintlig och många avslutar inte sina obligatoriska skolår med avgångsbetyg. Detta in sin tur leder till ett utanförskap där internflyktingbarnen har mycket få möjligheter till vidare studier och ”riktiga” arbeten. Bristen på alternativ gör att risken är stor att barn och unga vuxna dras med i den redan så starka våldsspiral som härskar i Colombia; antingen i landets regelrätta militära strukturer, i kriminella gäng eller illegala väpnade grupper.  Precis den spiral av våld som tvingade Mario och hans familj att en gång fly och som starkt bidragit till att beröva honom möjligheten att förverkliga sina drömmar.

En rapport från 2011 visar att medelåldern hos de barn som värvas med tvång av illegala väpnade grupper är under tolv år. Mario var 14 när jag träffade honom. Kanske fann han ett sätt att försöka förverkliga sina drömmar. Kanske…

//Henrik Halvardsson, rådgivare för humanitärt påverkansarbete, internationella programmet Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, Ensamkommande flyktingbarn, flyktingfrågor Taggat med:, , , , ,

Why Poverty?

4 december, 2012 Av Jesper Wiklund Lämna en Kommentar

Varför fattigdom? Frågan är berättigad. Vi diskuterar till och med vad fattigdom är för något. Då blir det knepigt att veta hur vi ska lösa det. De flesta vet till exempel att det finns många fattiga i Indien, ändå är det ett rikt land. Andra vet att Sierra Leone är rikt på resurser, ändå är det ett fattigt land. Men på individuell nivå kan fattigdom handla om att inte kunna äta sig mätt, om att inte kunna läsa, om att inte ha någonstans att bo, om att inte ha råd med vinterkläder eller om att inte ha råd att gå till doktorn.

Fattigdomsfrågan kräver sin bakgrund, och enkla svar finns inte att få. Därför är det särskilt glädjande att SVT valt att lyfta fattigdomens olika skepnader genom att ge frågan stort medialt utrymme i satsningen ”Why poverty”. Mer sådana mediala initiativ behövs, vi behöver vara fler som vet vilka utmaningar vi står inför idag och imorgon.

Jag menar att fattigdom handlar om utsatthet och brist på alternativ. Det är inte okunskap som får fattiga i Pakistan att odla mark som drabbas av översvämningar – det är bristen på land. Det är inte ovilja som gör att så många av världens flickor inte går i skolan – det är försörjningsbördor eller traditionella värderingar. Och det är garanterat inte av oansvarighet som föräldrar på Filippinerna, eller i Ghana, lämnar sina barn hos släktingar för att söka en försörjning i rikare länder – det är av desperation.

Svaret på frågan ”Varför Fattigdom” måste därför handla om att minska utsatthet och öka antalet alternativ. Det handlar om att länder måste bygga upp sociala skyddsnät, fungerande hälsovårdssystem och utbildningsväsende. För att få till det krävs effektiva skattesystem och en stabil rättsapparat, det krävs rättvisa handelsvillkor. I ett land krävs jordreformer, i ett annat skattereformer och i ett tredje demokratireformer.
Fattigdomen har många bottnar och många skepnader – och därför minst lika många svar. Men en sak har lösningarna gemensamt – de måste utgå från de fattigas behov och rättigheter. Dom är mycket klokare än vad vi tror.

Jesper Wiklund,  samordnare för påverkan, internationella programmet

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnrätt, flyktingfrågor, Hälsa, Milleniemålen

Ljusets Mödrar

30 november, 2012 Av Jesper Wiklund Lämna en Kommentar

SVT har under veckan fortsatt att sända dokumentärer ur ”Why Powerty”. I onsdags visades ”Ljusets Mödrar” där vi fick följa en beduinkvinna från Jordanien som under sex månader får delta på ”Barefoot College” i Indien för att lära sig jobba med solenergi.
Ofta när jag pratar med vänner så undrar de hur svårt det egentligen kan vara att bygga en skola, dra en elledning eller leverera mediciner. Det är lite som den kända reklamsloganen – ”Just Do It”.

 Jag önskar att de kunde se den här dokumentären. Inte för att den lyfter upp extrema framgångar eller särskilt glädjande exempel utan för att den så skickligt belyser hur många faktorer som hänger ihop när man jobbar med utvecklingsarbete.

”Barefoot College” utbildar kvinnor som inte kan läsa eller skriva så att de kan jobba med solenergi i sina byar. Men projektet stöter hela tiden på utmaningar i form av könsroller, traditionella värderingar och jämställdhet. Även praktiska hinder, vad händer med barnen när deras mamma är i Indien sex månader? Vad säger byn om att mannen är hemma själv?

Men inte minst är det en väldigt vacker dokumentär om att våga ta sig ur fattigdom och om att våga utmana – även de man älskar mest. Tänk er att det vi får se här är någonting som pågår jorden runt, varje dag. Världen är full av beundransvärda kvinnor och män.

// Jesper Wiklund, Rädda Barnen

Arkiverat under: Barnfattigdom, Barnkonventionen, Barnrätt, flyktingfrågor, Hälsa, katastrofarbete, Milleniemålen Taggat med:, , , ,
« Äldre Inlägg