En resa på liv och död

Ytterligare en båt har förlist på medelhavet och hundratals människor befaras döda.

För ett par veckor sedan var jag och fotograf Paul Hansen på plats i Port Augusta på Sicilien när ännu en av den italienska flottans båtar angjorde hamn.

Ombord på fartyget: 380 människor som räddats ur havet.

Knäpptysta,  kurande,  stilla, satt de tätt ihop fösta, många utan skor.  De var insvepta i värmefiltar som liknar stora folieark. Utrustade med munskydd för att inte sprida ovälkommen smitta. Ebola? TBC?

Medicinsk personal i vita skyddsoveraller gick ombord på fartyget ihop med polis och gjorde en första inspektion och nummermärkning av passagerarna. Först efter den två timmar långa processen var det dags att få komma iland.

-Välkommen till Italien! Vad har du för skostorlek? sa en volontär som väntade på kajen.

Utrustad med ett par vita Foppatofflor i storlek 43 och en flaska vatten tog så en passagerare sina första vingliga steg på europeisk mark mot sjukvårdstältet.  Många hade brännskador från att ha suttit klämda mot motorn i de båtar de räddats från. Andra var nerkylda. Flera hade sår och skador efter krig och tortyr. En ung mamma med ett nyfött barn fördes skyndsamt förbi de övriga.

En resa på liv och död

Port Augusta på Sicilien – Italienska marinen går i hamn med människor som de räddat från en båt på drift tills havs.

Micaela Messina, advokat och anställd av Rädda Barnen på Sicilien, rörde sig vant bland de nyanlända på kajen. Hon har sett många liknande ankomster under det senaste året.

-Vi har hundratals landstigningar här på Sicilien varje vecka. Majoriteten kommer från länder där det är krig och politisk instabilitet. De har gått igenom mycket lidande, många är ensamkommande barn och många är traumatiserade av allt de varit med om under resan, inte minst genom Libyen.

Beau-Fils, 17, flydde från Guinea när kriget bröt ut och är en av dem som överlevt resan över Medelhavet.  När han såg hur dålig båten var ville han inte gå ombord. Men allt gick fort, det var aggressivt, passagerarna knuffades på. Beau-Fils var först och klämdes fast i fören.

-Det enda jag tänkte var: Jag kan inte simma.

Sakligt berättar han om resan. De var 125 personer på en liten gummibåt som läckte in. Deras fötter och ben var sänkta i vatten under många timmar.  Vågorna var höga. Det var mörkt och de visste inte var de var, satt ihop trängda så att de inte kunde röra sig. Saknade mat och vatten.

-Folk grät och skrek, bad till gud. Andra var bara tysta. Många kräktes. Det jag sett är för svårt. . .Jag vill inte råda någon att resa.

”400 migranter döda i medelhavet”. Här i Sverige blir det ofta inte mer än en notis.  Men deras anhöriga sörjer verkliga människor. Barn. Vänner. Älskade.

När vi stod där i Port Augustas hamn blev det tydligare än någonsin. Rätten till liv måste gå före ekonomiska och politiska avväganden.  Vi kan inte låta detta fortsätta hända!

Sophie Arnö,
Redaktör för tidningen Barn

Sophie_Arno

 

Ett fredat rum – om svåra vårdnadstvister

Toddler girl with umbrella

”I konflikter, i normala fall, så brukar det vara två parter. I den här konflikten – vårdnadstvisten – så är det tre parter. Det är barnet som har sina egna rättigheter och så är det två föräldrar som har skyldigheter i förhållande till sitt barn.”

Så säger Annika Rejmer i avsnittet Ett Fredat rum i Rädda Barnens podd  Mellan stolarna som har tema svåra vårdnadstvister. Annika beskriver på ett mycket bra sätt vad vi behöver fokusera på när det gäller vårdnadstvister, nämligen att se barnet och sätta barnets rättigheter främst. Något som tyvärr brister på flera sätt i samhället.

Socialstyrelsens utredning visar exempelvis att ett av tre barn aldrig får tala enskilt med familjerättsutredaren och i en femtedel av kommunerna finns det en åldersgräns för när barn erbjuds enskilda samtal, trots att alla barn oavsett ålder enligt lag har rätt att framföra sin åsikt. Dessutom får äldre barn ofta fler samtal med utredaren än yngre barn. Det borde vara det omvända. Att etablera en trygg kontakt på barnets villkor är en grundförutsättning för att barnet ska våga och vilja berätta och detta gäller särskilt för yngre barn som kan behöva kommunicera på andra sätt än med ord. Kanske behövs det annan kompetens för att genomföra dessa samtal istället för att ta bort dem helt?

När det gäller insatser till barn och föräldrar i svåra vårdnadstvister så ser det väldigt olika ut i runt om i landet. Vissa kommuner har ingenting alls att erbjuda, och en orsak till det kan vara att det saknas tillräcklig kunskap i kommunen om vad som används på andra platser.

För de barn som visar symtom på psykisk ohälsa och har föräldrar i en svår vårdnadstvist är det ofta svårt att veta vart de ska vända sig för att få hjälp. De kan till och med riskera att bli nekade hjälp med hänvisning till att föräldrarnas konflikt först måste lösas. Tyvärr kan det dröja flera år och barn har rätt till vård och rehabilitering när de mår dåligt oavsett vad orsaken är.

Alla barn med föräldrar i svår vårdnadstvist har inte behov av stöd och behandling, men de som har det ska alltid kunna erbjudas hjälp där de bor och när behovet finns. För de barn som är i behov av individuell behandling prövar Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar mellan 2014 och 2016 en samverkansmodell som heter Ett fredat rum och som vi beskriver närmare i ovan nämnda poddavsnitt.

När det gäller föräldrar så borde det vara obligatoriskt för de som är på väg in i en vårdnadstvist att få någon form av insats för att sänka konfliktnivån, stärka föräldraskapet och få fokus på barnet. Det kanske skulle kunna möjliggöra att antalet rättsliga processer minskar.

Rädda Barnen har i samarbete med Södertälje kommun och Kvinnofrid/Frizon utvecklat en metod som heter BiFF – Barn i Föräldrars Fokus som har spridits runtom i landet sedan 2008. Det är dels en kurs med fokus på kunskap om barn och dels en samtalsgrupp för föräldrar. Syftet är att inge föräldrarna hopp, synliggöra barnets behov och situation samt att arbeta med frågan: ”Vad kan jag som förälder göra för att underlätta för mitt barn?”. Just nu pågår en utvärdering av 2006 års vårdnadsreform och resultatet ska presenteras i oktober 2016. Låt oss hoppas att nästa vårdnadsreform ytterligare stärker barnets rättigheter och att Rädda Barnens förslag om eget ombud och talerätt för barn i dessa frågor blir hörsammat.

Om ni inte redan lyssnat på avsnittet Ett fredat rum – svåra vårdnadstvister, där jag och mina kollegor samtalar kring ämnet kan du göra det här: www.raddabarnen.se/mellanstolarna

Du kan även hitta och prenumerera på Mellan Stolarna via iTunes och i din Podcast-app på mobilen.

Sara Sanzen

 

 

 

 

 

 

 

Sara Sanzén, leg psykolog, Rädda Barnen

 

När barn tar mod till sig att berätta får inte samhället svika

Barn-på-cykel2Jag minns att jag städade och städade.
Jag var ganska liten då.
Jag ville att allt skulle vara perfekt.
Att allt skulle bli bra.
Jag trodde att det kanske skulle räcka.
Men det räckte inte.
Ingenting räckte nånsin.*

Så berättar ett barn som vi mött på Rädda Barnens Centrum för barn och unga i utsatta livssituationer. Det här barnets uppväxt har varit präglat av våld, utsatthet, rädsla, ensamhet men också av lojalitet till förövaren. Trots allt. Att växa upp med våld.  Att trots det älska villkorslöst. Att tro att man kan förändra den vuxne.  Att göra allt för att inte väcka ilska: inte störa, inte göra fel, inte vara fel. Det är vardag för många barn i Sverige. Varje slag och varje kränkning lämnar spår i själen och påverkar barnets självbild, mående och utveckling. Vi har sett det alltför många gånger. ”Är det mitt fel?”, precis så känner många barn. Varje barns berättelse berör som människa och som yrkesverksam. Man blir ledsen och man blir arg! Det är fel att vi inte har kommit längre i att skydda barn från våld! Vi har sett vilken fantastisk kraft det finns i många barn att återhämta sig, när de är skyddade från våld och får möjlighet att känna trygghet. På riktigt.  Vi har alldeles för många barn i Sverige som inte får skydd, som inte får stöd, trots att vi vet att de utsätts för våld.  Det skapar ett onödigt lidande för just det barnet, och risken är att lidandet kvarstår under barnets uppväxt. Många av er som läser det här, har kanske själva vuxit upp med våld eller har någon i er närhet som farit eller far illa och som mår dåligt, trots att våldet i sig upphörde för många år sedan. Vi kan tyvärr inte förändra det som har varit. Även om vi gärna skulle vilja. Det vi kan förändra är nutid och framtid för många andra barn. Framtidens vuxna.

Vi släpper nu rapporten ”Brott mot barn – om hur våldsutsatta barn drabbas när förundersökningen drar ut på tiden”.  Rädda Barnens rapporter grundar sig i möten med barn. Barnen vi möter finns på näthinnan och deras berättelser bär vi med oss när vi påverkar beslutsfattare att göra om och göra rätt. Polisanmälningar som rör brott mot barn ska enligt lag utredas snabbt och vi vill med rapporten visa vilka konsekvenser det får för barn när så inte sker. Inget barn ska ”falla mellan myndighetsstolarna”. Tyvärr vet vi att det sker alldeles för ofta. Barn blir dubbelt belastade – inte bara av brottet i sig – utan också av de följdverkningar som en utdragen utredningsprocess innebär. Lång handläggningstid hos polis och åklagare försämrar möjligheten att skydda barn mot fortsatt våld, det försvårar behandlingsinsatser och det innebär stora påfrestningar för barnet och familjen. När barn tar mod till sig att berätta, då ska samhället ”ge tillbaka” med samma kraft och mod. Vi ska underlätta, inte försvåra, livet för de barn som vi inte lyckats skydda från våld!

Det är femte gången Rädda Barnen gör denna granskning och vi ser att utvecklingen gått i rätt riktning. Samtidigt kan vi aldrig acceptera att det beror på vart du bor, vilket stöd du får. Vi vill att alla verksamheter vars beslut och insatser påverkar barns levnadsvillkor och framtidsutsikter ges möjlighet att följa lagen och ha barnets bästa i fokus.

Vill du läsa rapporten? Du hittar den här.

Takbild

 

 

 

 

 

 

Maria Schillaci, psykolog på Rädda Barnens Centrums för barn och unga i utsatta livssituationer.

Karin Blomgren, sakkunnig i frågor som rör våld mot barn, Rädda Barnen.

*Citatet är från ett barn som vi träffat via vårt Centrum för barn och unga i utsatta livssituationer. Barnet har gett oss sin tillåtelse att använda det.

Prioritera hanteringen av vålds- och sexualbrott mot barn

”Ibland stänger jag av ljudet, för jag kan inte höra när barnet gråter. Men när det är riktigt små barn, då är det nästan inget som hjälper”, berättar en polis i dagens SvD.

Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet har antalet anmälda barnpornografibrott 2014 mer än fördubblats. Innehållet blir grövre och fler svenska barn identifieras som offer.

I mitt arbete som psykolog på Rädda Barnen möter jag barn som blivit utsatta för vuxenvärldens grymhet. Jag delar polisens känsla. Ibland vill man stänga av. Ibland går luften ur mig. I SvD:s artikel berättar poliserna vidare att ärenden blir liggande en längre tid. ”Fallen har låg prio inom polisen p g a det låga straffvärdet”. Alltså: dramatisk ökning av antalet anmälningar om barnpornografibrott, låg prio hos polis på grund av låga straff, stora regionala skillnader i hur länge barn får vänta, polisen ges inte möjlighet att utföra sitt viktiga jobb. De är för få. Ekvationen går inte ihop.

Det måste till en ändring gällande prioriteringen av vålds- och sexualbrott mot barn. Långa utredningstider för våldsutsatta barn är oacceptabelt. Barnen blir dubbelt belastade: först av brottet i sig och sedan av de följdverkningar som en utdragen utredningsprocess innebär.

Imorgon släpper Rädda Barnen en rapport som jag är medförfattare till. Den handlar om hur våldsutsatta barn drabbas när förundersökningen drar ut på tiden. Vi har bland annat gått igenom statistik från Åklagarmyndigheten och granskar hur åklagarkamrarna i landet klarar att utreda våldsbrott mot barn.

//Maria Schillaci, psykolog på Rädda Barnen
Twitter: @_MariaSchillaci

_LIB7309

Rätt att få vara med på lika villkor även om man har annorlunda förutsättningar

Vi sitter i stadshuset i Patero, en förort till Manila innan vi skall göra skolbesök. Jag förstår först nu vilket pionjärarbete Rädda Barnen  dragit igång. Nu igen.

”Jag har jobbat i  stadsdelens tjänst i 20 år” säger kommunalrådet. ”Jag anses sedan unga år ha ett socialt patos men måste erkänna att innan Rädda Barnen kontaktade mig hade jag aldrig reflekterat över kommunledningens  ansvar för barn med funktionshinder. Det är hemskt” Numera är den fortfarande  unge ledaren  inte bara talesman för ett förbud mot barnaga han har också blivit  barns med funktionshinder härförare och  viktig allierad i kampen att synliggöra denna undangömda, tysta barngrupp.

bild3

Klassen är i full gång, det är rörigt som i vilken 4-5-årsgrupp som helst. Fröken är aktiv, lyhörd och byter aktiviteter när barnen tappar koncentration. Rummet är så litet. Barnen trängs och skaver mot varandra hela tiden.  Dom tänker, ritar, lyssnar och leker – men mest av allt hoppar man runt som barn gör. Idag är Maya här, en ny flicka i klassen. Hennes stol som rullar väcker intresse.  Några, kanske 5-åringar, tittar avundsjukt på hennes stol.  De testar den nya lekkamraten genom en lämna över bollen lek. Nja, det gick inte så bra, så de går sin väg till sina leksaker. Maya verkar mest intresserad av att sitta med mitt bland barnen och följa det som händer.

bild 13 från slutet

Rädda Barnens team diskuterar med läraren om det går att ändra i klassrummet, det behövs mer utrymme och en ramp så man slipper lyfta stolen ut och in. Praktikaliteter.

Jag pratar lite med några föräldrar som skall hämta sina barn.  De är så glada och stolta över sin förskola. Speciellt mamman till en flicka med Downs syndrom. Mamman berättar ”Lorna är så glad varje dag när hon går till skolan, och jag känner mig trygg. Hon lär sig sånger och berättar om dagen för sina syskon när hon kommer hem. Men, undrar mamman bekymrat, vilken skola vill ta emot henne när det blir dags för ”riktig skola”. Jag svarar, det är det nya för just ditt barn. Du skall se att när den dagen kommer har vi hittat en bra lösning. Jag litar på kommunalrådet och Rädda Barnens team.

Skrivet av: Britta Öström

När skall Rättssverige sluta skuldbelägga offret och börja lägga ansvaret på förövaren?

En 13-årig flicka rymmer från sitt familjehem. Hon tar sig till en närliggande stad och har ingenstans att sova. Där träffar hon en 27-årig man som bjuder med henne hem. Flickan berättar att hon hållits inlåst och våldtagits vid flera tillfällen. Mannen åtalas för våldtäkt men frias sedan i Västmanlands tingsrätt och Svea hovrätt med motiveringen att flickan verkade mogen, var välutvecklad och att det inte gick att bevisa att han kände till flickans ålder.

Som psykolog på Rädda Barnen möter jag dagligen barn som lever i utsatta livssituationer. Kan man vara i en mer utsatt livssituation än denna flicka? Hon är 13 år, hon är ensam i en ny stad, hon har ingenstans att sova.  Man kan inte läsa den aktuella domen på annat sätt än att om ett barn blir utsatt för ett sexuellt övergrepp och har en välutvecklad kropp riskerar barnet att få ett sämre rättsligt skydd än om den kroppsliga utvecklingen hade skett senare.

Forskning från bland annat Örebro universitet visar att flickor som utvecklas tidigt löper större risk för ofrivillig sexuell uppmärksamhet och av det aktuella fallet att döma – löper ett barn som utvecklas tidigt även en större risk för att utnyttjas sexuellt. Kroppslig utveckling är ingenting man kan stoppa. Det sker då det sker. Pubertetsutvecklingen sker ofta långt innan 15 års ålder.

Vi läser ständigt om domar där offret bedöms ha haft en för kort kjol, varit för berusad och nu detta – varit för välutvecklad för sin ålder.  När skall rättssverige sluta skuldbelägga offret och börja lägga ansvaret på förövaren? Det krävs en skärpning av lagen NU för att kunna skydda barn från sexuella övergrepp!

_LIB7309

 

 

 

 

 

 

// Maria Schillaci, Psykolog på Rädda Barnen

Vill ni vinna?

-Ja! skriker barnen.

-Då vet ni vad vi måste göra, Frank och Wille på bänken.Fotboll_7

Varför toppade jag? Vid tränarmöten var jag alltid den som förespråkade jämna lag. Jag lyfte klubbens riktlinjer om breddidrott och att fokus på resultat ska vara underordnat. Jag coachade för att använda matchsituationen i träningssyfte och ifrågasatte idén om att åka till cuper med toppade lag.

Ändå stod jag där, inte alltid men alldeles för ofta, och lät Fredrik spela hela matchen utan byte eller slängde in Sebastian för att han skulle kunna dribbla sig igenom motståndarlaget 5 gånger och stänka in den så vi skulle ha en betryggande ledning när jag bytte in ”svagare” spelare.

En gång sprang Fredrik ut till mig vid sidan av planen och sa ”Jag orkar inte mer”.

-Fan,  tänkte jag.

Det grymtades ibland från den andra bänken, men var det för att de såg att jag toppade eller var det för att de förlorade?

För mig var det tre saker som påverkade. Föräldrar med extremt stark vinnarinstinkt som ville att just deras barn skulle vinna matcherna. Jag kunde inte stå emot. Viljan att visa upp min ”förmåga” för de andra tränarna. Jag kunde inte stå emot. Sist men inte minst, vissa dagar ville jag vinna. Jag kunde inte stå emot.

Helt ärligt, de flesta av barnen tror jag faktiskt inte brydde sig om hur matcherna slutade. Barnen gillade mer när vi peppade alla, gav uppgifter och instruktioner, ”Nu tränar vi försvarsspel” ”Nu gör ni minst tre passningar innan skott” eller ”Nu ska ni pressa ut motståndaren mot kanterna”.

Det var vi andra, vuxna, som inte kunde stå emot. Vi hade pratat en hel del om vilka regler som gällde, om att klubben hade en tydlig riktning. Men, vi pratade alldeles för lite om hur vi skulle kunna bekämpa våra egna demoner.

I mitt lag slutade de tre som inte hade hunnit lika långt i sin motoriska utveckling. Åtminstone en av dem var född senare på året och det var alltså efter helt naturligt och förutsägbart. Både Fredrik och Sebastian, två av stjärnorna, borde dyka upp i elitsammanhang nu. Men, jag ser inte deras namn i någon laguttagning.

Var det värt det? Knappast. Anklagar jag mig själv? Ja lite, men jag förstår idag att vi gemensamt bland tränarna borde vågat diskutera igenom de där egna utmaningarna och känslorna mer.

I dagarna publicerar Rädda Barnen en undersökning vi gjort bland barn och ledare kring toppning. Vi kan där se en tydlig skillnad i inställningen till toppning mellan ledare som har utvecklat handlingsplaner för att omsätta klubbens riktlinjer i praktiken och ledare i klubbar som inte har en sådan handlingsplan.

När det gäller vad barnen vill är resultatet är glasklart, 85 procent av barnen spelar för att ha roligt 3 procent tycker att det är viktigt att vinna. Men det är klart, vilken 10 åring säger nej till en upphetsad tränare som i halvtid skriker ”Vill ni vinna?”

Ola Mattsson

//Ola Mattson, Rädda Barnens expert på idrottsfrågor

 

Fattigdom handlar inte bara om pengar

Omslag Barn Nr 1 - 2015Sverige är på många sätt ett bra land att växa upp i. Vi placerar oss högt i internationella rankningar vad det gäller hälsa, säkerhet, boendestandard och miljö. Men fortfarande spelar postnumret en allt för stor roll för barns möjligheter.

Trots politisk vilja och reformer kvarstår barnfattigdomen i Sverige, visar Rädda Barnens barnfattigdomsrapport. Det finns fortfarande barn i vårt land som saknar sådant som regelbundna fritidsaktiviteter eller två par skor i rätt storlek. 230 000 barn lever i ekonomisk utsatthet, enligt rapporten. Risken är störst för barnen i storstädernas miljonprogramsområden, för barn till föräldrar med utländsk bakgrund och för barn till ensamstående föräldrar.

Viktigast av allt är att ojämlikheten inte bara handlar om pengar! Den handlar också om i vilken utsträckning människor kan göra och vara det som de skulle vilja göra och vara. Den som är fattig brottas ofta med känslor av maktlöshet, marginalisering och otrygghet. Vi vet idag att föräldrars utbildning och inkomster har stor betydelse för barns hälsa och framtid. Barn som växer upp i fattigdom har sämre betyg, sämre hälsa och högre risk att dö under barndomen än andra barn.

I det här numret av tidningen Barn möter du familjen Barkhadle som bor 11 personer på 86 kvadrat. Du möter också Lena, en ensamstående mamma som kämpar för att få varje månad att gå ihop. Och Ishan Kellecioglu som berättar om sin klassresa. Idag leder han Rädda Barnens arbete för att alla barn ska få möjlighet att växa upp på lika villkor. Satsningen som pågår över hela landet är en av Rädda Barnens mest prioriterade verksamheter i Sverige. Självkänslan, framtidstron och tryggheten ska inte styras av var du bor!

Vill du ha tidningen Barn hem till dig? Som medlem eller måndagsgivare får du tidningen gratis. För dig som vill prenumerera på Barn, kontakta kundservice@rb.se

// Sophie Arnö, chefredaktör för Rädda Barnens tidning Barn
Sophie_Arno

På plats i Genève: Tuffa frågor från FN när Sverige granskades

Rädda Barnen är på plats i Genève när Sveriges regering granskas av FN:s kommitté för barnets rättigheter, Barnrättskommittén. Kommittén har till uppgift att övervaka att Barnkonventionen respekteras av de länder som ratificerat den.

Vi har deltagit i förarbetet inför granskningen och bland annat lämnat en egen rapport till Barnrättskommittén och deltagit i förmöten. På plats här i Genève fick vi dessutom möjlighet att träffa representanter från kommittén precis innan granskningen för att ännu en gång föra fram våra åsikter.

geneve 4

 

 

 

 

 

 

 

 
Rädda Barnen har lyft flera viktiga barnrättsfrågor men främst pekat på kommunala och regionala skillnader i hur barns rättigheter respekteras och tillgodoses, flyktingpolitik samt barnfattigdom. Vårt förarbete har burit frukt och i princip lyftes alla våra prioriteringar i frågorna från Barnrättskommittén till regeringen.

- Sverige på många sätt är ett föredöme men att det finns fortfarande utestående frågor kring hur barnkonventionen respekteras och implementeras, inleder en av rapportörerna Peter Guran.

Den första frågan kommittén ställde var hur rekommendationer från tidigare granskningar har tagits om hand. De frågorna fick inget tydligt svar. Tyvärr är det så att flera av dem fortfarande inte hanterats och mycket av tidigare kritik lär komma tillbaka även denna gång.

Ett av de första områdena som diskuterades var Barnkonventionens införlivande. Regeringen har varit tydlig med att de vill att Barnkonventionen ska bli svensk lag. Det är förstås en viktig signal och ett steg i rätt riktning. Men trots tidigare påtryckningar och upprepade frågor från kommittén ger inte regeringen besked om de tänker ratificera det tredje tilläggsprotokollet. Protokollet ger barn en individuell klagorätt och är ett verktyg för barn att hävda och utkräva sina rättigheter. Att Sverige, som var ett av de första länderna att ratificera konventionen och ser sig som ett föredöme i barnrättsfrågor, inte ratificerat tredje tilläggsprotokollet är minst sagt förvånande.

Rädda Barnen har länge argumenterat för att Barnombudsmannens roll bör bli mer självständig och tydlig vilket också kommittén tryckte på. Kommittén ställde frågor om statsbudgeten och möjligheten att följa upp vilka resurser som ges till barnrättsfrågor samt betonade vikten av barnkonsekvensanalyser inför alla beslut som rör barn. Idag finns krav på att all lagstiftning granskas ur ett jämställdhetsperspektiv – varför inte ur ett barnrättsperspektiv? undrar kommittén.

Barnrättskommittén uttryckte också oro över att så liten andel barn känner till sina rättigheter och pressade regeringen på den punkten.

En av de största utmaningarna i Sverige är de stora kommunala och regionala skillnaderna i barns rättigheter. Barnrättskommittén har vid tidigare granskningar kritiserat Sverige för bristen på likvärdighet och det återkom även denna gång. Kommittén upprepade kritiska frågor om varför det finns så stora geografiska skillnader mellan grupper av barn i Sverige. Hur säkerställs likvärdighet och miniminivåer frågar kommittén. Rädda Barnen anser att barns rättigheter borde vara överordnade det kommunala självstyret. Regeringens svar ger ingen klarhet.

Barnrättskommittén ställde också mycket frågor om diskriminering och diskrimineringslagstiftning och uttryckte oro över ökande diskriminering och otillräcklig lagstiftning. Oroande att politiska krafter som bygger på diskriminerande principer är på frammarsch säger en kommittémedlem. På frågor om arbetet mot rasism svarade regeringen med att ge exempel på olika projekt. Vi menar att Sverige borde kunna göra betydligt mer än så.

Hur kan så många som 1000 barn isoleras varje år? undrar kommittén. Det borde inte vara möjligt att isolera av barn i till exempel häkten som görs idag. Det samma gäller tiden i häkte. Hur ser regeringen på detta och vad avser de göra? Förekomsten av bältning av barn är oroande och borde inte förekomma. Regeringen svarar att det inte borde överstiga två timmar vilket kommittén har svårt att ta till sig. Generellt sett var det svårt att förstå regeringens svar och argument i dessa frågor där Sverige också fått kritik av FN:s tortyrkommitté.

Eftersom Sverige lämnade in sin senaste officiella rapport 2012 får regeringen tala för den förra regeringens politik. Vår farhåga var att regeringen passivt skulle peka på föregångaren. Vår förhoppning var att regeringens representanter skulle presentera en aktiv politik för barns rättigheter. Resultatet blev något mittemellan. De tog ansvar för den förda politiken men aviserade inte några större förändringar eller förbättringar. Däremot var de tydliga med att alla rättigheter gäller alla barn och erkänner att det finns utmaningar. Tyvärr refererade regerings representanter i sina svar i hög utsträckning till hur är det tänkt att fungera och inte hur det faktiskt är.

Rädda Barnens engagemang i granskningen av Sverige finns i hela vår organisation. På plats är vi en delegation med representanter från lokalföreningar, distrikt, riksförbund samt ungdomsförbundet. Det gör att vi på ett effektivt sätt kommer att kunna arbeta vidare med kommitténs rekommendationer i vårt påverkansarbete över hela landet. Och efter att ha lyssnat på regeringen och deras svar är det är uppenbart att mycket påverkansarbete kvarstår.

geneve3 geneve2

 

 

 

 

 

 

 

 

- Eftersom Sverige är en vän till Barnkonventionen sätter vi ribban och förväntningarna högt. Vi hoppas att Sverige kan fortsätta att vara ett föredome i rättsfrågor, inte minst när det gäller flyktingmottagande, arbete mot rasism och att Sverige sätter exempel gentemot andra länder, avslutade Barnrättskommitténs huvudrapportör.

Geneve2015_gruppbild

 

 

 

 

 

 

 

 

/Inger Ashing
Ordförande för Rädda Barnens riksstyrelse
twitter: @ingerashing

Inger Ashing

Finns ingen quick-fix för att bryta barnfattigdomen

230 000 barn i Sverige lever i familjer som har svårt att klara sig ekonomiskt. Idag släpper vi vår 12:e årsrapport om barnfattigdom. Vi kan konstatera att det inte har hänt några stora förändringar sedan den senaste mätningen; det är en minskning på 0,1 procentenheter, eller 2 000 barn. Barnfattigdomen i Sverige ligger kvar på samma nivå, trots att en hel del åtgärder och reformer har genomförts för att komma tillrätta med problemet. Hittills ser vi att dessa reformer inte har haft tillräcklig effekt.

OMSLAG BFrapport2014.jpg

Risken att drabbas av barnfattigdom är högst för barn i storstädernas miljonprogramsområden, för barn till föräldrar med utländsk bakgrund och för barn till ensamstående föräldrar. Många av de unga som Rädda Barnen möter i områden där den ekonomiska utsattheten är som störst ger uttryck för en uppgivenhet inför sina livschanser. De litar inte på att de har samma möjligheter att förverkliga sina ambitioner i livet jämfört med barn i andra områden.

Det finns ingen enkel quick-fix för att bryta socialt och ekonomiskt utanförskap. Att bryta barnfattigdom handlar inte bara om att göra ekonomiska reformer och att ge bidrag; det handlar om att på djupet skapa ett samhälle där alla människor får tilltro till sin egen förmåga. På samma gång måste samhället möta upp med en tydlig signal om att alla barn och unga har ett jämlikt värde för samhället. Där är vi inte idag. I miljonprogrammen kring storstäderna upplever barn och unga att de inte har samma möjligheter som barn i andra områden. Samma upplevelser av diskriminering och utanförskap finns på mindre orter runt om i landet med en liknande problematik.

När det i den idépolitiska debatten dessutom lyfts in förenklade eller rent av rasistiska resonemang hindrar det den utveckling som behövs för att bryta det ekonomiska utanförskapet – både för redan marginaliserade grupper och för samhället som helhet.
Rädda Barnen vill se ett nationellt helhetsgrepp för att på allvar komma åt barnfattigdomen i Sverige. Oavsett vilken regering som tillträder senare i vår behövs nya angreppssätt – bland annat krävs fortsatta insatser för att stärka den ekonomiska familjepolitiken. Det borde ligga i alla partiers intresse att den ekonomiska familjepolitiken blir mer träffsäker och når barnhushåll i utsatta områden.

Dessutom menar vi att det förutom konkreta och handfasta politiska reformer behövs ett handslag mellan det civila samhället, näringslivet, kommuner och medborgare för att vi tillsammans ska kunna lyfta de barn och unga som idag upplever att de ställs åt sidan. Vi måste stärka barnens självkänsla, utbilda, investera och anställa. Så bryter vi det sociala arvet och så skapar vi ett samhälle där varje barn får sin rätt till lika livschanser tillgodosedd.

Rädda Barnen är en partipolitisk obunden organisation, men vi har synpunkter på politik som berör barns livsvillkor. Därför uppmanar vi politiker, både nationellt och lokalt, att söka lösningar som är långsiktigt bärkraftiga.

Elisabeth Dahlin
Generalsekreterare Rädda Barnen

Elisabeth Dahlin, Rädda Barnens generalsekreterare.