Barns rättigheter i vårdnadstvister måste stärkas

Hur är det att vara 12 år och ha levt med våld i familjen större delen av ditt liv? Hur är det att packa din väska varje vecka för att flytta mellan dina föräldrar? Tänk att du aldrig har vågat berätta för någon att du fortfarande har ont i magen varje dag trots att våldet har upphört, eftersom du är rädd att din förälder ska bli arg och bli våldsam igen trots att hon/han har lovat att det aldrig ska upprepas. Att du inte vill åka dit, men måste. I terapirummet kommunicerar denna 12-åriga flicka precis som många andra barn att hon tvingas förhålla sig till så många olika åsikter och tankar så att det känns som att huvudet ska sprängas. Föräldrarnas hat mot varandra gör att hon har börjat hata sig själv, slå på sig själv. Bilden av föräldrarna finns ju inuti henne och utgör grunden för hennes egen självkänsla. Hon vet över huvud taget inte vem hon är. På hennes näthinna och inuti magen finns också pappans våld och hon är skräckslagen och förvirrad både i relation till minnena av det och inför framtiden. Hon säger gång på gång att ingen lyssnar på henne, att ingen ser. Jag är djupt bekymrad över denna flickas framtid och över hur samhället inte hittills har lyckats hjälpa dessa barn.