Långsamt sjunker det in

Ibland tar det tid för budskap att sjunka in. Hur verkligheten egentligen ser ut, vad som är sant och vad som inte är sant, det verkar sitta i ryggraden snarare än i hjärnan. Det är som att vi människor helt enkelt har svårt att se problem som vi nog egentligen vet finns. Eller snarare att problemet är så allvarligt att man inte vill tro att det är sant. På Rädda Barnen har vi publicerat rapporter om barns ekonomiska utsatthet i över tio år. Och vi får antagligen räkna med att även de kommande tio åren stöta på tankegångar som:
”Det finns ingen fattigdom i Sverige. Vi har ju koll på det där. Världens bästa välfärd, det vet hela världen. Världens rikaste land, eller nästan i alla fall… Vad är det för ungar Rädda Barnen pratar om? Och så många? Då kan de ju inte på riktigt vara fattiga. De måste räkna fel. Så måste det vara. Puh, skönt, nu behöver jag inte fundera mer på det. Vi tar en glass till. Men va, i år igen? Så många? Näe, de måste mäta på fel sätt. Så måste det vara. Men va…, de som mäter på andra sätt kommer fram till samma sak – många, många barn lever i familjer som inte har pengar som räcker till det allra nödvändigaste. Det KAN bara inte stämma. Jag känner i alla fall ingen.”

Vi hör det ofta. Det tar tid att förändra verklighetsbilder. Så vi säger det igen: Hur man än mäter, vems fel det än är och vad vi än kallar det, så finns de och är alldeles för många. Barnen som lever i familjer där pengarna inte räcker till det nödvändigaste. Vi kallar det barnfattigdom. Något som får konsekvenser för barnens hälsa, trygghet, utbildningsresultat, sociala nätverk, självkänsla… Barn som trots detta har samma rättigheter och ska ha samma möjligheter i livet som andra barn. Rättigheter som säger att inte en enda unge ska diskrimineras för att deras mamma och pappa inte har pengar som räcker till, oavsett om detta beror på att de är arbetslösa, sjuka, ensamstående eller skuldsatta.

Med stor envishet säger vi ändå samma sak år efter år. Alla har inte varit med i tio år, vi får stå ut med att upprepa oss. Och, det händer faktiskt saker. Idag på Rädda Barnens seminarium i Almedalen ” Sluta snacka – börja jobba. Hur minskar man barnfattigdom?” hade vi en helt ny typ av diskussion!

Äntligen kom vi på allvar fram till punkten ”konkreta lösningar”.  Rädda Barnens ordförande Inger Ashing samtalade med Ulf Kristersson, moderat och socialförsäkringsminister, Peter Santesson från Timbro och Karin Pettersson från Aftonbladet, under handfast ledning av moderator Cecilia Garme. Frågan är inte längre om barnfattigdom är ett problem utan hur vi bäst åtgärdar det. Och det görs inte med några ”dutt-insatser” som Inger Ashing sa, utan med helhetsgrepp och långsiktighet. Några färdiga lösningar presenterades väl inte, men panelen var engagerad och höll sig till den konstruktiva linjen. Och från att konstatera att barn i alldeles för stor utsträckning ärver sina föräldrars ekonomiska utsatthet, nådde samtalet till att diskutera hur det kan brytas med konkreta verktyg inom både den ekonomiska familjepolitiken, arbetsmarknadsinsatser, skol- och integrationspolitik. Som exempel var panelen rörande överens om att till exempel underhållsstödet behöver höjas. Man diskuterade även vad målet bör vara, nollvision eller hur många fattiga barn är ok i Sverige egentligen? En obehagligt viktig fråga som är nödvändig om en åtgärdsplan ska bli verklighet.

Min önskan idag var först och främst att skapa ett samtal, inte en debatt, som fokuserade på politikens möjligheter och lösningar, snarare än oenighet eller begränsningar. Och banne mig tror jag att det lyckades. Den sortens diskussion kunde vi antagligen ha tack vare att vi numera är överens om att det finns ett problem. Oavsett vad vi kallar det, hur det mäts eller vems fel det är.

Det var kanske inga giraffkliv mot färre fattiga barn som togs idag, men myrsteg är inte heller så tokigt om de går i rätt riktning. Vi är optimister. Det ska nog gå att få till massiv nationell handlingskraft för att färre barn ska leva i fattigdom. Men då krävs det att alla som pratat barnfattigdom denna vecka – och alla andra veckor sedan 2002, då Rädda Barnens första årsrapport publicerades – i morgon stänger munnen och tar första spadtaget…

//Karin Fyrk
Tematisk rådgivare Rädda Barnen, God samhällsstyrning för barn