Det är fuktigt och varmt och vi skumpar fram på en dammig väg i västra Elfenbenskusten. Landskapet är bedårande vackert, och det är svårt att ta in att det precis har varit inbördeskrig här. Men verkligheten kommer ikapp oss när vi åker förbi resterna av stora tältläger där hundratusentals internflyktingar har trängts. Och alla vi träffar har på något sätt drabbats av det som hände. När striderna bröt ut efter presidentvalet tvingades många på flykt, en del förlorade nära och kära eller blev vittne till våld och övergrepp. Många barn kom också bort från sina familjer i det kaos som följde.
Nu har livet så smått börjat återgå till det normala. Många internflyktingar har kunnat återvända hem, skolorna har börjat öppna igen och många barn har återförenats med sina familjer.
Olivia, 12 år, är ett av de barnen. Hon har precis kommit hem från skolan när vi kommer på besök. Hon visar stolt sin slitna skolväska och berättar att hon vill bli sjuksköterska i framtiden.
Olivias historia tar sin början i april förra året. Hennes mamma var på fältet och arbetade och Olivia var inne i byn när en grupp väpnade män kom till byn och sköt omkring sig. Olivias mamma gömde sig på fältet och själv flydde hon in i djungeln med en yngre kusin och en grupp människor hon inte kände. I tio dagar gick de i hettan genom djungeln tills de kom till en större by. Där fick Olivia bo i katolska kyrkans flyktingläger, och det var också där hon kom i kontakt med Rädda Barnens volontärer. Hon registrerades som separerad från sin familj och de satte igång arbetet med att lokalisera hennes mamma. I slutet av juni återförenades hon med sin mamma och yngre syster.
Mamma visste inte att jag skulle komma hem den dagen så min moster fick springa och hämta henne på fältet. Vi kramades och grät.
Det är otroligt gripande att höra en tolvårig flicka berätta om rädslan hon kände när de beväpnade männen kom, om sin ensamhet i flyktinglägret och om lyckan att komma hem igen. När man sitter på kontoret i Sundbyberg kan verkligheten ibland kännas väldigt långt borta. Men nu slog den mig i ansiktet med full kraft. Att träffa barn som Olivia gör mig sorgsen, lycklig och stolt på en och samma gång. Sorgsen över att ett barn ska behöva ha denna erfarenhet. Och lycklig och stolt över att vårt arbete på Rädda Barnen faktiskt gör skillnad.
Tack vare alla lottköpare har vi haft möjligheten att bidra till att Olivia och 129 andra barn i Elfenbenskusten har fått komma hem till nära och kära igen. Man kan bli varm i hjärtat av mindre.
Senast kommenterat