På liv och död i Niger

Det är så väldigt sorgsamt när det blir fel fokus. Vi har ett land som Niger där över 1,5 miljoner barn lider av akut brist på mat. Om inte insatserna ökar de närmaste veckorna så kommer en stor andel av dessa barn att dö. Det är då det känns så väldigt tråkigt att DN:s ledare i måndags väljer att fokusera på att västerländska biståndsarbetare ska ha ”ett slags självupplevd moralisk överlägsenhet”. Inget kunde vara längre bort från sanningen.

Hade Hanne Kjöller varit med oss på kliniken i Aguié den dagen och upplevt det vi bevittnade, något jag önskar att ingen ska behöva uppleva, så tror, och hoppas jag, att fokus hade varit ett annat. Hon hade sett att det inte är några hjälparbetare som trycker ner sonder mot vårdnadshavarens vilja. Hon hade sett en klinik där det inte arbetar några västerländska hjälparbetare, utan en klinik som drivs av Nigers hälsoministerium och med lokal personal, anställda av hälsoministeriet, som dag efter dag kämpar för att rädda barns liv. Hon hade fått se de enkla förhållanden som den här personalen arbetar under, känna den 40-gradiga hettan i det överfulla behandlingsrummet, och fått höra läkaren berätta hur de arbetar med att föräldrarna ska förstå vikten av den behandling som görs för att barnen ska överleva. Hon hade förhoppningsvis också förstått att varken läkaren eller jag tycker att ”problemet är att mamman drar upp sonder” utan att problemet är mycket mer komplext än så, och ligger i att situationen för mammor i Niger är den sämsta i världen.

Fokus kanske hade varit ett annat om Hanne Kjöller hade följt med oss till byarna ute på den sandiga karga landsbygden, pratat med familjer som har just nu så det räcker till ett mål mat om dagen, men snart inte ens det, kvinnor som plockar blad från träd för att överleva, 20-åriga Nana Ado som redan har sju barn, mamman Fassouma som stod inför det svåra beslutet att lämna elva barn hemma i några veckor för att bli inlagd med sin svårt sjuka och undernärda son Amadou. För mig finns det inget i Studio Ett:s inslag om Niger som antyder att det är ”väst som vet bäst” utan det är snarare DN:s ledare som har en förutfattad mening och därmed drar förhastade slutsatser och målar upp en bild som rimmar illa med det som verkligen hände.

Rädda Barnen arbetar långsiktigt för att stärka lokalsamhällen, lokala strukturer och stödja lokala myndigheter för att de själva ska kunna tillgodose barns rättigheter. I Niger så innebär detta bland annat att vi stödjer hälsoministeriet med löner till sjukvårdspersonal, med mediciner, utbildar hundratals volontärer i hur man identifierar och förhindrar undernäring och bidrar till att utbilda traditionella barnmorskor. I ett land där det inte finns tillräckligt med medel för regeringen att nå alla så betyder Rädda Barnens stöd att fler barn kan överleva. Så ja, det är verkligen på sådana här ställen som vi behövs. Vi behövs för att kunna bidra till att Niger själva kan ta sig ur den årliga återkommande bristen på mat och för att själva stärka barns rättigheter och skydd.

Jag hade önskat att DN:s ledare hade fokuserat på den flicka som läkarna hade räddat några dagar tidigare. Att fokus hade varit att lyfta det enorma behov av hjälp som Niger och stora delar av Västafrika står inför just nu. Att fokus hade varit att det krävs så lite för att förhindra att ett barn blir undernärt, men att omvärlden ännu inte har gjort tillräckligt för att förhindra att detta sker.

Hanne Kjöller är välkommen att följa med nästa gång, för det kommer sannolikt att bli en nästa gång, en krissituation behöver uppmärksammas, och förstå verkligheten i dess komplexitet. Men det som vi fick uppleva den dagen på kliniken i Aguié kommer alltid stanna kvar med mig. Barns överlevnad är inte ett västerländskt påhitt och det finns inget kulturellt värde i hunger och fattigdom. Fokus i Hanne Kjöllers engagemang hade kunnat vara på alla de barn som inte kommer blir räddade på grund av bristen på åtgärder från västvärlden.

Ylva Sperling,

rådgivare Rädda Barnen